Oda märkte att husfrun fått flera köpare på säcken med rovor och drog sig undan för att låta dem göra upp om köpet. Hon kunde se husfrun nicka till slut. Hon tog emot något som hon genast lade i sin läderväska. Köparen greppade tag om säcken för att gå, men hejdades av husfrun. De samtalade lågt mellan varandra. Oda kunde inte höra vad de sade, fåren bräkte högt vid vagnen där man slaktade, men hon såg att köparen lyste upp, flinade och kastade ett ögonkast på Oda.
Osäker på om det var klokt eller inte, mötte hon främlingens blick.
Efter att köpet var avklarat såg husfrun för ovanlighetens skull något obeslutsam ut. Hennes ögon hade stannat med riktning mot ån och det forsande vattnet.
Oda beslöt sig för att ta upp saken om att få gå och dricka och tog några steg mot husfrun som motvilligt slet ögonen från vattnet.
När hon såg Oda, vände hon hastigt ryggen mot henne och verkade bli upptagen med att knyta väskan hårt vid sitt bälte.
Oda talade inte förrän husfrun vände sig om igen.
”Jag tränger så om vatten. Kan husfrun låta mig gå till ån för att dricka?”
Oda trodde att hon skulle få ett nej för husfrun såg ut att tveka, men så nickade hon.
”Jag vill kunna se dig”, sade hon trumpet.
Så dumt tyckte Oda. Varför skulle hon behöva se henne? Vart skulle hon kunna ta vägen? Om hon skulle rymma från husfrun, blev det snabbt hennes död. En träl som rymt från sin herre blev inte långlivad. Det visades aldrig någon nåd till en sådan. Hur skulle man kunna göra det? En träl är en träl tills ägaren säger något annat.
Oda gick med riktning mot ån. Ingen verkade se åt hennes håll. De flesta trodde att hon var en pojke. Det var inte mycket som påminde om en kvinna hos henne. Hennes hår som var avskuret i nacken, var mörkt liksom hennes mors hår en gång varit. Nu tovade det sig så mycket att det inte ens gick att dra fingrarna igenom. När hon kom hem skulle hon be Aija att skära bort det värsta. Det hade hon planerat länge, men inte gett sig tid till att göra.
Åbranten var förrädisk och hal och hon stod en stund tvekande till hur hon skulle nå vattnet. Då fick hon se en kvinna med en kruka hämta vatten från en klipphäll som stack ut i ån. Hon skyndade sig dit. När hon kom närmare såg hon att det fanns en upptrampad stig och att många före dem hade hämtat vatten vid hällen.
Det var ingen svårighet för Oda att ta sig dit. Framme vid den utskjutande klippan föll hon på knä och kupade händerna. Hon drack begärligt av vattnet. Det var brunt av jorden och smakade som när hon satte kniven i munnen, men vad gjorde det?
Hon blev otörstig och magen lugnade ner sig när den fick tillfällig bukfylla.
Hon måste medge att hon var hungrig nu. Varför hade husfrun bara gett henne en rova att tugga på? Det var olik husfrun. Hon brukade vara noga med att ge trälarna mat.
”De blir odugliga annars”, brukade hon säga.
Hon reste sig upp och torkade händerna på särken. Händerna var röda av det iskalla vattnet och hon blåste sin varma andedräkt på dem utan att det hjälpte dess mera. Huttrande slog hon armarna om sin kropp och trängde in händerna in under armhålorna och vände för att gå tillbaka samma väg hon kom.
Då fick hon ännu en gång se hirdmännen komma. Med raka ryggar, stolta över vilka de var, kom de ridande längs ån utan att knappt se åt sidan och åt folket som förskräckt drog sig undan.
Vilken prakt! Vilken syn! Tänk att hon, Oda, fick se och uppleva det! Tänk att hon ännu en gång denna dag fick hon se dessa ståtliga ryttare rida förbi henne och hon skyndade sig att gå i deras spår. De red tydligen i riktning mot kärran där de slaktade får.
Oda fick tränga sig fram. Folket hade samlat sig runt hirdmännen som nu plötsligt stannat upp. Det gick lätt att se dem över huvudena på människorna, där de satt högt uppe på hästryggen.
Alla ville se hirdmännen på nära håll och nyfiket se vad de hade för ärende. Oda måste ta mod till sig och tränga sig genom folkhopen. Hon fick känna av några hugg och slag och även några glåpord fick hon efter sig när hon knuffade sig fram Hon var rädd och blyg för alla främmande ansikten, men rädslan för husfrun tog överhanden och att vänta tills folket hade skingrat sig var uteslutet. Hon var rädd för husfruns vrede om hon inte skyndade sig tillbaka. Det var hon mer rädd för än någonting annat.
Ryggar! Ryggar! Alla dessa ryggar… och ingen av dem var hennes husfrus. Oda blev bara mer och mer olycklig när hon märkte hur svårt det var att hitta henne.
Hon visste nu med säkerhet att hon skulle komma att få aga. Hon hade ju lovat henne att inte bli länge borta.
Hirdmännen verkade röra på sig igen, såg Oda till sin lättnad. Folkhopen delade sig och hon kunde nu plötsligt se sin husfru mitt bland alla människorna.
Tänk, att hon hade stått alldeles nära hirdmännen!
Nu verkade hon upptagen med att knyta fast sin läderväska.
Husfrun tittade upp och fick syn på henne. Hon pekade mot Oda som osäkert försiktigt vinkade tillbaka.
Det kändes som alla ögon var riktade mot henne och hon fick en konstig känsla av att hon önskade att vara någon annanstans. Det tystnade sakta av i folkhopen och hon hörde tydligt sin husfru säga: ”Där är hon!”
Hela händelsen var märkligt obegriplig. Fåren bräkte fortfarande högljutt någonstans bakom folkhopen. Som om guden Tor hade slungat en blixt i henne kände hon plötsligt en märklig samhörighet med fåren. Hon kunde uppleva deras ynklighet inom sig.
Hon visste inte vad det handlade om, men hon såg på sin husfrus ögon att hon var i onåd.
”Där! Hon med svarta, korta håret!” Husfruns hand pekade mot henne och på samma gång fylldes luften åter igen av ljudet av knarr från seldon och sadlar och rassel från brynjor när hirdmännen kom rakt mot henne.
En kort, kort stund, så kort som ett ögats blinkning hörde hon folket runt om henne dra efter andan innan hon hårt rycktes i armen.
Hon kände hur marken försvann under sina nävertossor och hon blev vårdslöst kastad, som ett dött villebråd, över hästryggen, framför en av hirdmännen.
Skräcken rann isande genom hennes blodådror, stelnade hennes muskler och gjorde hennes tankar tröga och kärvande.
Hon låg tvärs över manken på hästen med huvudet ner. På ryggen kände hon ett hårt tryck av en hand. Kinden gneds rytmiskt mot hästen och hon såg hovarna röra sig framåt längs den leriga marken.
Hon var på väg att föras bort!
Det som hon ibland hade blivit skrämd med som barn hade hänt.
Det stod klart för henne nu. Hennes husfru hade sålt henne!
Nu först förstod hon sin storasysters flackande blick, hosorna hon fick av Aija och det märkliga att ingen visat avund för hennes vandring till Ubsala.
De hade vetat!
Men att hon hade blivit såld till hirdmännen och inte till en annan bonde förvånade henne.
Vad skulle nu hända med henne? Skulle hon arbeta på kungsgården, eller kanske vid kungens förnäma borg? Skulle hennes nya herrar vara hårda mot henne?
Skulle hon ens få mat?
Det var obekvämt att ligga som hon låg. Hon måste hela tiden spänna magen för att bereda sig för hästens rörelser. Blodet började mer och mer samla sig i huvudet och det spände vid tinningarna.
Hirdmännen skrattade och småpratade med varandra. De hade ridit uppströms längs åstranden. Oda kunde se vattnet blänka till ibland.
”Har hon livet?” undrade någon av männen. ”Hon har ju inte rört sig sedan du hivade upp henne. Jag vill inte känna av straffet från bonden på kungsgården om vi kommer med en död träl.”
Hon kände ett hårt grepp om håret och hennes ansikte vändes uppåt. Hirdmannen som höll henne såg noga på henne.
”Inte kan hon ha dött bara så där.” Han tystnade kort. ”Hon andas” underrättade han de andra.
”Trälkonan har väl inget vett, eller så vågar hon inte röra sig.” Efter en kort betänketid lade han till:
”Hon ser dum ut och verkar ha huvudet fullt med löss… Nej, det är nog vettet som saknas, inte livet.”
De andra skrattade. ”Och du Alrik, har inte löss?”
Hirdmannen fnös och släppte Odas huvud.
”Jag har inte löss!”
De andra skrattade ännu mer och någon sade:
”Åjo, alla kungsgårdens trälkonor har löss, så du har nog du också. Eller luktar du så från rövens hål av den senaste ölbrygden att lössen dött som av bolmörtsgift?”
Skratten ekade åter över Odas huvud.
Den varma hästen mot kinden och den välbekanta lukten av djuret lugnade henne och hon tyckte att hennes muskler började vakna till liv.
Den värsta förskräckelsen började sakta tona ut.
Inte behövde det bli värre för att hon byter husbonde. Kanske hon skulle få det bättre?
Hon kunde ana varför hon hade blivit såld. Husbonden behövde silver för bortskänkningen av dottern. Det måste vara så. Längst bak i hennes huvud låg ändå tanken på att husbonden blivit vred på henne när hon undvikit honom. Det var ju ändå han som bestämde… och husfrun…
Hirdmännen fortsatte att tala med varandra.
”Det var inte mycket vi behövde ge för trälen. Hon var så angelägen om att bli av med lusträlen att jag trodde ett slag att det var vi som skulle få betalt.”
Hirdmannen grep åter tag om Odas hår, vände upp hennes ansikte och hummade.
”Jag har sett fulare…” han släppte henne igen. ”Jag har hört ett rykte om husbonden på Tunberga…
Han brukar ligga med trälkvinnorna. Han har på egen hand hållit gården med arbetsfolk. Kanske hustrun fick nog…”
Någon skrattade rått. ”Det var som självaste Tor, vad hårt straff den stackars trälen fick för det. Varenda husbonde ligger ju med sina trälar. Skall den här hänga i askens gren bara för det? Då är det många som också borde hänga där.”
Han tystades ner av de andra.
Oda trodde att hon inte hört rätt. Men, visst sade han hänga i askens gren?
Vad skulle de göra med henne? Kunde det vara sant? Skulle hon hängas i offerlunden?
Hirdmannen fnyste. ”Vad skulle det göra om hon hör. Hon kommer ändå att få finna sig i att bli en gåva från husbonden till kungen i kväll, vare sig hon vet eller inte. Om hon är så klok att hon förstår, så har hon ändå inget val.”
Hon började skälva. Hon skulle dö! Offras som ett av kräken!
Vad hade hon gjort för att drabbas så av husfruns vrede? Inte hade hon en endaste gång låtit husbonden lägra sig.
Sedan mindes hon. Hennes mor hade varnat henne för att föda vanskapta barn.
Inte ville man ha trälar som var krymplingar. Man ville ha starka trälar och inte sådana som man genast måste slå ihjäl när det kom från trälens sköte.
Husfrun visste nog att aldrig skulle husbonden kunna hålla sig borta från henne. Han skulle sist och slutligen ta för sig det han hade rätt till.
Ja, det förstod nog husfrun.
Oda jämrade sig. Nu var hon såld, åtskild från de människor hon delade arbete, familj, nöd, men också den lilla glädje man korta stunder fick känna när man var träl. Snart skulle hon även vara skild från livet.
Det var nog hennes eget fel! Hon hade varit van vid att hennes kloka mor ledsagat och rått henne. Efter moderns död fanns inte den visheten att tillgå.
Livet bland djuren hade hon tagit som en självklarhet, inte varit vaksam nog.
Det var för sent att ta lärdom av det nu.
I natt skulle hon hänga i det nakna grå trädet. Nedanför skulle människor samlas, se henne plågas, dö, för att sedan festa natten lång till gudarnas ära.
Hennes kropp skulle korparna hacka. Hon skulle inte få uppleva nattens fest, hon skulle aldrig mera få uppleva någonting.
Nu hängde hon hjälplöst över hästen medan tårarna rann ner för pannan och vätte hennes toviga lugg.
Hästen rörde sig under Odas kropp. Hon behövde inte se hästen för att veta vilka muskler som arbetade under det mjuka skinnet. Hon kunde enkelt forma en bild av hästen framför sina stängda ögon.
Älskade djur!
Tanken på att även måsta skiljas från djuren, det enda man kunde lita på, dövade hennes vanmakt och sorg och istället väcktes hennes ilska.
Kunde man göra så här? Fanns det inte en stor orättvisa i denna handling? Hade hon inte rätt till att kämpa för sitt liv som vargen i gropen eller hönan på huggstubben? Var hon mindre värd än dessa kräk?
Hon märkte nu att hästen rörde sig i en sluttning och det var nära att hon ramlat av om inte hirdmannen tagit ett hårt tag om hennes kläder.
De var på väg ner mot ån. De tänkte visst ta sig över. Oda försökte oroligt göra sig en uppfattning om hur ån såg ut. Vid marknadsplatsen hade den varit strid och strömmande.
I år var det dessutom ovanligt högt vattenstånd, så den var även djup.
Det verkade som om de nått fram till ett vadställe för hästarna. Ån blev visserligen bredare, så det var en längre sträcka man hade att gå över, men vattnet forsade istället fram med svagare kraft.
Hirdmannen tog plötsligt tag i henne och slet upp henne i sittande ställning.
Det svartnade för hennes ögon och hon blev illamående när blodet rusade tillbaka från huvudet. Hon svalde kväljningarna.
Hirdmannen med Oda framför sig tog täten och manande på hästen att gå ut i ån.
Vattnet nådde upp till buken på hästen och hirdmannen som inte verkade vilja få sina fina stövlar våta drog hastigt dem ur stigbyglarna och höll fötterna framför sig längs hästens hals.
Det var vågat gjort för botten var stenig och hal och hovarna halkade då och då.
För hirdmännen som levde sitt liv i sadeln, verkade det inte vara något bekymmer. De var alla goda ryttare, tränade att hållas på hästryggen även vid strid.
Hästen var flera gånger på väg att falla på knä.
Oda kände hur det stackars djuret darrade under henne.
Hon kunde rida. Sedan hon varit litet barn hade hon ridit gårdens hästar till andras avund.
Husbonden hade roats av hennes fallenhet för att få hästarna att lyda och låtit henne få flytta dem mellan långhuset, åkrar och beten.
Hon hade fått för stor uppmärksamhet av storbonden. Det förstod hon nu. Hon var ju bara en enkel träl.
De hade just passerat det djupaste stället i ån när hästen ännu en gång knäade och Oda fick hålla i sig i manen med alla sina krafter. Hirdmannen släppte taget om henne och svajade till.
Det gick troligtvis väldigt fort, men Oda tyckte att hon fick god tid till att tänka ändå.
Hon hann väga för och emot risken med att knuffa till sin fångvaktare så att han skulle komma att ramla av, hon hann även känna efter om hon själv skulle hållas kvar på hästryggen, och hon hann intala sig att det inte gjorde någon skillnad. Hon skulle ändå dö.
Hon vände sig om och gav honom en hård knuff i bröstet. Troligtvis blev han helt överraskad av det för han började fåfängt greppa efter något som skulle hålla honom kvar i sadeln, men det fans ingenting annat än bara luft. Med ett stort plask föll han ner i ån och försvann helt under ytan.
Så hårt hon bara kunde körde Oda hälarna i sidan på hästen och skrek gällt i örat på den redan skärrade hästen.
Den svarade med att utan någon styrning rusa över till andra sidan ån och skräckfullt halka sig upp för den hala branten.
Oda höll sig fast i manen så fingrarna vitnade.
Hästen var vettskrämd och lade av i fullt sken tillbaka längs ån. Hon såg sig över axeln. Några av hirdmännen hade hoppat av i ån och sökte efter mannen som fallit och några var på väg upp för branten för att ta upp jakten på henne.
För Oda fanns inget annat att göra än att försöka klänga sig fast.
Stigbyglarna slog mot hästens kropp och skrämde den än mer. När som helst fanns det risk för att hästen skulle trampa på tygeln som slog som en piska mot frambenen.
Med risk för att hon skulle falla av släppte hon manen med ena handen och försökte nå tygeln Till slut fick hon tag om den och hon drog, men hästen svarade inte på hennes maning fast hon tog i så mycket hon kunde.
Hästen hade redan fört henne tillbaka i den riktning hirdmännen fört henne, så att hon nu såg marknaden på andra sidan ån. På hennes sida tornade offerlunden upp sig framför henne. Hon möttes av synen av synen av träbeläten med gapande munnar. De stod där och vaktade offerlunden, följde hennes vilda flykt med stora stirrande ögon.
Utan att Oda kunde påverka det minsta, rusade hästen rakt in där bland de grå träden. Grenarna piskade mot henne och hon var beredd på att slås av i vilket ögonblick som helst. På marken låg vita ben, rester av ruttna kadaver. Åsynen gjorde henne matt av skräck. Svartfåglarna lättade från grenarna och ljudet från de flaxande vingarna fick hästen att göra en tvär svängning och vika av rakt mot templet.
Oda kände smaken av blod i munnen. Framför henne kom templet emot henne med vansinnig fart. Först trodde hon att hästen skulle skena rakt i porten, men den vek av och hon kunde ett ögonblick se midgårdsormen rakt i dess öga. Istället bar det av längs långsidan och Oda väntade bara på att något av de snidade odjuren skulle böja sig ner och sluka henne hel med sina vassa tänder.
Nu fanns det bara ett stort fält framför henne och hästen. Det var avgärdat, men inte med riktig gärdsgård utan med huggna buskar och ris. Den våldsamma ritten gick rakt igenom och kvistarna slog hästen blodig på benen.
Hirdmännen följde henne. Det såg Oda med en snabb titt över axeln.
Hon hade fått hästen att ändra riktning en gång genom att dra i tygeln. Nu provade hon ännu en gång och fick den slutligen att ta sikte på en djup granskog.
Hennes enda möjlighet var att gömma sig och det kunde hon inte göra på slätten.
De skulle snart vara ikapp henne och hon sparkade hårt i sidorna på det stackars djuret som nu var vitt av lödder.
Hon lovade sig själv att aldrig mera vara grym mot ett djur om hon överlevde detta.
Hon tyckte hon hörde skramlet av hirdmännen bakom sig och i skräck skrek hon rakt ut.
Fast hon trodde att hon aldrig skulle nå granskogen, så var hon i alla fall plötsligt där. Skogen var tät och hon fick lägga sig platt längs hästen för att inte dras ner av grenarna. Det till bristningsgränsen plågade djuret hade lugnat ner sig något och Oda kunde höra den flåsande andningen från den. Hirdmännen med sin klumpiga utrustning blev snart efter i den täta skogen.
Kanske hade hon en möjlighet… kanske…
Må hästen inte dö av ansträngning under mig!
Hon kunde inte be om hjälp från de stora gudarna. Hon förstod att hon för all framtid var i onåd hos dem. Om hon överlevde skulle hon vara den som snuvat gudarna på det största offret av alla. Människoskooffret!
Hon måste sannerligen ha förargat de mäktiga asarna även om hon bara var en obetydlig och uslig träl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar