Roslagen 936
Hon levde… nätt och jämnt.
Hon hade med en hårsmån kommit undan sina följeslagare i granskogen. Hon kunde inte själv förstå hur hon lyckats undfly dem.
Trots att hon anade att de tappat spåret efter henne under de lågt hängande täta grankvistarna, vågade hon inte stanna upp. Hennes luftrör sved av ansträngning och av paniken hon kände. Åter och åter dök bilden av offerlunden upp framför hennes ögon och hon inbillade sig hela tiden att hon hörde ljudet från skramlande vapen och rasslande brynjor.
Den stackars hästen fick inte vila förrän det var kolsvart ute. Hon hade inte ens då velat stanna upp!
Helst av allt skulle hon önskat lägga längre och längre avstånd mellan sig och sina förföljare. Vårnätterna är lyckligtvis korta och utan att ge sig någon välbehövlig vila, satte hon sig upp på hästryggen igen när det började dagas.
Hon red planlöst, utan hopp, oftast med solen i ryggen.
Hon såg dystert på det öde som drabbat henne. Ibland tänkte hon att hon lika gärna kunde ha gett sig till hängsnaran.
Det skulle ändå bli hennes öde. Det var hon säker på. Hur skulle hon, en okunnig träl, kunna klara sig?
I en väska som hängde från sadeln hade hon hittat en kaka hårt bröd, en bit torkat kött och en kniv.
Fast hungern rev i henne hade hon försökt att dela upp det på flera dagar.
Medan hästen betade av det lilla som fanns, sökte hon och åt besksöta, de späda skotten av ängssyra, vassrötter, allt som trälarna visste att man kunde äta när man svalt.
Det skulle inte räcka i längden. Hon skulle bli svagare och svagare och slutligen dö av svält.
En tillfällig räddning dök upp en kväll när hon turligt nog fick syn på två betande kor på en äng.
Hon var farligt nära befolkningen. Vem som helst kunde få syn på henne, men hon måste ta mod till sig, så när mörkret föll på smög hon sig fram till korna. Deras juver var stinna av mjölk.
I en veckas tid tjyvmjölkade hon korna och drack begärligt.
Det skulle inte gå i längden. Till slut skulle man ta henne på bar gärning. Då fanns inte mycket hopp för henne.
Straffet för att stjäla mjölk från en ko var prygel till döds.
Nej, hon måste vidare. Hon måste hitta en lösning, innan hon tynade bort.
Hon hade ju förstås hästen… och sadeln.
Skulle hon kunna sälja den eller skulle man bli misstänksam då? Man kunde se på långt håll att hon var en fattig stackare som knappt hade kläder för att hålla sig varm. Det skulle bli svårt för henne att förklara var hästen kom ifrån. Hon måste hitta någon som tog risken att göra ett köp eller byte med henne.
Vem annan än kungens hirdmän har en sådan fin sadel?
Hon bestämde sig för att hon måste göra sig av med den.
Uppgivet sadlade hon av den magra hästen och lämnade sadeln i skogen.
Hon tvekade först, men beslöt sig för att behålla väskan och kniven.
Nu måste hon bara ta mod till sig att gå in i någon by och hitta en så stor gård att man hade råd att ge henne något för hästen.
Hon ville ha mat, kanske arbete om det var möjligt.
Ett dygn senare öppnades skogen och hon såg rök stiga upp mot skyn. Det kom från en ensam gård som låg intill en insjö. Gården bestod av flera låga hus som bildade en skyddad innergård. Taken var täckta av vass och inte av torv som annars var vanligt.
Det fick bära eller brista.
Med hjärtat hårt klappande gick hon in mot gården med hästen efter sig.
Nedanför gården, i en sluttning, gick några människor i bredd och vände upp jorden med enkla hackor.
Minst ett par av dem som med böjda ryggar mödosamt hackade, såg ut att vara barn.
Åkern var liten. Den kunde inte alls jämföras med hennes husbondes åkrar i storlek.
När hon närmade sig dem kunde hon höra hur hackorna gång på gång slog emot sten som man tog upp och kastade till kanten av den lilla åkerlappen.
Ett av barnen hörde henne först.
Odas hjärta slog så hårt att hon trodde det skulle tränga upp ur halsen på henne.
Hon stannade upp och tänkte ett kort ögonblick vända. Hon var inte van att tala till främmande människor och visste inte hur hon skulle förklara sig.
Barnet som sett henne ryckte i en kvinnas ärm, troligen moderns. Hon såg också upp och sade hastigt något. Allas ögon var nu riktade mot Oda och ljudet från hackorna hade tystnat.
Det var förmiddag och solen hade börjat värma skönt.
Det långa frysande för Oda hade tillfälligt upphört. Snart skulle hon veta om solen skulle fortsätta att värma henne eller om hon skulle tillfångatas och för alltid förlora möjligheten att se solen.
Hon var så ung! Hon ville inte dö!
Benen darrade under henne och hästen kände tydligen av hennes oro för han frustade och slog med huvudet.
Oda stannade med ett litet avstånd mellan människorna på åkern och hon själv.
Hon fick inte ett ord över sina läppar.
Mannen såg allvarligt på henne och talade först av alla.
”Vem är du?”
Oda öppnade sin torra mun.
”Jag kommer med frid…” Hon ville att de skulle förstå att hon inte hade något ont i sinnet.
”Jag önskar att Freja ger er goda skördar.” Det hade hon hört sin husbonde säga till en besökare en gång.
”Jag har ett namn som min mor givit mig. Jag kallas Oda.” Hon måste ha ett efternamn, hann hon tänka. Det har fria kvinnor. ”Dotter av Stein.” lade hon till.
Mannen såg misstänksamt på henne.
”Oda, vad är det för namn?” Han mötte skarpt hennes blick. ”Oda, låter som ett trälnamn. Är du träl?”
”Nej!” svarade Oda hastigt, för hastigt kanske, för mannen rynkade pannan. Hon fick inte avslöja sig.
”Nej, jag är Oda Steinsdotter. Jag står här för jag har kommit i onåd hos min far. Jag tog min häst och flydde från vår gård i rädsla för att han skulle ge mig spö. Det var dumt gjort, men jag kan inte återvända.”
Mannens panna var fortfarande rynkad och hans ögon sökte upp mot skogsbrynet.
”Jag är ensam.” sa Oda och förstod mannens blick mot skogen.
Det var nog inte ovanligt med rövare. Det gällde att vara på sin vakt hela tiden.
Han manade sin familj att gå till gården och de lydde utan att säga ett ord.
Barnen kastade storögda blickar mot henne innan de följde med sin mor.
Oda såg ner på sina fötter. Nävertossorna hade för länge sedan nötts ut och hon hade varit tvungen att kasta dem. Hon var barfota och de gamla hosorna hade helt utnötta sulor.
Nu täckte de endast nödtorftigt hennes ben. De nya hade hon fortfarande innanför särken. De nändes hon inte nöta på.
Hon såg inte ut som en bondes dotter. Hon såg ut för vad hon var… en träl.
”Jag gav mig av i all hast.” Hon försökte förklara sitt utseende. ”Det var flera veckor sedan. Nu svälter jag och frågar med vänlighet om ni kan köpa min häst?”
”Köpa din häst? Vi har inte råd att köpa någon häst. Vi brukar vår åker för hand och några mynt har vi inte. Det är något jag hört talas om, men aldrig sett”
Han visade med handen mot hackorna som låg på marken. ”Nog för att vi kunde ha nytta av ett ök.”
”Den här hästen har du råd att köpa.” sa Oda lågt. ”Jag behöver bara lite mat.”
Bonden ruskade på huvudet.
”Den är stulen eller hur? En häst är någonting väldigt värdefullt och är inget man ger bort endast för några mål mat i byte.” Han såg på den vackra grimman och över hästkroppen.
”Och den är beklagansvärt mager. Det är konstigt att den står på benen. Man måste göda den innan man kan ha den i arbete. Är den van att gå med årder?”
”Nej, men det är ett klokt djur. Det lär den sig fort.” Hon tystnade. Jag skulle behöva något i mig innan både hästen och jag blir korpmat.” Oda kunde inte tänka på annat än mat.
Bonden ruskade än en gång på huvudet.
”Det finns inte mycket att föda främlingar med på denna gård.” Han såg än en gång misstänksamt upp mot skogen. ”Var du ensam sa du?”
Hon nickade ivrigt.
”Plötsligt verkade han bestämma sig.”Så, kom med mig då. Du får mat och jag tar hästen.”
Hon kände glädjen inom sig. Inte bara tanken på mat utan också möjlighet att tala med någon. Hennes ensamhet var äntligen bruten. Hon önskade att det skulle löpa väl ut.
”Jag vill ha mat i lika många dagar som händernas fingrar.” dryftade hon sig att säga. Bara ett mål mat var inte det hon köpslog om.
”Du får mat i så många dagar du talar om, men du måste arbeta.”
Oda nickade tacksamt. ”Jag kan arbeta och jag kan lära hästen dra årder.”
Bonden rynkade pannan. Hon förstod att han överlade med sig själv om han utsatte sin familj för fara. Möjligheten att komma över ett så kraftigt djur som en häst lockade honom ändå att ta risken.’
”Kom med mig.” Tillsammans gick de mot gården och innanför den skyddade ringen av enkla hus, skjul och vindskydd för djuren.
En kort ögonblick, som en fågelvinges slag, kände hon trygghet.
Tryggheten förnam hon när hon såg de halvnakna barnen på gården hoppa omkring så att hönsen kacklande flög upp och satte sig på ett vasstak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar