En doft av rökelse. 28

Manfred.
Det var tunga dagar för Manfred. Aldrig fick hans själ vila och aldrig hans kropp.
Hans älskade Ingrid vakade över honom så obemärkt som möjligt även om det var ett tröstlöst arbete.
Han ville inte veta av några människor när han hade "en av sina perioder”. Inte ens hon var alla gånger välkommen in i hans ateljé.
Han uttalade det inte högt, men nog såg hon på hans irriterat knyckiga rörelser att han stördes av hennes sällskap.
Hon gick ändå dit nu och då. Vanligen med en bricka med mat, eftersom hon allt som oftast blev sittande ensam vid matbordet… och han om någon behövde verkligen energi!
Hans promenader kunde bli flera timmar långa och därefter följas av intensivt arbete bland penslar och färger. När inspirationen, som konstkritikerna kallade det, slet i hans kropp fanns det inte någon känsla för normala mänskliga behov.
Ingrid själv kallade det tvång och var innerligen trött på att vaka över honom och hans infall.
Varför hade inte den begynnande ålderdomen lugnat ner honom?
Skulle den stackars kraken aldrig få ro?
Konstvärlden har geniförklarat honom och höjt honom till skyarna.
För all del, det kunde de göra, men de visste inte vad framgången kostade dem och
nåja… hon måste erkänna för sig själv att fördelen med att vara ekonomisk oberoende inte var helt fel.
Och vad ansåg då Manfred?
Hans uppfattning var att han hade allt när det fanns tillräckligt med dukar och färger. Allt annat saknade betydelse. Det var vad han tyckte och trodde…
Men… då han plötsligt saknade något, så enkelt som… sockerbitar… kunde hans värld rämna.
Det visste Ingrid. Därför var hennes situation som den var.
Hon hade hamnat i ett tjugofyratimmarsarbete med att vakta en bomb som kunde brisera när som helst.
Någon gång hade det gått illa och han hade behövt vårdas på sjukhus. Hon bävade för det.
Hur skulle den gamla mannen klara av en sådan sak? Om det gick så långt denna gång kunde det bli hans död… men det hade hon trott så många gånger förr.

På sina långa promenader dagligen, hade Manfred tvångsmässigt tagit som vana att passera kyrkan. Utgrävningen gav honom ingen ro och han plågade sig själv med att gå och se på arbetet.
Han hade lärt känna igen ansiktena på de som arbetade med utgrävningen och hade vid ett tillfälle även varit nära att tala med en av ungdomarna, men då hade han kommit, den svarte.
Det fanns en skugga runt den mannen, något fördolt, ondskefullt som skrämde honom.
Manfred visste att han hade rätt.
Hans många år som betraktare och avbildare hade inte bara lärt honom att identifiera den tredimensionella gestalten utan kunde även få en inblick i människans inre.
Det var när han hade upptäckt den egenskapen hos sig själv och han klarat av att förmedla sin insikt på duken som hans tavlor hade börjat sälja med priser som hade fler nollor än han riktigt fattat.
Han såg nämligen det som inte andra såg. Sanningen!

Dagarna efter midsommar hade man börjat öppna upp ringmuren. Med stor noggrannhet lyfte man bort sten för sten, numrerade dem för att kunna placera tillbaka dem precis som de varit. De lade dem i en hög utanför ringmuren. Hålet in till gravgården blev bara större och större. Han kunde se hur all världens ondska rann in genom öppningen och spred ut sig på den helgade gravplatsen.
Fast det tog emot tvingade sig Manfred att kontrollera hur långt de framskridit.
Han stod alltid en bit ifrån arbetarna så att han inte kände sig som en del av brottet, men ändå så nära att han kunde se deras ansiktsuttryck.
En dag hade han kommit tumlande in i stugan där hemma.
Ingrid som höll på med att torka ur ugnen kunde direkt se att något hade hänt.
Hon lade trasan i diskhon och torkade av händerna på sitt förkläde.
Manfred gick av och an på golvet som en instängd vakthund.
En tår letade sig ner över kinden.
”De lyfter bort gravkorsen! De gamla vackra gravkorsen skall flyttas och få en plats i skogsbrynet.”
Han kastade sig ner på en stol, slog händerna för ansiktet och ojade sig.
”Lugna ner dig Manfred… vilka gravkors menar du?”
”De gamla, de riktigt gamla, de vackra.” Ett pinat gnyende kom från honom och han försökte förklara i sin upprördhet.
”De har grävt upp dem med fot och allt och lutat dem mot östra kyrkväggen. Jag blev helt ifrån mig… Det vackra hemsmidda korset som Dahlbergssläkten legat under låg omkull… jag gick dit och försökte hindra dem. D... de sade att de hade lov, att man var bara glada inom församlingen för det var planerat att ta bort dem ändå. Griftetiden hade gått ut och man ville gräva nya gravar på samma plats…”
”Men det är ju så som man gör, har jag förstått. Det är förstås trångt på gravgården. Även du och jag skall ha rum där en dag, och…” Ingrid avbröt sig och sade sedan inget mer. Hon hade ändå ingen som hörde på sig.
Han hade fått ett hårt drag över munnen och när den minen kom fram visste hon att det var lönlöst att tala till honom.
Utan ett ord steg han upp och gick ut. Ingrid skyndade sig till fönstret och följde honom med blicken när han korsade gården och gick in i sin ateljé.
Nu skulle hon inte få se honom på flera timmar och kanske skulle han bli kvar bland sina oljedukar hela natten. Det hade hänt förr.
En tung suck kom från henne.