Värdshuset.
Malin hackade grönsaker med fart. Hon låg som vanligt en aning efter i schemat.
Det var stress och åter stress som gällde för henne och idag även med en gnagande irritation över att hon tyckte att hon fick dra ett alldeles för tungt lass. Hon var överhopad med arbete som hon skulle ha färdigt innan middagen… och Hanna verkade inte göra många knop under dagen.
Hon sköljde av en skärbräda så vattnet stänkte över köksgolvet och satte den med en van rörelse i ett torkställ.
Hanna verkade vara tröttare än vanligt och Malin hade påpekat det för henne.
Hon svarade kort att hon hade sovit dåligt eller snarare för lite, men Malin ville inte nöja sig med det.
”Det funkar inte Hanna, jag behöver hjälp i köket idag annars går det åt helvete. Hamnen är ju full med båtar och bengrävarna skall ha mat. Du får fan skärpa dig! Du och jag kan inte sköta allt själv.”
Malin kunde se sina och Hannas begränsningar mycket tydligare än vad Hanna gjorde.
Hanna hade känt sig sliten hela förmiddagen och sade inte emot. Hon lyfte istället telefonluren och ringde sin mamma Ulla. Efter några minuter lade hon på och såg lite gladare ut.
”Ulla kommer” sade hon lättat.
Malin hade ruskat på huvudet, men sett nöjd ut ändå. Den lilla irritationen var borta.
Nu var det bara att hugga i igen.
Från restaurangköket hade man utsikt över viken om man tog sig tid till att se ut.
Det gjorde Malin då och då, ibland för att se hur många båtar som förtöjt, så hon kunde göra ett hastigt överslag om hur mycket jobb som låg framför henne.
Några barn hade trotsat den kalla vattentemperaturen och hoppat i vattnet från bryggan.
Den som Malin gissade att var mamman, satt på fördäcket på en vit motorbåt med några badhanddukar i famnen. Det såg verkligen ut som semester och ett stygn av avundsjuka högg till i Malin.
Borta vid hyrbåtarna höll Scott Johnsson och hans fiskarkompisar på att lasta sina två båtar med fiskedon.
Det var inte lite grejer de släpade med sig. Det var knappt så de hade rum själva.
Den där Johnsson verkade vara den som skötte om det praktiska som att starta upp aktersnurrorna och att sedan köra först ut ur viken medan en osäker italienare körde efter i den andra båten.
Malin hade ibland skrattat åt det. Vilka landkrabbor de där italienarna var! Var kom de egentligen ifrån?
Hade de vuxit upp i en bergsby och inte sett vare sig sjö eller båtar? Troligtvis.
Tur för dem att de hade den svenska kompisen med, annars fick man väl skicka sjöräddningen efter dem alla dagar.
Men en god affär hade de blivit! De åt alla kvällar inne på värdshuset.
Italienarna petade ibland lite osäkert i vissa maträtter. Vid torsdagens ärtsoppa med ålandspannkaka hade bara pannkakan gått in. De hade nästan förskräckta sett på när Johnsson hade slevat i sig.
Däremot hade den stekta siken med gräddsås smaksatt med dill gett glada miner.
I kväll skulle hon bland annat ha lasagne på menyn. Då var hon riktigt inne och klampade i italienarnas kök. Få se hur det skall sluta? frågade hon sig själv, fast hon egentligen inte var orolig. Hon visste att hon kunde tillreda bra och god mat.
Men så var det den där jävla professorn vid utgrävningarna… han var ju helt puckad!
Någon borde ha dränkt honom i viken för länge sedan! Världen skulle bli en bättre värld att leva i utan den där sprätten, sedan fick han vara hur jävla fin professor som helst.
Varje gång han var in och åt, så hade han något att klaga över.
Fanskapet borde gå i analys! Vad hade han egentligen för fel? Blev han matad med tryffel som barn, eftersom ingen mat verkade duga?
Och man blev förbannad bara av att se honom. Den där minen han lade på när han kom släntrande in till frukosten!
En dag skulle hon gå och hälla komposthinken över honom för att släcka den där högfärdiga uppsynen, bestämde hon sig för. Ja, det kunde hon göra!
När det gällde henne, Malin, kunde man inte ta allt för givet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar