Nästa dag bestämde sig Ingrid att själv gå och se vad som hände vid kyrkan. Hon visste naturligtvis att hennes Manfred överdrev. Han var inte i stånd att se med nyktra ögon på omvärlden, inte nu och egentligen inte annars heller, men om hon kände till vad det var som fick honom så uppjagad hade hon en möjligen en chans att lugna honom. Hon kanske kunde hitta något som fick honom att se med blidare ögon på det som händer. En dörr till hans plågade sinne.
Hon hade vaknat på morgonen av att Manfreds sida av dubbelsängen var orörd.
Det var inte oväntat, men hon kände ändå oron vrida sig som en mask någonstans i mellangärdet. Hastigt drog hon kläderna på sig och gick ut till ateljén.
Han låg på golvet, hopkrupen och sov.
Det såg otäckt ut, tyckte Ingrid. Han hade tydligen målat med mycket rött för hans arbetsrock var fläckad med illröd oljefärg här och var. Det såg ut som blod.
Hon var noggrann med att inte väcka honom. Hade han nu en gång somnat så var det bra.
Hon gick in tillbaka till köket, dukade upp en bricka med kaffetermos och två rejäla limpsmörgåsar. Om han hade lugnat sig så skulle han äta. Det var bara att vänta och se vilket beslut han tog.
Hennes cykel stod i vedboden. Hon baxade ut den och satte sig upp. Körkort hade hon visserligen tagit och bil hade de, men efter att ha bott i storstaden Stockholm, så tyckte hon inte att det var några långa avstånd ute på Vårdö. Inte dit hon brukade ha ärende till i alla fall.
Det blev väl mest affären hon cyklade till. Sina bankärenden hade hon lärt sig att sköta via internet. Det var betydande summor som hon hade ansvar för att placera så klokt som hon bara kunde tänka ut. Det hade gått hyggligt ända tills konjunkturnedgången hösten 2009. Då stannade allting upp och de hade förlorat en del pengar. Inte alarmerande, men hon hade blivit försiktigare med deras gemensamma tillgångar. Manfred brydde sig inte det minsta.
Om de bara hade fått barn!
Då skulle hon inte varit så ensam om ansvaret för Manfred och de skulle ha haft någon att testamentera förmögenheten till. Vad skulle de nu göra?
De hade inte bestämt sig ännu vem, eller kanske vad, som skulle bli förmånstagare.
Som det var just nu gick det inte att ta några beslut, för det var hennes Manfred alldeles för vilsen.
Vägen till kyrkan hade fått ny asfalt. Den var slät som en strykbräda och påminde inte alls om de röda landsvägarna som mötte henne första gången hon som ung kvinna hade besökt sina svärföräldrar. Den sista snutten fram till Torpkulla hade haft en grön rand av gräs och blommande örter som en girlang i mitten. Från det besöket mindes hon speciellt skönheten i landskapet, Manfreds lysande ögon och att hon i sin osäkerhet för att träffa svärmor hade gjort sig till och tagit sina bästa skor som hon handlat på NK. Koskitarna på vägen hade legat tätt och hon hade kryssat och hoppat som en kråka fram till deras förstutrapp. Hela tiden hade hon känt svärmors ögon från köksfönstret.
Redan nästa dag hade Manfreds vänliga mor tagit fram ett par, visserligen för stora, men riktigt täta och bra stövlar. De var svarta och hade höga skaft. Nokia stod det på dem och svärmor brukade använda dem i potatislandet och när hon gick i mossarna och plockade hjortron.
Nu ägde Ingrid en hel del Nokiaaktier, mest på grund av de praktiska stövlarna och inte för det företaget senare fick framgång i.
Kyrkan var belägen vid vattnet. Det är alla medeltida åländska kyrkor. Visserligen hade vattenlinjen sakta krupit längre bort, men högg man ner skogen som omgärdade kyrkan skulle man se den lugna viken med sitt blåa vatten. Nu var inte omgivningen så oäven ändå. Äppelodlingen som låg alldeles i närheten hade blommat ut. Den var ändå vacker med sina tuktade grenar fyllda av nyfödda äppelkart. Det gav en bild av vinodling… och något annat… kanske företagsanda?
Ett stenkast ifrån kyrkan tornade det vackra bönehuset upp sig. Det hade räddats från undergång i sista sekund. Tack och lov tänkte Ingrid. Hade det huset fått ruttna ner skulle Manfreds börda, att vara den som vakar över det som han ansåg var Vårdös skatter, blivit ett nederlag.
De jäsande och pösande lönnarna som förr växte på kyrkogården hade sågats ned för flera år sedan. Man kunde gissa att de stora trädens rötter hade gjort det svårt att gräva gravar. Klokt och praktiskt tyckte Ingrid, men Manfred hade blivit i sängen i två dygn.
”Förfäderna levde i stammarna, viskade i löven. De var näring till grönskan, de var heliga träd. Nu är förfäderna för evigt borta, avsågade med en stinkande, rytande motorsåg, avrättade efter döden!” grät han.
Vad hjälpte det vad hon sade. Han målade sedan intensivt en tid och blev därefter hel igen.
Just nu var det väl inte vackert vid kyrkan, var hennes tanke när hon kom fram.
Men det var bara vad man hade att vänta sig. Mycket riktigt som Manfred hade sagt var det ett gapande hål i ringmuren. Stenarna låg i en stor hög bredvid.
En ruta där muren legat var exakt utmätt. Några ungdomar stod på knä och hade börjat det mödosamma arbetet att skrapa bort jorden och sedan sålla den försiktigt.
Vad var det de sökte efter? Vad kunde ligga under tonvis med sten?
Hon hoppades att det skulle skrivas en utförlig rapport som allmänheten kunde få ta del i.
Det är väl inte mer än rätt. Man vet ju vem som är med och betalar dessa tilltag. Tänkte hon något bistert. Men, att känna till sin historia räknas ju som viktigt och hon skulle inte bry sig om inte Manfred plågades så av det.
Hon bestämde sig för att gå till svärföräldrarnas grav och vattna petuniorna som hon som vanligt planterade varje år medan Manfred nöjt såg på. Svärmor hade älskat petunior och det kom inte på tal att man skulle välja några andra sorters blommor på graven än just dessa.
Hon gick med riktning mot vattenkranen som var uppriggad i ena änden av gravgården, avsedd för bevattning.
Det stod redan någon där och fyllde på en kanna.
Det var den där förfärliga människan från Högsätesgården. Ingrid skämdes för sina tankar, men hon kunde inte rå för det, för nog hade den där kvinnan ett märkligt sätt. Högmodet sitter på högsätet, brukade hon tänka. Nu hade hon inget annat val än att hon måste tala några ord med henne. Sablar!
”God förmiddag!”
Margaretha Sjöland studsade till och tappade nästan kannan. Det forsande vattnet hade överröstat ljudet av Ingrids steg. Hastigt vred hon av kranen.
”Åh, förlåt att jag skrämde dig, det var inte meningen.” Ingrid satte sin hand på Margaretha Sjölands arm.
”Ja kors, hur man står i tankarna och inte hör hur folk kommer gående, men man har ju en hel del att tänka på, om du förstår.” Hon gjorde en menande nickning åt hålet i muren där ungdomarna stod på knä, böjda över sitt arbete så man såg bara de krumma ryggarna.
Ingrid nickade.
”Ja, jag kan tänka mig att det är rörigt för er.”
”Ja, det kan man säga. Vi har inte haft någon vanligt församlingsarbete på sex veckor, inga gudstjänster… hur skulle man kunna ha det, i den röran, som är inne i kyrkan?
Ingrid höll med att det måste vara rörigt.
Hon kom att tänka på gubben Egil ifrån Sandudda som hade tillbringat sista året i kommunens servicehus. Där hade han haft en bra tillvaro, för snäll som han var, var han älskad av de andra boende på hemmet och av personalen. Alltid hade han mycket besök och han underhöll dem med historier och anekdoter från bygden som han aldrig lämnat. Det var inte många resor den mannen hade gjort till Mariehamn, nej det aktade han sig för.
”Det är bara fint och märkvärdigt där. Folk spankulerar med fina hattar utanför stadshuset, har jag hört.”
Har jag hört, fick han lägga till, för alla visste och även han, att han inte kunde känna till så mycket om hur låg till med den saken.
En morgon i början av maj hittade personalen honom sittandes död i gungstolen, en av de få ägodelar han tagit med sig till hemmet.
Fiskargubben Egil hade gungat färdigt i sitt liv och berättat sin sista historia.
Han hade dött med sina bästa ullstrumpor på. Det var ju inget märkligt i sig. Problemet var bara att han hamnade att förvaras över fyra veckor i ett kylrum i Mariehamn då man inte kunde ha någon jordfästning i kyrkan.
Sedan kom förslaget att jordfästningen skulle ske i Sunds kyrka.
Det tyckte Vårdöborna inte om.
Stackar Egil! Inte nog med att han fick ligga och vänta så länge i Mariehamn, nu skulle han dessutom in i den främmande kyrkan i Sund!?!
Nej, det skulle inte komma att ske! Han hade aldrig varit en karl som brytt sig om finheter och hade nog inget något emot att det låg några jordhögar framme vid koret.
Och så blev det. Ett lock lades över gropen så att kyrkoherden kunde gå till altaret och en presenning lades över jorden.
Egil fick ligga i sin enkla kista mitt i kyrkgången. Alla berörda var nöjda och kanske även Egil.
Han hade i alla fall inte kommit tillbaka och klagat, tänkte Ingrid med en blandning av humor och sorgsenhet.
Margaretha sneglade nyfiket på Ingrid.
”Jag brukar se Manfred gå förbi nu och då…” Det sade hon prövande för att se hur Ingrid reagerade. ”Är han lite orolig igen?”
Ingrid hade ingen lust att diskutera sin Manfred med Margaretha Sjöland.
Hon skulle kunna tala med vem som helst ifrån byn om honom, men inte med henne.
”Ja, det är upp och det är ner.” svarade hon bara svävande.
”Jag hörde honom, han var här och skrek något med ungdomarna. Det var om de gamla korsen…”
”Mmmm.” Ingrid visste inte vad hon skulle säga. Nu skulle hon få höra på gnället som den där människan alltid hade inombords.
”Jag håller med honom” fick Ingrid till sin förvåning höra.
”Vissa beslut har tagits alldeles för snabbt. Alla parter har inte blivit tillräckligt hörda, det är min åsikt. Om den demokratiska processen skall arbeta bättre bör inte bara vissa personerl få sin vilja fram. Att gräva upp korsen är en sak, men vem har bestämt att de skall vara just i kanten av skogen? Man kunde ju faktiskt ha radat dem på insidan längs ringmuren!”
Irriterat vred Margaretha på kranen med fullt tryck för att fylla på ännu en kanna. Hennes överläpp veckades i djupa fåror för att ge eftertryck till vad hon talat om.
”Man kan väl fråga någon som känner till förhållandena på gravgården” ropade hon nästan för att kunna överrösta bruset.
Ingrid höll med för lugnets skull. Hennes Manfred och Margaretha Sjöland ville båda att korsen skulle stå orörda, men av olika orsaker. Margaretha hade tydligen inte fått säga sitt i frågan och irriterades över det, medan Manfred lade en konstnärs och särlings djupare mening i saken.
”Det har du säkert rätt i” sade hon bara för att det sista hon ville var att komma i polemik med Margaretha
Just när det blev hennes tur att få fylla på kannan körde en bil in på kyrkans parkering och stannade med en knyck. Nästan i samma sekund som motorn tystnat, steg en man ut ur den med svängande svart kappa.
”Jaha, nu kommer den där korpen! Det är han som leder hela utgrävningen. Han går här och sprätter med benen.” Margaretha hade ingen bra dag.
”Ja, jag går till svärmor och svärfars grav.” Ingrid skyndade sig att ta sin fyllda vattenkanna
och gå, för hon såg att den svartklädde mannen komma med energiska steg i riktning mot dem.
Hon ville inte bli indragen i något samtal med en överspänd egofylld professor. Sådana personer hade hon fått nog av när hon och Manfred levt i Stockholm.
Det verkade heller inte som om han var intresserad av henne för han gick med bestämda steg rakt mot Margaretha.
Måntro Margarethas missnöje hade nått professorns öron?
Så fort hon bara kunde kryssade hon mellan svarta gravstenar fram till Manfreds föräldrars grav. Hon ville dryga ut avståndet mellan sig själv, Margaretha och den svarte på mer än ett fysiskt plan.
Usch nej, käbblande människor betackade hon sig för… hon ville verkligen inte bli inblandad, men kunde ändå inte låta bli att höja blicken från gravmullen som hon befriade från några svinmollor som dryftat sig att gro i sandjorden.
På avstånd kunde hon sedan se Margaretha vifta och peka med armarna i alla vädersträck medan hon talade med honom. Han gestikulerade ibland lika mycket, men lugnade sig och strök sig snart betänksamt om hakan.
Ingrid plockade bort vissna blommor från plantorna och bara ibland såg hon försynt åt deras håll.
Mannen med kappan hade lagt en arm om Margaretha och förde henne elegant vid sin sida. Den svarta kappan svepte om dem båda så att det såg ut som en enda bred person oformligt rörde sig framåt. En märklig syn, tänkte Ingrid när de båda gick in i kyrkan.
Jaja, nu får Högsätesmänniskan bestyra. Ingrid kunde inte låta bli att övermannas av inte helt snälla tankar. Hon är väl i sitt esse då!
Hon granskade graven. Den kunde inte bli finare än vad den var nu. Därefter såg hon på klockan. Hon hade redan varit alldeles för länge borta från Manfred. Oron högg till i henne.
Bäst att skynda hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar