En doft av rökelse. 25.

”Mat? Det är klart att du skall ha mat! Hur skall du orka sköta biskopens fina hästar annars?”
Hon suckade.
”Jaha, då följer du med. Då kan jag säga det till biskopen.” Långväga lät nöjd.
Han sökte med handen längs sidan och tog fram sin kniv.
”Vi måste göra något åt skatboet du har på huvudet. Jag vill inte ha mera löss bland mannarna än vad som redan finns… och det räcker mer än väl.
Oda for upp när hon insåg var han hade i tankarna, men han var för snabb för henne.
”Sitt still träl! För det är det du är eller hur? En träl som rymt från sin ägare. Jag kan dränka dig med löss och allt utan att ha gjort något fel.”
Oda stirrade på kniven när den närmade sig hennes skalle.
Han tog tag om hennes mörka rufs och så började han skära bort tofs efter tofs.
Några män gick förbi och kastade några råa skämt till dem när det blev en hög av mörkt hår vid hennes fötter. De tyckte att Långväga hade tagit över kvinnornas göromål.
Han verkade inte bry sig om vad karlarna sa, utan betraktade lugnt sitt verk när han ansåg sig vara klar.
”Mycket bättre!” sa han nöjt.
Oda kände med handen. Det kändes kort som en avbetad äng, men ändå befriande.
Det var inte så farligt ändå. Det kan gå mycket värre för förrymda trälar än att håret skärs av.
Det fick hon aldrig glömma.

Nu låg hon på botten av ett skepp.
Från den plats där hon låg syntes bara roddarnas ben. Illamåendet av skeppets eviga rörelser hade sakta gått tillbaka och den friska luften från havet stärkte henne.
Hon hade hoppats på att få plats i den mindre båten som Långväga kallade knarr och han själv styrde, men biskopen hade sagt till om att hon skulle vara tillsammans med hästarna.
I det stora drakskeppet fanns bara främlingar.
Så skulle hennes liv här efter bli. Vart än hon hamnade skulle hon röra sig bland främlingar.
Hon försökte minnas långhuset, de andra trälarna och hennes syskon. Det hade en gång varit hennes trygghet. Nu fanns det inget kvar av den varan för trälen Oda från Svealand.
Kanske hon aldrig mera skulle få komma tillbaka, aldrig mer se de egnas ansikten.
Så kunde det vara för en träl.
Det hände att trälar såldes till granngården och aldrig fick tillfälle att se dem man vuxit upp med mera.
Vad var det då för skillnad om hon fanns på andra sidan havet, nästan så långt bort man bara kunde resa.
Hon hade snart hela vägen till det beryktade Birka mellan sig och Tunberga gård. Hon kunde lika gärna blivit sänd till Asgård, så avlägset kändes det.
Men, hon levde och det var hon tacksam för.

Hon satte sig upp och flyttade sig lite så hon kunde se bättre.
På båda sidor om det stora drakskeppet hängde runda sköldar av trä, beslagna med järn.
Vid varje sköld satt två män och slet med en väldig åra som stack ut mellan två skinnklädda trätappar.
Männens händer var grova och valkiga och verkade formade efter åran.
De talade väldigt lite. Det var tydligt att de försökte samla sina tankar till att hålla takten.
En man stod längst bak med en stor åra som han styrde med.
Här och var fanns surrade tunnor, knippen och näverkorgar.
Hästarna hade bundits fast i skeppet, lite här och var där de fått plats.
Oda hade begärt att de skulle ha några kvistar lövträ att sysselsätta sig med och ett kärl med vatten. Biskopen hade genast sagt till någon ur sitt följe att ordna med den saken.
Längst fram i fören satt Biskop Unni och Kord, hans man som talade för honom.
De verkade helt oberörda av sjöresan och Oda kunde se att biskopen nöjt såg ut över det jäsande havet.
Hon hade märkt att roddarna ibland steg upp från sin plats och gick till en tunna med lock.
Troligtvis var det vatten i tunnan för det hängde en skopa på kanten som de alla fyllde och drack ur. Utan att göra väsen av sig tog hon sig fram till den. Det var maltdricka i den.
Hon skyndade sig att dricka en skopa. Det släckte inte bara törsten utan gav också bukfylla och nästan genast kände hon att det gjorde nytta. Hon blundade och njöt en kort stund av känslan, men hoppade snart förskräckt till. Någon tog skopan ur hennes hand.
Det var biskopen som tydligen hade samma ärende som hon.
Han log och satte handen på hennes korta hår.
”Oda” sade han. ”Jag Unni.”
Hon vågade inte svara. Istället pekade han mot djuren. ”Häst.”
Då nickade hon och pekade ut mot vattnet. ”Hav.”
Han hade tydligen lätt för att skratta och skrockade godmodigt åt henne.
Nu när Oda såg honom på nära håll kunde hon se att hans läppar. De drogs upp mot näsan när han skrattade och blottade en ojämn tandrad. Det gjorde honom än mer märkvärdig och Oda hade svårt att slita blicken från honom. Om hon överlevde ville hon kunna beskriva denna man för alla som ville höra. Hon skulle berätta om prakten och om de glittrande ögonen som inte alls såg på henne nedlåtande och elakt som fina herrar brukar göra.
”Skepp, öl, mat, Birka” sade han och så höll han fram sitt vackra halssmycke. ”Kristus.”
Oda hade ingenting att svara, vågade inte. Straffet kunde komma genast om hon såg på smycket, vad visste hon?
Hon anade att asagudarna inte tyckte om Kristus och hon ville inte reta dem mer än hon redan gjort.
Hon ruskade nekande på huvudet och biskopen skrattade åter.
”Kom!” sa han.
Oda kände ett grepp om sin arm och gjorde inget motstånd att följa med honom.
Han erbjöd henne att sitta ned bredvid honom och Kord.
De hade blivit anvisade en plats i fören och hade betydligt mera utrymme än alla andra i båten.
Kord rynkade pannan när han såg vem biskopen fört med sig, men sade inget.
Biskop Unni var en gladlynt man, det var inte lätt att förarga honom, men Kord hade sett honom arg och fått lära sig att hålla tand för tunga. Biskopens vrede var verkligen ingenting man ville utsätta sig för.
I skeppets för hade man mycket bättre utsikt.
Hon såg roddarnas ryggar som taktfast rörde sig och hästarna som slet i sina rep och trampande försökte hålla sig stående när någon större våg slet tag i skeppet.
Framför dem fanns Långväga i sin knarr.
Han hade låtit hissa seglet och inga åror användes.
Det var han som visade vägen.
Hur kunde de hitta när det enda man såg var hav? grubblade Oda och såg oroligt ut över vågorna.
I väster hade himlen börjat rodna. Snart skulle det vara natt, men ingen verkade slå av på takten.
Innan det mörknade helt hann Oda se några öar dyka upp.
Tydde det på att de snart skulle vara framme? Hon visste inte.
I skymningen passade hon även att försynt betrakta biskop Unni närmare.
Han verkade helt betagen av de öar som nu blev större och större. Hans blå ögon lyste och den ena handen, prydd med vackra ringar, vandrade då och då till halssmycket som han kallade Kristus.
Hans ansikte var brett med höga kindben, ögonen var bruna, bekransade av mörka ögonfransar och med en kvast av rynkor i ögonvrån som tätnade än mer när han log med ett leende som drogs en aning snett ut mot ena kinden. Oda hade aldrig träffat en sådan man. Rik, praktfull, men ändå vänlig.
De män hon hade erfarenhet av var oftast tystlåtna och barska.
Trälar hade sällan någon anledning att skratta och storbonden roade sig aldrig med trälarna, snarare åt.
Det skrattet var ingenting man kunde jämföra med biskopens glada kluckande, frustande eller som hon en gång hört honom… högljutt, så andra drogs med i skrattet.
Kanske var man som han, i det land han kom från.


Långväga som färdades mycket snabbare, hade låtit seglet falla och väntade in storskeppet i skydd av ett skär.
Biskopen och Kord samtalade lågt med varandra.
”Det är bäst att färdas tillsammans när det är mörkt. I farvattnen runt Birka är varannan båt sjörövare.” berättade Kord för Oda.
Rövare! Oda sökte efter tecken på rädsla hos de båda männen, men de verkade oberörda.
Hur kunde de vara så lugna? De rövare som hon hade hört talas om hade inte lämnat någon levande. Aija visste att berätta att alla vuxna och de små barnen i en gård dödats. Bara några unga kvinnor hade fått behålla livet av den anledningen att man tog dem med sig som ett byte.
Det gick alltid att sälja flickor.
Biskopen höll om sitt halssmycke och lutade sig bakåt för att få lite sömn.
Han verkade inte det minsta bekymrad.
Oda såg oroligt ut över det svarta vattnet. Vad fanns egentligen där ute i mörkret?
Skeppet var nu ifatt Långväga och båda båtarna lade sig sida vid sida.
Några män sattes att vakta, resten av roddarna lade sig under sätena de suttit på.
Oda trodde inte att hon skulle få någon sömn, hon var alldeles för uppjagad för det, men mot förmodan lyckades hon ändå somna till slut, ihopkrupen med Aijas sockor under kinden.