Om hon var riktigt tyst behövde ingen få veta hur svårt hon hade att behärska kontrollbehovet. Hon suckade över att arbetsdagen tydligen inte var slut ännu… och över sig själv.
Ljuset blev bara mindre och mindre och hon tassade försiktigt efter för att inte tappa synkontakten.
Hon följde ljuset österut, ut på udden. Där var bergformationerna som märkligast.
Turisterna brukade ägna timmar och även dagar att klättra, upptäcka, eller bara lättjefullt sola
på de vatten- och vindslipade klipporna.
Solen strålade musten ur de stackarna och de kom oftast hem utan fisk, men de var skönt trötta. När hon kom upp på bergets högsta punkt skulle hon, om det varit dag, sett samlingen av skogsklädda öar som bara låg en kort båttur från viken.
Nu var det natt och man kunde bara urskilja konturerna mot natthimlen som inte riktigt ville mörkna.
I sydost glimmade ljuset från radiomasten på Sottunga. Personen med ficklampan hade börjat gå ner för klipporna mot stranden. Kanske var det någon som glömt något där under dagen?
Hanna försökte tänka ut en realistisk anledning till att man klättrade på Fagerbergs klippor mitt i natten.
Hon kunde gå ännu lite närmare utan att bli upptäckt, men sedan fick hon vara försiktig.
Tätt tryckt med ryggen mot en bergvägg och med ett stadigt granitblock som skydd tittade hon försiktigt fram.
Hon höll tillbaka en flämtning för personen med ficklampan satt inte långt ifrån.
Hon tyckte sig känna igen honom och när han strax efteråt tände en cigarett och lågan från tändaren lyste upp ansiktet, blev hon helt säker.
Det var den där svensken… Scott Johnsson.
Han och hans utländska vänner hade varit ute och fiskat alla dagar, det visste hon, för hyrbåtarna var borta mest hela tiden.
Om de hade haft någon större fiskelycka visste hon däremot inte.
Hon hade, trots att hon alltid var så upptagen, råkat se att de gick långa promenader i övre byn om kvällarna.
Malin hade också sett dem borta vid Torp-Elins öde stuga.
”Puckon!” hade hon fnyst. ”Det såg ut som om de gick omkring med en karta! Hur svårt är det att hitta i en liten by? Det är ju nästan omöjligt att gå fel!”
Dagen efter hade Hanna tipsat dem om vandringsleden.
Scott Johnsson hade tackat och sagt att de skulle gå den en dag när det var svalare.
Nu satt han här mitt i natten och rökte.
Det flammade till av flera ljus närmare stranden.
Det var någon sorts aktivitet där, men hon kunde inte se vad. För det måste hon ta sig ännu närmare.
Försiktigt, försiktigt tassade hon till ett annat stenblock och hukade sig ner där bakom.
Nu såg hon strandlinjen med sina runda slipade stenar.
Någon rörde sig där. Hon kunde se skuggor mot en enkel lykta som placerats på en sten.
En liten eld började ta fart precis nere vid vattenbrynet och märkliga flämtande skuggor kastades över klipporna. Förbannat! tänkte Hanna.
Att de eldade var inget som hon gillade direkt. Därför hade hon satt upp en lapp med regler som gällde om just eldande, på väggen i varje stuga. Det var viktigt att iaktta försiktighet.
Hon suckade tyst för sig själv.
Så länge de inte eldade direkt på berget förstås… men hon skulle skriva tydligare regler när det gällde den saken i morgon. Det bestämde hon sig för där hon satt och tryckte.
Brasan hade tagit sig och lyste nu upp en större radie.
Tre grå gestalter befann sig på stranden. När de rörde sig närmare brasan såg hon att de bar grå rockar med huvor på sig. De tände flera lyktor och placerade dem här och var på klipporna.
Hanna sneglade mot Johnsson.
Han hade lutat sig bakåt och dragit en keps ner för ögonen. Han verkade inte det minsta intresserad av vad de nu än hade för planer.
När de tre männen vid stranden till hennes förvåning började sjunga, blev Hanna trots att ingen visste att hon var där, generad.
Det var något intimt privat över det hon såg och hon ångrade att hon fallit för sitt infall att följa efter. Känslan av att hon tjuvkikade blev alldeles för påtaglig för att kännas bekväm för henne.
En parfymdoftande söt doft spred sig över klipporna och hon förstod först inte vad det var hon kände. Men, så fick se att en av männen svingade något i handen. Det liknade vad hon trodde var ett rökelsekar.
Två av männen föll ner på knä och sången blev starkare. Det var meditativt och vackert i skenet från brasan och hon kände sig märkligt berörd av det hon såg. Deras stämsång mötte klipporna och kastades ut över vattnet.
Scott Johnsson rörde sig. Han vippade upp kepsskärmen några sekunder och drog snart ner den igen. Händelserna nere på stranden var tydligen ingenting som engagerade honom.
Varför var han då där?
Nej, det fick vara nog, Hanna kände att hon måste därifrån. Tänk om de fick syn på henne! Hon drog sig sakta längre in bland skuggorna och bestämde sig för att hennes tjuvkikande fick vara slut.
På vägen hem, när hon så tyst hon bara kunde vandrade bland martallarna över bergen, funderade hon på vad det var hon sett. En form av new age, trodde hon.
Hon skulle fråga Malin. Hon hade mera koll på sånt där. Även att hon inte sett deras ansikten var hon säker på att det måste ha varit italienarna, eftersom Scott Johnsson varit där tillsammans med männen i de grå rockarna.
Eller vid närmare tanke… hon skulle inte fråga Malin, hon skulle inte säga något till någon.
För, vad hade hon för rätt att snoka? Åter kom skammen över henne. Nej, hon skulle inte säga till någon, även om hon tyckte att de var mer än lovligt märkliga.
Själv var hon ju inte den som hade några andliga spörsmål. Det där med religion och grubblande på livets mening lämnade hon med varm hand över till andra, som dessa knäppa karlar.
Hon hade alldeles för mycket annat i huvudet för att ens börja tänka på sådant där… paller, som man sade på Vårdö om sådant som var lite löjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar