Vårdö 2010
I mörkret är alla kattor grå.
Så sa ofta Hannas mormor som inte gärna litade på någon annan än sig själv.
Hanna själv som hade ärvt det mesta av mormoderns buttra lynne, kunde inte låta bli att ibland vara onödigt vaksam över sina gästers förehavanden. De som var hur trevliga som helst på dagen förvandlades vid nattens intåg, nästan likt vampyrer. Det var hennes åsikt. Generaliserande? Javisst! Men trots hennes unga ålder hade hon arbetat så länge inom branschen att hon blivit luttrad.
Sent på kvällarna innan hon själv lade sig gick hon därför, liksom hennes mormor gjort, en sista tur ut på bryggorna och såg till båtarna som lagt till för natten.
Hade man förtöjt väl? Betalat sina avgifter?
Ibland samlade hon in barns leksaker och baddräkter, så de inte skulle blåsa i sjön när morgonbrisen kom.
Hon hade även tagit som rutin att vandra förbi stugorna. Stamgästerna hade vant sig att se henne om de råkade sitta ute eller bara kasta en blick genom fönstret.
Det var ovanligt att hon gick sin runda så här sent. Klockan hade hunnit bli över ett på natten och trots att det var juninatt hade det mörknat för en kort stund.
Om hon varit förnuftig så skulle hon efter sin aderton timmar långa arbetsdag ha gått och lagt sig, men hon kunde bara inte låta bli att frångå sina rutiner, för tänk om det faktiskt hände något bara för att hon var för bekväm.
Hon visste numera att turisterna kunde hitta på vad som helst.
Låsa sig ute, lämna glödande grillkol på marken, supa och slåss.
Inte för att hon kunde göra så mycket åt det, men känslan av att hon hade någon form av kontroll kom alltid över henne då hon gjort sin vanliga runda.
Uppe vid stugorna på klipporna verkade det vara lugnt och stilla.
I de märkvärdiga arkeologernas stuga lyste en lampa i ett av sovrummen.
Ja, herre gud ett sådant gäng!
Hon hade nästan bränt propparna på den där karlen med långa rocken, när han med tromboner och basuner hade kommit in på pensionatet och otåligt knackat med en penna i receptionsdisken.
Ingenting verkade passa honom. Det mesta var fel.
Sängen, maten, temperaturen, städningen… kan man tänka sig? Städningen!
Hanna var pedant! Hon skulle aldrig låta det vara dåligt städat. Hon kontrollerade alltid när någon annan än hon själv städat.
Jävla karl! Han skulle vara glad att hennes mormor inte levde. Hon skulle ha gjort processen kort med honom och satt honom på sin plats. Hon var inte rädd för någon!
Nu låg han väl och läste om några gamla ben som hade grävts upp eller så ligger han och funderar ut nya fanstyg att hitta på till nästa dag.
Den där andra karlen som han skulle dela stugan med hade också anlänt.
Tack och lov att han verkade vara något klokare.
Han såg i alla fall normal ut, hade vanliga kläder… men i mörkret är alla kattor grå, som sagt.
Hon var på väg tillbaka till sin lilla lägenhet när hon såg ljuset. Hon hade trott att hon sett fel först, men så blinkade det till igen inne bland träden.
Det var någon med ficklampa i skogen bakom stugorna.
Där fick man naturligtvis vara, men naturen där bestod mest av klippor och martallar och det var verkligen inte en plats hon rekommenderade att ströva på när det var mörkt.
Det var hennes mardröm att någon av gästerna skulle skada sig under sin vistelse hos henne.
Hanna var egentligen utmattad efter den långa dagen, men bestämde sig ändå för att vända om och följa ljuset.
Själv hade hon ingen ficklampa.
Hon tyckte faktiskt inte hon behövde det.
Hon kunde gå med förbundna ögon var hon än befann sig i området runt pensionatet, brukade hon skryta med.
Egentligen var det emot hennes principer att spionera på sina gästers förehavanden och hennes samvete talade någonstans långt inne i henne att hon skulle gå hem och strunta i om någon bestämt sig för att ta en nattlig promenad… men tänk om det inte var någon gäst?
Det kunde ju lika fort vara någon objuden.
Det hade ju inte hänt ännu att det skett något inbrott i hennes stugor, men en gång skall vara den första.
Test
SvaraRadera