En doft av rökelse. 24

Långväga hade gett order om att ta ombord sällskapets stora packning och det visade sig som vanlig inte bereda något besvär för de starka svearna.
Det var när hästarna skulle föras ombord som tumultet startade. Den första hästen som med knuffar och rop skulle ledas ombord på den enkla rampen stegrade sig skriande av rädsla.
Oda kunde se hästens ögonvitor vändas fram och hon förstod att det inte skulle gå utan våld att ta ombord de stackars djuren.
Männen slog med tillhyggen på hästen, men det gjorde bara saken värre.

Oda mådde illa av att se på. Hon tog ett beslut och trängde sig fram till Långväga och drog honom i ärmen.
”Jag kan göra det”! ropade hon över larmet.
Långväga låtsades inte höra henne.
”Jag förstår mig på hästar. Jag kan föra dem i båten!”
Han tittade äntligen ner på henne.
”Ombord, menar du?”
”Jag förstår mig på djur… jag har särskild hand med hästar.”
Hon var förskräckt över att hon vågat tilltala honom, men hon hade inte haft något val.
Hon kunde inte se hästarna lida.
Han hade glott misstroget på henne, men sedan verkade han besluta sig.
”Vi tar en kort vila!” ropade han högt till männen, sedan lade han irriterat repet som hästen var bunden med i handen på henne.
Hon pustade ut och ledde sakta hästen av bryggan för att hitta en lugnare plats en bit från hamnen.
Där började hon krusa hästen med stadiga jämna tag, mumla sakta tills hon märkte att djuret slappnade av.
Då tog hon av sina strumpor och band dem för hästens ögon.
Hon småpratade hela tiden medan hon ledde den förbi alla människorna, ut på bryggan, upp på rampen och slutligen ner i skeppet.

Det blev tyst bland folket på bryggan och Oda tittade generat ner på sina fötter.
När hon vågade se upp igen stod biskop Unni längst fram i folkhopen.
Han klev ner till Oda i båten, lossade strumporna från hästens ögon och så började han skratta högt. Vänligt klappade han henne på axeln, klämde på hennes magra armar och lyfte försiktigt på det trassliga håret. Sedan skrattade han ännu högre och tilltalade sin översättare som aldrig var långt ifrån biskopen.
Kord talade till Oda.
”Du skall följa med mig och få mat och dryck, sedan skall du föra de andra hästarna ombord.”
Nu skrattade även de andra karlarna och Oda blev ännu mer generad, men tanken på mat gjorde att hon snabbt glömde skammen och snabbt följde efter Kord.
Långväga stod på bryggan och log snett mot henne när hon gick förbi. Flyktigt undrade hon varför, men glömde allt för tanken på mat.

Det blev ett tungt arbete för henne att få de andra hästarna att lita så på henne att de vågade låta sig ledas ombord. Männen såg intresserat på hur hon behandlade djuren. Någon kom också och frågade henne var hon lärt sig kunskapen att handskas med dem utan att slå dem.
Hon hade mumlat till svar att hon arbetat med hästar sedan hon varit barn. Det var så nära sanningen hon vågade gå. När hästarna äntligen var ombord kastade hon sig uttröttad ner på bryggan. Hon hade inte vilat länge förrän hon kände en fot peta på henne.
Det var Långväga. Han räckte ett stop öl till henne som hon girigt grep.
”Hur är du så kunnig med att sköta hästar? Hör du lilla Oda, vem är du egentligen?”
Han spände ögonen i henne, men hon kröp bara ihop, skrämd av hans myndiga person.
”Du må vara vem du vill, till och med kungens dotter…” han skrattade till och fortsatte sen:
”Den store biskopen vill att du följer med till Birka. Han vill att du skall ta hand om hans hästar… och så sa han att du roade honom.”
Oda drog häftigt efter andan. Det kunde inte vara möjligt! Hon skulle aldrig våga fara med det skrämmande skeppet över det ännu mera skrämmande havet. Det kunde de väl inte tvinga henne till? Tårarna steg upp i hennes ögon.
Långväga såg hennes vånda.
”Du kan ju alltid vända tillbaka till skogen… nog finns det några rötter kvar att tugga på.”
Han hånade henne! Det var inte mer än rätt! Hon var feg. Om de andra vågade, så vågade väl hon. Hon brukar inte vara räddhågsen… men… det stora havet…
Hon lät sin blick svepa ut över det blå vattnet och beslöt sig.
”Får jag mat då?” Hennes röst var klen.