Ensamhetens konst.

Efter att ha drabbats av svår mental utmattning och sjukskrivning och mediciner gett föga eller ingen effekt alls, tog jag ett eget beslut långt från de råd jag fått från läkare och terapeuter.

Jag hade blivit erbjuden en möjlighet att vila upp mig vid Havsgårdensfyr och tackat ja till det.

Fyrensvänner hade underhållit och skött fyrvaktarens stuga och den var helt i det skick som när fyrvaktaren bodde där.
Efter sommarmånaderna gått var det aldrig någon som var där ute, så jag fick vara där i princip hur länge som helst.
Detta erbjöd man med ett leende då man utgick från att ingen modern människa kunde utsätta sig för att vara ensam en hel höst i den saltmättade blåsten.
De visste ju inte att situationen var den motsatta för min del.

Jag klarade inte längre av bruset från andra. Min stressade hjärna försökte att koka sig själv.
Jag var på väg att gå under.

Så blev det så att jag blev transporterad i en kraftigt byggd båt av en erfaren skärgårdsbo ut till Havsgården.
Han lastade av mig och min stora packning på en klippa och kom överens att han skulle hämta mig efter två månader.
Skärgårdsbon tittade länge på mig innan han lade ut igen.
Kanske trodde han att han skulle vara den sista som såg mig vid liv?
Slutligen hade han ruskat på huvudet och satt sin hand innanför jackan.
Han drog fram en flaska konjak som han räckte till mig utan ett ord.
Med flaskan i famnen stod jag kvar och såg efter hans båt tills den försvann som en liten prick i horisonten.


Ensam!



Djupsjöfaret hade sin sträckning förbi fyren.
Nattetid kunde man från ön se ljusen från passagerafartyg som passerade.
I dem fanns det människor som talade med varandra, grälade, skrattade, tog på varandra.
De mötte varandras ögon och kände lukten...
Kontakten till andra människor... jag kunde inte låta bli att tänka på andra människor.
I början av min vistelse på ön, hade bilder, minnen av samtal, ånger och ilska tumlat om som lekande vesslor i huvudet.
Men, efter några veckors ensamhet förändrades tankarna och blev mer och mer misstänksamma. Jag återkom ofta till samma fråga:
Kan ögat lura tanken och tanken lura ögat?

Det man ser är vad man tror man ser. Säker kan man ju inte vara.

För... om man inte har kontakt med den yttre världen, vad vet man då? Vad är sant och vad är falskt?
Kanske det du tror att är glimmande ljus från varma festsalonger i lyxiga fartyg, kanske istället är svärmar av eldflugor eller mareldar från exotiska alger.
Det finns nämligen ingen i din ensamhet att mäta förnuftet mot.
Ingen ger förbryllad min om du är otydlig, ingen hejdar dig om du överdriver, ingen underblåser dina idéer eller ger energi åt dina tankar.
Ditt psyke lever helt i avsaknad av mänsklig squashvägg och söker slutligen sina egna lösningar.
Grubblerierna tvingas söka utväg på ett annat ställe än du vanligtvis söker.

I inledningen av oktober märkte jag hur jag saknade måsarna. De var plötsligt borta.
Gässens plogar hade försvunnit från himlen och till och med kråkan som ibland kom flygande från grannön var puts väck.
Således ensamhet!

Det hängde en fläckig spegel i fyrvaktarbostaden.
Det blev allt vanligare att jag såg i den.
För ett halv år sedan hade jag hatat mitt ansikte.
Nu hade jag lärt sig att förlika mig med personen. Det fanns ju ingen annan att tycka om, ingen bättre och heller ingen sämre.
Personen i spegeln fick helt enkelt duga.

Ibland prövade jag försiktigt med att tala, men bara ibland.
För det var enda gångerna som jag fick en svag ångest över att vara ensam.
Frågor och uttalande som blev hängande i luften obesvarade?
Det poängterade bara min utsatthet och den största rädslan av alla...
Tänk om jag en dag... får svar?
Om ens hjärna en gång hade försatt dig i obrukbart skick, oförmögen att kunna utföra arbete, vad kan den då mera ställa till med?
Kunde den skapa sällskap som inte finns?
Kunde man verkligen lita på sin hjärna, speciellt den hjärnan som redan svikit dig?
Kunde...


Ensam.


En kväll dukade jag för två. Jag smutsade ner båda tallrikarna och njöt sedan av att diska efter två. Ibland hällde jag upp två glas konjak och slog ihop glasen i en uppsluppen skål.
Under veckornas gång sinade bärnstensdycken, men jag hade beslutat mig för att inte dricka ur hela flaskan.
För, tänk om man faktiskt fick besök... att få skåla med någon på riktigt. Inget slår väl det?
Kände jag ändå inte svag längtan efter sällskap?
Äsch!

Sjunga fick man göra!
Speciellt när höststormarna ackompanjerade och vågorna höll takten.
Att skapa en symfoni med sig själv som solist kom att bli höjdpunkterna.
Och lust att skapa fick jag!
Jag samlade drivved och sökte vackra stenar.
Jag arbetade i dagar med att mura en stor fisk av stenar, så stor att den måste ses från ovan... av... tja... fåglarna kanske.
Vem kan egentligen klara sig utan kultur var helst du befinner dig?

Fantasin förlöstes och jag gladdes.

Efter att en dag suttit i timmar och studerat de lavarna som bildade rosenformer på ett berg, fick jag för mig att det kanske var en karta.
Om jag såg riktigt riktigt nära kunde jag hitta ett annat samhälle som var helt omedveten om den väldige jättens vakande öga.
I det samhället fanns en gemenskap som berättade skrönor om det som fanns högt där uppe, någonting onåbart, märkligt, obegripligt. En gud av något slag.
Själv kände jag mig närmare min gud än på länge.

Gudomen hade förstås tagit en annan gestalt av den enkla anledningen att... jag hade format den själv.
Det var ingen annan som kom och sade vem gudomen var och varför den var gudomlig just för dig. Den färdiga mallen var plötsligt försvunnen.
Lagarna och reglerna angående min religions utövande var först väldigt suddiga, men återkom snart i en allt klarare gestalt. För hur kan man tvivla på en tro som man själv är upphov till?

Allt blev plötsligt väldigt enkelt och strukturerat.
Det gick att förstå mig själv och min omgivning.
...men hade jag tappat min tid?
Jag fick inte tappa tiden, jag behöver den sedan när jag kommer tillbaka, eller snarare...
det finns ett krav på att man håller ordning på sin tid. Det är ingenting man slarvar med.

Oroligt sökte jag efter ledtrådar...
Konserverna var på väg att ta slut. Det borde betyda att min ensamhet var på väg att få ett slut det med.
En morgon var det blåis på ett kärr. Det måste vara sen oktober.
Jag hade klokt nog plockat en sten i en burk varje morgon.
De hällde jag ivrigt ut på köksbordet och räknade dem.
61!
Det kan komma hämtning idag... eller kanske i morgon... om han kommer ihåg mig.
Plötsligt blev jag orolig för att han kunde ha glömt mig, för nu ville jag verkligen tillbaka,
men ännu mera rädd för att han faktiskt mindes sitt avtal och kom och hämtade mig och förde mig tillbaka till... det gamla.
Så fegt!...

Hade tiden av ensamhet verkligen helat mig?
Var jag redo?

Att bygga ett liv.

En liten regnbågen bildades i kaskaden av det vatten som flydde undan båten när den sjösattes.
Det var nog ingen som såg den.
All uppmärksamhet var riktad mot det glänsande träskrovet och mannen som lycklig stod på kajen... den stolte båtbyggaren.
Algot var en kort, men muskulös karl som redan hade tagit ett stort steg in i medelåldern, utan att han egentligen märkt det.
Hans livs verk låg nu och flöt stilla i hamnbassängen medan den relativt stora samlingen intresserade människor applåderade.
Kulturministern, med ansvar för konst och hantverk kom stigande fram, strödde blommor och vackra ord över Algot och hans skapelse.
Det var ju inte dåligt det han lyckats med.
Han hade nämligen byggt en kutter, 14 m. från akter till för, med bord av vackraste ek och en överbyggnad i teak.
Entusiasterna stod i dubbla rader och beundrade och kände avundsjukan stinga inte helt obetydligt i hjärtetrakten.

Äntligen, äntligen var han klar... hans livverk.
En båt av denna storlek kunde ge sig ut på större vatten.
Medelhavet skulle vara drömmen!
Tänk att få lägga till i hamn efter hamn. man skulle vara ett med solen, havet och vindarna.
Den mörka sydländska natten med dess skimrande stjärnor skulle spegla sig i de många lager fernissa som noggrant lagts på träet.
Det fanns inte en enda person där på kajen som inte avundades honom.
...och allt detta hade han skapat själv.

Han var född i en familj med generationer av händiga män.
Själv var han inte gammal när han hade byggt sin egen roddbåt.
I en ombyggd ladugård har han ägnat större delen av sitt liv med att hyvla brädor och böja spanter.
Mellan tionde och elfte båten kraschade hans äktenskap och efter det formligen bodde han bland spånorna.
Problemet blev ändå hans ensamhet.
Trots att radion stod på hela dagarna och någon intresserad tittade in nu och då, så saknade han ändå någon att dryfta sina bekymmer med.

När det lilla varvet i utkanten av stadens hamn lades ner, fanns det turligt nog eldsjälar som såg en möjlighet att börja träbåtstillverkning i liten skala.
Det var klokt att samla kunskapen i ett utdöende hantverk på samma ställe.
Tjänster, handtag, tips och arbetsredskap skulle delas och en kulturgärning göras.

Algot var inte sen att nappa på det.
Tanken på det riktigt stora bygget som ligger och lurar i bakhuvudet på de flesta båtbyggare kom allt närmare sin verklighet.
Det tog mer än tio år från det att han högg ut kölen till den stund han såg sin vackra kutter guppa på vågorna.
Tala om lycka!

Lokalbladet kom och intervjuade honom.
Vad kände han? Vad hade han för planer?
Han talade ivrigt om kanaler i England, Medelhavet och Norge.
Man fotograferade honom nere i den mysiga kajutan, skrev i lyriska ordalag om doften av trä och känslan av genuint hantverk.
Algot var rusig och satt i sin båt från morgon till kväll och visade trånande träbåtsentusiaster på ett träarbete utöver det vanliga.

En kväll kom inte en enda person.
Det var bra. Nu skulle han få passligt att städa undan på byggplatsen vid varvet.

Den underbart kryddade doften av mahogny, teak och våra egna nordiska träslag mötte honom när han klev in i hallen.
Karlarna därinne som arbetade med sina projekt märkte inte först att han kommit.
Det var inget märkligt med det. Han om någon visste hur det var att vara besatt av att forma trä.
Inte förrän han hojtade till tittade de upp och morsade och vinkade glatt.
-Tjena Algot! Ligger du nere i hamnen och bara njuter din lycklige fan! Tänk att du kommer och tittar på oss satar som träsar i dammet. Vet du fan... idag sprack ett ekbord från akter till fören för mig. Jag tänkte gå och hänga mig nästan. SÅ mycket jobb åt helvete! Träet var för torrt!

Det var en hård men gemytlig jargong som Algot kände sig bekväm med.
Karlarna började jobba igen och Algot gick till sin plats i varvet.
Ingen hade rört något där... naturligtvis... han hyrde fortfarande platsen.
Med en suck började han plocka ihop kopparnit, kulhammare, trava spillvirke och kasta gamla burkar.
Han vägde rubanken stilla i sin hand... längre in i hallen svor någon så det osade.

Han skulle sakna dem allesammans. Gemenskapen och diskussionerna om det han älskade mest av allt... båtbygge... ja nog skulle han sakna det. Han var ju den mest erfarne av dem alla.
De andra båtbyggarna såg verkligen upp till honom. Han var verkligen någon att räkna med där inne på varvet.
Nu skulle han iväg och förverkliga sin dröm. De andra skulle få se honom segla ut ur hamnen medan de fick stanna kvar på kajen.
Troligen skulle det sporra dem att jobba ännu hårdare.
Nere i hamnen låg hans kutter och gungade svagt och väntade på honom.

Två veckor senare backade en lastbil in på varvsgården.
Algot stod och tog emot den.
Några av båtbyggarna som kom ut för att röka och prata en stund stannade förvånat upp.
-Algot! Vad skall det här betyda?
Cigaretterna blev hängande otända mellan deras läppar.

-Jag sålde kuttern... kunde inte hålla mig, för jag råkade komma över ett fint parti med fin hondurasmahogny.
Ni vet ju att jag alltid har hållit på och talat om den där yachten som jag skulle bygga.
Om jag håller på och raggar runt världen hinner jag ju inte bygga eller hur. Man vet ju aldrig hur länge man lever.

Han såg lite besvärat på sina vänner och tillade tyst:
-Det är ju byggare man är och inte sjöman.

En av Algots byggarkamrater hade redan börjat vända och vrida på plankorna.
-Det var som helvitte! Inte dåligt virke det här.
Han hade knappt hört vad Algot sagt.
-Vi bär in det i hallen med en gång. Var fick du tag i det, sa du?

Känslan i andrahand.

Kan man hitta lycka i en secondhandbutik? Nej naturligtvis inte, men man kan bli lycklig där, om man hittar fyndet. Fyndet med stort F.
Det är väl det som sporrar, att vända och vrida på saker som någon annan ägt tidigare, i tron att det skulle fylla just ditt behov.

Jag gick in i en butik som hade sålt gamla ting i en källarlokal så länge jag kunde minnas.
Den sköts av en man som sett gammal ut de senaste trettio åren. Tyst utan att lägga sig i andra människors rotande bland lådor och hyllor, har han suttit på en stol bakom kassaapparaten.
Det är trångt mellan borden som är packade med prylar i lager på lager.
Säljer han aldrig någonting? Det verkade aldig minska.
Belysningen är dålig. De nakna få glödlampor som hänger från taket ger inte mycket ljus.
Ett smalt fönster nära taket skänker just idag en solstrimma in i butiken.
Den landar i en skål med billiga smycken.
Det gnistrar till och skålen får helt min uppmärksamhet.
Kan billigt glas ge sådan lyster? Kanske det är just idag som fyndet skall göras?
Jag söker i korgen.
Min hand lyfter på halsband och ringar. Den lyfter upp en brosch... som gnistrar och är överrumplande vass.
Den stack mig, som av vilja.

Framför mina ögon bildades smyckeskorgen till ett virvlande kalejdoskop, sedan blir allt svart.

Det var mörkt och skumt när jag kvicknade till.
Jag låg på ett golv med någon som stod böjd över mig.

"Hörni, det har kommit en ny!" Denna någon ropade. "Det var länge sedan sist, säkert ett år sedan." Hojtade hon över sin axel
Min blick fastnade på hennes ansikte. Det var bekant. Min gamla lärarinna från småskolan!
Men hur?
Lärarinnan såg först nyfiken på mig, men så sprack ett leende upp.
"Det är Annika! Annika Larsson, min gamla elev... men vad fattas dig? Har du bekymmer?"
"Är jag död?...för... du är död!" Jag kände paniken krypa under huden.
"Nej, lilla vän, du är inte död. Du gick ut ur butiken igen. Det är jag helt säker på, för jag såg dina skor och underben från min position från garnkorgen. Det var bara stora Annika som gick ut. Den lilla stannade kvar. Jag brukar alltid..."
Hon avbröt sig.
"Ja, jag är tyvärr död... och här är jag ännu." Hon suckade.
"Jag brukar hålla till i garnkorgen mest. Jag har alltid älskat garn... och barn... och karl´n."
Hon fnissade och satte handen för ansiktet som hon jämt gjorde förr.
Jag kände inte igen mig.
"Jag är förvirrad" Var är jag? Jag förstår inte... lilla jag?"
"Det är klart du är förvirrad. Själv blev jag alldeles ifrån mig när jag hamnade här. Jag har varit här i tjugotvå år. För fem år sedan dog mitt stora jag... det gick tyvärr inte ta min känsla med. Det är något som är fel med mig ännu, men... vi håller på att ta reda på det nu."
Jag satte mig upp och såg en samling märkliga personer, nyfiket, men inte framfusigt betrakta mig.
En av personerna steg fram.
"Jag heter Arthur Andersson. Jag har blivit vald till undersökningsledare."
I handen höll han ett anteckningsblock och penna. Han var i medelårsåldern med en begynnande skallighet, klädd i en fläckfri gammalmodig kostym.
"Jag är fortfarande förvirrad. " En dam i svart, lång, kjol, grå blus och ett vitt förkläde steg fram.
"Jag heter Bertha och vi ska berätta för dig. " Hon gjorde en teatralisk paus.
"Du har stungit dig på Selmas brosch och ditt lilla jag, det vill säga, din känsla som inte vill vara med dina andra känslor, har hamnat här under bordet i secondhandbutiken.
Vi är känslor som är en tvärhand höga. Vi kan gå omkring var vi vill i butiken för ingen ser oss, men vi skall akta oss för besökarna. Känslor vill inte bli påtrampade."
"Gick jag ut ur butiken och lämnade min känsla kvar för att bli undersökt?"
Berha såg glad ut. "Ja, just det! Du skall bereda dig på att du måste ha tålamod. Arthur har varit här sedan 50-talet, själv kom jag under bordet 1910. Jag kommer aldrig härifrån. Jag måste bli här för evigt. Min känsla är så nära relaterat till fred... att jag ser det omöjligt att befrias.
Jag känner hopplöshet."

Arthur var ivrig. Han ville visa sin samling av ledtrådar.
Vi gick mellan lådor, klättrade på travar av böcker och trängde oss mellan gamla rockar som hängde och luktade malmedel.
Där bakom fanns många känslor samlade. Vissa hade ålderdomliga kläder andra var liksom jag klädda i kläder som passade för tiden.
"Se här! Vår viktigaste ledtråd! Det är en biografi över Selma Lagerlöf. Hennes känsla var här i slutet av 1800-talet.
Det var skam, visade det sig. Den känslan försvann under hennes stora jags Jerusalemresa. Putsväck var hon en dag, har det berättats mig. Kvar blev bara hennes brosch i skålen med smycken.
Sedan dess har man befriat många genom att ta reda på vad som felas med känslan.
Detta arbete har under de senaste decennierna varit under min ledning."
Han sträckte stolt på sig. "Selma förstod sig på känslor. Vi har en komplett samling av hennes verk här bakom. Det har varit ett styvt arbete att släpa dem, men vi har också haft lång tid på oss. Nu använder vi dessa böcker som uppslagsverk."

"Vad är jag för en känsla då?" Min röst darrade.
"Det vet vi inte ännu! Vi skall genast starta en förundersökning! Du skall få sitta inför vårt känsloråd och berätta om dina viktigaste episoder i livet. Efter att vi samlat fakta kommer en grupp att börja sökandet i böckerna.

Således hamnade lilla jaget/min känsla bland andra känslor i en odefinierbar och ovädrad värld vid sidan om den värld jag ansett som den enda.
Ibland hade vi avskedseremonier för känslor som funnit sitt ursprung, ibland var vissa bara borta.
Jag satt ofta i garnkorgen med min lärarinna. Hon kunde som alltid skapa gemytlighet runt om sig. Ofta talade vi om gamla minnen och skrattade glatt åt dumheter som vi elever kunde hitta på.
"Fick du några egna barn?" Frågade jag därför en dag.
"Nej tyvärr, det blev aldrig så. Så kan livet vara ibland."
"Blev du besviken när du insåg faktum?"
"Klart jag blev besviken. Jag är fortfarande besviken. Jag är besviken!"
Hon såg häpen ut. "Min känsla är besvikelse!"
Hennes kloka ögon mötte mina.
"Nu lämnar jag!"
Sakta tonade hennes bild bort och jag blev ensam i min garnkorg. Men, jag kände mig inte ensam, det var inte den känslan jag hade problem med.

Sedan förstavärldskrigets utbrott hade Bertha mer och mer fördjupat sig i människans ondska.
Fast hon förstod att hopplöshet var hennes känsla kunde hon inte befrias. Hon var en av de få gestalter som hade flera känslor. Hon skulle aldrig erkänna för sig själv att hon borde känna förlikning.
Så länge det var fallet var hon en evig medborgare i butiken. Man hade gett upp hoppet för länge sedan.

Arthur kom en dag, glädjestrålande.
"Rådet har löst din gåta."
"Är det möjligt? Redan?"
Han såg lite skyldig ut.
"Du får ursäkta Annika, men du är inte en speciellt komplex person. En av de enklaste fallen."
Han såg löjligt kavat ut.
"Nu skall vi ha avskedsseremoni."

Alla känslorna var samlade.
Jag fick sitta på Selmas biografi.
Arthur strålade.
"Mitt herrskap, Annika... du saknar din vuxna son till den milda grad att den känslan gjort sig obekväm med dina övriga känslor.
Annika... du känner längtan!"

Kalejdoskopet kom tillbaka.

Plötsligt befann jag mig på en flygplats i Sydney.
Min son kom emot mig...
och min längtan var över.

Möss och människor

En busshållsplats! Ett sådant märkligt ställe! Ett mikrokosmos som kan vara överbefolkat, men alla beter sig som om de stod ensamma.
Sjukt kanske... men det borde passa mig, för jag är just det... sjuk.
Nu står jag där och väntar som alla andra.
Jag är rädd att de ser på mig när jag inte märker det. Jag kan nästan höra deras tankar om mig.
Det är inte alls snälla tankar och pulsen stegras vid tanken och mina handflator blir fuktiga.
Med minsta möjliga rörelse torkar jag händerna mot låren. Jag vill inte få någon uppmärksamhet.
Man har sagt att jag måste kontrollera min andning. Inte få panik!
Inte få panik...

Bussen kommer och stannar framför dem med en lätt nigning och med diezelångor i frustande andetag.
Jag måste gå sist in. Det går inte att trängas i en kö. Avstånd!
Det är vanliga chauffören, tack gode gud! Nu blev det lite lättare.
"Hej Jonny, registrera ditt busskort," säger han.
Det gör jag och det elektroniska pipet tjuter så det hörs i hela bussen.
Alla ser på mig, mäter mig, skärskådar mitt innersta. Det svartnar för ögonen.
Chaufförens röst hörs.
"Det är ledigt bakom mig. Sätt dig där Jonny."
Det gör jag. Nu är jag på väg! Jag hade klarat det igen!
Det verkar ju gå bara bättre och bättre.
Nu är det över en vecka sedan jag tagit taxi till jobbet.
Tydligen går det att komma över vissa rädslor, även mina som gjort mig så handikappad.
Jag har själv försatt mig i mitt eget fängelse med murar av inbillningar och överdriven självkritik.

Nu är jag framme och busschauffören stannar utan att jag behöver trycka på stoppknappen.
"Lycka till ikväll, Jonny." Säger han när jag går ut.

Inte mycket folk på trottoaren. Några personer står vid gathörnet... De låtsas inte se mig, men jag vet nog.
Åh, låt mig vara framme snart! Det är inte många steg till.
Nu!
Portvakten håller upp dörren.
"God afton herr Waldner. Ni kommer med bussen idag igen. Det gläder mig."
Jag bara nickar till tack. Just nu orkar jag inte så mycket mer.
Äntligen är jag inne på min arbetsplats. En sorts trygghet och jag slappnar av.

"Jonny! Du har kommit! Så bra. Du kan sätta dig i stolen direkt."
Det är Mia. Hon ler vänligt.

Jag klär av mig mina ytterkläder, därefter tar jag av mig helt på överkroppen.
Jag är fuktig på kroppen och jag sveper en stor handduk om mig och jag sätter mig i stolen... blundar.

Mia börjar sitt skickliga arbete. Metodiskt arbetar hon fram den andra personen.
Täckande brunkräm, pennor, skuggor, klister, polisonger, peruk.
"Du är klar och kan börja klä om." Hennes röst är lätt utan den minsta oro.
Jag slår upp ögonen och ser mig i spegeln.

Jonny är borta! Hela världen är plötsligt förändrad.

Jag hoppar hastigt ur stolen. Benen känns stadiga, kroppen spänstig, tanken är klar och jag vill bara ut och göra mitt jobb.
Klädbyte och så är det dags.

Jag står mitt på scenen när ridån dras åt sidan. Strålkastaren bländar, men jag vet att de är där...
Hela stora publiken och de älskar mig!
Jag är George!
Ikväll skall jag ännu en gång skjuta min vän Lennie.

Ibland är jag en mus, men just nu är jag en människa.

Militanta välgörare

Hon böjde sig ner mot golvet och hämtade upp den smutsiga skurtrasan och slängde den med ett plask ner i skurhinken. Det var det sista golvet som hon var ålagd till att skura. Nu skulle hon få fara hem.
Hur blev det så här? Hon hade haft så mycket drömmar om sitt liv. Hon skulle bli någon!
Inte hade hon tänkt gå och skura golven i en skola i hela sitt liv, men så blev det.
Alltid var det något som hade satt käppar i hjulet för hennes framtid. Hon hade inte haft den berömda skeden när det hade regnat manna och nu verkade förrådet på manna sinat för alltid.
Ja, hon var bitter!
Se bara på hennes torra knogar! Händerna verkade för alltid vara nariga av vatten och starka kemikalier.
Hon hade inget liv... men det skulle bli ändring på det nu!

------

Det är med en viss stolthet som du sitter på killkompisen i klassens bröst och håller hans armar.
-Ger du dig?
Och han ger sig. Du är stolt och glad för att du är stark och snabb.
Du tycker att allt är normalt tills du kommer i tonåren.
När de andra flickorna blir kurviga och drömmer över pojkband, växer dina skuldror, käkar och ögonbryn.
Det går upp för dig att du inte är som de andra flickorna, du är inte som pojkarna heller.
Du är en androgyn!
Det tänkte hon på medan hon skruvade fast kåpan till ett el-skåp.
Hon hade utbildat sig till elektriker och hade hyggligt blivit accepterad av sina arbetskamrater.
Hennes privata liv var en katastrof.
Hon passade inte in någonstans.
Damfotbollslaget hade fungerat bra för henne. Då hade hon fått beröm för sin styrka och oräddhet, men det lades ner på grund av penningbrist.
Ja, livet hade behandlat henne orättvist, men nu hade hon funnit något som skulle ge hennes liv en mening.

--------

Det är inte svårt att älska en präst. Det är bara svårt att älska en präst om man inte på samma gång älskar gud.
Efter den dag han kom in i hennes liv fanns ingen annan.
Hon hade drabbats av en huvudlös förälskelse, utan betänklighet. Lyckan över att han verkade känna som hon fick henne att översvallande svara "ja" i kyrkan.
Därmed blev hon en prästfru... utan tro.
Hela hennes vuxna liv hade bestått av skenhelighet och lögner inför honom och församlingen.
Tänk om han visste!
Skuldbördan var stor, men hon hade funnit ett sätt att gottgöra.

-------

Hon hade varit aktiv i Rädda barnen, Röda korset, Emmaus, diakonin, samlat pengar åt frivilliga brandkåren och nattvandrat på stan.
Det gav henne så mycket. När hon kunde hjälpa någon annan förvandlades hon själv till något.
Då var hon ingen "nobody", bortglömd i en stor barnaskara, en av hundra på sin stora arbetsplats.
Nej, i en hjälpsituation betydde hon något.
Det blev som en drog. Hon ville ha mer.

--------

Som en svart änka hade hon suttit i sitt nät och distruberat ton efter ton av stinkande gift.
Att arbeta på ett bunkeringföretag hade till en början varit intressant och även vällönande.
Efter att gång på gång fått rapporter om miljökatastrofer, sett makthavare ta till vapen och döda för det svarta guldet hade det slutligen gett henne betänkligheter.
Vad var det egentligen hon var del av?
Hon ville förändra sig själv, makthavarna och världen.

--------

Rik som ett troll kunde man säga att hon var.
Född rik, gift sig rikt, ärvt pengar och var otroligt uttråkad.
Det var hon som en dag i sitt stimulansarmod tänkt ut vad hon ville göra.
Hon ville fylla sin tillvaro med liv.
Aldrig att hon ville stå lik med eldröda läppar och moderatrosett underhakan.
Hon ville slåss om något, mot något!
I princip mot vad som helst. Hon behövde få kicken av spänning. Möjligheten att avslöjas fanns och det var det som betydde något
Med största försiktighet hade hon sållat fram de andra. Det hade tagit lång tid, men nu hade hon sin samling klar. Hon hade bildat en egen kommandogrupp som hon var ledare för.
Hennes släkt skulle bara veta.
I natt...




Det var inte tänkt att bli så stort. Först när de slog upp dagstidningarna förstod de innebörden av de de gjort.
Vem? Var alla kaffebords stora fråga dagen efter.
Hur hade det blivit strömavbrott i hela staden?
I skydd av mörkret hade en högstadieskola fått grafitti på sina betongväggar.
En miljonär hade fått dela med sig av hälften av sina parkrosor till stadens ålderdomshem.
Stadens spelklubb hade haft inbrott.
Kyrkan hade däremot fått en stor anonym donation.
Hela morgonen hade det gått att tanka utan att betala vid den multinationella företagets mack.
En trave filtar hade hittats utanför ALKOS dörr. De hade hastigt försvunnit.


De hade vågat och de hade gjort det.

15. Bakom ditt fönster.

En dag gick han bara ut på gatan och stannade där.
Han fick aldrig kraften att på egen hand att ta sig därifrån och ingen verkade heller så ivrig på att hjälpa honom.
Om han skulle vara helt ärlig så trodde han inte ens att han ville bli räddad.

Han levde nu i misär, men ändå inte ens nära det helvete han befunnit sig i då... för 10 år sedan.
Vem av brännvinsgubbarna som han brukade tillbringa långa kalla nätter med, visste om att han hade varit en framgångsrik företagsledare?
Ingen... och det var han tacksam för.

Han trodde att han inte var gift mer. I äktenskapslöftet som han en gång givit, ingick en tyst överenskommelse om att han skulle vara en klipsk affärsman med en fet lön och med vänner inom societeten, alltså bland likasinnade...
Att han skulle bli en uteliggare var nog inget hon hade räknat med.

Han förstod henne.
Han hade lämnat henne utblottad.
Allt hade gått under klubban, företag, egendomar och värst av allt... hans heder.

Nu fördrev han sina dagar med att söka genom sopcontainers och tunnor efter tomglas eller något klädesplagg.

Det var sent en kväll när han som vanligt rotade igenom en restaurangs soptunna som det hände.
Egentligen hade han hört de skräniga pojkrösterna flera gånger under kvällen. De höll tydligen till i längre bort på gatan.
Kanske var det någon privat fest, eller så drev de bara runt stan, precis som han själv.
Han brukade aldrig vara rädd för de där gängen. Naturen hade begåvat honom med en stor kroppshydda och han var fortfarande stark.
Fast vad gjorde det om de slog ihjäl honom?
Då skulle han äntligen komma bort från gatan, befriad från det straff han tilldelat sig själv för sitt misslyckande.
Ändå lystrade han till när ljudena plötsligt var märkbart nära.

Allt hände så fort...
En kvinna gick förbi på trottoaren och så var de bara där.
Männen med de skränande rösterna kastade sig över henne och rev i hennes kläder och handväska som hon höll i allt vad hon kunde.
Någon tog tag om hennes huvud och slog det mot gatan.

Han reagerade instinktivt utan någon närmare eftertanke.
Han gav sig in i gruppen av män och slogs.
All ilska, dränerad självkänsla och det förbannade ödet var bränsle till hans vilja att slå... och de slagen var hårda och skoningslösa.
Hans händer blev blodiga och det gjorde ont på många ställen på hans kropp, men det märkte han knappt, liksom att de slutligen gav sig av springande.

Andfådd såg han sig omkring för att försäkra sig att de var borta och föll sedan ner på knä och böjde sig över kvinnan.
Hon gjorde en gest att hon ville upp och stå.
Han hjälpte henne. Han hjälpte henne faktiskt hela vägen till hennes hus.
Haltande och yr hade hon stött sig mot honom medan hon gråtande hade lotsat honom fram till villan där hon bodde.
På sin trappan hade hon stannat upp och tackat för hjälpen.
Hon skulle klara sig själv, sade hon, men hon ville att han skulle komma tillbaka dagen efter.
Således gjorde han så.

Han gick till henne och fick se att det stod en mattermos med rykande soppa och en sked på hennes trappa.
Han var inte sen att äta upp.
Nästa dag var det uppdukat igen... och nästa.
Varje dag i flera veckors tid, fick han ett varmt mål mat utanför hennes dörr.
Han kände ofta att han var iakttagen och mycket riktigt fick han en dag ögonkontakt med henne.
På varsin sida om fönstret stod de och såg på varandra.
Nästa dag fanns ingen mat på trappan, men garagedörren stod på glänt och det lyste där inne.
Det rördes bakom en gardin och han insåg att dörren stod på glänt för honom.

En säng var bäddad där inne!
På ett bord stod maten, men han kastade sig inte som vanligt, glupskt över den.
Det var så länge sedan han hade varit inne i ett hus, i ett vanligt hem.
Må så vara att det bara var ett garage fyllt av dammiga verktyg, målfärg och oljor som borde ha kasserats.
Om det funnits en man i huset, så var det länge sedan han varit i garaget.
Han kände på en dörr som han trodde ledde in till bostaden.
Den var låst!
Han provade försiktigt en annan dörr.
Den öppnades och bakom den fanns en bastu med dusch och toalett.
Rena kläder, handduk, tvål och rakhyvel låg på toalettsitsen.
Han hade blivit erbjuden en plats att bo!

Så lätt det gick att vänja sig med lyxen att ha tak över huvudet.
Som tack städade han garaget och krattade hennes grusgång.
Han gick fortfarande sina rundor och samlade tomglas, mycket för att hon skulle få en chans att våga komma och lämna mat till honom.
Hon var rädd eller kanske skygg, men det hade även han blivit under de år han levt på gatan.
Det passade honom.

Så kan man kanske leva, sida vid sida... men ändå inte.
Man kunde tydligen leva så gott som under samma tak, utan konversation, men ändå med en förståelse för varandra, med en insikt om varandras behov av avskärmat liv.
Nog var det märkligt att han nu upplevde sig närmare kvinnan i huset, än han någonsin varit sin fru och som en blixt från klar himmel insåg han att han kände lycka.

Det var det som gjorde att han fick modet att med sina pantpengar köpa en stor blomsterkorg som han ställde utanför hennes ytterdörr medan gardinen sakta rörde sig bakom fönstrets glas.

Kanske hade det hänt ändå... kanske var det blomstergåvan som gjorde att han en dag fick se ljuset bilda en kil på garagets golv.

Han hade kommit från sin dagliga runda och som vanligt väntat att få se maten, men istället fanns där bara den ljusa triangeln som sökte sig från hennes dörr, över golvet, vidare över hans enkla säng.
Hon hade ännu en gång lämnat en dörr på glänt!
... och ljuset flödade varmt från hennes hem.

Försiktigt öppnade han dörren och klev in.
Det doftade av mat därinne... och av en kvinnas parfym.

14. Strax efter tolv.

Av gammal vana satte han in handen och kände i hönsredet, sökte med fingrarna i halmen, men det fanns inget där.
Inga perfekt formade ägg skulle kännas under hans händer mer. Det var tyst i hela hönshuset. Alla hönorna var borta. Inga knarriga "kaaan" och mjukt lockande "kockkock" skulle få leka i hans öron mer.
Nej nu var de borta!
Han hade inte kunnat förmå sig själv att ta deras liv. De hade ju varit hans vänner som han i brist på livskamrat, haft dagliga samtal med.
Istället hade grannen kommit och vänligt föst in honom i stugan och sagt åt honom att koka en stor panna kaffe.
När kaffet var kokat och dragit klart, var det tyst i hönshuset.
Grannen hade kommit in och pratat en stund med honom, men han kunde inte minnas om vad.
Hans inre värkte av sorg... och det skulle komma att bli värre ännu.
Han stängde dörren till hönshuset.

På stugtrappan stod katten och och kråmade sig. Svansen stod rakt upp och hade en liten böj så den kom att likna en promenadkäpp.

En lycklig katt och en olycklig gubbe.
En ovetande katt och en vetande gubbe.

Han lyfte upp katten, borrade sitt rynkiga ansikte i kattpälsen och steg in i stugan.
Klockan på väggen slog elva skrälliga slag. Strax efter tolv skulle de komma och hämta honom.
Han lyfte ner klockan. Den skulle han få ta med sig påstod de... och gungstolen och kanske byrån.
Kökssoffan skulle bli alldeles för stor för hans lilla rum och skulle inte passa som sovplats på det nya stället.
Han skulle få en ny säng, en som man kunde höja och sänka.
Han,... som sovit i kökssoffan i hela sitt liv, han undrade om han någonsin skulle kunna sova mer.

En väska stod färdigt packad vid farstudörren. Någon från hemtjänsten hade packat den och suckat lite över hans kläder som han själv stoppat med ullgarn där det nötts hål.
Det skulle behövas köpas nya...
Må så ske. Inte brydde han sig mer.
Han skulle nu jagas ur sitt kungarike för att leva i exil i ett land där man hade plastgolv.

Han strök katten över ryggen och gladde sig över att Morran skulle få det bra.
En i hemtjänsten skulle ta hand om katten. Det hade de lovat dyrt och heligt, bara han skulle gå med på att flytta till servicehuset.

En bil körde in på gården.
Då var det dags!

Hans få tillhörigheter lastades in i en skåpbil och själv fick han hjälp att ta sig in i bilen och sitta ner på passagerarsätet.
Flickan från hemtjänsten log mot honom och sa att han skulle morska upp sig.
Han skulle få så bra så, lovade hon.
De rullade ut genom grindhålet ut på byvägen. Byn som han aldrig flyttat från och som han kände till minsta sten, all historia från förr. Nu skulle han flytta därifrån.

Trots att hans rygg var stel och inte alls ville vara så samarbetsvillig mera, böjde han sig fram för att få en sista skymt av hemmet i backspegeln.
Det såg så litet och fallfärdigt ut, men det hade varit hans, bara hans.

Innan de vek av ut på den stora vägen, hann han se grannens bil köra in på gården.