14. Strax efter tolv.

Av gammal vana satte han in handen och kände i hönsredet, sökte med fingrarna i halmen, men det fanns inget där.
Inga perfekt formade ägg skulle kännas under hans händer mer. Det var tyst i hela hönshuset. Alla hönorna var borta. Inga knarriga "kaaan" och mjukt lockande "kockkock" skulle få leka i hans öron mer.
Nej nu var de borta!
Han hade inte kunnat förmå sig själv att ta deras liv. De hade ju varit hans vänner som han i brist på livskamrat, haft dagliga samtal med.
Istället hade grannen kommit och vänligt föst in honom i stugan och sagt åt honom att koka en stor panna kaffe.
När kaffet var kokat och dragit klart, var det tyst i hönshuset.
Grannen hade kommit in och pratat en stund med honom, men han kunde inte minnas om vad.
Hans inre värkte av sorg... och det skulle komma att bli värre ännu.
Han stängde dörren till hönshuset.

På stugtrappan stod katten och och kråmade sig. Svansen stod rakt upp och hade en liten böj så den kom att likna en promenadkäpp.

En lycklig katt och en olycklig gubbe.
En ovetande katt och en vetande gubbe.

Han lyfte upp katten, borrade sitt rynkiga ansikte i kattpälsen och steg in i stugan.
Klockan på väggen slog elva skrälliga slag. Strax efter tolv skulle de komma och hämta honom.
Han lyfte ner klockan. Den skulle han få ta med sig påstod de... och gungstolen och kanske byrån.
Kökssoffan skulle bli alldeles för stor för hans lilla rum och skulle inte passa som sovplats på det nya stället.
Han skulle få en ny säng, en som man kunde höja och sänka.
Han,... som sovit i kökssoffan i hela sitt liv, han undrade om han någonsin skulle kunna sova mer.

En väska stod färdigt packad vid farstudörren. Någon från hemtjänsten hade packat den och suckat lite över hans kläder som han själv stoppat med ullgarn där det nötts hål.
Det skulle behövas köpas nya...
Må så ske. Inte brydde han sig mer.
Han skulle nu jagas ur sitt kungarike för att leva i exil i ett land där man hade plastgolv.

Han strök katten över ryggen och gladde sig över att Morran skulle få det bra.
En i hemtjänsten skulle ta hand om katten. Det hade de lovat dyrt och heligt, bara han skulle gå med på att flytta till servicehuset.

En bil körde in på gården.
Då var det dags!

Hans få tillhörigheter lastades in i en skåpbil och själv fick han hjälp att ta sig in i bilen och sitta ner på passagerarsätet.
Flickan från hemtjänsten log mot honom och sa att han skulle morska upp sig.
Han skulle få så bra så, lovade hon.
De rullade ut genom grindhålet ut på byvägen. Byn som han aldrig flyttat från och som han kände till minsta sten, all historia från förr. Nu skulle han flytta därifrån.

Trots att hans rygg var stel och inte alls ville vara så samarbetsvillig mera, böjde han sig fram för att få en sista skymt av hemmet i backspegeln.
Det såg så litet och fallfärdigt ut, men det hade varit hans, bara hans.

Innan de vek av ut på den stora vägen, hann han se grannens bil köra in på gården.