15. Bakom ditt fönster.

En dag gick han bara ut på gatan och stannade där.
Han fick aldrig kraften att på egen hand att ta sig därifrån och ingen verkade heller så ivrig på att hjälpa honom.
Om han skulle vara helt ärlig så trodde han inte ens att han ville bli räddad.

Han levde nu i misär, men ändå inte ens nära det helvete han befunnit sig i då... för 10 år sedan.
Vem av brännvinsgubbarna som han brukade tillbringa långa kalla nätter med, visste om att han hade varit en framgångsrik företagsledare?
Ingen... och det var han tacksam för.

Han trodde att han inte var gift mer. I äktenskapslöftet som han en gång givit, ingick en tyst överenskommelse om att han skulle vara en klipsk affärsman med en fet lön och med vänner inom societeten, alltså bland likasinnade...
Att han skulle bli en uteliggare var nog inget hon hade räknat med.

Han förstod henne.
Han hade lämnat henne utblottad.
Allt hade gått under klubban, företag, egendomar och värst av allt... hans heder.

Nu fördrev han sina dagar med att söka genom sopcontainers och tunnor efter tomglas eller något klädesplagg.

Det var sent en kväll när han som vanligt rotade igenom en restaurangs soptunna som det hände.
Egentligen hade han hört de skräniga pojkrösterna flera gånger under kvällen. De höll tydligen till i längre bort på gatan.
Kanske var det någon privat fest, eller så drev de bara runt stan, precis som han själv.
Han brukade aldrig vara rädd för de där gängen. Naturen hade begåvat honom med en stor kroppshydda och han var fortfarande stark.
Fast vad gjorde det om de slog ihjäl honom?
Då skulle han äntligen komma bort från gatan, befriad från det straff han tilldelat sig själv för sitt misslyckande.
Ändå lystrade han till när ljudena plötsligt var märkbart nära.

Allt hände så fort...
En kvinna gick förbi på trottoaren och så var de bara där.
Männen med de skränande rösterna kastade sig över henne och rev i hennes kläder och handväska som hon höll i allt vad hon kunde.
Någon tog tag om hennes huvud och slog det mot gatan.

Han reagerade instinktivt utan någon närmare eftertanke.
Han gav sig in i gruppen av män och slogs.
All ilska, dränerad självkänsla och det förbannade ödet var bränsle till hans vilja att slå... och de slagen var hårda och skoningslösa.
Hans händer blev blodiga och det gjorde ont på många ställen på hans kropp, men det märkte han knappt, liksom att de slutligen gav sig av springande.

Andfådd såg han sig omkring för att försäkra sig att de var borta och föll sedan ner på knä och böjde sig över kvinnan.
Hon gjorde en gest att hon ville upp och stå.
Han hjälpte henne. Han hjälpte henne faktiskt hela vägen till hennes hus.
Haltande och yr hade hon stött sig mot honom medan hon gråtande hade lotsat honom fram till villan där hon bodde.
På sin trappan hade hon stannat upp och tackat för hjälpen.
Hon skulle klara sig själv, sade hon, men hon ville att han skulle komma tillbaka dagen efter.
Således gjorde han så.

Han gick till henne och fick se att det stod en mattermos med rykande soppa och en sked på hennes trappa.
Han var inte sen att äta upp.
Nästa dag var det uppdukat igen... och nästa.
Varje dag i flera veckors tid, fick han ett varmt mål mat utanför hennes dörr.
Han kände ofta att han var iakttagen och mycket riktigt fick han en dag ögonkontakt med henne.
På varsin sida om fönstret stod de och såg på varandra.
Nästa dag fanns ingen mat på trappan, men garagedörren stod på glänt och det lyste där inne.
Det rördes bakom en gardin och han insåg att dörren stod på glänt för honom.

En säng var bäddad där inne!
På ett bord stod maten, men han kastade sig inte som vanligt, glupskt över den.
Det var så länge sedan han hade varit inne i ett hus, i ett vanligt hem.
Må så vara att det bara var ett garage fyllt av dammiga verktyg, målfärg och oljor som borde ha kasserats.
Om det funnits en man i huset, så var det länge sedan han varit i garaget.
Han kände på en dörr som han trodde ledde in till bostaden.
Den var låst!
Han provade försiktigt en annan dörr.
Den öppnades och bakom den fanns en bastu med dusch och toalett.
Rena kläder, handduk, tvål och rakhyvel låg på toalettsitsen.
Han hade blivit erbjuden en plats att bo!

Så lätt det gick att vänja sig med lyxen att ha tak över huvudet.
Som tack städade han garaget och krattade hennes grusgång.
Han gick fortfarande sina rundor och samlade tomglas, mycket för att hon skulle få en chans att våga komma och lämna mat till honom.
Hon var rädd eller kanske skygg, men det hade även han blivit under de år han levt på gatan.
Det passade honom.

Så kan man kanske leva, sida vid sida... men ändå inte.
Man kunde tydligen leva så gott som under samma tak, utan konversation, men ändå med en förståelse för varandra, med en insikt om varandras behov av avskärmat liv.
Nog var det märkligt att han nu upplevde sig närmare kvinnan i huset, än han någonsin varit sin fru och som en blixt från klar himmel insåg han att han kände lycka.

Det var det som gjorde att han fick modet att med sina pantpengar köpa en stor blomsterkorg som han ställde utanför hennes ytterdörr medan gardinen sakta rörde sig bakom fönstrets glas.

Kanske hade det hänt ändå... kanske var det blomstergåvan som gjorde att han en dag fick se ljuset bilda en kil på garagets golv.

Han hade kommit från sin dagliga runda och som vanligt väntat att få se maten, men istället fanns där bara den ljusa triangeln som sökte sig från hennes dörr, över golvet, vidare över hans enkla säng.
Hon hade ännu en gång lämnat en dörr på glänt!
... och ljuset flödade varmt från hennes hem.

Försiktigt öppnade han dörren och klev in.
Det doftade av mat därinne... och av en kvinnas parfym.