15. Bakom ditt fönster.

En dag gick han bara ut på gatan och stannade där.
Han fick aldrig kraften att på egen hand att ta sig därifrån och ingen verkade heller så ivrig på att hjälpa honom.
Om han skulle vara helt ärlig så trodde han inte ens att han ville bli räddad.

Han levde nu i misär, men ändå inte ens nära det helvete han befunnit sig i då... för 10 år sedan.
Vem av brännvinsgubbarna som han brukade tillbringa långa kalla nätter med, visste om att han hade varit en framgångsrik företagsledare?
Ingen... och det var han tacksam för.

Han trodde att han inte var gift mer. I äktenskapslöftet som han en gång givit, ingick en tyst överenskommelse om att han skulle vara en klipsk affärsman med en fet lön och med vänner inom societeten, alltså bland likasinnade...
Att han skulle bli en uteliggare var nog inget hon hade räknat med.

Han förstod henne.
Han hade lämnat henne utblottad.
Allt hade gått under klubban, företag, egendomar och värst av allt... hans heder.

Nu fördrev han sina dagar med att söka genom sopcontainers och tunnor efter tomglas eller något klädesplagg.

Det var sent en kväll när han som vanligt rotade igenom en restaurangs soptunna som det hände.
Egentligen hade han hört de skräniga pojkrösterna flera gånger under kvällen. De höll tydligen till i längre bort på gatan.
Kanske var det någon privat fest, eller så drev de bara runt stan, precis som han själv.
Han brukade aldrig vara rädd för de där gängen. Naturen hade begåvat honom med en stor kroppshydda och han var fortfarande stark.
Fast vad gjorde det om de slog ihjäl honom?
Då skulle han äntligen komma bort från gatan, befriad från det straff han tilldelat sig själv för sitt misslyckande.
Ändå lystrade han till när ljudena plötsligt var märkbart nära.

Allt hände så fort...
En kvinna gick förbi på trottoaren och så var de bara där.
Männen med de skränande rösterna kastade sig över henne och rev i hennes kläder och handväska som hon höll i allt vad hon kunde.
Någon tog tag om hennes huvud och slog det mot gatan.

Han reagerade instinktivt utan någon närmare eftertanke.
Han gav sig in i gruppen av män och slogs.
All ilska, dränerad självkänsla och det förbannade ödet var bränsle till hans vilja att slå... och de slagen var hårda och skoningslösa.
Hans händer blev blodiga och det gjorde ont på många ställen på hans kropp, men det märkte han knappt, liksom att de slutligen gav sig av springande.

Andfådd såg han sig omkring för att försäkra sig att de var borta och föll sedan ner på knä och böjde sig över kvinnan.
Hon gjorde en gest att hon ville upp och stå.
Han hjälpte henne. Han hjälpte henne faktiskt hela vägen till hennes hus.
Haltande och yr hade hon stött sig mot honom medan hon gråtande hade lotsat honom fram till villan där hon bodde.
På sin trappan hade hon stannat upp och tackat för hjälpen.
Hon skulle klara sig själv, sade hon, men hon ville att han skulle komma tillbaka dagen efter.
Således gjorde han så.

Han gick till henne och fick se att det stod en mattermos med rykande soppa och en sked på hennes trappa.
Han var inte sen att äta upp.
Nästa dag var det uppdukat igen... och nästa.
Varje dag i flera veckors tid, fick han ett varmt mål mat utanför hennes dörr.
Han kände ofta att han var iakttagen och mycket riktigt fick han en dag ögonkontakt med henne.
På varsin sida om fönstret stod de och såg på varandra.
Nästa dag fanns ingen mat på trappan, men garagedörren stod på glänt och det lyste där inne.
Det rördes bakom en gardin och han insåg att dörren stod på glänt för honom.

En säng var bäddad där inne!
På ett bord stod maten, men han kastade sig inte som vanligt, glupskt över den.
Det var så länge sedan han hade varit inne i ett hus, i ett vanligt hem.
Må så vara att det bara var ett garage fyllt av dammiga verktyg, målfärg och oljor som borde ha kasserats.
Om det funnits en man i huset, så var det länge sedan han varit i garaget.
Han kände på en dörr som han trodde ledde in till bostaden.
Den var låst!
Han provade försiktigt en annan dörr.
Den öppnades och bakom den fanns en bastu med dusch och toalett.
Rena kläder, handduk, tvål och rakhyvel låg på toalettsitsen.
Han hade blivit erbjuden en plats att bo!

Så lätt det gick att vänja sig med lyxen att ha tak över huvudet.
Som tack städade han garaget och krattade hennes grusgång.
Han gick fortfarande sina rundor och samlade tomglas, mycket för att hon skulle få en chans att våga komma och lämna mat till honom.
Hon var rädd eller kanske skygg, men det hade även han blivit under de år han levt på gatan.
Det passade honom.

Så kan man kanske leva, sida vid sida... men ändå inte.
Man kunde tydligen leva så gott som under samma tak, utan konversation, men ändå med en förståelse för varandra, med en insikt om varandras behov av avskärmat liv.
Nog var det märkligt att han nu upplevde sig närmare kvinnan i huset, än han någonsin varit sin fru och som en blixt från klar himmel insåg han att han kände lycka.

Det var det som gjorde att han fick modet att med sina pantpengar köpa en stor blomsterkorg som han ställde utanför hennes ytterdörr medan gardinen sakta rörde sig bakom fönstrets glas.

Kanske hade det hänt ändå... kanske var det blomstergåvan som gjorde att han en dag fick se ljuset bilda en kil på garagets golv.

Han hade kommit från sin dagliga runda och som vanligt väntat att få se maten, men istället fanns där bara den ljusa triangeln som sökte sig från hennes dörr, över golvet, vidare över hans enkla säng.
Hon hade ännu en gång lämnat en dörr på glänt!
... och ljuset flödade varmt från hennes hem.

Försiktigt öppnade han dörren och klev in.
Det doftade av mat därinne... och av en kvinnas parfym.

14. Strax efter tolv.

Av gammal vana satte han in handen och kände i hönsredet, sökte med fingrarna i halmen, men det fanns inget där.
Inga perfekt formade ägg skulle kännas under hans händer mer. Det var tyst i hela hönshuset. Alla hönorna var borta. Inga knarriga "kaaan" och mjukt lockande "kockkock" skulle få leka i hans öron mer.
Nej nu var de borta!
Han hade inte kunnat förmå sig själv att ta deras liv. De hade ju varit hans vänner som han i brist på livskamrat, haft dagliga samtal med.
Istället hade grannen kommit och vänligt föst in honom i stugan och sagt åt honom att koka en stor panna kaffe.
När kaffet var kokat och dragit klart, var det tyst i hönshuset.
Grannen hade kommit in och pratat en stund med honom, men han kunde inte minnas om vad.
Hans inre värkte av sorg... och det skulle komma att bli värre ännu.
Han stängde dörren till hönshuset.

På stugtrappan stod katten och och kråmade sig. Svansen stod rakt upp och hade en liten böj så den kom att likna en promenadkäpp.

En lycklig katt och en olycklig gubbe.
En ovetande katt och en vetande gubbe.

Han lyfte upp katten, borrade sitt rynkiga ansikte i kattpälsen och steg in i stugan.
Klockan på väggen slog elva skrälliga slag. Strax efter tolv skulle de komma och hämta honom.
Han lyfte ner klockan. Den skulle han få ta med sig påstod de... och gungstolen och kanske byrån.
Kökssoffan skulle bli alldeles för stor för hans lilla rum och skulle inte passa som sovplats på det nya stället.
Han skulle få en ny säng, en som man kunde höja och sänka.
Han,... som sovit i kökssoffan i hela sitt liv, han undrade om han någonsin skulle kunna sova mer.

En väska stod färdigt packad vid farstudörren. Någon från hemtjänsten hade packat den och suckat lite över hans kläder som han själv stoppat med ullgarn där det nötts hål.
Det skulle behövas köpas nya...
Må så ske. Inte brydde han sig mer.
Han skulle nu jagas ur sitt kungarike för att leva i exil i ett land där man hade plastgolv.

Han strök katten över ryggen och gladde sig över att Morran skulle få det bra.
En i hemtjänsten skulle ta hand om katten. Det hade de lovat dyrt och heligt, bara han skulle gå med på att flytta till servicehuset.

En bil körde in på gården.
Då var det dags!

Hans få tillhörigheter lastades in i en skåpbil och själv fick han hjälp att ta sig in i bilen och sitta ner på passagerarsätet.
Flickan från hemtjänsten log mot honom och sa att han skulle morska upp sig.
Han skulle få så bra så, lovade hon.
De rullade ut genom grindhålet ut på byvägen. Byn som han aldrig flyttat från och som han kände till minsta sten, all historia från förr. Nu skulle han flytta därifrån.

Trots att hans rygg var stel och inte alls ville vara så samarbetsvillig mera, böjde han sig fram för att få en sista skymt av hemmet i backspegeln.
Det såg så litet och fallfärdigt ut, men det hade varit hans, bara hans.

Innan de vek av ut på den stora vägen, hann han se grannens bil köra in på gården.

13. Skillnaden.

Eftersom han inte kunde bli det som hade förväntats av honom, blev han det som inte hade förväntats.
Han vägrade att bli nummer två, fast han egentligen var det.
Det andra barnet!
Hur skulle han någonsin kunna uppnå de höjder som de första barnet nått.
Går det att älska ännu ett barn när man redan älskat ett över allt förnuft?
Nej, det gick inte. Kanske på ett annat sätt, på ett mycket mera urvattnat sätt.
Han borde inte klaga. De hade fått allt vad de behövde. Han och brorsan och även lillsyrran hade fått det mesta de pekat på.
"Den Gamle" där hemma och morsan hade nästan slagit knut på sig i sin iver om att alla barnen inte skulle sakna något.
Men, den som inte bott i familjen kunde inte veta. Bara den som finns mitt i kan känna skillnaden, hårfin, som en doft från skogen.
Fanns den där? Skillnaden?
Eller... var det bara en inbillning?
Om man skulle få den fullständiga uppmärksamheten fick man ligga i och det hade han gjort nu enda sedan han varit kapabel till att märka skeendena runt om honom.
Då får man bli sin "egen lyckas smed." Man måste naturligtvis ta tag i sitt liv och forma det till det det borde vara, trots de som motarbetar.

Han var glad att han äntligen fick sitta ensam i sin bil.
Stanken hade varit nästan outhärdlig när han åkt med de andra.
Lukten av rädd människa måste vara det värsta som man kan känna.
Alla hade varit medvetna om lukten, men ingen hade sagt någonting. Den var oundviklig, den fanns alltid där... varje gång.
De hade lämnat tre utbrända bilvrak efter sig. Kaos och förvirring var deras bästa skydd.
Spåren måste till varje pris utplånas, nu, liksom förra gången.
Det var bara att gå in och ta för sig. Det är den lätta delen. Det klarar de flesta, vilken idiot som helst.
Det är avslöjandet man måste undvika. Villospår och att ligga lågt med bytet, det var hemligheten.
Efter att ha träffats i en övergiven stuga och delat upp det förvånansvärt stora bytet, emellan dem, var han nu på väg i sin egen bil.
De skulle inte ta kontakt med varandra. Inte ett telefonsamtal, ingen kommunikation via mailen.
Allt skulle vara normalt. I morgon skulle han vara tillbaka på jobbet.
Han sträckte sig till handskfacket, öppnade luckan och tog ut ett gratulationskort i ett vitt kuvert.
Han hade redan skrivit på det. "Grattis brorsan"!
Medan han körde grävde han med ena handen i väskan med bytet.
Han tog några sedlar och lade i kuvertet.
Man kunde inte komma tomhänt när hans lyckade storebror fyller år.


* Bilden är hämtad ur "Auto motorsport" och har ingenting med texten att göra.

12. Katten också!

Jag tror jag tycker bäst om henne!
Hon har i alla fall de bästa soporna.
Det är faktiskt bra att hon bor ensam. Då äter hon bara halva korvpaketet och kastar resten.
Det är då jag kommer och befriar soptunnan från sina delikatesser.
Det är som att stjäla från ett barn, fast ännu enklare.
Man hoppar bara upp på locket och puffar till det lite. Nattetid är det ingen som märker ljudet när locket skramlar i asfalten.
Jag tycker om honom också!
Han äter så mycket fisk. Nog skulle det bli lite enahanda med bara en korvdiet och någon ostbit nu och då.
Men, jag tror inte de tycker om varandra!
Det förvånar mig att det är så, fast de bor så nära varandra i radhuslängan.

Jag tycker om henne så mycket, att jag i morse lade en död mus på hennes trappa.
Då skrek hon av glädje och delade med sig av den genom att sopa över musen till honom.

På hans altan finns en fin stol med en härligt stoppad dyna
Jag brukar ofta ligga där i hans stol och låta solen värma min päls.
Dynan är nu full av mina hår och den stolen känns verkligen som hemma numera .
Han vill också sitta där och brukar då lyfta över mig till hennes altan.
Det är bra, för hon har större blomkrukor än han och det finns massor med härlig jord att gräva i.

Om natten känns det som om jag äger hela världen. Då gör mina enastående sinnen mig till kung över alla andra.
Nu är natten över och mina öron säger mig att hon kommer ut med sopor.
Vilka dofter! Som vanligt finns det överflöd av allt en katt vill ha i hennes påse.
Jag avgudar henne!
Det är bara för mig att sträcka ut min vackra kropp och med några smidiga hopp är jag hos henne. Det är bara att korsa gatan...

Det är så svart! Hela mitt liv passerar revý! Vad syns längst borta i ljuset? Är det du mamma?
Nej, försvinn inte!! Det gör ont!

-Varför tar du inte bättre hand om din Katt! Se, nu blev stackaren under sopbilen.
-Min katt? Det är ju din katt!
-Försök inte slingra dig. Den ligger ju på din altan hela dagarna.
-Ha, det är ju din katt. Ge den mat så behöver den inte gå igenom soporna varje natt. Vem tror du städar efter den? Jo, jag!

Fattar ni hur tungt det kan vara för en katt att öppna ögonen ibland?
Någon har lagt ett ton sardiner på mina ögonlock.
Så, nu ser jag litet. Det är dom! Jag ser dem!
Se på mig, jag ligger här nere på gatan. Hallå!

-Den rör på sig. Du får ta den till veterinären. Du måste ta ditt ansvar.
-Det får du göra, det är inte min katt!
-Vems är den då?
-Vad vet jag? Det är väl en vildkatt.
-Men vi måste ju göra något! Vi kan ju inte bara lämna den.
- Nej, jag vet. Jag har ju börjat gilla den på något vis, fast den ligger och hårar i min stol.
Jag trodde den var din så jag... försökte att inte fästa mig vid den.
- Jag tycker också om den, men jag var arg för att du inte gav den mat så jag satte alltid extra gott med i soppåsen.

Ja, ja, men nu har jag ONT! Hallå, minns ni? Veterinären?

- Vi får väl fara båda. Om du håller katten, kör jag.

Åh, det var inte för tidigt. Sluta flina så där fånigt åt varandra. Det ligger en katt här på gatan som har haft närkontakt med en sopbil.

11. Livet som ett lotto.

Hon var glad! Inte på ett sprittande, sprudlande sätt, utan mera med en tillbakalutad varm lyckokänsla.
Att det hade snöat under natten och ett ulligt täcke hade svept in hennes trygga värld hade inte gjort saken sämre.

Hon ställde sig vid fönstret och lät ögonen vila en stund på den inbäddade gården.
Det var hennes mans barndomshem som de bodde i.
Den fantastiska underbara bondgården som hon hade lärt sig älska mer än hennes man gjorde... mycket mer.

Någon stans där ute var han, mannen i hennes liv.
Han hade sagt till henne att han skulle ta fram deras skidor ur förrådet.
Det hade höjt trycket i lyckobarometern.
"Han gjorde det för hennes skull."
Det var hon som tyckte om att skida, men han följde med henne fast han hade mera ljumma känslor för konsten.
Han hade slutligen lärt sig att uppskatta livet på landet, fast det hade inte varit helt lätt.

Det knäppte till i kaffebryggaren och hon påmindes om att hon hade nybryggt kaffe.
I ett köksskåp stod hennes mugg och väntade på henne. Muggen hon druckit morgonkaffe ur i snart tjugo år.
Med ett väl inövat grepp tog hon den i handen och fyllde på kaffe till brädden, som vanligt.
"Ja hon var en vanemänniska."
Hennes man var väl något annorlunda, det hade hon fått lära sig den hårda vägen.
Han ville ha mera liv och rörelse, ombyte i vardagen.
Det hade nästan krossat deras äktenskap, men nu var allt frid och fröjd.
Hon bredde en ostsmörgås, tog tidningen, tände ett ljus på bordet och satte sig på sin vanliga plats.
Kaffet var hett och hon smuttade försiktigt.
Tidningen hade ingenting nytt att förtälja. Åtstramningen i kommunalbudjeten hade man diskuterat i flera månader nu. Ändå fann hon ett nöje i att läsa om turerna hit och dit som gjordes i politiken.
Nöjet bestod mest i att få slippa vara med, stå på utsidan och titta in i kalejdoskopet.

Hennes man gick rakt över gården med riktning mot vedboden.
Han lämnade ett ensamt spår efter sig. Snart skulle gården fyllas av spår efter dem båda i deras vardagliga lunk.
Tidningen prasslade lätt när hon vände blad.
Köpmarknaden i grannbyn hade utförsäljning på fjolårets juldekorationer.
Om man var riktigt närig så borde man ju förstås...
Hennes blick fastnade på lottonummerna. Det fanns något bekant över en av sifferkombinationerna.
De hade alltid lottat. Samma rad hade de haft så länge de levt tillsammans.
Benen darrade lätt när hon hon gick och hämtade lottsedeln.
Hon kontrollerade den mot siffrorna i tidningen.
De stämde!
Hjärtat slog hårt mot revbenen. Vilken enorm summa! 360 tusen Euro!

Vad skulle nu hända?
Med panik såg hon sig omkring i köket.
De hade renoverat hela huset tillsammans.
Varje skåp, varje list, varje möbel bar minnen av deras händer.
Han hade inte velat göra det egentligen.

Istället hade han kommit överlycklig hem en dag och visat henne på ett hus till salu inne i stan i dagstidningen. Han ville sälja sitt barndomshem och köpa den flotta villan som han visade för henne.
Den tanken existerade inte ens i hennes fantasi.
Lämna huset och den lilla gården som sakta men säkert bäddat sig en egen viloplats i hennes inre?
Hans dröm hade krossats av henne och det verkade först som han hade varit otröstlig, men så hade han gått med på familjeterapi.
Det hade tagit tid, men slutligen hade han förlikats med tanken att stanna kvar.
Den förlösande faktorn för hans del var den ekonomiska. De skulle inte ha råd att köpa det vackra huset i stan.
Istället hade de börjat renovera och det arbetet hade fört dem samman igen. Det hade varit deras bästa tid i äktenskapet!

Hon såg honom stiga ut ur vedbon med en stor trave ved på armen.
Snart skulle de vara tillbaka på ruta ett. Nu hade de råd att flytta till stan.
Det skulle inte gå att stoppa honom denna gång.
Allt skulle gå förlorat för hennes del. Det som hon kallade sitt liv skulle rivas upp och hon skulle kommas att slungas ut i det okända.

Ljudet av när han stampade av sig snön i verandan hördes in i köket.

Hon lade lottosedeln över ljuslågan och den flammade hastigt upp.
Sotflagorna singlade över bordet och hon samlade upp dem med handen med en svepande rörelse.

Så kom han in! Hans kinder var rosiga av kylan där ute.
Han log mot henne över traven av ved han bar på armen.
- Luktar det bränt?



*Bild lånad från ... Stuga.wordpress.com

10. Modig gumma

Jag känner en man som kommer ifrån ett östland.
Han hade turen, som han själv uttryckte det, att få flytta hit.
När grannar och vänner i hans hemland försvann spårlöst och det började bli glest i hans släktled tog han tillfället i akt när det erbjöds att flytta till ett tryggare ställe.
Han har förklarat för mig var han bor och jag brukar titta in mot hans gård när jag någon gång kör förbi.
För några år sedan såg jag att det stod en liten gumma vid staketet.
Ja, hon stod jämt där och tittade på trafiken. Det verkade som om hon aldrig fick nog av de glänsande fina bilarna som dundrade förbi.
En gång när jag av en händelse träffade mannen, så kunde jag inte hålla tillbaka min nyfikenhet...måste fråga förstås. Var det hans mamma?
Nej då. Det var hans gammelmoster. Han kunde inte lämna henne hemma i byn. Hon skulle ha blivit alldeles ensam. Hon var född 1914.
Jag baxnade. Gick hon med på det, att komma med till ett främmande land, bara så där?
Man blir aldrig för gammal för att byta miljö. Det har hon bevisat.
Inför julen för två år sedan, när jag hade handlat färdigt alla lyxartiklar till mina barn och kände mig ganska blasé inför julen, tog jag en kvast blommor under armen och knackade på hos gumman.
Hon blev förstås jätte förvånad när jag stod där med blommorna och jag tecknade att de var till henne. Jag blev inbjuden och placerad på en stol. Hon rörde sig kvickt som en ekorre i köket. Hastigt var blommorna i vatten.
Hon talade bara sitt hemspråk, så vi blev mest att titta på varandra.
Hon satt ömt och krusade en rödgul katt. Plötsligt steg hon upp från sin stol och visade med handen att jag skulle följa med.
Nu får jag säkert se ett fotoalbum, tänkte jag. Med stolt min öppnade hon
en skafferidörr. Där inne fanns staplade i snygga rader... kattmatsburkar.
Hon satte fram några på bordet, pekade på de färggranna bilderna och guldkanten på burkarna. Jag var förbryllad över att hon gjorde så, men mest glad över att hon inte bjöd på av det.
Innan jag gick fick jag skriva på en lapp om vem jag var och mitt
telefonnummer. Det gjorde ju att mannen ringde lite senare och framförde hennes tack.
Jag frågade lite försiktigt om det där med kattmaten.
Han förklarade det med att hon hade alltid älskat katter. Hon hade blivit nästan rörd när hon förstått vilken status katten kunde ha här.
Kattmaten var serverad i gyllene burkar.
Nu skulle han ta hem henne till sitt hemland igen. Av naturliga skäl skulle hon få leva de sista åren där. Hon hade en önskan om att få sin sista vila i byns lilla kyrkogård. Det var länge sedan jag träffade mannen nu. Kanske är hon redan där i den för oss, främmande, men för henne hemkära mullen.

9. Gemenskap.

Det satt en satanist på handlarns trapp.
Han grät övergivet... så tårarna skvätte.

Då kom Nalle Puh förbi.
-Varför är du så ledsen? Tidelipom.
-Jag har tappat mitt kors. Det var så fint. Jag hade borrat ett hål i det så det kunde hänga upp och ner. Om jag inte har det får jag inte vara med de andra satanisterna. Buäääääh!
- Det var tråkigt. Nu blev jag också ledsen. Tidelipom.
- ...och ikväll som vi skulle dricka blo-hoooood!
- Jag tycker om håning. kan du inte dricka håning? Man blir glad av det också... och snäll och lite dum, tror jag. Tidelipom.
-De andra tycker inte om håning. *snörvel* Vart hör jag nu? Nu är jag alldeles ensam.
-Jag är nog ganska dum björn... men om man är ensam och inte vill vara ensam, borde man inte gå dit där man inte är ensam?
När jag är hos Ior är jag inte ensam, inte Ior heller. Tidelipom.
-Är det säkert? Vad tror ni på då?
- Vi tror att håning är bra för magen och på det Uggla säger. Förresten hänger Iors svans upp och ner. Kanske du kan få låna den en stund...
Men stackars dig! varför är du bara fötterna? Tidelipom?