10. Modig gumma

Jag känner en man som kommer ifrån ett östland.
Han hade turen, som han själv uttryckte det, att få flytta hit.
När grannar och vänner i hans hemland försvann spårlöst och det började bli glest i hans släktled tog han tillfället i akt när det erbjöds att flytta till ett tryggare ställe.
Han har förklarat för mig var han bor och jag brukar titta in mot hans gård när jag någon gång kör förbi.
För några år sedan såg jag att det stod en liten gumma vid staketet.
Ja, hon stod jämt där och tittade på trafiken. Det verkade som om hon aldrig fick nog av de glänsande fina bilarna som dundrade förbi.
En gång när jag av en händelse träffade mannen, så kunde jag inte hålla tillbaka min nyfikenhet...måste fråga förstås. Var det hans mamma?
Nej då. Det var hans gammelmoster. Han kunde inte lämna henne hemma i byn. Hon skulle ha blivit alldeles ensam. Hon var född 1914.
Jag baxnade. Gick hon med på det, att komma med till ett främmande land, bara så där?
Man blir aldrig för gammal för att byta miljö. Det har hon bevisat.
Inför julen för två år sedan, när jag hade handlat färdigt alla lyxartiklar till mina barn och kände mig ganska blasé inför julen, tog jag en kvast blommor under armen och knackade på hos gumman.
Hon blev förstås jätte förvånad när jag stod där med blommorna och jag tecknade att de var till henne. Jag blev inbjuden och placerad på en stol. Hon rörde sig kvickt som en ekorre i köket. Hastigt var blommorna i vatten.
Hon talade bara sitt hemspråk, så vi blev mest att titta på varandra.
Hon satt ömt och krusade en rödgul katt. Plötsligt steg hon upp från sin stol och visade med handen att jag skulle följa med.
Nu får jag säkert se ett fotoalbum, tänkte jag. Med stolt min öppnade hon
en skafferidörr. Där inne fanns staplade i snygga rader... kattmatsburkar.
Hon satte fram några på bordet, pekade på de färggranna bilderna och guldkanten på burkarna. Jag var förbryllad över att hon gjorde så, men mest glad över att hon inte bjöd på av det.
Innan jag gick fick jag skriva på en lapp om vem jag var och mitt
telefonnummer. Det gjorde ju att mannen ringde lite senare och framförde hennes tack.
Jag frågade lite försiktigt om det där med kattmaten.
Han förklarade det med att hon hade alltid älskat katter. Hon hade blivit nästan rörd när hon förstått vilken status katten kunde ha här.
Kattmaten var serverad i gyllene burkar.
Nu skulle han ta hem henne till sitt hemland igen. Av naturliga skäl skulle hon få leva de sista åren där. Hon hade en önskan om att få sin sista vila i byns lilla kyrkogård. Det var länge sedan jag träffade mannen nu. Kanske är hon redan där i den för oss, främmande, men för henne hemkära mullen.