Passionens tunnel.... vinkling.

Skillnaden var milsvid.
Som svart och vitt, som kallt och hett,
som helvete och himmel.
Ibland när hon blundade, var hon rädd för att hon skulle vara tillbaka hos honom igen när hon åter öppnade ögonen.
Men, så hände det inte. Han var äntligen borta ur hennes liv, mannen som bestulit henne på glädjen, tryggheten... ja själva ungdomen blev skändad av honom, för hon var ju så ung då...

Hon var det perfekta offret, helt utan erfarenhet. Det kallas väl blåögdhet, men hon tyckte inte om det ordet. Det var som om det slog till baka mot henne själv, att det var hennes fel.
Hade bara inte hennes ögon varit så blåa...
När hon tänkte tillbaka på det som hänt, kändes det som om det förflutna handlade om en annan värld, som en ständigt pågående skräckfilm där hon hade huvudrollen, jagad, slagen och plågad.
Det var äntligen slut på det nu.


Hon låg i sin säng, i sitt sovrum som hon inrett själv, i det stora vackra huset... med den andre.
Han som kom och såg hennes nöd, han som tog henne bort och behöll henne som sin.

Hon vände sig mot honom. Han hade redan somnat och ljudet av hans andetag fyllde upp rummet och hon njöt av det som man kunde njuta av fågelsång om våren.
"Jag är en helt vanlig karl." Brukade han säga. "Vanliga karlar är som jag. Det var han som var annorlunda."
Nu började hon långsamt tro honom. Det var nog så som han sa.

Det klippte i hennes ögon. Sömnen var på väg att ta över hennes kropp.
Hon var inte rädd att blunda mera. När hon vaknade skulle hon befinna sig i sitt nya liv fortfarande.
Hennes älskling hade låst om dem.
Hon släckte lampan och somnade.

Passionens tunnel... Variation.

Han hade aldrig varit nöjd med livet, inte ens som barn. För hans del hade orättvisorna och oturen följt honom slag i slag.
Det fanns många som försökte påpeka för honom om alla fördelar han hade, men det var som att den informationen aldrig gick in.
Visst, han var född i en familj som hade det snäppet bättre än medelklassen och visst, hans syrror försökte hjälpa honom genom skolan, men...
Han hade ändå en känsla av saknad. Alla andra verkade ha någonting förutom han.
Det irriterade honom.
Han hade faktiskt väldigt lätt för att bli irriterad.
Men undra på det! Om folk bara lyssnade och gjorde mer som han ville så skulle han inte behöva bli så arg.
På hans jobb fick han till att börja med mängder av vänner. Det var ju egentligen inte något fel på hans charm. Av den varan kunde han ha överflöd av om han så ville.
Men när idioterna på han arbete gick bakom hans rygg?!
Då bestämde han sig för att sätta dem på plats.
De fick polisanmäla bäst de ville!
Han brydde sig inte om dem det minsta.

Men han brydde sig om sin käresta.
Det gick mycket lättare att få henne foglig.
Det var av kärlek som han formade henne och det förstod hon.
Hon var faktiskt tacksam över att han kunde vara lite hårdhänt ibland.
Därför kom det som en chock när hon stack med en där jäveln!!
Jäveln hade lurat henne... och också honom, för han hade berövat honom det dyrbaraste han hade.
Hans underbara älskade!
Han blev så ensam utan henne. Helt ensam.
När en man blir behandlad på detta vis finns det två alternativ.
Antingen skulle han dö eller tjuven.
Den där jäveln skall dö!! HAN SKALL DÖ!



Försiktigt smög han skymd av skuggorna som bildats av gatlyktornas kyliga ljus, in på gården.
Huset var nedsläkt och han förstod att de sov. Han kände på ytterdörren, men den var som väntat låst.
Han hade en kniv i sin hand, en bra kniv som gav honom mod.
Med den lirkade han upp ett fönster.
Naturligtvis kunde jäveln inte fatta att han skulle få ovälkommet besök.
Folk tror alltid så gott om varandra.
Han ålade sig in över fönsterkarmen, lyssnade efter ljud. Ingenting fick gå fel nu när han skulle ta tillbaka sin älskade och sin värdighet.
Han visste var sovrummet fanns för han hade bevakat dem i veckor medan ilskan stigit i honom mer och mer.
Beslutsamt gick han till rummet och öppnade dörren.
De låg och sov, omslingrade och det gav mera fyr till hans hat.
Det var skönt att hugga kniven i honom, så skönt att han högg och högg... och högg.
När han kände att han var färdig såg han på sin älskade. Hon satt på golvet med armarna runt sin kropp och stirrade på honom med oseende blick.
Han såg att hon såg rädd ut, men det skulle gå över, för nu skulle han ta hand om henne.
Han skulle förklara för henne sin kärlek så skulle hon förstå.
Åh, vad han var lycklig!
Äntligen fanns det rum för honom att leva. Det trånga runt honom var borta!
Fri!

Passionens tunnel.

Vissa ting är helt nödvändiga. En del händelser går inte att hejda.
Inte ens jordens undergång kan hindra vissa handlingar, då jordens undergång sker just om handlingen blir ogjord.
När livet är en lång tunnel utan reservutgångar, för dessa är noggrant förslutna, finns det bara en riktning och det är framåt.
Bakåt kan ingen gå. Det är förgången tid och upprinnelsen till ditt vidare öde.
Du är sist och slutligen ensam i din tunnel.

Dithän har livet fört dig.

En gång fanns många som gick vid din sida. Då var tunneln bred, så bred att du inte såg dess begränsande väggar.
Vartefter dina medgångare förvandlades till motgångare krympte tunnelns diameter och en dag såg du väggarna och du blev ständigt medveten om att de fanns.
Din själs frihet var berövad och du visste med ens att du inte kunde göra motstånd mot det annalkande.
Så ynkliga är vi människor att vi inte kan leda ödet i de banor vi önskar.
För det finns för många medaktörer.
De väntar vid tunnelns slut.
Vid tunnelns slut finns en öppen himmel och ett vidsträckt hav.
Där väntar hon, men där finns även han.
Han har inte gjort sig rätt till att finnas under vandrande moln och glittrande stjärnor, för han är en tjuv, en simpel bedragare.
Under den öppna himlen finns bara plats för henne.
När du kommer till din tunnels slut skall en plats även finnas för dig, därför att du skapar den själv.


Alla har ett ansvar.
När man föds tilldelas man ett ansvar om att leva livet.
Om du märker att du går döende längs tunneln, måste du ta ditt ansvar.

Du håller nyckeln till din levnadsdörr i handen.
Du väger den stilla och känner att den formar sig rätt.
Aldrig förr har har ett ting passat så bra.
Träskaftet förenas med dina porer i din hand.
Det metalliska blänket i bladet ger lyster i din blick.
Du är på väg att ta ditt ansvar, du skall leva ditt liv levande, för så länge han finns så är det en omöjlighet.

Tilltro.
Tilltron är människans akilleshäl.
Den skapar lättöppnade fönster och obevakade rum.
Du vet att det är så och kan därför gå in i din älskades vilorum.

Det är fult!
Hennes och hans kroppar är en ekvation som inte går ihop, en färg som skär, en ton som är falsk.
Det är dags att rätta till atmosfärernas skeva möten.

Att höja en kniv gör man för att få kraft och rätt riktning.
Man sänker den för att man måste, om och om igen... för att du är ensam i tunneln och vill ut under det höga.

Din älskade ser rädd ut, då hon ännu inte förstått och ser med dina ögon.
Röd är vägen där du går. Röd som den hatades liv som rinner på ett golv.

Vit är den lycka som kommer och blå är himlen som står öppen.

En koalas blick.

Kvinnorna i väntrummet satt på varannan stol. Det kändes viktigt att inte bli för närgångna. Man ville ha en distans till varandra, ett skyddande "no land" av diskret artighet.

Så är det alltid på gynekologiska polikliniken.

Kvinnoskötet och dess livgivande organ är mytomspunna, lovsjungna och det ålderdomliga tabutänkandet har ännu inte helt släppt taget.

Inuti deras kroppar fanns den plats som var perfekt konstruerad för att låna ut livsrum till ett nytt liv. Livmodern med sina sega hinnor och perfekt tempererade vatten kunde svälla och växa efter behov och en pulserande navelsträng transportera näring.

Vem eller vad har skapat detta sinnrika system?

Alla kvinnorna i väntrummet höll en tidning framför sig, men inte alla läste.

Obemärkt sökte deras ögon då och då över tidningskanten och betraktade varandra.

Varför var de där?

Gick det att läsa av deras uttryck? Fanns det en kort skuggning av ansiktet, en blick fjärran genom ett fönster som skvallrade om en förväntning?

Sorg?
Glädje?

Hade någon fått ett ovälkommet brev hem efter en vanligt papa-prov?

Eller var det kanske bara uttråkad väntan?

Det prasslade lätt när någon slog ihop tidningen, lade undan den och sökte efter en annan i en tummad trave med tidskrifter.

Alldeles intill en stor benjaminfikus, så stor att den sträckte sina grenar över henne och nuddade hennes hår, satt en medlålders kvinna och höll en "Illustrerad vetenskap" i sina händer.

Tidningen hade inte bläddrats på länge.

Hon hade suttit och tittat på en bild av en klättrande koala björn sedan hon kom.

Fyrtiåtta år är ingen ålder säger många, men hon tyckte att det var det,

för det var åldern innan hon gick in i övergången.

Minskade hormoner och bedagad kropp var att vänta.

Det var oåterkalleligt. Ingen slipper undan.

Mot tiden och det naturen gör medan tiden obönhörligt rullar på, kan man inte ta strid.

Så här långt hade hon haft ett underbart liv. Mycket mera lyckat än hon ens fantiserat om när hon i sitt flickrum drömde rosa drömmar.

Hon var begåvad och det hade gått som en dans att utbilda sig till marknadsförare.

Jobb fick hon direkt efter skolan och plötsligt hade även han dykt upp.

Han... som vallade,vadderade och injicerade hennes innersta behov.

Tre underbara barn hade de fått tillsammans. Det var barn som var friska, frimodiga och hungriga på livet.

Den yngsta skulle ta studenten i år.

Hennes omsorger om dem behövdes inte mera, inte på samma sätt.

Nu var det hennes tur att bli en forskare av vad som fanns utanför barnavård och tonårsgnäll...
Det eviga pusslandet av hennes pressade tid i hemmet och som anställd vid reklambyrån såg äntligen sin ände.

Hennes ansträngnigar hade definitivt lönat sig.

Med en blandning av hennes outsinliga energi, fantasi och en stor portion av hennes sociala kompetens, hade hon håvat in och knutit fast ett stort företag till byrån.

Mästerligt!

Hennes chef ville aldrig sluta upp att ösa beröm.

Applåderna från arbetskamraterna ekade fortfarande i hennes öron när hon kommit hem och glädjestrålande hade kastat sig i sin mans armar.

Lycka, lycka, lycka!

... och hon hade fortfarande femton år på sig för att toppa sin karriär.

Nu var hon här.

Övergångsålder. Ingenting skrämmande för hennes del bara ännu en fas att gå igenom.

Blödningarna upphörde och hon hade kunnat känna igen att hormonerna trilskades i hennes kropp.

Lite tidigt kanske, men inte helt ovanligt, det hade hon läst om.

Ändå hade hon tyckt att hennes oförklarliga trötthet hade varit anledning nog för ett läkarbesök.

Hon hade haft fel. Det var inte övergångsåldern.

Tvärtom.

Hon var gravid!

Hennes kropp trodde sig vara redo för ännu ett barn.

Till den delen var hon och kroppen inte överens. Det var en katastrof för hennes del.

Hennes man hade förstått henne.

En oplanerad graviditet nu,... när det var hennes tur att utvecklas inom yrkeslivet?

Det gick helt enkelt inte.

De hade bestämt det gemensamt, hon och maken, beslutet om aborten.

Hennes gynekolog hade lugnat henne och stött henne i hennes beslut och hon hade fått veta att hon delade ödet med många kvinnor. Sena oönskade graviditeter slutar oftast med abort.

Själva ingreppet var enkelt. Ett rutiningrepp.

Hon såg ner i tidningen hon höll i handen.

Närbilder av koalabjörnar som sömnigt klättrade i eukalyptusträden med sina ungar på ryggen.

Runda svarta ögon mötte modigt kameralinsen...

.

.

Anna Larsson!

Gyneklogen kallade in nästa patient.

Kvinnorna i väntrummet såg upp, men ingen rörde på sig.

-Finns inte Anna Larsson här?

En av kvinnorna öppnade munnen.

-Jag tror hon gick!

Hon pekade mot en stol som var tom förutom en uppslagen tidning som låg på sitsen.

Gynekologen tycktes stanna upp, strök sig över hakan för att vinna tid, nickade sedan lätt.

Han tog tidningen från stolen slog ihop reportaget om koalabjörnar, lade den tillbaka i en trave med tidningar och vände sig därefter till de andra.

-Om Ingrid Holm råkar vara här redan, så går det bra att komma in nu.

Vem man är.

Jag tror att det beror på den jag är.

Efter att ha blandat gener i generation efter generation, så tillsammans med slumpen föddes jag utan att jag på något sätt kunnat på verka det material som kom ut ur min moders sköte.

Därefter....
Därefter kommer tid av prägling.

Många människor växer upp i familjer där man upplever sig som en gökunge, andra vet med säkerhet att den familj man lever med är den rätta.
-Jag vet vad du tänker, säger din far till dig.
Och faktiskt så verkar det faktiskt så. Så intimt lever en del familjemedlemmar, att ord är överflödiga.
Ju tätare familj, dess intensivare prägling av familjen.



Men om man inte förstår koderna i familjen?
Någonstans långt bak i den genetiska historien finns en gen som dyker upp i just dig.
En gen som ingen känner igen.
Du är inte kompatibel.

Vem kan då läsa dina tankar?

Nu dras ridån åt sidan.
Mästerliga estradörer trampar på tiljorna.
Präglarna dansar runt din kropp, lirkar, förför, stödjer och förbannar.
Att försöka nå fram är ju faktiskt en präglares uppgift.
Själv dansar du med... i otakt naturligtvis, men librettot är krångligt och ingen har lärt sig spela instrumenten rätt.

Kommer då gökungen att för alltid söka efter den som kan läsa dess tankar?

Kanske!
Sökandet är en del av livet.

Söka mat.

Söka värme.

Söka gemenskap.

Söka uppskattning.

Söka kärlek.

Oberoende av våra olikheter så ser vi sålunda våra likheter.

Olikheten är inte ett hinder. Den skapar en fascination och vi får lära oss acceptans.

Jag tror det beror på den jag är... att jag lever det liv jag gör.

Ensamhetens konst.

Efter att ha drabbats av svår mental utmattning och sjukskrivning och mediciner gett föga eller ingen effekt alls, tog jag ett eget beslut långt från de råd jag fått från läkare och terapeuter.

Jag hade blivit erbjuden en möjlighet att vila upp mig vid Havsgårdensfyr och tackat ja till det.

Fyrensvänner hade underhållit och skött fyrvaktarens stuga och den var helt i det skick som när fyrvaktaren bodde där.
Efter sommarmånaderna gått var det aldrig någon som var där ute, så jag fick vara där i princip hur länge som helst.
Detta erbjöd man med ett leende då man utgick från att ingen modern människa kunde utsätta sig för att vara ensam en hel höst i den saltmättade blåsten.
De visste ju inte att situationen var den motsatta för min del.

Jag klarade inte längre av bruset från andra. Min stressade hjärna försökte att koka sig själv.
Jag var på väg att gå under.

Så blev det så att jag blev transporterad i en kraftigt byggd båt av en erfaren skärgårdsbo ut till Havsgården.
Han lastade av mig och min stora packning på en klippa och kom överens att han skulle hämta mig efter två månader.
Skärgårdsbon tittade länge på mig innan han lade ut igen.
Kanske trodde han att han skulle vara den sista som såg mig vid liv?
Slutligen hade han ruskat på huvudet och satt sin hand innanför jackan.
Han drog fram en flaska konjak som han räckte till mig utan ett ord.
Med flaskan i famnen stod jag kvar och såg efter hans båt tills den försvann som en liten prick i horisonten.


Ensam!



Djupsjöfaret hade sin sträckning förbi fyren.
Nattetid kunde man från ön se ljusen från passagerafartyg som passerade.
I dem fanns det människor som talade med varandra, grälade, skrattade, tog på varandra.
De mötte varandras ögon och kände lukten...
Kontakten till andra människor... jag kunde inte låta bli att tänka på andra människor.
I början av min vistelse på ön, hade bilder, minnen av samtal, ånger och ilska tumlat om som lekande vesslor i huvudet.
Men, efter några veckors ensamhet förändrades tankarna och blev mer och mer misstänksamma. Jag återkom ofta till samma fråga:
Kan ögat lura tanken och tanken lura ögat?

Det man ser är vad man tror man ser. Säker kan man ju inte vara.

För... om man inte har kontakt med den yttre världen, vad vet man då? Vad är sant och vad är falskt?
Kanske det du tror att är glimmande ljus från varma festsalonger i lyxiga fartyg, kanske istället är svärmar av eldflugor eller mareldar från exotiska alger.
Det finns nämligen ingen i din ensamhet att mäta förnuftet mot.
Ingen ger förbryllad min om du är otydlig, ingen hejdar dig om du överdriver, ingen underblåser dina idéer eller ger energi åt dina tankar.
Ditt psyke lever helt i avsaknad av mänsklig squashvägg och söker slutligen sina egna lösningar.
Grubblerierna tvingas söka utväg på ett annat ställe än du vanligtvis söker.

I inledningen av oktober märkte jag hur jag saknade måsarna. De var plötsligt borta.
Gässens plogar hade försvunnit från himlen och till och med kråkan som ibland kom flygande från grannön var puts väck.
Således ensamhet!

Det hängde en fläckig spegel i fyrvaktarbostaden.
Det blev allt vanligare att jag såg i den.
För ett halv år sedan hade jag hatat mitt ansikte.
Nu hade jag lärt sig att förlika mig med personen. Det fanns ju ingen annan att tycka om, ingen bättre och heller ingen sämre.
Personen i spegeln fick helt enkelt duga.

Ibland prövade jag försiktigt med att tala, men bara ibland.
För det var enda gångerna som jag fick en svag ångest över att vara ensam.
Frågor och uttalande som blev hängande i luften obesvarade?
Det poängterade bara min utsatthet och den största rädslan av alla...
Tänk om jag en dag... får svar?
Om ens hjärna en gång hade försatt dig i obrukbart skick, oförmögen att kunna utföra arbete, vad kan den då mera ställa till med?
Kunde den skapa sällskap som inte finns?
Kunde man verkligen lita på sin hjärna, speciellt den hjärnan som redan svikit dig?
Kunde...


Ensam.


En kväll dukade jag för två. Jag smutsade ner båda tallrikarna och njöt sedan av att diska efter två. Ibland hällde jag upp två glas konjak och slog ihop glasen i en uppsluppen skål.
Under veckornas gång sinade bärnstensdycken, men jag hade beslutat mig för att inte dricka ur hela flaskan.
För, tänk om man faktiskt fick besök... att få skåla med någon på riktigt. Inget slår väl det?
Kände jag ändå inte svag längtan efter sällskap?
Äsch!

Sjunga fick man göra!
Speciellt när höststormarna ackompanjerade och vågorna höll takten.
Att skapa en symfoni med sig själv som solist kom att bli höjdpunkterna.
Och lust att skapa fick jag!
Jag samlade drivved och sökte vackra stenar.
Jag arbetade i dagar med att mura en stor fisk av stenar, så stor att den måste ses från ovan... av... tja... fåglarna kanske.
Vem kan egentligen klara sig utan kultur var helst du befinner dig?

Fantasin förlöstes och jag gladdes.

Efter att en dag suttit i timmar och studerat de lavarna som bildade rosenformer på ett berg, fick jag för mig att det kanske var en karta.
Om jag såg riktigt riktigt nära kunde jag hitta ett annat samhälle som var helt omedveten om den väldige jättens vakande öga.
I det samhället fanns en gemenskap som berättade skrönor om det som fanns högt där uppe, någonting onåbart, märkligt, obegripligt. En gud av något slag.
Själv kände jag mig närmare min gud än på länge.

Gudomen hade förstås tagit en annan gestalt av den enkla anledningen att... jag hade format den själv.
Det var ingen annan som kom och sade vem gudomen var och varför den var gudomlig just för dig. Den färdiga mallen var plötsligt försvunnen.
Lagarna och reglerna angående min religions utövande var först väldigt suddiga, men återkom snart i en allt klarare gestalt. För hur kan man tvivla på en tro som man själv är upphov till?

Allt blev plötsligt väldigt enkelt och strukturerat.
Det gick att förstå mig själv och min omgivning.
...men hade jag tappat min tid?
Jag fick inte tappa tiden, jag behöver den sedan när jag kommer tillbaka, eller snarare...
det finns ett krav på att man håller ordning på sin tid. Det är ingenting man slarvar med.

Oroligt sökte jag efter ledtrådar...
Konserverna var på väg att ta slut. Det borde betyda att min ensamhet var på väg att få ett slut det med.
En morgon var det blåis på ett kärr. Det måste vara sen oktober.
Jag hade klokt nog plockat en sten i en burk varje morgon.
De hällde jag ivrigt ut på köksbordet och räknade dem.
61!
Det kan komma hämtning idag... eller kanske i morgon... om han kommer ihåg mig.
Plötsligt blev jag orolig för att han kunde ha glömt mig, för nu ville jag verkligen tillbaka,
men ännu mera rädd för att han faktiskt mindes sitt avtal och kom och hämtade mig och förde mig tillbaka till... det gamla.
Så fegt!...

Hade tiden av ensamhet verkligen helat mig?
Var jag redo?

Att bygga ett liv.

En liten regnbågen bildades i kaskaden av det vatten som flydde undan båten när den sjösattes.
Det var nog ingen som såg den.
All uppmärksamhet var riktad mot det glänsande träskrovet och mannen som lycklig stod på kajen... den stolte båtbyggaren.
Algot var en kort, men muskulös karl som redan hade tagit ett stort steg in i medelåldern, utan att han egentligen märkt det.
Hans livs verk låg nu och flöt stilla i hamnbassängen medan den relativt stora samlingen intresserade människor applåderade.
Kulturministern, med ansvar för konst och hantverk kom stigande fram, strödde blommor och vackra ord över Algot och hans skapelse.
Det var ju inte dåligt det han lyckats med.
Han hade nämligen byggt en kutter, 14 m. från akter till för, med bord av vackraste ek och en överbyggnad i teak.
Entusiasterna stod i dubbla rader och beundrade och kände avundsjukan stinga inte helt obetydligt i hjärtetrakten.

Äntligen, äntligen var han klar... hans livverk.
En båt av denna storlek kunde ge sig ut på större vatten.
Medelhavet skulle vara drömmen!
Tänk att få lägga till i hamn efter hamn. man skulle vara ett med solen, havet och vindarna.
Den mörka sydländska natten med dess skimrande stjärnor skulle spegla sig i de många lager fernissa som noggrant lagts på träet.
Det fanns inte en enda person där på kajen som inte avundades honom.
...och allt detta hade han skapat själv.

Han var född i en familj med generationer av händiga män.
Själv var han inte gammal när han hade byggt sin egen roddbåt.
I en ombyggd ladugård har han ägnat större delen av sitt liv med att hyvla brädor och böja spanter.
Mellan tionde och elfte båten kraschade hans äktenskap och efter det formligen bodde han bland spånorna.
Problemet blev ändå hans ensamhet.
Trots att radion stod på hela dagarna och någon intresserad tittade in nu och då, så saknade han ändå någon att dryfta sina bekymmer med.

När det lilla varvet i utkanten av stadens hamn lades ner, fanns det turligt nog eldsjälar som såg en möjlighet att börja träbåtstillverkning i liten skala.
Det var klokt att samla kunskapen i ett utdöende hantverk på samma ställe.
Tjänster, handtag, tips och arbetsredskap skulle delas och en kulturgärning göras.

Algot var inte sen att nappa på det.
Tanken på det riktigt stora bygget som ligger och lurar i bakhuvudet på de flesta båtbyggare kom allt närmare sin verklighet.
Det tog mer än tio år från det att han högg ut kölen till den stund han såg sin vackra kutter guppa på vågorna.
Tala om lycka!

Lokalbladet kom och intervjuade honom.
Vad kände han? Vad hade han för planer?
Han talade ivrigt om kanaler i England, Medelhavet och Norge.
Man fotograferade honom nere i den mysiga kajutan, skrev i lyriska ordalag om doften av trä och känslan av genuint hantverk.
Algot var rusig och satt i sin båt från morgon till kväll och visade trånande träbåtsentusiaster på ett träarbete utöver det vanliga.

En kväll kom inte en enda person.
Det var bra. Nu skulle han få passligt att städa undan på byggplatsen vid varvet.

Den underbart kryddade doften av mahogny, teak och våra egna nordiska träslag mötte honom när han klev in i hallen.
Karlarna därinne som arbetade med sina projekt märkte inte först att han kommit.
Det var inget märkligt med det. Han om någon visste hur det var att vara besatt av att forma trä.
Inte förrän han hojtade till tittade de upp och morsade och vinkade glatt.
-Tjena Algot! Ligger du nere i hamnen och bara njuter din lycklige fan! Tänk att du kommer och tittar på oss satar som träsar i dammet. Vet du fan... idag sprack ett ekbord från akter till fören för mig. Jag tänkte gå och hänga mig nästan. SÅ mycket jobb åt helvete! Träet var för torrt!

Det var en hård men gemytlig jargong som Algot kände sig bekväm med.
Karlarna började jobba igen och Algot gick till sin plats i varvet.
Ingen hade rört något där... naturligtvis... han hyrde fortfarande platsen.
Med en suck började han plocka ihop kopparnit, kulhammare, trava spillvirke och kasta gamla burkar.
Han vägde rubanken stilla i sin hand... längre in i hallen svor någon så det osade.

Han skulle sakna dem allesammans. Gemenskapen och diskussionerna om det han älskade mest av allt... båtbygge... ja nog skulle han sakna det. Han var ju den mest erfarne av dem alla.
De andra båtbyggarna såg verkligen upp till honom. Han var verkligen någon att räkna med där inne på varvet.
Nu skulle han iväg och förverkliga sin dröm. De andra skulle få se honom segla ut ur hamnen medan de fick stanna kvar på kajen.
Troligen skulle det sporra dem att jobba ännu hårdare.
Nere i hamnen låg hans kutter och gungade svagt och väntade på honom.

Två veckor senare backade en lastbil in på varvsgården.
Algot stod och tog emot den.
Några av båtbyggarna som kom ut för att röka och prata en stund stannade förvånat upp.
-Algot! Vad skall det här betyda?
Cigaretterna blev hängande otända mellan deras läppar.

-Jag sålde kuttern... kunde inte hålla mig, för jag råkade komma över ett fint parti med fin hondurasmahogny.
Ni vet ju att jag alltid har hållit på och talat om den där yachten som jag skulle bygga.
Om jag håller på och raggar runt världen hinner jag ju inte bygga eller hur. Man vet ju aldrig hur länge man lever.

Han såg lite besvärat på sina vänner och tillade tyst:
-Det är ju byggare man är och inte sjöman.

En av Algots byggarkamrater hade redan börjat vända och vrida på plankorna.
-Det var som helvitte! Inte dåligt virke det här.
Han hade knappt hört vad Algot sagt.
-Vi bär in det i hallen med en gång. Var fick du tag i det, sa du?