En doft av rökelse. 24

Långväga hade gett order om att ta ombord sällskapets stora packning och det visade sig som vanlig inte bereda något besvär för de starka svearna.
Det var när hästarna skulle föras ombord som tumultet startade. Den första hästen som med knuffar och rop skulle ledas ombord på den enkla rampen stegrade sig skriande av rädsla.
Oda kunde se hästens ögonvitor vändas fram och hon förstod att det inte skulle gå utan våld att ta ombord de stackars djuren.
Männen slog med tillhyggen på hästen, men det gjorde bara saken värre.

Oda mådde illa av att se på. Hon tog ett beslut och trängde sig fram till Långväga och drog honom i ärmen.
”Jag kan göra det”! ropade hon över larmet.
Långväga låtsades inte höra henne.
”Jag förstår mig på hästar. Jag kan föra dem i båten!”
Han tittade äntligen ner på henne.
”Ombord, menar du?”
”Jag förstår mig på djur… jag har särskild hand med hästar.”
Hon var förskräckt över att hon vågat tilltala honom, men hon hade inte haft något val.
Hon kunde inte se hästarna lida.
Han hade glott misstroget på henne, men sedan verkade han besluta sig.
”Vi tar en kort vila!” ropade han högt till männen, sedan lade han irriterat repet som hästen var bunden med i handen på henne.
Hon pustade ut och ledde sakta hästen av bryggan för att hitta en lugnare plats en bit från hamnen.
Där började hon krusa hästen med stadiga jämna tag, mumla sakta tills hon märkte att djuret slappnade av.
Då tog hon av sina strumpor och band dem för hästens ögon.
Hon småpratade hela tiden medan hon ledde den förbi alla människorna, ut på bryggan, upp på rampen och slutligen ner i skeppet.

Det blev tyst bland folket på bryggan och Oda tittade generat ner på sina fötter.
När hon vågade se upp igen stod biskop Unni längst fram i folkhopen.
Han klev ner till Oda i båten, lossade strumporna från hästens ögon och så började han skratta högt. Vänligt klappade han henne på axeln, klämde på hennes magra armar och lyfte försiktigt på det trassliga håret. Sedan skrattade han ännu högre och tilltalade sin översättare som aldrig var långt ifrån biskopen.
Kord talade till Oda.
”Du skall följa med mig och få mat och dryck, sedan skall du föra de andra hästarna ombord.”
Nu skrattade även de andra karlarna och Oda blev ännu mer generad, men tanken på mat gjorde att hon snabbt glömde skammen och snabbt följde efter Kord.
Långväga stod på bryggan och log snett mot henne när hon gick förbi. Flyktigt undrade hon varför, men glömde allt för tanken på mat.

Det blev ett tungt arbete för henne att få de andra hästarna att lita så på henne att de vågade låta sig ledas ombord. Männen såg intresserat på hur hon behandlade djuren. Någon kom också och frågade henne var hon lärt sig kunskapen att handskas med dem utan att slå dem.
Hon hade mumlat till svar att hon arbetat med hästar sedan hon varit barn. Det var så nära sanningen hon vågade gå. När hästarna äntligen var ombord kastade hon sig uttröttad ner på bryggan. Hon hade inte vilat länge förrän hon kände en fot peta på henne.
Det var Långväga. Han räckte ett stop öl till henne som hon girigt grep.
”Hur är du så kunnig med att sköta hästar? Hör du lilla Oda, vem är du egentligen?”
Han spände ögonen i henne, men hon kröp bara ihop, skrämd av hans myndiga person.
”Du må vara vem du vill, till och med kungens dotter…” han skrattade till och fortsatte sen:
”Den store biskopen vill att du följer med till Birka. Han vill att du skall ta hand om hans hästar… och så sa han att du roade honom.”
Oda drog häftigt efter andan. Det kunde inte vara möjligt! Hon skulle aldrig våga fara med det skrämmande skeppet över det ännu mera skrämmande havet. Det kunde de väl inte tvinga henne till? Tårarna steg upp i hennes ögon.
Långväga såg hennes vånda.
”Du kan ju alltid vända tillbaka till skogen… nog finns det några rötter kvar att tugga på.”
Han hånade henne! Det var inte mer än rätt! Hon var feg. Om de andra vågade, så vågade väl hon. Hon brukar inte vara räddhågsen… men… det stora havet…
Hon lät sin blick svepa ut över det blå vattnet och beslöt sig.
”Får jag mat då?” Hennes röst var klen.

En doft av rökelse. 23

”Biskop Unni är väntad och välkommen. Mitt namn är Sammul Långväga och det är mina skepp du ser… och det är dessa skepp som skall ta er över till Birka.”
En annan av männen gled ner från sin häst.
Den långa manteln som han bar sköt han tillbaka över ryggen så det blottade hans ovanliga kläder under. Det såg ut som ett kvinnoplagg, tyckte Oda.
Det var veckat ända uppe ifrån halsen och den stora vidden av glänsande grönt tyg var samlat med ett dekorerat bälte i midjan.
På fötterna bar han en sorts tossor som sträckte sig till knäna.
De var gjorda av läder och garvade på ett sådant sätt som Oda aldrig sett förut.
Runt om halsen hängde ett liknande smycke som Långväga bar, men det skimrade gult.
Oda hade hört talas om guld, men hon trodde att endast gudarna kunde äga det.
Ändå förstod hon att smycket var gjort av guld.

Under en hätta med en bred kant av läder, målad med granna symboler skymtade ett mörkt hår fram.
Hans bruna ögon hade bestämt riktats mot Långväga och han gick rakt mot nordmannen med säkra steg.
När de stod på ett armslångt avstånd greppade de sina smycken.
Kord som stod alldeles bredvid talade brutet.
”Biskop Unni. Kyrkans sändebud. Kristendomens väktare har anlänt.”
Biskopen talade någonting obegripligt.
”Herrens frid över er nordmän.” översatte Kord.
”Herrens frid”, svarade Långväga. ”Jag förväntar mig en bra överresa till Birka. Vindarna kommer från norr. Det gör ofta det vid denna tid på året. Vrider det mer mot väster kommer vi att kunna segla, annars får mina starka roddare ta oss över havet.
Biskop Unni nickade och talade åter.
Kord översatte.
”Jag vill ha mina egna hästar med. Svearnas hästar duger inte mycket till och där ute vid Birka vet man heller inte vad man kan komma över.”
”Fler än fyra hästar blir det inte!” Långväga rynkade pannan. ”Då får du ge mera silver för mina roddare blir vrångsinta och svåra att handskas med om jag tar överlast.”
Biskop Unni verkade förstå för han nickade ännu en gång och gjorde ett tecken åt Kord som genast sökte med handen innanför sin klädedräkt.
Han drog fram två bitar silver. Långväga funderade.
”Två hästar till.” sade han kort.
Med det verkade biskopen nöja sig.

En doft av rökelse. 22

Hon funderade över vad som egentligen hände, varför hon nu satt hopkrupen av förskräckelse och illamående i en stor båt.
Dagen hade startat tidigt med en märklig uppståndelse. Hon hade märkt att folk hade börjat springa på stranden och tala med höga röster.
”De kommer!” ropade någon. Oda hade dragits med av ivern hos de andra.
Hon hade förstått av de upphetsade ropen och rösterna att herrskapet var i antågande. Någon tutade i ett näverhorn och plötsligt såg hon de första ryttarna. De skrek och ropade åt folk att hålla sig åt sidan för den store herrn och hans följe.
Något rött skymtade vid krönet av backen och det röda följdes plötsligt av ännu fler färger, lika många som i en bukett av försommarens grannaste blomster.
Dessutom fångades solens ljus upp av blanka vapen och sköldar och det bildades lekande solkatter över backen.
Det var det vackraste hon sett tyckte hon.
När det högljudda följet kom närmare såg Oda att några av ryttarna bar klädedräkter hon aldrig sett förut.
Hon förundrades.
Hur hade det linet växt som kunde ge en så glänsande tråd för vävning?
… för ull kunde det omöjligt inte vara i de fladdrande mantlarna några av männen bar över sina skuldror.
Aldrig hade hon sett sådan prakt förut och hon kunde se på de gapande munnarna runt om henne att det inte de andra hade gjort det heller.
Förutom Sammul Långväga.
Han stod lugnt vid det stora drakskeppet och väntade. Hans långa hår var noga kammat och hängde ner på ryggen. Smycket han bar runt sin hals låg synligt på bröstet.
Folket på stranden hade tystnat när följet nått fram till brygga.
Oda stod så nära att hon hörde frasandet från tyget när en av männen gled ner från sin häst.
En sorts hirdman trodde Oda det var, men han såg så annorlunda ut att hon inte kunde vara säker.
Kanske det var en hövding?
Det var inte någon tjänare, det såg hon. Nej, det kunde det inte vara för han hade helt orädd mött Sammul Långvägas blick. Hans rygg var rak och visade inga tecken på underkastelse.
Framför den store sjöfararen stannade han upp, höjde armen till hälsning och talat till Långväga på ett märkligt tungomål.
Det gick att förstå, tänkte Oda, fast det hördes inte som det språk som svearna talade.
Så lät det alltså, när män från söder talade målet från norr.

”Biskop Unnis följe har anlänt. Jag kallas Kord och är följeslagare åt den lärde biskop Unni.
Jag talar hans språk och ditt. Jag talar de ord som Kristus lagt på min tunga.”
Långväga lade handen på mannens skuldra och mötte hans blick.

En doft av rökelse.21

Oda ombord.

Om hon inte hade mått så illa, om hon inte hade varit så rädd, så kunde hon kanske ha uppskattat färden. Hon var ung och borde liksom en ungdom vara oförnuftigt orädd för det okända.
Detta blev ändå för mycket för henne.
Hon började nästan tvivla på att få behålla sitt förstånd. Alltsedan hon rymt från hirdmännen, jagades hennes sinne av att gudarna var vredgade mot henne. Nu skulle hon få känna av vad dessa gudar kunde göra med en stackars enkel träl i onåd.

Det stora vattnet böjde och krumbuktade som en vårgalen oxe bara en armslängd från henne.
Hennes mage vred sig i kramper och det lilla hon hade i den fick hon låta forsa ur sig ner i djupet.
Hade hon egentligen förstått vad hon gjort när hon gått ombord på skeppet?
Inte förrän hon såg avståndet bli bara större och större mellan henne och stranden och känslan av oåterkallelighet grep henne, gick det upp för henne att faran för sitt liv nu var långt större än när hon levt i skogen.
Det var vad hon inbillade sig när hon fick uppleva styrkan i det hav som hon nu befann sig på.
Ett stort och tungt skepp kunde med lätthet av dess kraft kastas hit och dit så hon trodde hennes tarmar skulle slå knut på sig själva.
För att skrämma henne ytterligare hade det opålitliga havet ett ondskefullt ljud, likt en väldig väsande orm.

Hon låg ihopkrupen bakom ryggen till en kraftig roddare som satt på en bänk.
Under sig hade han satt ett fårskinn och Oda kunde förstå varför.
Efter att man hade lagt ut hade hans kropp böjts, spänts och rätats ut med jämna mellanrum.
Liksom de andra roddarna var han utvald för sin råstyrkas skull.
Först efter flera timmars rodd med den stora båten hade det kommit så mycket vind att man ansett det lönt att hissa segel.
I takt med att vinden tagit i mer och mer hade Oda blivit allt mattare.
Roddaren hade misslynt glott på henne när hon böjt sig över relingen för att spy ut den sista gröna gallan.
Det var ändå bäst där hon nu lagt sig. Över allt annars i båten verkade hon mest bara vara i vägen.
Hon vilade pannan mot det svala träet. Det luktade tjära, salt och något okänt.
Kanske det var havet som luktade just så?
Det var väldigt vackert, skeppet… som byggts för att orka hålla havet på utsidan och de ynkliga människorna torra på insidan.
Kunde hon verkligen tro att hon skulle komma levande till Birka?
Hon gruvade sig tyst för sig själv, rädd att den store roddaren skulle spänna sina hårda ögon i henne igen.
Hon skulle aldrig mer få se sin mor igen, det var hon övertygad om.
Aldrig mer skulle hon få sova tryggt bland djuren.
Kanske hon aldrig mer skulle få känna fast mark under sina fötter…

En doft av rökelse. 20

Den vackra guldklockan som Manfred köpt i Stockholm i Gamla stan, bländade honom när han försökte tyda vad visarna stod på.
Solljuset fångades av boetten och han knep ihop ögonen.
Han hade gått i två timmar och först nu hade han vågat närma sig kyrkan.
Ångesten slet i honom när han såg att kyrkporten stod på vid gavel. Någon hade kilat upp den för att den skulle hållas öppen.
Elkablar hade dragits in och en skåpbil var uppbackad mot järngrinden i ringmuren som även den var helt öppen. Popmusik skrålade ur kyrkan och hela Manfreds innanmäte vred sig som i plågor när han hörde det.
Han hade velat gå dit och riva loss alla kablar, jaga bort köpmännen ur templet.
De hörde inte hemma där! Fast nej… de var ju inte köpmän…
Manfred torkade sin panna. Den var våt av svett på grund av promenaden och sinnesrörelsen. Han drog sig till minnes vad han hört.
De skulle göra en utgrävning, gräva i självaste kyrkan, lyfta på de stora gråstenarna framme i koret och rota omkring bland förfädernas benknotor, de som fått sin sista vila där.
Vad händer om man öppnar de gravar som förslutna blivit med Herrens ord? Kommer inte vedergällningen att bli större än de någonsin förväntat sig? Är dessa människor som gör denna grova förseelse mot det heliga, redo för det som väntar dem?
Han hajade till när han såg en skugga torna upp i kyrkporten och drog sig hastigt bakom ett busksnår.
Försiktigt kikade han fram mellan lövverket. Han blev rädd!
Det såg ut att vara satan själv!
Mannen i kyrkporten sträckte på sig och såg med giriga ögon ut över kyrkbacken.
Den svarta rocken, så lång att den nästan nuddade marken, tumlade om i Manfreds redan mörbultade psyke. Han drog sin egen slutsats av vad det var han såg. Som om någon hållit en skylt av neon kom insikten till honom.
Detta var motsatsen! Detta var motsatsen till Kristusstatyn! Detta var motsatsen till Kristusstatyn och det som han hade som förebild och vägledning.
Nu fanns det i hans egen by, där kärnan i hans lycka fanns.
Var det meningen att han, en åldrande man, var utsedd till att utkämpa det sista slaget mot ondskan?
Det måste vara så! Tydligen! Varför var han annars den enda som kunde identifiera ondskan?
Alla andra stackars oskyldiga själar på ön hade inte hans ögon. De såg bara ett kamouflage, en vrångbild av verkligheten.
Åååh! Varför fick han ingen frid?
Plötsligt kände han en längtan efter att få vara en åldring, vilken som helst, vars enda bekymmer vara att sköta magen och vänta på pensionsutbetalningen.
Han tvingade sig att vända ryggen till.
Det fanns bara ett sätt för honom att få ro…
Han visste att det inte var bra för honom att plåga sig själv med åsynen av våldtäkten av hans barndoms kyrka. Ångesten och vreden rev i honom, men självbevarelsedriften sade honom att
det var dags för honom att vända hem till sin ateljé.

Mellan kyrkan och hans hem fanns bara en väg, den väg som han hade tänkt ut och efter det inte gick att ändra på. Den sökte sig förbi viktiga tallar och stenar som måste klappas och strykas efter hans ritual. Varje steg hade en betydelse för honom. Stressnivån sänktes och höll sig inom rimliga ramar om fötterna placerades där han i sitt huvud redan bestämt att de skall sättas.
Samma ord talade han varje gång till den stora granen. ”Jaja”, sade han bara till en enbuske som blivit allt knotigare med åren och vägrade växa rakt och pelarformigt som enarna bredvid.
Södergårds gamla härbre skulle strykas över de grå stockarna och sedan skall ängen med klövervall korsas.
Vid grinden till hemmet stannade han upp, vände sig om för att säkerställa sig att inte ”den svarte” följt efter.
Inte kunde han se honom just nu, men han visste att han fanns. För säkerhets skull lät han ögonen ännu en gång vandra över ängarna och gårdarna och svepa över sitt eget hus.
Hustrun stod som vanligt och vakade oroligt vid fönstret. Det skulle vara så.
Han gick raka vägen till ateljén.
Hade han tillräckligt mycket av den röda färgen? Rött är vredens färg. Nu behövde han mycket rött.

En doft av rökelse. 19

Hennes ögon vandrade vidare till maken som var där ute på gården. Han tvättade hennes bil.
Nu sedan hon köpt ett äkta sämskskinn har han börjat få bättre resultat vid tvättandet.
Hon hade flera gånger fått påpeka hur vattnet bildade fläckar om man inte torkade av noggrant. Efter att hon köpt sämskskinnet och han hade använt det flera gånger, kunde han inte annat än hålla med.
Hon tyckte verkligen inte om att köra med smutsig bil. Om man var en officiell person som hon var, så fick man vara noga med sådana saker.
Den sista vägsnutten innan Sätesgården var bedrövligt dammig. Hon hade inte lyckats förmå kommunen att salta och vattna vägen så ofta som hon önskat.
De sade att det handlade om principer. Pyttsan!
De där principerna frångicks hela tiden när det gällde andra, men när hon någon gång ville få dessa principer ruckade verkade det plötsligt vara helt omöjligt.
Men hon hade bestämt sig för att inte ge upp sin kamp för att låta sin stämma höras. Hennes plats var bland de styrande.
Aldrig kände hon sig så väl tillrätta som när hon linjerade upp planerna för kommunen eller var sakkunnig i de frågor som stod på agendan i hennes föreningsliv.
Ja, hon ansåg sig faktiskt att hon genom sin långa erfarenhet, kunde kalla sig sakkunnig.
Klart var det att ansvarsbördan blev tung för henne ibland.
Redan i morgon kväll var det åter igen dags för kyrkofullmäktige att sammanträda.
Hon suckade tungt. Hon hade inte haft tid att sätta sig in i frågorna ännu helt.
Lite lätt hade hon skummat igenom föredragningslistan som i hennes mans namn anlänt med posten.
Det skulle bli sen natt innan hon hunnit instruera honom inför frågorna.
Så otroligt dumt att man ansett att det inte var passligt för henne som anställd att delta i församlingens beslut. Kyrkoherden kunde minsann vara ordförande och föredragande i kyrkorådet! …och var inte han anställd?
Hon skulle låta Lasse ta upp det vid en passlig tidpunkt.
Att arbeta genom Lasse var ett klumpigt och inte ett speciellt pålitligt sätt.
Han var inte van att föra talan som hon var och i sin klumpighet kunde man vara säker på att han blev ”överkörd”. Ja, hon hade ett tungt lass att bära.
Bekymrat rynkade hon pannan. I viken seglade ännu en segelbåt in. Jäkla människor!
Hon var inte speciellt imponerad över Hannas sätt att sköta gästhemmet. Inte gav det så många arbetsplatser till kommunen. Hennes mamma som rände och for till den där karlen i Sund, arbetade med största sannolikhet svart.
Den där unga flickan Malin och några hantverkare då och då gav hon jobb åt ibland… och nog var det väldigt säsongbetonat. Vissa sade att kommunens enda butik gynnades, men det trodde inte hon på. Turisterna som kom hade sina kassar välfyllda från början. Det lilla de handlade i butiken var försumbart, det var hennes åsikt.
Det som kommunen saknade var en stor ledare, någon som kunde styra upp både det ena och det andra. Försumligheten med ekonomin och skattebetalarnas pengar borde inte få fortgå. Det var definitivt inte hållbart, men det var ju ingen som lyssnade till henne.

Nej, nej, så mycket borde förnyas och ändras på.
Hur det skulle sluta visste ingen, men hon misstänkte att hon skulle få rätt i sin profetia om att kommunen skulle hamna på fattighuset.
Att man inte förstod att hon hade den rätta tågan och huvudet att föra kommunen framåt.
Obegripligt, med tanke på vad hon redan åstadkommit.

Bilen var färdigt tvättad och Lasse hade tydligen gått någonstans.
Det var irriterande. Han hade faktiskt behövts där inne. Hon hade länge påtalat att spisarna var fulla av aska.
I sin iver att vara sparsam så eldade hon gärna i de mäktiga kakelugnarna som sedan länge funnits i huset. Det var Lasses stora hobby att såga och klyva ved så att vedboden alltid var full till vintern. Hon hade nästan avundsjukt sett på hur han i timmar utan att behöva bekymra sig över något annat, stått vid huggkubben. Han hade det lätt han! Det var inga stora tunga beslut som vilade på hans axlar, inte.
Kanske var det orättvist, men hon var inte den som ville påtala det för honom.
Hon var en gång för alla född till ledare och då fick man acceptera det.
Det är inte alla förunnat att födas med intellekt och hon fick vara ödmjuk inför den gåva som Herren givit henne.
Ett ljud i farstun sade henne att Lasse kom in och hon gick för att möta honom.
”Vart tog du vägen?”
Han såg förvånat på henne.
”Jag har tvättat bilen,” som jag lovade. Vadå? hade du velat att jag gjort något annat?”
”Nej, men efter det…”
”Öööh…jag tog hand om spolslangen, hängde upp den i garaget. Man kan inte låta den ligga ute i solen.”
Margaretha suckade.
”Att allt skall ta så´n tid för dig.”
Lasse Sjölands nacke och rygg böjdes något. Det såg ut som om han studerade mönstret på golvet.
Han rätade på sig och verkade ta sats för att säga något, men ångrade sig i sista sekunden.
Det fick bero. Det lönade sig ändå aldrig.

En doft av rökelse. 18

Margaretha.

Det började bli trångt i hyllan nu. Hon fick använda lite mera kraft än vanligt för att trycka in pärmen.
Under alla år som hon varit politiskt aktiv hade hon sparat varenda föredragningslista och protokoll från möten i föreningar och nämnder där hon medverkat.
Hon drog lätt med handen över pärmryggarna. Hon kände förtjusning och upphetsning över sin skatt, på samma sätt som en frimärkssamlare kunde känna över sin samling.
Varje dokument var ett bevis på hennes duglighet, en duglighet som visat sig leda långt.
Hon var nu en person att räkna med.
Det fanns inte många som kunde mäta sig med hennes erfarenhet och kunnighet.
Tråkigt nog verkade det som om man inte riktigt insett vilken tillgång hon var. Ibland kunde folk vara direkt fräcka.
Hennes läppar kneps ihop av förnärmelse när hon mindes tekniska nämndens försök att köra över henne. Då hade gubbarna gaddat ihop sig över de politiska blocken minsann.
Det hade verkat som om det viktigaste för dem var att hon inte skulle få igenom sitt förslag. Det hade hon inte heller lyckats med. Den klumpiga demokratin måste tyvärr ha sin gång.
Blir man nedröstad så blir man.

Kommunen hade köpt mark av församlingen. Man hade betalat alldeles för mycket för endast sump- och kärrmark. Den investeringen hade hon satt sig emot redan i kommunfullmäktige. Nu skulle kostsamma utdikningar och markförbättringar göras. Beslutet om att Rolands gräv skulle få göra det arbetet togs utan större diskussioner. Det hade väl lika gärna hennes man kunnat göra. Han hade också grävskopa.
Nåja det gick ju alltid att ta igen på något annat sätt.
Man skulle behöva dika över hennes marker. Hon skulle minsann låta besvära sig och förhala så länge det gick.
Hon såg ut genom fönstret.
Mot skuggan av den stora täta lönnen kunde hon se sin spegelbild svagt tona fram i fönsterglaset.
Hon var ju bara fyrtioett! Och hon såg inte illa ut, enligt henne själv. Inte ett enda kilogram extra fett hade hon låtit få fastna på sina höfter. Hennes ansikte hade karaktär och vittnade om styrka. Det hade hennes far sagt henne många gånger. Lite irriterade det henne att hon inte hade föds med det tjocka mörka håret som ibland dök upp i släkten. Nu fick hon färga det och ta dyr permanent på frisörsalong i Mariehamn
Det mörka tjocka håret hade istället den där morrhoppan vid värdshuset fått. Ful som stryk med sin vanskapta mun hade ungen varit vid födseln, men det vackra håret hade hon blivit begåvad med!
Hon kunde se det förhatliga värdshuset från fönstret där hon stod.
Där låg det invid den glittrande viken. Hur kunde hennes farfar och farmor vara så galna att de gav bort så fin strandmark? Hur mycket var inte det värt nu?
Det fanns inte rim och reson. Den som stannade hemma på gården borde väl ha ärvt all mark. Något annat alternativ borde inte ens ha kommit på frågan.
Det var av ondo att stycka upp gårdarna på det där viset. Vad blir det kvar sedan?
Nu hade de knappt så att de klarade sig. Det krävdes stora arealer för att vara bonde i dessa tider.
Pappa hade fått ta allt ansvar om den stora gården medan systern lekte fin dam bland de svenska turisterna. Pengar tycks det gå att mjölka ur dem, hur lätt som helst… och nu verkade seglare från riket hitta in i viken som pärlor på rad.
Nog kändes det bittert att den där unga snärtan Hanna dessutom fått dra nytta av de arkeologiska utgrävningarna. Alla andra hade bara omak av eländet.
Det skulle bli skönt att slippa dem, utbölingarna.