Hennes ögon vandrade vidare till maken som var där ute på gården. Han tvättade hennes bil.
Nu sedan hon köpt ett äkta sämskskinn har han börjat få bättre resultat vid tvättandet.
Hon hade flera gånger fått påpeka hur vattnet bildade fläckar om man inte torkade av noggrant. Efter att hon köpt sämskskinnet och han hade använt det flera gånger, kunde han inte annat än hålla med.
Hon tyckte verkligen inte om att köra med smutsig bil. Om man var en officiell person som hon var, så fick man vara noga med sådana saker.
Den sista vägsnutten innan Sätesgården var bedrövligt dammig. Hon hade inte lyckats förmå kommunen att salta och vattna vägen så ofta som hon önskat.
De sade att det handlade om principer. Pyttsan!
De där principerna frångicks hela tiden när det gällde andra, men när hon någon gång ville få dessa principer ruckade verkade det plötsligt vara helt omöjligt.
Men hon hade bestämt sig för att inte ge upp sin kamp för att låta sin stämma höras. Hennes plats var bland de styrande.
Aldrig kände hon sig så väl tillrätta som när hon linjerade upp planerna för kommunen eller var sakkunnig i de frågor som stod på agendan i hennes föreningsliv.
Ja, hon ansåg sig faktiskt att hon genom sin långa erfarenhet, kunde kalla sig sakkunnig.
Klart var det att ansvarsbördan blev tung för henne ibland.
Redan i morgon kväll var det åter igen dags för kyrkofullmäktige att sammanträda.
Hon suckade tungt. Hon hade inte haft tid att sätta sig in i frågorna ännu helt.
Lite lätt hade hon skummat igenom föredragningslistan som i hennes mans namn anlänt med posten.
Det skulle bli sen natt innan hon hunnit instruera honom inför frågorna.
Så otroligt dumt att man ansett att det inte var passligt för henne som anställd att delta i församlingens beslut. Kyrkoherden kunde minsann vara ordförande och föredragande i kyrkorådet! …och var inte han anställd?
Hon skulle låta Lasse ta upp det vid en passlig tidpunkt.
Att arbeta genom Lasse var ett klumpigt och inte ett speciellt pålitligt sätt.
Han var inte van att föra talan som hon var och i sin klumpighet kunde man vara säker på att han blev ”överkörd”. Ja, hon hade ett tungt lass att bära.
Bekymrat rynkade hon pannan. I viken seglade ännu en segelbåt in. Jäkla människor!
Hon var inte speciellt imponerad över Hannas sätt att sköta gästhemmet. Inte gav det så många arbetsplatser till kommunen. Hennes mamma som rände och for till den där karlen i Sund, arbetade med största sannolikhet svart.
Den där unga flickan Malin och några hantverkare då och då gav hon jobb åt ibland… och nog var det väldigt säsongbetonat. Vissa sade att kommunens enda butik gynnades, men det trodde inte hon på. Turisterna som kom hade sina kassar välfyllda från början. Det lilla de handlade i butiken var försumbart, det var hennes åsikt.
Det som kommunen saknade var en stor ledare, någon som kunde styra upp både det ena och det andra. Försumligheten med ekonomin och skattebetalarnas pengar borde inte få fortgå. Det var definitivt inte hållbart, men det var ju ingen som lyssnade till henne.
Nej, nej, så mycket borde förnyas och ändras på.
Hur det skulle sluta visste ingen, men hon misstänkte att hon skulle få rätt i sin profetia om att kommunen skulle hamna på fattighuset.
Att man inte förstod att hon hade den rätta tågan och huvudet att föra kommunen framåt.
Obegripligt, med tanke på vad hon redan åstadkommit.
Bilen var färdigt tvättad och Lasse hade tydligen gått någonstans.
Det var irriterande. Han hade faktiskt behövts där inne. Hon hade länge påtalat att spisarna var fulla av aska.
I sin iver att vara sparsam så eldade hon gärna i de mäktiga kakelugnarna som sedan länge funnits i huset. Det var Lasses stora hobby att såga och klyva ved så att vedboden alltid var full till vintern. Hon hade nästan avundsjukt sett på hur han i timmar utan att behöva bekymra sig över något annat, stått vid huggkubben. Han hade det lätt han! Det var inga stora tunga beslut som vilade på hans axlar, inte.
Kanske var det orättvist, men hon var inte den som ville påtala det för honom.
Hon var en gång för alla född till ledare och då fick man acceptera det.
Det är inte alla förunnat att födas med intellekt och hon fick vara ödmjuk inför den gåva som Herren givit henne.
Ett ljud i farstun sade henne att Lasse kom in och hon gick för att möta honom.
”Vart tog du vägen?”
Han såg förvånat på henne.
”Jag har tvättat bilen,” som jag lovade. Vadå? hade du velat att jag gjort något annat?”
”Nej, men efter det…”
”Öööh…jag tog hand om spolslangen, hängde upp den i garaget. Man kan inte låta den ligga ute i solen.”
Margaretha suckade.
”Att allt skall ta så´n tid för dig.”
Lasse Sjölands nacke och rygg böjdes något. Det såg ut som om han studerade mönstret på golvet.
Han rätade på sig och verkade ta sats för att säga något, men ångrade sig i sista sekunden.
Det fick bero. Det lönade sig ändå aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar