En doft av rökelse. 22

Hon funderade över vad som egentligen hände, varför hon nu satt hopkrupen av förskräckelse och illamående i en stor båt.
Dagen hade startat tidigt med en märklig uppståndelse. Hon hade märkt att folk hade börjat springa på stranden och tala med höga röster.
”De kommer!” ropade någon. Oda hade dragits med av ivern hos de andra.
Hon hade förstått av de upphetsade ropen och rösterna att herrskapet var i antågande. Någon tutade i ett näverhorn och plötsligt såg hon de första ryttarna. De skrek och ropade åt folk att hålla sig åt sidan för den store herrn och hans följe.
Något rött skymtade vid krönet av backen och det röda följdes plötsligt av ännu fler färger, lika många som i en bukett av försommarens grannaste blomster.
Dessutom fångades solens ljus upp av blanka vapen och sköldar och det bildades lekande solkatter över backen.
Det var det vackraste hon sett tyckte hon.
När det högljudda följet kom närmare såg Oda att några av ryttarna bar klädedräkter hon aldrig sett förut.
Hon förundrades.
Hur hade det linet växt som kunde ge en så glänsande tråd för vävning?
… för ull kunde det omöjligt inte vara i de fladdrande mantlarna några av männen bar över sina skuldror.
Aldrig hade hon sett sådan prakt förut och hon kunde se på de gapande munnarna runt om henne att det inte de andra hade gjort det heller.
Förutom Sammul Långväga.
Han stod lugnt vid det stora drakskeppet och väntade. Hans långa hår var noga kammat och hängde ner på ryggen. Smycket han bar runt sin hals låg synligt på bröstet.
Folket på stranden hade tystnat när följet nått fram till brygga.
Oda stod så nära att hon hörde frasandet från tyget när en av männen gled ner från sin häst.
En sorts hirdman trodde Oda det var, men han såg så annorlunda ut att hon inte kunde vara säker.
Kanske det var en hövding?
Det var inte någon tjänare, det såg hon. Nej, det kunde det inte vara för han hade helt orädd mött Sammul Långvägas blick. Hans rygg var rak och visade inga tecken på underkastelse.
Framför den store sjöfararen stannade han upp, höjde armen till hälsning och talat till Långväga på ett märkligt tungomål.
Det gick att förstå, tänkte Oda, fast det hördes inte som det språk som svearna talade.
Så lät det alltså, när män från söder talade målet från norr.

”Biskop Unnis följe har anlänt. Jag kallas Kord och är följeslagare åt den lärde biskop Unni.
Jag talar hans språk och ditt. Jag talar de ord som Kristus lagt på min tunga.”
Långväga lade handen på mannens skuldra och mötte hans blick.