En doft av rökelse. 18

Margaretha.

Det började bli trångt i hyllan nu. Hon fick använda lite mera kraft än vanligt för att trycka in pärmen.
Under alla år som hon varit politiskt aktiv hade hon sparat varenda föredragningslista och protokoll från möten i föreningar och nämnder där hon medverkat.
Hon drog lätt med handen över pärmryggarna. Hon kände förtjusning och upphetsning över sin skatt, på samma sätt som en frimärkssamlare kunde känna över sin samling.
Varje dokument var ett bevis på hennes duglighet, en duglighet som visat sig leda långt.
Hon var nu en person att räkna med.
Det fanns inte många som kunde mäta sig med hennes erfarenhet och kunnighet.
Tråkigt nog verkade det som om man inte riktigt insett vilken tillgång hon var. Ibland kunde folk vara direkt fräcka.
Hennes läppar kneps ihop av förnärmelse när hon mindes tekniska nämndens försök att köra över henne. Då hade gubbarna gaddat ihop sig över de politiska blocken minsann.
Det hade verkat som om det viktigaste för dem var att hon inte skulle få igenom sitt förslag. Det hade hon inte heller lyckats med. Den klumpiga demokratin måste tyvärr ha sin gång.
Blir man nedröstad så blir man.

Kommunen hade köpt mark av församlingen. Man hade betalat alldeles för mycket för endast sump- och kärrmark. Den investeringen hade hon satt sig emot redan i kommunfullmäktige. Nu skulle kostsamma utdikningar och markförbättringar göras. Beslutet om att Rolands gräv skulle få göra det arbetet togs utan större diskussioner. Det hade väl lika gärna hennes man kunnat göra. Han hade också grävskopa.
Nåja det gick ju alltid att ta igen på något annat sätt.
Man skulle behöva dika över hennes marker. Hon skulle minsann låta besvära sig och förhala så länge det gick.
Hon såg ut genom fönstret.
Mot skuggan av den stora täta lönnen kunde hon se sin spegelbild svagt tona fram i fönsterglaset.
Hon var ju bara fyrtioett! Och hon såg inte illa ut, enligt henne själv. Inte ett enda kilogram extra fett hade hon låtit få fastna på sina höfter. Hennes ansikte hade karaktär och vittnade om styrka. Det hade hennes far sagt henne många gånger. Lite irriterade det henne att hon inte hade föds med det tjocka mörka håret som ibland dök upp i släkten. Nu fick hon färga det och ta dyr permanent på frisörsalong i Mariehamn
Det mörka tjocka håret hade istället den där morrhoppan vid värdshuset fått. Ful som stryk med sin vanskapta mun hade ungen varit vid födseln, men det vackra håret hade hon blivit begåvad med!
Hon kunde se det förhatliga värdshuset från fönstret där hon stod.
Där låg det invid den glittrande viken. Hur kunde hennes farfar och farmor vara så galna att de gav bort så fin strandmark? Hur mycket var inte det värt nu?
Det fanns inte rim och reson. Den som stannade hemma på gården borde väl ha ärvt all mark. Något annat alternativ borde inte ens ha kommit på frågan.
Det var av ondo att stycka upp gårdarna på det där viset. Vad blir det kvar sedan?
Nu hade de knappt så att de klarade sig. Det krävdes stora arealer för att vara bonde i dessa tider.
Pappa hade fått ta allt ansvar om den stora gården medan systern lekte fin dam bland de svenska turisterna. Pengar tycks det gå att mjölka ur dem, hur lätt som helst… och nu verkade seglare från riket hitta in i viken som pärlor på rad.
Nog kändes det bittert att den där unga snärtan Hanna dessutom fått dra nytta av de arkeologiska utgrävningarna. Alla andra hade bara omak av eländet.
Det skulle bli skönt att slippa dem, utbölingarna.