En doft av rökelse. 20

Den vackra guldklockan som Manfred köpt i Stockholm i Gamla stan, bländade honom när han försökte tyda vad visarna stod på.
Solljuset fångades av boetten och han knep ihop ögonen.
Han hade gått i två timmar och först nu hade han vågat närma sig kyrkan.
Ångesten slet i honom när han såg att kyrkporten stod på vid gavel. Någon hade kilat upp den för att den skulle hållas öppen.
Elkablar hade dragits in och en skåpbil var uppbackad mot järngrinden i ringmuren som även den var helt öppen. Popmusik skrålade ur kyrkan och hela Manfreds innanmäte vred sig som i plågor när han hörde det.
Han hade velat gå dit och riva loss alla kablar, jaga bort köpmännen ur templet.
De hörde inte hemma där! Fast nej… de var ju inte köpmän…
Manfred torkade sin panna. Den var våt av svett på grund av promenaden och sinnesrörelsen. Han drog sig till minnes vad han hört.
De skulle göra en utgrävning, gräva i självaste kyrkan, lyfta på de stora gråstenarna framme i koret och rota omkring bland förfädernas benknotor, de som fått sin sista vila där.
Vad händer om man öppnar de gravar som förslutna blivit med Herrens ord? Kommer inte vedergällningen att bli större än de någonsin förväntat sig? Är dessa människor som gör denna grova förseelse mot det heliga, redo för det som väntar dem?
Han hajade till när han såg en skugga torna upp i kyrkporten och drog sig hastigt bakom ett busksnår.
Försiktigt kikade han fram mellan lövverket. Han blev rädd!
Det såg ut att vara satan själv!
Mannen i kyrkporten sträckte på sig och såg med giriga ögon ut över kyrkbacken.
Den svarta rocken, så lång att den nästan nuddade marken, tumlade om i Manfreds redan mörbultade psyke. Han drog sin egen slutsats av vad det var han såg. Som om någon hållit en skylt av neon kom insikten till honom.
Detta var motsatsen! Detta var motsatsen till Kristusstatyn! Detta var motsatsen till Kristusstatyn och det som han hade som förebild och vägledning.
Nu fanns det i hans egen by, där kärnan i hans lycka fanns.
Var det meningen att han, en åldrande man, var utsedd till att utkämpa det sista slaget mot ondskan?
Det måste vara så! Tydligen! Varför var han annars den enda som kunde identifiera ondskan?
Alla andra stackars oskyldiga själar på ön hade inte hans ögon. De såg bara ett kamouflage, en vrångbild av verkligheten.
Åååh! Varför fick han ingen frid?
Plötsligt kände han en längtan efter att få vara en åldring, vilken som helst, vars enda bekymmer vara att sköta magen och vänta på pensionsutbetalningen.
Han tvingade sig att vända ryggen till.
Det fanns bara ett sätt för honom att få ro…
Han visste att det inte var bra för honom att plåga sig själv med åsynen av våldtäkten av hans barndoms kyrka. Ångesten och vreden rev i honom, men självbevarelsedriften sade honom att
det var dags för honom att vända hem till sin ateljé.

Mellan kyrkan och hans hem fanns bara en väg, den väg som han hade tänkt ut och efter det inte gick att ändra på. Den sökte sig förbi viktiga tallar och stenar som måste klappas och strykas efter hans ritual. Varje steg hade en betydelse för honom. Stressnivån sänktes och höll sig inom rimliga ramar om fötterna placerades där han i sitt huvud redan bestämt att de skall sättas.
Samma ord talade han varje gång till den stora granen. ”Jaja”, sade han bara till en enbuske som blivit allt knotigare med åren och vägrade växa rakt och pelarformigt som enarna bredvid.
Södergårds gamla härbre skulle strykas över de grå stockarna och sedan skall ängen med klövervall korsas.
Vid grinden till hemmet stannade han upp, vände sig om för att säkerställa sig att inte ”den svarte” följt efter.
Inte kunde han se honom just nu, men han visste att han fanns. För säkerhets skull lät han ögonen ännu en gång vandra över ängarna och gårdarna och svepa över sitt eget hus.
Hustrun stod som vanligt och vakade oroligt vid fönstret. Det skulle vara så.
Han gick raka vägen till ateljén.
Hade han tillräckligt mycket av den röda färgen? Rött är vredens färg. Nu behövde han mycket rött.