En doft av rökelse. 23

”Biskop Unni är väntad och välkommen. Mitt namn är Sammul Långväga och det är mina skepp du ser… och det är dessa skepp som skall ta er över till Birka.”
En annan av männen gled ner från sin häst.
Den långa manteln som han bar sköt han tillbaka över ryggen så det blottade hans ovanliga kläder under. Det såg ut som ett kvinnoplagg, tyckte Oda.
Det var veckat ända uppe ifrån halsen och den stora vidden av glänsande grönt tyg var samlat med ett dekorerat bälte i midjan.
På fötterna bar han en sorts tossor som sträckte sig till knäna.
De var gjorda av läder och garvade på ett sådant sätt som Oda aldrig sett förut.
Runt om halsen hängde ett liknande smycke som Långväga bar, men det skimrade gult.
Oda hade hört talas om guld, men hon trodde att endast gudarna kunde äga det.
Ändå förstod hon att smycket var gjort av guld.

Under en hätta med en bred kant av läder, målad med granna symboler skymtade ett mörkt hår fram.
Hans bruna ögon hade bestämt riktats mot Långväga och han gick rakt mot nordmannen med säkra steg.
När de stod på ett armslångt avstånd greppade de sina smycken.
Kord som stod alldeles bredvid talade brutet.
”Biskop Unni. Kyrkans sändebud. Kristendomens väktare har anlänt.”
Biskopen talade någonting obegripligt.
”Herrens frid över er nordmän.” översatte Kord.
”Herrens frid”, svarade Långväga. ”Jag förväntar mig en bra överresa till Birka. Vindarna kommer från norr. Det gör ofta det vid denna tid på året. Vrider det mer mot väster kommer vi att kunna segla, annars får mina starka roddare ta oss över havet.
Biskop Unni nickade och talade åter.
Kord översatte.
”Jag vill ha mina egna hästar med. Svearnas hästar duger inte mycket till och där ute vid Birka vet man heller inte vad man kan komma över.”
”Fler än fyra hästar blir det inte!” Långväga rynkade pannan. ”Då får du ge mera silver för mina roddare blir vrångsinta och svåra att handskas med om jag tar överlast.”
Biskop Unni verkade förstå för han nickade ännu en gång och gjorde ett tecken åt Kord som genast sökte med handen innanför sin klädedräkt.
Han drog fram två bitar silver. Långväga funderade.
”Två hästar till.” sade han kort.
Med det verkade biskopen nöja sig.