En doft av rökelse.21

Oda ombord.

Om hon inte hade mått så illa, om hon inte hade varit så rädd, så kunde hon kanske ha uppskattat färden. Hon var ung och borde liksom en ungdom vara oförnuftigt orädd för det okända.
Detta blev ändå för mycket för henne.
Hon började nästan tvivla på att få behålla sitt förstånd. Alltsedan hon rymt från hirdmännen, jagades hennes sinne av att gudarna var vredgade mot henne. Nu skulle hon få känna av vad dessa gudar kunde göra med en stackars enkel träl i onåd.

Det stora vattnet böjde och krumbuktade som en vårgalen oxe bara en armslängd från henne.
Hennes mage vred sig i kramper och det lilla hon hade i den fick hon låta forsa ur sig ner i djupet.
Hade hon egentligen förstått vad hon gjort när hon gått ombord på skeppet?
Inte förrän hon såg avståndet bli bara större och större mellan henne och stranden och känslan av oåterkallelighet grep henne, gick det upp för henne att faran för sitt liv nu var långt större än när hon levt i skogen.
Det var vad hon inbillade sig när hon fick uppleva styrkan i det hav som hon nu befann sig på.
Ett stort och tungt skepp kunde med lätthet av dess kraft kastas hit och dit så hon trodde hennes tarmar skulle slå knut på sig själva.
För att skrämma henne ytterligare hade det opålitliga havet ett ondskefullt ljud, likt en väldig väsande orm.

Hon låg ihopkrupen bakom ryggen till en kraftig roddare som satt på en bänk.
Under sig hade han satt ett fårskinn och Oda kunde förstå varför.
Efter att man hade lagt ut hade hans kropp böjts, spänts och rätats ut med jämna mellanrum.
Liksom de andra roddarna var han utvald för sin råstyrkas skull.
Först efter flera timmars rodd med den stora båten hade det kommit så mycket vind att man ansett det lönt att hissa segel.
I takt med att vinden tagit i mer och mer hade Oda blivit allt mattare.
Roddaren hade misslynt glott på henne när hon böjt sig över relingen för att spy ut den sista gröna gallan.
Det var ändå bäst där hon nu lagt sig. Över allt annars i båten verkade hon mest bara vara i vägen.
Hon vilade pannan mot det svala träet. Det luktade tjära, salt och något okänt.
Kanske det var havet som luktade just så?
Det var väldigt vackert, skeppet… som byggts för att orka hålla havet på utsidan och de ynkliga människorna torra på insidan.
Kunde hon verkligen tro att hon skulle komma levande till Birka?
Hon gruvade sig tyst för sig själv, rädd att den store roddaren skulle spänna sina hårda ögon i henne igen.
Hon skulle aldrig mer få se sin mor igen, det var hon övertygad om.
Aldrig mer skulle hon få sova tryggt bland djuren.
Kanske hon aldrig mer skulle få känna fast mark under sina fötter…