3. I döda poeters sällskap.

Min man for ensam ut till torpet en söndagskväll med en stor transport av byggnadsmaterial.
Jag ringde till honom och hörde om han kommit lyckligt fram.

”Har du besök?” undrade jag.
”Nej det är bara jag och Nietzsche.”
????
Han förklarade att min systerson hade lagt en biografi om den store filosofen på ett bord.
Tanken svindlar.
Nietzsche i mormors lilla torp?
Jag tycker personligen att den gubben var en riktig torris, men förmodligen hade sjukdom och svårmod påverkat hans sinne.

Nej däremot skulle jag med glädje vilja se Evert Taube komma sjungande över tunet efter att ha seglat över Ålands jäsande hav. Med sig skulle han ha sin gode vän Albert Engström som skulle hålla honom lagom på jorden med sina finurliga kommentarer.

Stillsamt begrundande och med böjd nacke vandrar Nils Ferlin på den grant blommande backen. Troligen är han lite besvärad över alla klara färger, för det blir inte liv i honom förrän han hör bränningarna brusa in mot klipporna väster om huset.
”Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången, ” utbrister han och tar några älgkliv för att klättra över den ojämna bergkammen. Olyckligtvis har han alldeles för magra och långa ben och han tappar balansen och faller otäckt rakt ner i en skreva.

Evert kommer till undsättning. ”Det är en rasande tur att du lever min vän,” säger han med gammelmansvibrato.
Nere vid stranden ser de en man sitta i skuggan av ett stort bergblock. Det är Tage Danielsson som försöker skydda sin ljusa hy mot den brännande solen.
Han ler milt, klurigt mot dem.
”Bränningarna är demokratiska.” filosofierar han.

”Svar kräver detta uttalande,” manar Albert som också vågat sig över berget.
”De blir inte mildare i sin kraft vare sig av klass, parti, plånbok eller hudfärg.”

På det begrundade alla tills Evert sa:
”Men, de kan driva in en creolska till oss.”
Hela kvällen skulle jag få sitta med dem på klipporna till solen gick ner i nordväst.
Först i skymningen söker de sig in i stugan.
En fotogenlampa är redan tänd där inne.

”Come in please! Tea is allready done!”
Agatha Christie hade dukat ett bord och skar nu vant upp bröd med en dolk hon köpt i Tunis.
Långt in på natten berättar hon blodisande historier och håller alla vakna.

”Det där kan inte vara sant! utbrister Evert.
”Det är för väl att lögnen finns, för tänk om allt man hörde var sant,” mumlade Albert innan han somnar in på kökssoffan med punchpluntan på magen.

”Sannolikheten att detta har hänt är minst sagt försumbar. Sannolikhetskalkylen pekar på att det är helt osannolikt att vi skulle sitta här i torpet.”

Efter detta uttalande av Tage, skulle skuggorna efter besökarna sakta tona bort och lämna mig ensam kvar.