På väg till sin bil som stod parkerad vid skogsbrynet tittade hon misslynt ner i sin plastkasse. Några små bleka trattkantareller trillade om varandra på botten.
Det andra svampstället hon vittjat denna eftermiddag hade visat sig vara en nitlott.
Det var förmodligen alldeles för sent på året för att hitta några större mängder, men ibland kan man ju ha tur.
Egentligen var det dags att vända hem och förbereda middagen.
I bilen på vägen hem gjorde hon ett ödesdigert beslut. Längre norrut i grannbyn hade hon tidigare hittat en hel del svamp. Kanske...
Hon vände bilen och körde så långt att hon hittade en passlig infart att parkera på. Dessutom såg hon till sin glädje att en vandringsled startade upp där. Om man följer leden och bara gör små avstickare från den finns det ingen risk att man inte hittar tillbaka till bilen.
Det var flera år sedan hon senast plockat svamp, men hon ansåg ändå att hon hade god kännedom om var hon kunde hitta dessa läckerheter. Hon hade inte glömt.
Det tog inte lång stund innan hon förstod att på norra sidan om leden var marken för sur. Den där rätta blandningen av tall, en och blåbärsris fanns inte. Istället dök det upp mosslummer och någon "rävrumpa" och det indikerade enligt hennes egen erfarenhet att hon inte skulle finna det hon sökte.
På den andra sidan om leden var det mera bergig natur som blandades med små skogstappar.
Precis i kanten av dessa brukar det finnas trattkantareller, alltid!
Jodå, visst fanns de, men man måste nästan ha röntgenblick för att se dem.
Det gäller att spänna ögonen i marken.
Där var några! Och där var några till!
Hon rätade efter en stund upp ryggen och masserade med handen i nacken.
Det tar på att gå lite halvböjd. Nu var det dessutom dags att vända tillbaka.
Var var berget som hon hade som riktmärke?
Något osäker gick hon upp på ett slätt mossigt berg och såg sig omkring.
Men, så här såg det väl inte ut? Och var går egentligen leden?
Nu gällde det för henne att göra rätt beslut.
Åt vilket håll skulle hon gå?
Var är solen? Hon sökte över skyn. Ett tjockt molntäcke skymde hela himlen. Det gav ljus, men man kunde inte avgöra var solen var.
Hur ser träden ut? Grenarna mot söder borde vara större och längre. Det var svårt att avgör tyckte hon. Ibland hade en tall växt sig stor åt ett håll, ibland åt ett annat. Det berodde på hur nära de andra träden växte.
Hon hade ingen aning om hur vädersträcken låg. Det var kontentan.
Med en något ökad puls trevade hon sig i fickan efter mobiltelefonen.
Den fanns inte där. Den blev kvar där hemma.
Nu måste nya beslut tas... men först samla tankar och fakta.
Vem visste om att hon gått till skogen. Ingen.
Barnen kommer snart hem från sina skolor.
När skulle de sakna henne?
Mannen var på affärsresa. De skulle säkert ringa till honom och fråga och rådgöra.
NÄR BLIR DET MÖRKT?
Hon räknade ut att hon hade några timmar på sig ännu.
Nu bara måste hon bestämma sig i vilken riktning hon skulle gå.
Tänk om hon gick i cirkel?
Beslutsamt rev hon plastremsor ur kassen. Hon bestämde sig för att knyta i kvistar då och då, för hennes och för dem som kanske skulle leta efter henne.
Så började hon gå.
Var hon rädd? Nej, det kunde hon väl inte säga att hon var. Det som oroade henne, var tanken på hur rädda barnen skulle bli när de insåg att hon var spårlöst försvunnen. Asch, så var det harmen också. Det skulle verkligen vara genant att ställa till besvär för andra, om de nu måste till att söka efter henne. Usch, nej fy!
Hon stannade upp i sin raska gång och tittade sorgset på sina gummistövlar. Båda läckte in vatten vid sulan. De uselt svetsade gummifogarna hade gett efter. När hon kände efter var hon helt våt upp till knäna. Hon förbannade sitt dåliga omdöme när hon köpt de billiga men riktigt dåliga stövlarna.
Om hon kom ur denna skog skulle hennes första åtgärd bli att köpa nya stövlar, intalade hon sig själv.
Hur kallt blir det på nätterna?
Nej, hon skulle inte frysa ihjäl. Resten av kroppen var ju torr.
Plötsligt föll hennes ögon på en vitmålad sten.
Tack och lov för det! Hon hade hittat vandringsleden igen!
Det skulle inte bli en natt i den mörka skogen.
En väg leder alltid åt två håll. Nu var det bara att välja. Antingen kommer jag tillbaka till bilen eller så kommer jag till … ja, vart kommer jag? Hon visste inte.
Tröttheten gjorde att hon valde vägen som hon trodde skulle föra henne snabbast hem.
Det var bara att gå vidare då.
Helt utan förvarning öppnade skogen upp sig och ett rött hus stod framför henne. Det hade hon aldrig sett förut. Eller hade hon? Det var något bekant…
Ja!!
Hon visste var hon var! Visserligen hade hon passerat två byar, men hon kände igen sig.
Det var bara det att det var långt hem ännu, speciellt om man valde landsvägen.
Det går mycket snabbare om man tar en genväg över ett bete som hon sett tjurar gå på någon gång. Det gick ett elstängsel runt det stora kuperade betet. Man kunde inte se om tjurarna var där nu, men det är det ju enkelt att ta reda på. Listigt lade hon svampkniven på stängslet. Det hördes inte ett knäpp.
Skönt! Är inte elen påkopplad är de inte där.
Det var mycket lättare att gå över de släta ängarna än i skogen. Hennes krafter återkom när hon tänkte på att hon snart skulle vara hemma.
Då var tjurarna plötsligt där! De stod vid en utfodringsplats och tittade förvånat upp på henne.
De är inte farliga, man går bara lugnt förbi.
Hon försökte intala sig själv.
En av tjurarna började flytta på sig. Det kändes inte bra… helt fel faktiskt.
Nu gällde det att sätta benen på ryggen. Antingen blev de irriterade på henne eller så blev de inte. Det var fel tidpunkt att ta reda på det.
Hon hörde deras tunga klövar slog i marken bakom henne. Hon vågade inte se sig om. I ögonvrån såg hon bara släta granar som det var omöjligt att klättra upp i.
El- stängslet!
Hon kastade sig lättat under det och vågade inte se var tjurarna var förrän hon var en bra bit därifrån. De hade stannat!
Hjärtat bultade, lungorna sved, svett rann ner för överläppen och in i munnen. Det smakade salt. Nu vågade hon inte gå över ängarna mer.
Alltså, skog igen då, för henne.
Ett vasst ihållande hundskall nådde hennes öron. En hund som drev, kunde hon lätt konstatera. När två rådjur brådstörtat mötte henne och stressat vek av åt sidan, fick hon belägg för det.
Var det inte någon där bakom träden? Hon tyckte hon såg en rörelse.
Hundskallet kom närmare.
Hallå! Ropade hon.
En jägare som inte trodde varken sina ögon eller sina öron stirrade mot henne.
”Va? Är det någon här?” Ropade han tillbaka. När hon närmade sig… ”Vah, är det du? Jag trodde jag blivit galen när jag hörde röster i skogen.”
Åh, vad skönt, hon kände honom.
Hon berättade ynkligt sin historia.
”Om jag får tag i hundarna kan jag skjutsa dig till bilen.”
Han blåste i en visselpipa och det tog inte länge innan två dyngsura hundar dök upp.
En kvart senare satt hon inklämd med två våthundsluktande, slickande hundar i jägarens bil, på väg för att hämta hennes egen.
Just då älskade hon lukten av våt hund. Ja hon trodde att hon för all framtid skulle förknippa den lukten med någonting gott och tryggt.
När hon kom hem igen var allt precis som vanligt.
En TV malde på utan att någon tittade på den. Pop musik hördes från övre våningen. Hon sparkade av sig stövlarna och tittade surt på dem innan hon gick upp till barnens rum, bara för att räkna in dem. Hon ville säkerställa sig att alla var hemma.
Den äldsta sonen satt vid datorn.
”Hej morsan, vad får vi för mat?”
Hon lade en nästan helt sönderriven kasse med lite trattkantareller i, rakt på tangentbordet.
”Svamp” sa hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar