Spegelbilden var borta!
Hur han än flyttade och vände sig kunde han inte fånga sin gestalt i dörrens glasruta.
Märkligt! Han kunde ju se allt det andra.
Mängder av starka lampor öste sitt ljus över rostfritt stål, blänkande kakel,elektroniska apparater, kablar, slangar, breda grönklädda skuldror sida vid sida.
Han hade en obekant känsla i sig.
Nu var han renad från avund, befriad från ilska och avsaknad av glädje.
Han kände heller ingen ånger över att han körde med mopeden mot rött.
Det enda som fanns kvar i honom var en svag längtan om att få fullborda.
Han vände sig om.
Hans intresse för mekanik fick hans ögon att fästa sig vid en neongrön kurva som levde sitt eget liv på en monitorskärm.
De gröna skuldrorna delade på sig.
Lättade glada ögon möttes och man gratulerade varandra.
Han gick millimeternära förbi dem fram till flickan på operationsbordet.
Det syntes inte mycket av henne, men han kunde se att de läppar som var så blå i går, var ljust rosa nu.
Försiktigt lade han sitt öra mot hennes slutna bröstkorg.
Han ville bara en kort stund höra sitt hjärta innan han lämnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar