Hon tryckte händerna mot den kalla väggen. Det hade hon gjort alla dagar i trettiofem år. När hon var barn var det många som stod där med henne och kände på den förstärkta väggen. En bildskärm visade hur det såg ut där ute.
Mest bara mörker, ibland grå ljusglimtar.
Numera var det bara hon som stod kvar och undrade och längtade.
Hur var det på andra sidan?
Alla sagor hon kunde handlade om andra sidan.
Hennes morfar som dog för tio år sedan hade varit där som barn.
Det var han som hade väckt längtan i henne. En längtan som var så stor och mäktig att den tog över hela hennes liv.
Idag skulle det vara sista gången hon stod och kände väggens kyla.
Hon hade av en händelse hittat porten.
På bildskärmen rann vatten. Morfar kallade det regn.
Nu var det dags att lämna och hon gick beslutsamt mot porten och öppnade den, passerade alla slussarna och stod sedan där ute.
Atomhöst.
Hon vände ansiktet uppåt, kände regndropparna, radioaktiva, dödliga förstås, men hon var fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar