Natt! Blåsten piskade oordning i våra lockar när vi klev ner i den lackglänsande snipan.
Volvo Pentaknatter och sedan lade vi ut.
”Kast oljeråttjin över kvinnfolkrän för det kommer ti häv in lite vatten.”
Skärgårdsbon satt i aktern och greppade vant den blanknötta rorkulten, styrde sedan ut mot den oroliga sjön när han sett till att alla satt ordentligt i båten.
Vi kurade in oss i täcken och regnkläder och lät äventyret komma till oss.
Månen bestämde sig för att gömma sig bakom molnen och havet förvandlades plötsligt till smält bly och tjära.
Lappvesi böjde, bände och buktade.
Ingen oro.
Skärgårdsbons trygga gråvita hår tecknade sig tydligt mot den något ljusare himlen.
En av sommarens bästa utflykter var på väg att ta ett slut. Folkmusiken och sången från festen jag varit på, klingade fortfarande i mina öron när jag vandrade uppför backen till torpet.
Nöjd stod jag på min farstu trappa och blev sedan plötsligt förvånad.
Månen hade kommit hem före oss! Den var redan där!
Ännu fetare och råmjölkstinnare vältrade den sig precis över bergkammen och något lönlöst försökte den gömma sig bakom en martall.
Sluta larva dig, jag ser dig nog. Kom fram nu. Det är ingen som tror på att du är så där blyg som du ger sken av att vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar