1. Håller isen?

Han drog en pulka av plast efter sig. En vanlig enkel röd pulka, vilken som helst, köpt var som helst.
I pulkan låg isborren, en spade, ryggsäcken, pilken, en liten pall och ett fårskinn.
Att pilka hade med åren blivit ett av hans största nöjen. Inte för att fångsterna var så stora, för det kunde han verkligen inte skryta med, utan för den stund han fick tillsammans med sig själv. Bara för sig själv.
Det hade inte varit mycket till vinter ännu, men nu hade det slagit till och varit ordentligt med minusgrader i flera dagar.
Det var han och några till som vågade sig ut på isen.
Det var erfarenheten av havet, svallande, stilla, eller som nu... fruset och hårt, som gav honom modet att vandra rakt ut på isen. Erfarenheten hade han fått genom att leva sextio år intill havet. Erfarenheten gav den tryggheten.

Om han såg upp mot stranden kunde han se sitt barndomshem, det barndomshem där han ännu bodde. Hade han haft kikaren med hade han även sett detaljerna.
Hustruns skidor lutade mot verandaväggen, hinken hon burit mat till hönsen med, stå utanför hönshuset. De gula köksgardinerna med den magra pelargonen som vintertrött vilade inför sommaren skulle han också ha sett.
Kikaren behövdes inte. Allt fanns tydlig i hans huvud.

Han stannade upp och valde platsen där han skulle prova sin fiskelycka.
Det svartgröna vattnet kom fram när han borrat hål i isen.
Lite förvånad blev han nog att den inte var så tjock som han förväntat sig.
Det hade alltså redan blivit ganska strömt i vattnet.
Vårströmmarna! De kunde göra isen förrädisk.
Hans far hade sagt att de åt upp isen underifrån och det var sant.
Längre ut i sundet var nog isen inte många centimeter.
Han såg ut mot sundet, men tvingade nästan omgående tillbaka sin blick till det gröna hålet.
Han satte sig på pallen och sänkte pilken vant ner i djupet.
Inte skulle han få någon fisk, det visste han. Abborren rörde sig knappt vid dessa veckor på
året. De ville bara som han... överleva vintern.

Grönt var havet och grönt var färgen på den arbetsrock som läkaren hade.
Varför hade han besökt läkaren?
Han kunde väl ha låtit smärtan under revbenet bero.
Vad visste han om människors levrar? Ingenting! ...och inte ville han veta heller.
Men läkaren visste. Han hade berättat för honom tydligt och utan omsvep.

Han såg upp mot sitt hem.
En röd prick hade uppenbarat sig på gården. En röd bil!
Hans dotter och barnbarn hade kommit på besök.

Sucken var avgrundsdjup när han drog upp pilken igen och lade den omsorgsfullt på pulkan tillsammans med pallen.
Han gick ut mot sundet.
Hjälp mig havet!
Ta mig till dig!
Det är inte många centimeter mellan dig och mig. Hjälp mig att ta beslutet.
Tunn var isen och tunn var hans hud. Feg är du! Låter havet bestämma åt dig!
Under hans fötter var nu isen endast en hinna.
Varför håller du is? Tycker du verkligen att jag skall gå hem och berätta? Måste jag se deras ansikten?

Isen höll och nu var han redan tillbaka på starkare is.
Så var det bestämt.
Han gick åter till pulkan, greppade snöret och drog den efter sig på väg mot hemmet.
Där inne var det varmt och gemytligt, ännu en stund.