Viken var djup, omgiven av branta klippor. Det var som om Oden själv, eller Kristus, hade skapat viken till skydd för de stora skeppen. Längst in i viken hade man pålat och byggt en stor brygga för att enkelt kunna lasta varor till skeppen.
Eynar var tacksam över att Långvägas långskepp låg alldeles intill lastbryggan, så han lätt kunde komma ombord och få krypa under fällen.
Oda hade vaknat upp till en mardröm.
Hon släpades omilt längs stranden. Hon var nära att falla många gånger men hölls uppe av ett stadigt tag om sin arm. Det var mörkt och odjuren ut i vattnet sträckte sina långa halsar över dem där de gick fram.
Var varelserna på stranden ens människor? Kanske gudarna har kommit för att hämta sitt offer som hon bedragit dem på.
Nej, nog var de människor. Han luktade som en man, frän svett och öl. Men, vad luktar en gud?
Hans fingrar borrade sig in i hennes arm. Hennes överarm var tunn av veckor av undernäring och hans grepp smärtade.
Hon var i ett nästan viljelöst tillstånd när han beordrade henne att gå upp för en stege.
”Gå ombord på båten! Håll i bogstegen ordentligt så att du inte faller i vattnet. Du skall veta det att jag kanske inte bemödar mig till att dra upp dig.”
Båt! Båt? Hon hade sett båtar förr… man kunde sitta en, kanske två i dem.
Dessa vidunder, stora som långhus, med höga halsar… var båtar?
Vad visste hon om båtar? Ingenting! Vad hade Aija sagt om båtar och skepp?
Oda försökte rådbråka sitt huvud, men kunde inte minnas något.
Hon tog sig klumpigt ombord. Mannen tyckte att hon var för långsam och han knuffade till henne så att hon hamnade som en trasa på botten av båten.
”Ja du väger inte mycket, mager som en stör. Var kommer du ifrån? Har du bott i skogen?”
Hon vågade inte svara honom, bara följa honom vaksamt med blicken.
Han tog med avsmak i hennes hår. Det var som enda stor tova.
Han suckade. ”På det där hjälper bara kniven.”
Han drog henne fram till en stock som Oda uppfattade att växte mitt i båten.
”Nu binder jag fast dig vid masten. Jag måste få sova lite. Jag skall titta närmare på dig i morgon… om jag hinner” lade han till.
Han greppade tag i henne med ett bestämt grepp och beordrade henne att sitta grensle om stocken eller masten som han kallade det. Hennes händer surrades hårt så att hon blev att omfamna masten.
Hon var rädd och hon grät hulkande.
Mannen såg på henne under en kort tystnad.
”Vad heter du?”
Hon svarade inte. Hon förmådde inte tala. Orden hade frusit i hennes mun, tungan ville inte lyda.
Han tog tag om hennes hår, böjde hennes huvud bakåt och såg henne i ögonen.
”Vem är du? Vad heter du?”
”Oda.” Hennes röst lät väsande och hon kände inte igen den. Hon hade inte talat till någon på länge.
”Va, vad sa du? Oda? Vad är det för ett namn? Är du träl?”
Han tittade misstänksamt på henne. ”Du är en träl! sade han bestämt och kastade tillbaka hennes huvud så hakan slog i bröstet. ”De kan ju aldrig ha ordentliga namn. Oda! Det kunde lika gärna vara ett kreatur!”
”Nej, inte träl!” Oda skakade häftigt på huvudet.
Mannen hummade och synade knutarna runt Odas handleder.
”Jag får se vad jag gör med dig imorgon,”mumlade han för sig själv.
Oda såg hur han lyfte på ett stort tyg eller täcke som var lagt som ett enkelt tak över båten och försvann under det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar