De följde henne tätt bakom hennes rygg.
Ju närmare stugan de kom kunde man se mer av fjärden och öarna som låg utspridda i det blå glittret här och där. Italienarna pratade ivrigt med varandra.
När sällskapet nått fram till stugan verkade de inte angelägna om att gå in. Istället pekade en av dem ivrigt ut över vattnet.
Scott Johnsson suckade och vände ryggen mot dem.
Han såg uppfordrande på Hanna som skyndade sig att låsa upp och visa honom in.
”De är väldigt ivriga på att komma ut och fiska. De har inte pratat om något annat under resan hit,” kommenterade han sina italienska vänner.
Hanna log.
”Båtarna är tankade. Det är bara att ge er ut. Kom ihåg att ta flytvästar på er och håll er innanför fiskekortsområdet.”
Scott Johnsson verkade inte vara imponerad över hennes servicevilja för han svarade inte ens.
Istället granskade han stugan noga.
”Var finns internetuppkopplingen?”
Hanna pekade på telefonjacket. Han rynkade pannan.
”Funkar det?”
”Skall jag vara ärlig?”
”Ja!”
Hanna tyckte att han var onödigt brysk. Fiskare skall hållas ute på sjön och inte sitta inne i stugan och surfa.
”Ibland” svarade hon lite mindre serviceinriktad denna gång. Han fnös.
”Går fönstren att öppna?”
Vilka frågor! ”Naturligtvis! Bastu går förresten att hyra vid värdshuset,” lade hon till.
Italienarna var på väg in.
”Jag hämtar bagaget,” mumlade hon och smet hastigt ut.
Hur skulle hon orka i flera veckor med den där vresiga karlen och hans pladdrande italienare?
Hon bestämde sig för att ha så litet som möjligt med dem att göra.
Två segelbåtar revade seglen ute i viken och hon halvsprang tillbaka till värdshuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar