Vårdö juni 2010
Det var med tudelad glädje som Vårdöborna fått ta del av beslutet att man skulle göra arkeologiska undersökningar i kyrkbyn. Från museibyrån kom bara information om att undersökningarna skulle ske och att det beslutet var taget i enlighet med de lagar som fanns stadgade angående utgrävningar i landskapet.
Visst fanns det ett kulturellt intresse i kommunen som såg fram emot att man grävde djupare i historien med den moderna teknik som numera fanns att tillgå. Det fanns stora förväntningar på fynd som tidigare gått arkeologerna förbi.
Utgrävningarna som under sommaren skulle göras i den övre byn togs med jämnmod. Man hade blivit lovade att när utgrävningen var avklarad skulle groparna fyllas igen och marken fick återgå till vad det varit tidigare nämligen bete för hästarna.
Men det var det där med kyrkan…
Man hade planerat att lyfta på de stora släta stenarna som utgjorde golvet framme vid koret och gräva inne i själva kyrkan… och inte bara där.
De gamla gravarna som nu stått orörda i tvåhundra år alldeles intill kyrkväggen skulle öppnas.
De rostiga järnkorsen med som gott som oläsliga inskriptioner om vem som vilade under mullen, skulle flyttas för att senare placeras i en minneslund som kyrkofullmäktige en gång tagit beslut om, men ännu inte planerat färdigt.
Det var inte det värsta enligt en del av församlingsmedlemmarna.
Man skulle ta ett stort hål i ringmuren och öppna upp mot ovigd mark. Tydligen trodde man sig finna något under ringmuren, någonting betydelsefullt, informativt viktigt, som gömts under alla de ton av röd granit som norra muren bestod av.
Kyrkofullmäktige hade verkligen försökt förhindra det tilltaget, men fått se sig maktlösa.
Det var tydligen alltför många som trodde att det fanns fynd att finna under den stadiga muren.
Hanna var nöjd. Hela värdshuset var uppbokat av dem som skulle göra utgrävningen, de som tydligen ville ägna sommaren åt att försiktigt skrapa av jordlagret millimeter för millimeter och med lätt hand pensla fram föremål ur marken. För hennes del så fick man skrapa och gräva bäst man ville.
Det intresserade inte Hanna över huvudtaget. Hon hade nog med sitt. Även tumultet som varit vid kyrkan brydde hon sig inte det minsta om. Hon hade inte åsikter om det. Det fanns annat som var viktigare för hennes del. Utgrävningen hade lett till att hela värdshuset och hennes största stuga var uthyrd nästan hela sommaren.
I stugan skulle tydligen arbetsledarna hålla till. Det var någon som titulerade sig professor och en annan, docent eller något liknande.
De krävde arbetsro och ett större utrymme, dessutom hade de begärt helpension så hon räknade med att göra sig en rejäl hacka på ”sorkarna” som Malin respektlöst kallade arkeologerna för.
Nu var de redan på plats och man kunde se dem med mätinstrument vandra omkring i hästhagen uppe i byn. Hästarna hade snopet fått se sig bli avskärmade från det gröna gräset som arkeologerna tagit i besittning framför deras nosar. Nu stod de och hängde med huvudena över stängslet från den närliggande hagen, förvånade över aktiviteterna alldeles intill dem.
Ingen i byn hade fått någon information om vad det var man skulle söka efter, men det behövdes å andra sidan inte.
Sägnerna om ett gammalt kapell som skulle ha funnits där på ängen långt före kyrkan byggdes, hade alltid ansetts som sanning bland byborna.
Ingen rök utan eld, tänkte arkeologerna och nu skulle det en gång för alla undersökas.
En som visste att han skulle få en tung sommar med en massa löst folk klampande i hans by,
var Manfred.
” Nä, nä, inte är vi så ogudaktiga som folk säger om oss här i byn. Guds ord har predikats länge i Korshagan, innan man ens tänkt på att lägga första stenen till en kyrka.”
Han muttrade surt över folk i allmänhet och över arkeologer i synnerhet. Han tyckte inte om när man ändrade på hans bild över byn.
När han såg ut genom köksfönstret vid morgonkaffet, ville han att allt skulle vara som vanligt. Tältet som man satt upp över utgrävningsplatsen passade definitivt inte in i den vy som han räknade med att se. Det var svårt nog att korna försvunnit och bytts ut till hästar. Han tyckte om hästar, det var inte det. Det var bara det att han tyckte att det skulle vara arbetshästar och inte de där magra blanka djuren som inget annat gjorde än åt och växte.
När han då äntligen hade vant sig vid att se dem, så flyttades de till Västerängen och de där schabraken till tält tornade istället upp sig. Ja, de var så stora och höga att han inte kunde se gamla tallen som Torp-Elin förr band sin ko vid när hon mjölkade.
Försakelsen av utsikten irriterade honom och han insåg att han skulle behöva ändra sina vanor framöver.
Det tröttade ut honom ända in i själen och den stackars luttrade hustrun var den som fick lida
Han blev lika vresig och arg som de mårdhundar han brukar möta på sina vandringar.
Det var folket utifrån och deras illgärningar som hade orsakat hans vrede. För hans del fick de gräva upp hela världen, men de skulle lämna kyrkbyn ifred!
Han bestämde sig ganska snart efter deras intrång i hagen att han inte skulle tåla vad som helst. Det skulle få vara någon reson. Blev det till att gräva flera gropar och resa flera tält, så skulle han minsann se till att jämna allt med marken.
De skulle få se…
Om förändringarna i hans tycke blev alldeles för omvälvande, skulle han inte stillatigande se på medan man vände upp och ner på hans hembygd. Känslan han fick när han såg de främmande människorna vandra omkring på ängen kunde han närmast beskriva som när man tuggade styrox eller drog med naglarna mot en glasruta. Han tyckte inte att det var rätt att man kunde göra så mot honom. Nog var han väl värd mer än så?
Det enda han ville var att ha lite lugn och ro. Det var ju därför han kommit hem.
Djävulen hade gjort alldeles för många och långa ritter på hans sårbara rygg. Han trodde att han för all framtid förpassat sina demoner till det ställe där de hörde hemma.
Åren i Stockholm hade periodvis varit slitsamma. Hans själsliga sjukdom hade tärt och slitit på hans fysik, men det skulle de veta, att han inte var att leka med. Om hela spektaklet gick för långt skulle han sätta stopp för allt. Det finns faktiskt gränser för vad man kan göra för illa åt folk som ingenting annat vill än vara ifred
Han var upprörd, ja så arg att han ångade.
Han ville kunna blunda och när han öppnade ögonen igen skulle Korshagan se ut som den alltid hade gjort. Men det var en fåfäng tanke. Livet var inte så enkelt. Han insåg att det skulle bli en tung tid för honom framöver.
Åh, vad han plötsligt längtade efter att hålla penseln i handen igen, känna doften av terpentin. Han visste varför… det stillade oron, den oro som hans läkare kallade för ångest. Han behövde inte ha ett namn på det. Det var bara att acceptera att hans konstnärskap hade den där funktionen för honom. Det helade honom.
Alla trodde att det var den lindriga vägen för honom att friskna till, att det var den milda kuren… det var bara han som visste. Det var bara han som visste hur smärtsamt det var. Det var också bara han som visste hur underbart det kändes när såren helnade. För varje verk som blev klart fogades sårkanterna ihop och lämnade bara ett ärr som inte syntes, men fanns på insidan av honom.
Således hade han inte sett ut över den förändrade utsikten från köksfönstret många dagar i rad förrän han vände sig om mot sin hustru. Det tog emot att säga henne det. Han visste att det skadade henne, tärde på hennes krafter, men att inte låta sig svepas med av sitt skapande skulle komma att krossa honom. Det var som att vända Nilens flöde.
”Ingrid!.... Jag… jag måste börja måla! Jag har inte målat på länge… det har inte funnits någon anledning…
…jag har inte behövt… du vet… ”
Som vanligt sökte han efter en min i sin hustrus ansikte som gav stöd till hans beslut eller snarare om nåd inför den tid de hade framför sig. Som vanligt fann han också det. Under de många åren de levt tillsammans hade det inte gått att göra något åt Manfreds humörsvängningar och hon hade lärt sig att leva med det även om hon många gånger trott att hon skulle gå under med honom.
Han såg ner på sina händer. De brukar vara fläckade av oljefärg som krupit in under nagelbanden, i gammelmansfårorna över knogarna och i fingertopparnas unika mönster.
De hade varit rena länge nu. Han hade nästan trott att det var över, att han hade målat alla de tavlor han skulle behöva måla i sitt liv. Alla tecken visade att han tydligen skulle få fel i det och hela hans väsen gruvade sig inför framtiden. Innerligt, innerligt önskade han att hans skapandeperiod skulle bli kortvarig. Hans kropp orkade inte med ansträngningen mera… och så var det hans älskade hustru…
Han fick inte glömma att inte heller hon var ung mera. Hon försökte ibland påminna honom om det, men han måste erkänna att han ibland inte riktigt förstod vad hon talade om.
Ingrid tog hans meddelande om den annalkande ”perioden” med jämnmod.
”Är det så dags?” frågade hon bara stillsamt.
När de hade flyttat hem till Vårdö hade de först av allt sett till att renovera torpet. Han hade inte riktigt tyckt om det. Det gamla försvann och ersattes av blänkande material som var lättstädat och avslöjande vilken tid de levde i.
För Ingrid, hans alltid så kloka hustru hade inte gett med sig.
”Du skall inte tro att vi blir yngre,” hade hon sagt och spänt blicken i honom.
Visst hade han försökt att se sårad och olycklig ut, men det hade inte hjälpt.
Han hade fått ge med sig och inte långt därefter kom byggkarlarna och gjorde intrång.
Det var således sin hustru han hade att tacka för att båtsmanstorpet hade blivit det moderna hus de behövde. Nu ville han inte ha tillbaka det gamla. Trots allt hade han blivit för bekväm. Han hade slutligen lärt sig att nonchalera plinget från micron.
När huset var klart hade man anlitat samma byggkarlar att bygga en ateljé ute på gården.
Det hade varit desto roligare!
Stora fönster i taket släppte in det ljus han behövde.
Det var ett vackert hus och han trivdes där, men han hade än så länge endast oinspirerat suttit och kluddat. En liten tavla hade han målat och skänkt till en auktion i kyrkans regi. Församlingsmedlemmarna brukade lämna in handgjorda sömnads- och träarbeten, de hade virkat, stickat… man bakade och saftade och skänkte överlag av sitt överflöd. Sedan besökte oftast samma gåvogivare auktionen och ropade in tingen till ett överpris mot vad det kostade inne i stan. Det var maskerad givmildhet och det var ett drag hos människorna som Manfred tyckte om och han ville vara en del av detta. I akt och mening att bringa in medel till församlingen, så var tanken lysande, men Manfred hade ändå tyckt att det blivit en aning fel.
Han hade nästan ångrat sin givmildhet, när han fick höra att den enkla tavlan hade skickats till Helsingfors för att säljas där. Han tänkte inte på sig själv som den store konstnären när han var där hemma i byn. Då var han bara Manfred från båtsmans som nog kunde måla lite men…
Den lilla enkla tavla föreställande midsommarstången i byn, påminde inte alls om de verk han brukade göra. Den skulle sticka ut och han visste nog att konstkännarna skulle småle och påpeka att hans ålder slutligen hade tagit ut sin rätt.
En enveten värk hade börjat mola irriterande på en plats bakom ena ögat ut mot tinningen.
Ingrid kom fram till honom med hans arbetsrock i händerna. Hon höll fram den som en portier i ett kapprum och han stack in sina armar i ärmarna.
Den hade hängt med länge och var fläckad av åratal av genialitet.
Manfred kunde inte komma ihåg att den kännts så tung förut, eller var den inte det? Vad var det för börda som den hade invävt i syntettrådarna?
”Om jag överlever det här så skall vi bränna rocken efteråt.” Manfred tummade på tyget.
”Nästa gång får ni droga ner mig, men nu måste jag ta itu med eländet. Jag är nästan glad på ett märkligt sätt. Jag är glad för att tavlan med midsommarstången inte kommer att bli den sista.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar