Vårdö juni 2010
Arbetet på värdshuset gav inte många möjligheter till pauser under turistsäsongen.
Malin tog sig ändå tid till att slinka ut genom bakre ingången till köket för att ta sig en cigarett.
Hanna gillade det inte, men under nåder så fick hon röka sittande på en pall mellan soptunnorna så att ingen av gästerna kunde se henne.
Malin visste att hon var omtyckt av sin arbetsgivare och tog det inte så allvarligt när Hanna styrde och ställde.
Hon skulle ändå aldrig ge efterkall på att inte få röka under arbetstid. Hellre hade hon sökt ett annat jobb.
Hanna fick bita i det sura äpplet och helt enkelt ge sig om hon skulle få behålla Malin kvar. Det hade annars troligtvis inneburit att Malin fått flytta från ön, som så många andra av hennes jämnåriga gjort. Malin ville inte flytta, inte än i alla fall, så hon var glad att överenskommelsen fanns och gnällde aldrig över sin mindre trevliga plats mellan soptunnorna.
Hon kunde jobba stenhårt bara hon fick sin stund där på pallen. Med ciggen och med hörsnäckorna till sin ipod intryckta i öronen, fick hon orken och lusten tillbaka.
”Det måste vara ett jävla högt ljud på, annars funkar det inte” brukade hon säga.
Som vanligt skakade Hanna bara på huvudet åt sådana barnsligheter som hon kallade det.
Det var väl inte så att Hanna inte tyckte om musik, det var mera så att hon tog sig inte tid till att lyssna. Om hon lät sig ryckas med av någon melodi som hon råkade höra på radion eller någon annan stans, så var det ändå aldrig den sorts musik Malin lyssnade på. Definitivt inte!
Metallica! hade hon en gång förvånat kommenterat. Hanna hade helt fördomsfullt trott att det var bara män som gillade sån musik och hade faktiskt blivit överraskad när hon fattat att det var hårdrock i Malins hörlurar.
Då hade Malin hade inte kunnat låta bli att fråga om hon var från stenåldern.
”Det är massor med tjejer som går på Metallica-konserter.” hade hon förklarat för henne.
”För att de hänger med killarna ja,” var Hannas tvärsäkra åsikt.
”Fan, vad du är insnöad” hade Malin påpekat.
Malin satt därför på sin pall mellan soptunnorna och klagade egentligen inte över det. Därifrån hade hon uppsikt över hamnen, den inre delen av viken, som där den tog slut, åker och ängsmark tog vid. Ängarna fortsatte ända in i bykärnan. Man kunde se Högsätesgården skymta bakom stora lönnar på andra sidan viken.
I sluttningen nedanom bondbyggnaden gick en skock får och betade, alla med huvudet åt samma håll, mot vinden.
Margaretha Sjöland och hennes Lasse hade tydligen även skaffat sig får. Malin suckade bara hon tittade mot Högsätes. Den där Margaretha ställde alltid till bekymmer. Allt som Hanna gjorde ifrågasattes, anmäldes och synades.
Om Malin fick säga vad hon tyckte, så var Margaretha en riktig ärkeskata, om det fanns sådana. Den kvinnan fick alltid för lite av allt. Mark, pengar, EU-bidrag, uppmärksamhet, makt och beröm, hon var omättlig i sitt behov av att tingen skulle cirkulera kring hennes person. Tydligen var hon beredd att offra sånt som andra aldrig skulle offra på sin väg till framgång. Kontakter, vänskap, relationer till grannar och släkt kunde få sig en törn nu och då.
Ändå fanns hon genom politiken i flera nämnder. Nästan varje kväll kunde man se hennes gamla Saab backa ut från gården och man visste att hon skulle på uppdrag i någon kommitté eller för henne viktigt möte. Man kunde kanske tycka att det var obegripligt att en sådan diskutabel person var så populär. Det fanns en anledning som vanligt. Vårdö kommun är liten och det är inte med förtjusning som man sitter med i de politiska nämnderna. Det tar mycket tid i anspråk och ersättningen i summa pengar var lika med noll. Att det fanns någon som var beredd att fylla ut en stol utan att knorra var mer än bra, även om hon var så obekväm som om man släpat in en elefant i rummet.
Kärringen brann för politiken medan övriga bara glödde lite svagt, så var det.
Hon var även timanställd av församlingen som gravvårdare. Det omöjliggjorde att hon skulle få sitta med i kyrkofullmäktige eller kyrkorådet på grund av jäv. Hon hade uttryckt sin harm över det flera gånger, men ändå inte velat avstå från inkomsten från församlingen utan behållit jobbet och fått se sig stå utanför. Istället hade hon tvingat sin make att ställa upp i valet till kyrkofullmäktige. Alla visste att det var hon som talade genom Lasse Sjölands mun, dummare än så var inte folk.
Malins mamma var ledamot i kulturnämnden och ofta efter de hade haft möte suckade hon tungt över ärkeskatans käbbel där. Vad vet kärringen om kultur? Allt! Enligt Margareta själv.
När Malin tänkte på henne fick hon alltid känslan av att hon ville sticka från ön. Hela skiten var ingrott och gammalmodigt. Alla var släkt med alla verkade det som och ingen hade entreprenörsanda. Ja, Hanna förstås, hon var faktiskt okey, det måste hon hålla med om och de som hade satsat på hästavel gillade hon också. Hon hoppas att det skulle gå bra för dem. De hade satsat mycket pengar och lönsamheten hade inte kommit igång ännu. De trodde på något sätt på sig själva och kommunen. Fanns det inte sådana personer var det bara att ge upp. Det var nya tider nu. Vårdö var på väg att förvandlas, på gott och ont. Hon var ung och hade mycket åsikter… egentligen kunde hon inte gnälla på andra. Hon hade ju inte tillfört något själv… men hon skulle, det var hon säker på.Det var skuggigt mellan soptunnorna och lite kallt. Malin huttrade till, fimpade, synade noga att det inte fanns glöd kvar, kastade fimpen i soptunnan och reste sig. Hon tittade ut över viken innan hon gick in för att fortsätta sitt arbete. I inloppet till viken såg hon att en segelbåt revade sina segel. Det tydde på att de skulle få flera middagsgäster. Fyra andra båtar hade redan angjort vid de bryggor som tillhörde gästgiveriet. De såg tomma och övergivna ut just nu. Troligtvis hade man gått upp till byn för att handla och kanske ta en titt på kyrkan. Om de inte bestämde sig för att laga mat själva i sina ruffar så skulle de komma in till restaurangen. Ibland när båtarna hade tagit skydd för storm i hamnen hade Hanna gjort bra med pengar. De kunde bli kvar i flera dygn.
”Så länge det blåser, blåser vi dem på stålar.” Hanna lekte ibland med orden. Det var ungefär den enda lek hon tillät sig.
För Malins del betydde det mycket jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar