Nu var hon bland dem, fast ändå inte. Mansrösterna vaggade henne, som hemma i långhuset och hennes tankar vandrade tillbaka över skogarna och ängarna, samma väg hon vandrat på. Hon undrade vad de gjorde där hemma. Saknade de henne? Kunde de sköta djuren på rätt sätt? Omedvetet strök hon med handen på det ännu solvarma berget och hon tyckte hon fick en förnimmelse av att smeka gammelgetens sträva päls. Kornas milda ögon, hönornas svaga kurr och hästarnas kryddade doft, mötte henne i tanken och hon dåsade bort. Tröttheten i hennes lemmar och känslan av trygghet övermannade henne och hon somnade försvarslös.
Hon vaknade av ljudet. Något rörde sig nära hennes huvud. Hästen kanske? Det var det första som föll henne in.
När hon sömndrucket insåg var hon befann sig, flög hon hastigt upp som orrhönan ur sitt gömsle.
Det var för sent! Hon satt stenhårt fast i någons armar.
”Vår herre stor och nådig! Vad du skräms pojke! Vad gör du här?”
Hon vred sig i hans armar, men det var hopplöst. Hon började darra som ett asplöv.
”Eynar! Kom hit! Kom och håll i den här.” Han ropade till någon som reste sig vid elden.
”Hördu unge man, vet du hur nära det var att jag låtit släppa mitt vatten på dig? Du var då den uslaste tjuv jag stött på. Ligger här och sover? Blev du plötsligt sömnig när du skulle komma och lägga dina smutsiga fingrar på våra ägodelar kanske?”
Eynar som kommit från eldens värme kisade mörkerblind på dem.
”Vad har du hittat, Sammul Långväga?”
”Håll i pojken, jag måste släppa vatten.”
Oda fick byta armar runt sig och hon hörde hur det skvätte på stenarna bredvid dem. Hennes knän gav vika.
”Stå upp tjyvunge!” Eynar ruskade henne och sa sen över sin axel: ”Jag tar honom till brasan så vi får gå igenom hans klädedräkt. Det skulle inte förvåna mig om vi hittar det torkade köttet där. Det var nästan slut på det vi hissade upp i masten.” Det sista var meningen att Sammul Långväga skulle höra som rapade och förbannade det jästa ölet.
Hon fördes omilt fram till brasan.
Det fanns bara en man till där. Han låg och snarkade med öppen mun och med armarna rakt ut.
”Vilket otyg att den här tjyvungen dök upp! Du har det bra du Gorm som får sova, din ölbuk!”
Han sparkade till Gorms hand så den landade ledlöst på magen.
Sammul Långväga spände sitt bälte och anslöt sig till dem vid elden.
”Har du letat igenom kläderna? ”undrade han.
Oda vred sig och sparkade.
”Hur då? Hur skulle det gå till med den här rudan i näven? Jag håller och du letar.”
Hon kände hur hennes armar bröts hårdhänt bakåt och hon gnydde av smärta.
Sammul Långvägas händer gled över hennes magra kropp, stannade över de små brösten ett kort ögonblick för att hastigt glida ner till hennes hosor.
Sammul Långväga var tyst.
”Nå? Hade han något på sig?” Eynar var otålig. Han ville gå och lägga sig.
”Nej, jag hittade ingenting på honom. Gå och lägg dig du. Jag tar själv honom med till skeppet och vaktar honom i natt.”
Eynar blev förvånad men på samma gång tacksam över att den store Långväga, som han lovat att lyda för betalning i silver, tog på sig uppgiften att vaka över pojken, men han ville inte fråga om anledningen till detta, rädd att Långväga skulle ändra sig och ändå be honom hålla reda på tjyvynglet.
Det stora seglet hade lagts ut över skeppet och gav både värme och skydd mot daggen.
Ett tiotal män låg redan där under. De var Långvägas noga utvalda män och Eynar var en av dem nu. De var alla välvuxna, starka, ämnade för att ro det stora långskeppet och att lasta och lossa varor. De var också beväpnade. Vid varje roddarplats låg ett tungt svärd som han fått öva på att använda. En sköld som alltid hängde på suden när man färdades, hade även tilldelats honom. Han var råstark, som tur var. Det var inte vem som helst som orkade hantera svärd och sköld på rätt sätt.
Hans egen skinnfäll under segelduken hägrade nu för hans del. Om han hade tur och inte blev allt för störd av de andra så skulle han få lite sömn innan gryningen. Hans mage kändes stor och uppblåst. Han ångrade att han druckit så mycket av den jästa drickan. Han hade som vanligt blivit sittande för länge vid elden. Det var Långvägas fel, på sätt och vis.
Man kunde lätt sitta i timmar och lyssna på honom. Det verkade som om han varit i hela världen och sett allt, upplevt allt. Han berättade fängslande historier om länder som var heta som stenugnar och om folk med svarta ögon, märkliga djur… Allt trodde inte Eynar att var sant, men vad gjorde det? Om berättelsen roade så var inte han den som skulle skåda sanningen i sömmarna.
Och nu hade den vittbereste tagit som sin uppgift att föra den fina mannen från sydliga länder och hans följe till Birka.
Vem passade bättre än Långväga för den uppgiften?
Han var en erfaren handelsman som gjort otaliga resor till Birka. Oftast hade man efter strandhugget vid Birka fortsatt färden österut för handel i länder som Eynar inte visste var fanns, men hört livfulla berättelser om.
Någon hade talat om för Eynar att Långväga var bondeson. Hans äldre bror hade fått gården, men Långvägas far hade sett till att bygga ett stort skepp till sin yngre son, med förhoppning om att han skulle bli handelsman. Det var ett klokt beslut, fast det nog klagades en del när halva byn tömdes på arbetsföra män som gärna ville följa med ut på havet.
Hans resor hade bringat stor förmögenhet och i hans hemby levde man gott.
I morgon väntade man det fina sällskapet från utlandet som hade begärt att få följa med Långvägas stora skepp.
Alla roddarna var spända på hur utlänningarna skulle vara, hur de talade och hur de såg ut. Långväga hade beskrivit dem som mera finklädda än självaste kungen. De hade guld och blänkande tyger med sig. De talade ett främmande språk och tvättade sig ofta. De klagade mycket, än på det ena, än på det andra, men mest på den salta fisken och sälköttet.
Det tyckte Eynar att var mycket märkligt. Vad var godare och mer näringsrikt än sälkött?
Långväga hade också berättat för mannarna ombord att de var höga män som hade stor makt hos den nya guden Kristus. Han ville att alla hans män skulle tillhöra den nye guden om de skulle få arbete på hans skepp. Långväga var själv kristnad. Hans far hade tidigt låtit sig kristnats och alla i hans närhet hade fått göra detsamma.
Alla mannarna sade sig ha lämnat de gamla gudarna, även Eynar, fast han inte visste så mycket om den nya. Han trodde nog inte att det var så stor skillnad och om Långväga sa att den nya guden var bra så trodde Eynar också på det. Man kunde väl tro på alla gudar, lite hur det passade.
Det låg flera skepp inne i viken. Två av skeppen var Långvägas. Förutom det stora långskeppet hade han också låtit bygga åt sig en mindre båt, en knarr. Den seglade snabbare och var lättare vid sådana tillfällen man måste dra den över land. Det var den han seglade med när han begav sig till floderna i österled.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar