Roslagen 936
Hon kände sig mera ensam nu än tidigare. Avsaknaden av hästen kändes stor.
Såsom bonden hade lovat hade hon fått mat och husrum och hon hade hjälpt till i arbetet så mycket hon kunnat. Hon hade förklarat för bonden hur ett årder skulle se ut som hästen kunde dra efter sig. Han hade varit ivrig och det tog inte länge för honom att tillverka jordbruksredskapet. Oda visade honom hur hästen skulle selas från bringan för att få mera kraft.
Han hade varit lycklig och hon hade fått ett par tossor av läder och två stora bröd när hon slutligen gav sig av igen. Hon hade velat stanna, men bonden var inte intresserad av det. En mun till att mätta var ingenting han längtade efter. Dessutom hade han nu fått en arbetskraft till som fyllde sin plats som flera män.
Oda trodde att den största orsaken var att man var rädd för att hon var laglös. Hon kunde bli ett hot mot dem… och hon förstod dem.
Brödet var nu redan slut och hon kände hungern gräva under revbenen igen.
Naturen hade blivit bergigare och kargare. Träden var lägre och knotigare och gav inte samma skydd som den djupa skogen. Visserligen var det många dagar sedan hon sett tecken efter människor, men hon var ändå rädd att hon helt oförberedd skulle stöta på någon. Hon var i alla fall glad åt att det nya landskapet erbjöd rikligt med röda bär som växte på soliga ställen. Hon ägnade större delen av dagen åt att söka och äta dem.
Det var när hon med blicken vänd mot marken sökte bär och sedan tittade upp igen som hon fick syn på det där märkliga. Mellan de krumma tallarna lyste något blått emot henne. Hon blev först rädd.
Hade himlen ramlat ner? Men så förstod hon. Aija hade ju talat om det så många gånger. Det måste vara havet. Hon kunde bara inte förstå att det var så grant, så bländande glittrande och blått. Hon gick ända ner till stranden. Hon kunde inte tro det hon såg.
Havet hade inget slut! Det hade ingen berättat för henne. Hon såg misstänksamt på de vågor som sakta nötte mot strandstenarna.
Vilka faror kunde lura under det blå? Hon kupade sina händer och sänkte dem i vattnet. Det var kallt! Hon var törstig och tog begärligt några klunkar. Dessutom var det salt! Det smakade förfärligt och hon måste hålla tillbaka illamåendet som sköljde över henne. Fy! Det gick ju inte att dricka. Inte heller det hade hon vetat. Havets vatten var odrickbart!
Var det dessutom inte i havet som midgårdsormen fanns? Hon drog sig högre upp på stranden för att känna sig tryggare, men insåg till slut att havet inte var så farligt.
Hon började gå norrut längs strandkanten.
Till sin stora lycka märkte hon att fåglarna lade sin bon på marken och inte i träden som hon var van vid. Hon åt upp alla ägg hon såg. Hon lämnade inte ett enda. Fåglarna skrek och skriade ovanför hennes huvud, men hon lärde sig att inte vara rädd för dem.
Det var sen kväll och solen var på väg ner i havet. Hon skulle just till att söka upp en plats för att sova några timmar när hon såg något ute på havet. Något hon aldrig sett förut tecknade sig mot himlen. Havet hade nu färgats rött av den nedgående solen och i den röda strömmen sökte sig det märkliga, kravlande med många tunna armar på sidorna, närmare.
Det var ett havsvidunder som blev bara större och större ju närmare det kom. Hjärtat bultade hårt i hennes magra bröstkorg och hon mätte avståndet från klipporna där hon satt till skogskanten. I skogen skulle hon känna sig tryggare, men hennes nyfikenhet fick henne ändå att stanna kvar nära stranden. Hon hukade bakom några stora klippblock som hon då och då kikade fram över.
Måtte vidundret inte få syn på mig!
Hon mumlade sin önskan om och om igen för sig själv. Det verkade faktiskt som hon skulle klara sig, för vidundret försvann bakom en udde med höga berg. Hon lade sig ner på det varma sommarberget och funderade över vad hon hade sett. Det hade många armar som rörde sig på samma gång, som småkrypen på marken.
Varför hade ingen berättat för henne om detta märkliga ting? Kanske ingen nu levande människa hade sett något liknande tidigare? Kanske hon var den första?
Nog skulle hon våga smyga sig närmare. Allting som är främmande och nytt behöver inte vara farligt. Hennes ungdomliga nyfikenhet pockade på och förnuftet fick träda tillbaka.
Hon skulle ju vara i skydd av mörkret och inte hade hon heller sett några ögon på skapelsen, övertalade hon sig själv. Den var nog blind som en nyfödd råttunge, trodde hon och bestämde sig för att gå i den riktning som vidundret försvann.
Det var röken hon först kände. Det blåste svag nordlig vind som bar röken över vattnet till henne.
Då förstod hon. Känner man röklukt är inte människan långt borta. Det hade nästan hunnit bli helt mörkt och eldarna lyste och sände upp gnistrande gula stjärnor in i den rodnande natthimlen. Det skapade en nästan magisk dragningskraft på henne. Hon ville dit. Hon ville sitta med de andra runt elden, vara en bland andra.
Hon kände inte av tröttheten. Hon hade gått från tidig morgon utan att ta några längre vilopauser, så hon borde ha varit utmattad vid det här laget, men hennes tankar gav inte utrymme för det.
Hon visste att det var riskabelt att söka sig till människor, men längtan efter mänsklig kontakt drev henne framåt. Om hon bara blev att leva ensam i skogen skulle snart förståndet lämna henne. Hon tyckte redan att ensamheten skapat märkliga tankar hos henne. Ibland hade hon tyckt att hon sett något röra sig och tala till henne. Det finns så mycket i skogen man skall akta sig för. Det har Aija sagt. Allting är inte bara stubbar och stenar. Träden är inte bara träd, det skulle hon veta.
Strandlinjen vek djupt in och hon kunde även se strand på andra sidan vattnet. Det var alldeles vindstilla och vattnet rörde sig inte det minsta. Stranden bestod på båda sidor av höga berg och vattnet såg svart och djupt ut. Hon rös.
Hennes storebror hade kunnat simma och hade försökt lära henne konsten i insjön, nära långhuset. Hon hade faktiskt klarat att hålla sig flytande länge och brodern hade nästan sett lite avundsjukt på henne. ”Du är som en bäver”, hade han sagt. Kanske hon var en bäver?
Starka tänder hade hon. Om hon stannade längre i skogen kanske hon blev en bäver till slut.
Hon kunde simma, men hon skulle aldrig våga simma i det svarta bråddjupa vattnet.
Det var lätt för henne att upptäcka eldarna. De hade tänts där stranden böjde sig och vände ut mot havet igen.
Det fanns flera sjövidunder där, sida vid sida. Människor avtecknade sig som skuggor mot eldsljuset utan att vara bekymrade över att de märkliga skapelserna fanns där.
Sommarnatten hade svalnat av luften betydligt, men Oda var het av längtan. En längtan som bottnade i hennes långa ensamhet i skog och mark.
Hon smög sig försiktigt närmare. Hon fick inte bryta någon kvist, inte få någon sten att röra sig under foten. Ljud fortplantade sig lätt över vattnet och hon kunde tydligt höra pratet och skratten. Hon kunde urskilja ord, vissa förstod hon inte, men skratten uppfyllde henne när de rungade runt elden.
Hon måste ta sig närmare för hon ville kunna se deras ansikten, se deras händer röra sig.
Sakta kröp hon framåt och slutligen befann hon sig i skuggan strax utanför ljuset från elden. Knäppet och vinande från brasan fick ett märkligt tag om henne, som trolldom, och hon lade sig ned, blundade och njöt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar