Inne i kyrkan var marken blottad framför koret. En rektangulär grop hade redan tagits fram av en ung man och hans kvinnliga kollega. Försiktigt skrapades jorden upp med en skärslev och fick sedan rinna igenom ett såll och ner på en presenning.
Allt synades noga. Ännu hade man bara kommit till det övre jordlagret och man förväntade sig ännu inte att finna något av vikt.
Det blev intressantare senare då man väntade sig hitta benrester av människor, något spänne eller en knapp kanske.
Redan har man hittat ett mynt, men det såg man genast att var ett femmarks mynt från nittonhundrafem.
Troligtvis var det en kollektslant som funnit sin väg mellan de platta stenarna.
En kvinna satt i en kyrkbänk försjunken över en bärbar dator som hon balanserade på knäna.
Radion stod på och ingen av de två inne i kyrkan märkte när den märkvärdige Melker Rodmar kom in i kyrkan. Han var helt klädd i svart denna varma försommardag. En uppknäppt knälång kappa hade han alltid på sig. Han var noga med dramatiken i sitt yttre. Det var noga att hans image inte blev naggad i kanten. Hans långa gråa hår var samlat i en svans i nacken och inte allt för sällan bar han hatt. Hans ögon satt något för tätt och det irriterade honom att hans tänder växte lite snett. Han hade i alla fall låtit bleka tänderna och var numera inte blyg att le mot kamerorna närhelst det fanns en möjlighet.
Professor Rodmar som snart skulle till att fylla sextio, var mannen som avancerat med en raketkarriär inom arkeologin. Han hade gjort betydande fynd inte mindre än tre gånger. Varje gång hade han kunnat ge ut en bok baserad på sina fynd och teorier. Man hade efter det fått ändra på historien och han hade slutligen blivit till en gigant inom sitt område. Det var han helt medveten om och var det någon som glömde det för en stund, var han inte sen med att påminna. Han ville inte tappa sin ställning som den störste av dem alla.
”Har ni inte kommit längre?”
Kvinnan i bänken tittade hastigt upp från bildskärmen, när hon hörde hans beskt kryddade röst.
”Professor Rodmar… vi… det tog lite längre tid än vi trodde. Vi måste vänta på mätinstrumenten som de hade vid utgrävningen inne i byn, vi…”
Professorn viftade med en hand som om han försökte vifta bort hennes ord.
”I morgon ansluter sig doktoranden Ingmar Vik till oss.”
Mannen och kvinnan nickade. Det kände de naturligtvis till och såg även framemot det.
Ingvar Vik var i motsats till professor Rodmar en enklare person på alla sätt. Efter avslutande studier vid universitetet hade han fungerat som grävledare vid flertal utgrävningar. Han gjorde ofta sitt bästa för att hans medarbetare skulle ha drägliga arbetsförhållanden, men även han hade på senare tid blivit mera enträgen om att man skulle komma med resultat. Hans doktorat var ännu inte klart och det gick trögt. Det var svårt för honom att hitta en tes för sin forskning som skulle hålla att skriva en doktorsavhandling om.
”Jag ville bara säga, att om ni gör några fynd av betydelse, så är det till mig ni skall rapportera och inte till någon annan. Detta gäller även om ni får motsatt information av Vik.
Alltså… bara till mig!” Han såg från den ena ungdomen till den andra för att få ögonkontakt och därmed uppmärksamhet.
”Men herr professor…?” Den unge mannen vid sållet såg osäkert på sin kollega i kyrkbänken.
”Han skall ju fungera som vår grävledare även i år, vanligtvis …” Det verkade som om den unge utgrävaren tvekade att fortsätta.
Professorn fick som väntat ett irriterat uttryck.
”Ja, ja, men i år är han på väg att doktorera och då är det bäst att jag ser över fynden, för ordningens skull. Det förstår ni väl att man lätt kan lockas till att … ja inte fara med osanning men, förvränga informationen. Ja, det där förstår ni.”
Ingen av utgrävarna förstod vad han menade, men nickade ändå. Ville han påstå att Vik skulle förfalska några fynd? Det var helt otänkbart!
Men de hade lärt sig under den tid de arbetat tillsammans med Melker Rodmar att det var bäst att hålla med.
Det gick lätt för de unga blivande arkeologerna att bli oroade för hur sommaren ute på Vårdö skulle bli.
Som om Melker Rodmar hade kunnat läsa deras tankar, sade han:
”Ja vi har inget oklart mellan varandra. Vi kommer som bekant att dela en stuga som hör till värdshuset… ingen lyx, men helt beboeligt.”
Han tystnade och förblev så en stund. Utgrävarna trodde troligtvis att han begrundade den olägenheten att stugan inte helt hade blivit till belåtenhet. Själva var de inhysta på värdshuset tillsammans med de andra som gjorde utgrävningarna i byn. De var mer än nöjda.
”Det var bara det jag ville säga.”
Professor Rodmar var tydligen klar med sitt besök inne i kyrkan och ungdomarna andades ljudlöst ut.
”Jag kommer att finnas vid utgrävningen av gamla tempelplatsen hela dagen. Ni hör av er som sagt.”
De nickade mot honom och han verkade vara övertygad om att de skulle vara lojala mot honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar