En doft av rökelse. 15

Turistsäsongen hade kommit som över en natt. Plötsligt hade bryggorna fyllts upp av blänkande, kluckande båtar och stugorna var knökfulla av förväntansfulla stuggäster. De väntade alla på ”den ultimata semestern”. I år skulle alla förväntningar slås in.
Barnen skulle tillbringa hela dagarna på stränder och klippor, långt borta från den grå betongen i Rinkeby. De skulle hänga nere vid bryggorna med metspön och köa till glasskiosken,. Axlar och näsor blev förstås blossande röda av den starka försommarsolen och havets bländande glitter. Försiktighet skulle senare komma att iakttas under resten av tiden vid havet.
De vuxna gjorde sitt bästa att få ransonen vin och sprit, inköpt på de stora passagerarfärjorna, att ta slut. I de flesta fall brukade det inte innebära någon större svårighet.
För Hannas del betydde turistsäsongens intåg, att det inte fanns någon ände på hennes arbete. Från och med nu skulle hon inte kunna dra efter andan och pusta ut förrän i slutet av augusti.
Det var bra! Det var så hon ville ha det. Det var bara att erkänna. Hon var en sådan där…
… en arbetsnarkoman. Liksom pundarens lyckliga flin med sprutan i handen, fick hon kickar av hårt arbete. Det var bara så. Att dra fötterna efter sig var inte hennes grej.
Det gjorde henne rätt ensam, men hon tröstade sig med att hon inte skulle ha tid att vara social ändå. Hon fick sitt från sina gäster… och så hade hon Malin!
Malin visste inte om det, men om de fick en bra sommar, så skulle hon ge henne en bonus. Det var hon värd.

Hanna satt i receptionen och var faktiskt lite irriterad. Hon hade väntat på några italienska gäster hela förmiddagen. Deras fiskekort var färdiga, betalda och med kartor och allt.
Hon hade tänkt stänga receptionen en stund och gå och städa två stugor, men som det verkade nu så skulle hon få ta städningen sent i kväll.
Dessutom brukade hon alltid vara med i köket och laga middagsmaten på eftermiddagen.
Det var kanske lite snålt av henne att inte ta in mera personal under sommaren. Systemet att hon skall vara på fem olika ställen på samma gång var synnerligen sårbart och skulle troligtvis komma att krascha. Det allra klokaste skulle nog vara att hon ringde sin mamma och bad henne komma och hjälpa till. Det skulle ändå inte vara för mycket begärt.
Inte behövde hon ränna där borta i Sund hela tiden. Karlar, karlar, karlar! Vem hade egentligen tid med sådant? För hennes del var det något hon slagit ur hågen för länge sedan.

En blå SUV körde in på parkeringen under lövverket från de stora ekarna. De mäktiga trädkronorna bildade ett naturligt tak som gav skugga heta sommardagar. Det hade därför falligt sig naturligt att börja parkera bilar där. För inte allt för många decennier sedan band man hästar vid ekarna.

Hanna pustade ut när hon såg dem komma.
Kanske hon skulle hinna med sin tidsplan ändå.
Kontaktpersonen som hade bokat stugorna behärskade svenska, det mindes hon.
En enda kort blick ut genom fönstret gjorde att hon kunde avgöra vem av dem de var.
Energiskt lastade en lång blond man ut väskorna ur bilen. Han riktade inte en enda blick ut mot viken i motsats till sina vänner.
Hanna log lite igenkännande av deras miner. Hur många gånger har hon inte sett just den minen som hon just såg i sina gästers ansikten?
Det var inte att undra på det. Utsikten var verkligen vacker.
De välskötta båthusen speglade sig i vattnet och följde man de dramatiska röda klipporna med blicken såg man dem försvinna ut mot horisonten.
Nog förstod Hanna varför hennes mormor fått idén till värdshuset.
Själva platsen var en turistmagnet och skulle hon bara få rörelsen att fungera efter de intensioner hon hade, så ägde hon ett guldkorn.

Den blonde mannen lyckades få sina vänner att rikta uppmärksamheten mot honom.
De tog en väska i var hand och gick på rad efter den blonde in till Hannas reception.
Det finns vissa människor som besitter ett helt rum. Varje skrymsle och vrå tycks bli fylld av utstrålningen från dess personlighet.
Den långe blonde mannen som steg in i gästhemmet var just en sådan person, tyckte Hanna.
För säkerhets skull hade han böjt på nacken när han steg in, fast dörröppningen mer än nog räckte till.
Troligen kände han själv att han krävde mycket rum.
Hanna nuddade som hastigast vid tanken om hur atmosfären hade varit i den fullpackade bilen. Om han behövde mycket rum måste det ha varit outhärdligt för honom med tanke på de stora väskorna de kånkade på.

Han sträckte fram handen.
”Scott Johnson.” Inget hej eller god dag, bara ett namn. ”Vi har bokat en stuga.”
”Hanna Fagerberg.”
”Jag hoppas den är ledig, inget strul.”
”Ja, det har ni.” Hon låg en mening efter i kommunikationen och det irriterade henne.
”…och naturligtvis finns den till ert förfogande,” skyndade hon sig att tillägga.
”Förfogande? Snackar ni så här?”
Så hade hennes mormor ofta uttryckt det. Sabla mormor!
Männen bakom honom såg sig omkring. De förstod knappast något av samtalet.
Hon hade dekorerat väggarna med allmogeföremål som hon hittat nere vid familjens båthus och uppe på vinden.
De talade med varandra på italienska och pekade på en uppstoppad guding. En av dem nickade och log glatt.
”Skriv under hyresavtalet … här, och att du har hämtat ut nycklarna … här…”
”Går det att köra bilen dit?” Han hade knallblå ögon som såg stint på henne och hon mindes plötsligt sin sneda mun.
”Tyvärr…bara en bredare stig… Naturen erbjuder inte några möjligheter att bygga vägar, det kommer ni att märka. Stugorna är byggda så de nästan hänger på klipporna. Det är vackert, men inte direkt bekvämt. Om man har svårigheter att röra sig så får man hyra in sig på värdshuset. Vi har fortfarande några rum…”
Han avfärdade henne med en viftning. Tydligen ville han inte höra om hennes kapacitet att ta emot gäster och hon ångrade sig direkt när hon såg hans irriterade min.

”Ni kan lämna bagaget. Jag kör upp det med min fyrhjuling,” sa hon bara.
Det var tydligen det han ville höra.
Han vände sig om och sade något på italienska till sina vänner och de lämnade sina väskor mitt på golvet.
Scott Johnson höll fortfarande sin i handen.
Hanna gjorde tecken åt sällskapet att gå ut med henne.
”Jag skall visa er stugan och några praktiska detaljer ni bör känna till.”