Manfred hade sin vana trogen stigit upp tidigt och stod nu i köket för att på sitt rutinmässiga sätt koka sitt kaffe och breda sig några smörgåsar. Allt borde naturligtvis vara som vanligt, men det var det ändå inte. Han försökte att låta bli att se ut genom köksfönstret.
Inte se ut genom köksfönstret!
Han visste ju att de förhatliga tälten fanns där, han behövde inte se på dem för att veta det. Gjorde han det var han rädd att han skulle komma ur balans och vem vet vad det kunde resultera i.
Några stickor ved i vedspisen… inte tänka på det där ute i hagen, ved i vedspisen… vänta tills elden tagit sig… ännu två vedträn in i spisen… blåsa. Det kom lite rök, en grå puff i ansiktet.
Rök i ansiktet var bra. Det hade han fått många gånger. Det var invant och bekant.
Känslan av att köksfönstret hotade honom släppte något.
Spishällen blev varm och han kan inte fort nog få kaffepannan på. Ingrids elektriska kaffebryggare kom aldrig på tal för hans del. Den fnös han bara åt. ”Drick du ditt beck!” sade han och han menade det också. För att han komma in på rätt spår på morgonen bestod hans frukost av två koppar kaffe, två små bitar hemvete, smör från ÅCA, två bitar socker, aldrig mer, aldrig mindre. Kaffekoppen skulle vara bukig och vid, porslinet tunt. Det fick inte vara ett nonfigurativt motiv på koppen. Han ville inte störas av att bli grubblande över vad som menades med bilden. Han såg och upplevde så mycket som ingen annan såg och han hade så lätt för att splittras.
Kaffestunden fick inte störas på något vis, det skulle inte finnas någon plats för grubblerier, bara möjligen tillfällen för lugn kontemplation.
Istället var hans tid med penseln i handen, den stund då han vände ut och in på världen och alltet. Det var då han fördjupade sig i de stora frågeställningarna.
Han tyckte själv att han hade helt normala funderingar om livet, men han hade fått tydliga indikationer från andra att det ändå kanske inte var så. Folk strök honom ändå medhårs och sade sig förstå att han var excentrisk, han var ju en konstnär och innanför den ramen fanns mycket utrymme.
Alla funderar väl på sin vandring på jorden, på vår plats i universum och varför man finns. Det var egentligen inget märkligt med det. Han ansåg det vara en omöjlighet att vara en konstnär om man inte grubblade på de stora frågorna. Det märktes också i hans konst.
De aldrig utplånade minnena från Rio, av hetta, av åtrå, av hans introduktion till konstnärslivet, hade satt outplånliga spår. I nästan varje verk dök Kristusstatyn upp i sin helhet eller kanske bara som en aning. Konstkritikerna påstod att han var en religiös fanatiker.
Ja, han var religiös och han var fanatisk, men kanske inte i förhållande till religionen, mera till något annat bortom religionen. Han ville vidare.
Ofta, ofta dök också hon upp… flickan vid stativet, med den färgfläckade rocken och det svarta håret hängande över skuldrorna. Han avbildade henne som han mindes henne, koncentrerad, med passionen som en mask över sina latinamerikanska drag.
Det hade för evigt format honom, skapat den konstnär han var idag. Betraktaren av hans målade verk ville ofta tillskriva en erotisk laddning i de tavlor där hon fanns med.
Han kunde hålla med till en viss del. Det var laddat! Det var den dagen han laddades med känslan… En dörr hade öppnats för honom på vid gavel. Han hade vaknat i ruelse över sitt leverne bland kvinnor och sprit, sett henne… fått alla färgerna i famnen och bakom hade Kristus stått på sitt höga berg och brett ut sina armar. Nog hade det varit ett tecken att Gud rådde över syndarna i världen. Om han syndade hemma i byn eller på andra sidan jordklotet spelade ingen roll. Han hade varit berusad av den exotiska kvinnan, för att hon var kvinna och för det hon skapade.
Hur många gånger hade han hört att könsdriften är bland de starkaste drifterna? Så lite folk visste. Skulle andra människor kunna se in i hans passion när han hade sina perioder av skapande, så skulle de förstå att tesen om könsdriften inte höll, inte på långt när.
Den knivsegg av galenskap som han balanserade på var utanför normerna. Ibland hade det tippat över och livet hade formats till ett apokalyptiskt kaos för honom och Ingrid.
Guds hand hade slutligen räddat dem när det varit som värst.
Alla tecken visade att han nu var på väg in i Gehennas bakgård som märkligt nog gränsade till paradisets lustfyllda marker. Han bad inom sig att Guds hand fortfarande fanns för honom. För varje gång han kände den annalkande vågen av skapande komma, drabbades han av naturliga skäl av rädsla.
Denna gång kanske det inte skulle finnas någon räddning och han skulle gå förlorad för evigt.
Tänk om det inte fanns en väg tillbaka? Tänk om han för alltid kommer att vara fängslad i sin parallellvärld utan gränser?
Det visste han inte. Det visste ingen.
Konstvärlden skulle komma att jubla förstås. En ny kreativ period åstundades nu, men till vilket pris för honom och hans älskade hustru?
Ingrids katt kom och strök sig mot hans ben och han lät tankfullt sin hand smeka den svarta pälsen, kliade den bakom öronen och katten sträckte sig kattlikt, djurlikt, smidigt och gick sedan till dörren och krafsade med tassen.
”Ja, Missan, vi ska gå ut. Idag skall vi gå västerut. Vi skall gå förbi kyrkan, prästgården, upp på dansarberget och längs utfallsdiket… Men du brukar förresten inte vara så intresserad. Du bara tänker på råttorna du. Det gör jag också, fast andra råttor, stora bestar, riktiga skadedjur. Man skulle göra som du Missan. Ett stort bett över ryggraden och sedan var det slut, bekymret ur världen.”
Katten sträckte på svansen och knorrade. Manfred steg upp från kaffebordet, steg i sina nedgångna läderkängor och satte vegamössan på huvudet.
”Ja då går vi då, Missan. Titta inte ut mot hagen, vad du än gör.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar