Själv satt hon kvar, fångad, bunden under den mörknande natthimlen och var väldigt olycklig.
Till att börja med försökte hon töja och slita i repen som hon var bunden med.
Han kunde tydligen sin sak, för det var omöjligt att få upp knutarna.
Slutligen lyckades hon i alla fall få båda benen på samma sida om masten och hon kunde lägga sig ner och vila om än armarna var obekvämt bundna om masten.
Himlen var helt klar och hon kunde se någon stjärna här och där, trots att natthimlen denna tid på året inte ville falna helt.
Hon undrade om stjärnhimlen var lika vacker i fria människors ögon, eller om den skapade sig särskilt vacker för trälar, då deras liv var så grått och fult i motsats till sommarnattens skönhet.
En blek sol skickade ett vattnigt ljus över relingen på båten. Oda hade vid det här laget vant sig med att frysa. Efter att ha lämnat sin plats bland djuren i långhuset kändes det som om hon hade frusit utan uppehåll. Med ett alldeles för litet näringsintag som i längden skulle vara dödligt och undermåliga kläder, så fick hon räkna med det.
Trots att hon låg obekvämt trodde hon att hon somnat in korta stunder. Mot morgonsidan hade hon hastigt ryckts till verkligheten av ljud från männen under det stora tyget. Därefter hade hon inte vågat somna om. Det var bäst att vara på sin vakt. Redan hördes det ljud från de andra skeppen. Männen hade börjat samtala med varandra och hon förstod att det inte skulle ta lång tid innan det var full rörelse på stranden. Den vindstilla natten hade sakteliga ebbat ut och vinden hade börjat svepa över vattnet. Vågorna som slog mot båtens utsida lät livligt lekfulla, ett ljud hon aldrig hört tidigare.
Vad skulle dagen föra med sig för hennes del? Vad har mannen tänkt göra med henne? Vad skulle bli hennes öde?
Kanske skulle denna dag bli hennes livs sista.
Under segelduken hördes ljud igen, manliga ljud som hon hört så många gånger i långhuset. Skinn och tyg gjorde svaga ljud men spännen, bälten och hakar klirrade något.
Hon hoppade ändå till när det stora tyget kastades åt sidan och i det blacka morgonljuset kunde hon se mannen som tagit henne till fånga.
Hon satte sig hastigt upp och drog benen in mot kroppen. Pannan lade hon mot knäna. Skräckslagen som hon var vågade hon inte se på honom.
Det vibrerade lätt i underlaget hon satt på när han gick förbi henne. Hon väntade på ett hugg eller slag, men inget kom.
Det var märkvärdigt stillsamt kring honom och sakta såg hon upp.
Han hade fallit ner på knä och tagit stöd med armbågarna mot ett av sätena i båten.
Händerna var knäppta och han höll dem framför sitt ansikte. Munnen rördes och det kom viskningar och svagt mummel över hans läppar. Det var omöjligt för henne att uppfatta vad han sade och oron kom över henne att det var något ondskefullt och farligt som sades. Kanske var det en förberedelse innan han klöv hennes huvud.
Han hade slutat mumla och öppnat sina händer och hon såg att han hade hållit ett halssmycke i händerna. Det såg ut som en torshammare, men ändå inte. Det glimmade svagt när han lade det mot sina läppar och blundade. Med en snabb rörelse stoppade han halssmycket innanför särken. Direkt efteråt såg han rakt på Oda.
Hon kröp ihop ännu mera och väntade på något, hon visste inte vad.
”Hade du tänkt stjäla eller var du bara nyfiken?” Han talade till henne.
När hon inte svarade tog han tag i henne och drog upp henne på benen.
Hans hand for under hennes kläder och nöp lite här och där i hennes hud.
”Vår Herre vare oss nådig, vad du är mager. Du är inget barn, fast du är liten och du är inte en pojkrackare...” Han drog tillbaka handen och fick en betänksam min.
”Har du levt i skogen? Vad har du gjort som levt ensam i skogen? Är du förskjuten?”
Omilt ruskade han henne och han böjde tillbaka hennes huvud för att syna hennes ansikte.
Inte ett ord fick hon över sina läppar. Hon hade stelnat av skräck.
”Jag kan släppa dig nu. Du får gå tillbaka till skogen och stränderna, men du kommer inte att leva länge. Du kommer att bli mat åt örnarna, om det finns något annat än ben på dig vid det laget.”
Han suckade tungt.
”Jag är en kristen man och borde lyda min lära, som säger att jag inte kan lämna dig och dö, men jag lär knappast ha någon nytta av dig. Det blir bara en mun till att hålla med föda. Mager som en svartfågelskräcka… inte orkar du ro, inte som du ser ut nu, det ser jag. Ja, det var nog ingen lycka att hitta dig.” Han rynkade pannan och trummade med fingrarna mot låret.
Oda följde honom med ögonen, varje min i hans ansikte. Hon hade lugnat ner sig något. Hennes hjärta slog inte tordönslag mera, utan hade stillat sig till ett hastigt pickande.
”Kan du hushålla? Kan du tillreda någon sorts mat?”
Hon förmådde fortfarande inte svara och han blev tydligen irriterad över det för han böjde sig över henne och såg henne djupt i ögonen.
”Kanske du är ett fån… därför ville ingen veta av dig.”
Efter ett kort grunnande och en överläggning med sig själv, sade han:
”Jag tänker släppa dig.” Med en kort ryckning på axlarna visade han henne att han inte verkade bry sig för stunden.
”Jag har en bit bröd och salt strömming i lerkrukan.”
Han pekade på några kärl och byttor som stod på trägolvet i båten.
”Du kan stanna och välja att äta, eller du kan gå.”
Var det möjligt? tänkte hon. Han skulle släppa henne!
Repen lossades och hon stod villrådigt kvar kämpande mot den första känslan av att vilja fly. Han hämtade upp lerkrukan, öppnade ett lock och plockade upp en strömming. Han satte den i hennes hand.
”Ät!” var hans enkla maning.
Oda tog emot fisken och bet över ryggen. Det var det saltaste hon någonsin ätit och det sved till i hennes mun. Hon såg frågande på honom, men han nickade uppfordrande på henne.
”Nog har du väl ätit salt strömming förr?”
Rå fisk! Hon tuggade och svalde.
”Du kan laka ur den i vattnet om du vill.” Han sträckte sig efter en näverkont, tog upp en bit bröd ur den.
”Här! Någonting att bita i.”
Bröd kände hon till. Hennes hand fick eget liv och nappade kvickt åt sig brödbiten.
Hon stoppade en stor bit i munnen ifall han skulle ångra sig.
Han tog själv en bit, tuggade och såg fundersamt på henne. Försiktigt tittade hon tillbaka.
Han hade ljust hår och skägg som de flesta andra i trakten. Blåögd förstås och stor… en av de största människor hon sett. Att hon själv var så mörk visste hon berodde på att hennes morfar kommit söderifrån som slav. I söder var alla mörka och inte alls så resliga och kraftiga som folket i Svealand.
”Det kan finnas en uppgift för dig… om hans nåd så vill.” Han körde fingrarna genom skägget och rev lite irriterat i en knut som bildats nedanför örat.
”Vi skall bege oss iväg. Tidigt imorgon bitti lägger vi ut för vi ämnar segla till Birka. En hög man i kristendomens tjänst kommer med sitt följe i denna dag. Jag är ombedd att följa honom över havet. Jag äger två skepp, det stora långskeppet och denna båt. I långskeppet har vi redan lastat handelsvaror och förnödenheter. Långskeppet är färdigt lastat förutom hästarna som vi tar ombord ikväll.
Min vackra knarr skall jag segla.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar