10

Med kraftfulla steg, nästan lite kavata, gick Rune Mattsson jämsides med kommissarien in till polisbilsgaraget. De andra i gänget på polisstationen, hade tittat lite surt efter honom när han gick iväg. De som fick stanna kvar hade blivit beordrade att fara norrut ut på landsbygden för att förlägga några fartkontroller på småvägarna. Hur många gånger hade han inte själv varit tvungen att utföra sådana arbetsuppgifter? Det hörde inte till de roligaste uppdragen en polis har. Kriminalassistenten hade stannat hemma med sjukt barn idag och plötsligt utan förvarning hade kommissarien stuckit in huvudet in i kafferummet och sagt åt honom att han skulle komma med. Snabbt kastade Rune in den sista slurken kaffe och utan att fråga upp dess mera steg han upp och följde efter chefens ryggtavla.
Han berättade hastigt för honom att det gällde en anmälan ifrån Österstrands högstadieskola om osedlig litteratur i lärarrummet.
”Det är inte klokt vad folk skall överdriva.”
Kommissarien var tydligen en aning irriterad över att de blivit kallade till något som egentligen var ganska onödigt och slöseri med både tid och resurser.
Vid bilen fick Rune bilnycklarna kastade till sig över biltaket. Det var en oskriven regel att de yngre körde de äldre eller de som hade högre position.
Hans överordnad lutade sig bekvämt tillbaka.
”Nå Mattsson, hur trivs du med jobbet?
Rune försökte se på honom medan han körde, klura ut om det var av intresse eller av någon sorts artighet som han frågade.
”Nå?” Kommissarien väntade på svar.
”Mycket bra faktiskt, bättre än jag kunde tänka mig. Nu skall jag börja polisbefälsutbildningen till hösten så att jag kan komma upp mig lite. Man vill ju komma bort från trafikövervakningen… ursäkta”, sa Rune lite generat, när han såg att den andre log lite svagt.
”Det är bra Mattsson. Så skall det låta. De äldre konstaplarna är mycket nöjda med dina insatser.”
Rune kände sig glad, fast han innerst inne visste att han gjorde ett bra arbete.

Så plötsligt verkade kommissarien dra sig till minnes.
”Som jag nämnde tidigare innan vi började diskutera din karriär, så kommer vårt polisiära arbete idag att bestå i av att bedöma det allvarliga av att ha pornografiska tidningar i sitt skrivbord i en skola. Det var en kvinnlig lärare som ringde och anmälde. Hon var upprörd som fan när hon ringde. De kan bli skvatt galna vissa kvinnfolk. Jag hör till den äldre generationen och inte ens jag bryr mig något speciellt mycket.
Karlstackaren som fått sina saker igenomsökta, heter Herbert Markström och är en gammal betrodd lärare. Ja, han har jobbat där sen skolan byggdes…”
Kommissarien tog sig fundersamt om hakan. ” Jag tror till och med att han var med redan när mina barn gick i den gamla byggningen. På ungars vis klagade de hela tiden på honom men det var bara för att han ville ha lite ordning i klasserna. Nej, ett bra utfört arbete får inte den uppskattningen nu för tiden som det borde få.
”Sa du Herbert Markström? Stackars jävel i så fall.”
”Vad menar Mattsson?”
Rune sneglade från sidan på sin passagerare.
”Håll ögonen på vägen pojk!”
”Det är något som är konstigt med den karlen.”
”Konstigt? Till den delen jag känner Markström så är han en rekorderlig människa. Han är ju ungefär i ålder med mig och vi har väl ungefär samma värderingar.”
”Det är bara det att han gillar att anmäla allt möjligt. Under några års tid har han anmält massor med skadegörelse mot sin egendom. Det är mest bara småsaker. Det har väl inte kommit upp till ditt bord, antar jag. Det är mest om bilen. Den har blivit repad, bucklad, däcken tömda på luft, mm. Lite stenkastning mot hans hus nattetid, intrång i trädgården. Han har till och med anmält att han misstänkt att någon skruvat på hans trädgårdsslang så det runnit vatten in i huset. Han fick stora fuktskador. Vi trodde inte på honom och det gjorde inte försäkringsbolaget heller. Det gjordes en kort undersökning då.”
”jag kan faktiskt dra mig till minnes att hans namn dykt upp nu och då, men jag tror att vi kan tona ner det.”
Kommissarien tittade över sina glasögonbågar på Rune.
”Insinuerar Mattsson på att Markström vill göra sig märkvärdig, få uppmärksamhet?”
”Nja, snarare att han har blivit utsatt för skadegörelse. Mer än vanligt.”
”Hmm”

De vek in på skolgården. Skulle det ha varit en låg och mellanstadieskola skulle barnen ha samlat sig runt bilen, men detta var en högstadieskola och ungdomarna hade redan lärt sig att iaktta en viss försiktighet mot polismakten. Det fanns alldeles för många trimmade mopeder bland killarna och lite snattning och skadegörelse som gjorde att många var avvaktande till dem.
Annars kunde Rune konstatera att gården såg ut som andra skolgårdar på ön, eller kanske i landet, eller kanske i Norden. En stor dominerande grusplan och några buskar och träd. På den här gården växte björkar. En fågel sjöng lite försiktigt från en av dem, nästan lite falskt, om det nu var möjligt.
Rektorn som förmodligen hade hålligt ett öga efter dem kom ut på trappan och tog emot dem. Han ledsagade upp dem genom ekande trapphus av betong och sten upp till övre våningen. Varför bygger man skolor av så hårda material när man vet hur högljudda ungdomar kan vara. De behövde inget eko för att förstärka deras röster, funderade Rune. De fortsatte genom gråmålade korridorer med rader av vita dörrar. En av dem stod det rektorskansli på, de steg in. Där inne satt en kvinna och väntade. Rune misstänkte att det var hon som ringt in och anmält. Hon såg besvärad ut, men steg upp och tog i hand på de båda poliserna.

Kommissarien tog till orda efter presentationen.
”Jaha, Kan ni förklara vad…?
Kvinnan rättade till sina permanentade lockar utan något större resultat. Och det verkade egentligen inte bry henne för hennes avsikt var inte att rätta till frisyren utan mer en rörelse för att samla tankarna innan hon berättade vad som hade hänt.
”Alltså det var jag som ringde.”
Hon drog efter luft.
”Jag sökte efter en trave med engelska prov som jag hade suttit och rättat på en håltimme på förmiddagen. Efter att jag hade haft två timmar svenska med åttondeklass skulle jag hämta dem från lärarrummet. Då var de försvunna. Jag blev naturligtvis orolig. Det skulle ju vara besvärligt om de förekommit på något vis. Jag sökte lite på måfå lite här och där och försökte dra mig till minnes var jag hade rört mig i rummet. ni vet man kan lägga ifrån sig utan att tänka efter… ja det var då jag såg att de låg på Herberts bord, Herbert Markströms alltså. Det förvånade mig. Jag kunde inte ens komma ihåg att jag ens varit i närheten av hans skrivbord. Jag brukar helst inte röra hans saker , ja ni vet, han är lite krånglig ibland.
”Ja och du gick till hans skrivbord…” kommissarien skyndade på henne.
”Ja, jag gick till hans skrivbord. Jag greppade kanske proven lite slarvigt. Jag fick dessutom de här i handen.”
Hon höll en plastficka späckad med tidningar, små böcker och papper som såg ut som vanliga A4:or som hon lämnade över till kommissarien.
”Jag lovar att jag inte brukar snoka. Det bara blev så att jag tittade efter lite snabbt bara att inte något av proven hade glidit in i plastfickan. Ja, ja, det låter kanske otroligt, men så gjorde jag i alla fall.
Hon tog ännu ett djupt andetag.
”Jag trodde jag skulle svimma.”
Kommissarien tog emot plastfickan och log mot henne.
”Du har väl sett herrtidningar förr? Man får ju köpa dem i kiosker och matvarubutiker, ja överallt.
Hon nickade, men var för en gångs skull tyst. Hon bara väntade på att polisen skulle titta på packen av skrifter och papper hon satt hans hand.
En suck kom från honom och han tittade tyst på en del.
Rune sneglade över hans axel. Han kunde se dåligt tryckta tidningar, utländska, tyska, kanske franska. Mer kunde han från sin vinkel inte se.
Kommissarien som hastigt hade tittat på innehållet log igen och sträckte över alltsammans till rektorn.
”Nakna damer kan vi alla må bra av,” och så plirade han mot rektorn.
”Om ni vill ge någon sorts reprimand inom skolan till Markström, det lägger jag mig inte i, men jag bedömer inte detta som en polissak. Tidningarna låg på hans eget bord, ingen spridning inom skolan…” han ryckte på axlarna.
”Du borde ha sett efter lite noggrannare.”

Den kvinnliga läraren var så upprörd att hon fått röda flammor på halsen. Hon slet plastfickan ur handen på rektorn och drog fram några ihopstansade papper. Hon sökte ungefär till mitten av dem och slog upp det framför ögonen på kommissarien som lite förvånat backade ett steg. Då tog hon samma papper och satte det framför Rune med en förhoppning att få stöd. Han böjde sig fram för att se bättre. Det var svartvita något suddiga bilder. Hon satte pekfingret som nu darrade litet på en av bilderna
”Den där stackaren med strumpebandshållare och halsband av stål eller vad det är… skall vi säga att hon är 9, 10 år? Eller skall vi dra till med en liten 11-åring kanske?”
Kommissarien vickade på huvudet som en tålmodig morfar som lyssnade till sitt barnbarn.
Det gjorde läraren rasande. Rektorn försökte lugna henne.
”Det är avskyvärt sånt här satans äckel. Ni är allihop likadana, håller ihop bara. Jag är språklärare. Jag vet vad det står där. DET ÄR OSUNT!”
För varje stavelse hackade hon med fingret på den halvnakna figuren.

Rune försökte låta bli att se på flammorna som nu spritt sig ner i urringningen av skjortblusen. Han tog tidningarna av henne och tittade lite närmare. Man såg direkt att det inte var de vanliga nakentidningarna som såldes i kioskerna.
Han förstod ingenting av texterna, men bilderna var ovanligt råa och nog såg de flesta väldigt unga ut…
Kommissarien tog packen av honom och sa humoristiskt:
”Du får skaffa dig egna, Mattsson.”
Rektorn fick tillbaka allt i sin hand och läraren började nu förstå att hon inte skulle få stöd, även om rektorn såg villrådig ut. Hon darrade.
”Hur skall man någonsin få slut på sånt där?” undrade hon uppgivet. ”Stackars barn.”
”Vilka språk är det?” Rune tyckte att man i alla fall borde fråga någonting.
”Mest holländska.” svarade läraren mellan tänderna.
”Ja, ja, Mattsson.” Kommissarien verkade tycka att det var nog nu.
”Alltså jag vet inte riktigt,” sa rektorn…”Menar du att detta inte är olagligt? Det ser faktiskt lite obehagligt ut på vissa bilder. Man borde kanske få bilderna bedömda på något vis. Vi är inte rädda att ta i det ifrån skolan…”
I motsats till vad hans mun sade verkade han väldigt tveksam.
”Jag vidhåller att det är en ordningssak inom skolan.” Kommissarien hade bestämt sig och tänkte inte ändra sig.
Rune hade en känsla av att han hade bestämt sig redan när de hade kört från polisstationen och nu tog han inte till sig av det uppenbara han hade framför sig.

Den kvinnliga läraren steg fram och ställde sig nära för att på ett trotsigt sätt titta rakt upp i kommissariens ögon och sade något på franska. Översättningen kom direkt efteråt.
”Jag kör upp den ända till den lilla spirande livmodern.” hon glodde stint i ögonen på kommissarien. ” Det är något du önskar dina barnbarn, va?”
Kommissarien blev blossande röd i ansiktet av ilska han också. Han höjde rösten, men läraren backade inte.
”Det kommer inte att bli en polissak. INTE! Försök inte att skrämma mig till att börja en förundersökning av det här, på en hederlig man. ICKE!
”Hederlig? De här blaskorna har inget förlag, det står inte var de är tryckta och de har naturligtvis inte någon ansvarig utgivare. Vem vill vara ansvarig för denna skit?” skrek hon i ansiktet på kommissarien.
Rune blev imponerad av henne. Där fanns det ruter. Det var mera stake i henne än det fanns i hela herrbastun i simhallen. Rektorn lade en lugnande hand på hennes axel.
”Vi skall fundera lite på det här. Kanske vi tar upp det i direktionen. Tack så mycket för att vi fick besvära.” Det verkade som om rektorn ville nå en ände på den hetsiga situationen som uppstått, innan hans språklärare gjorde något hon inte borde.
Hon såg ut som om hon när som helst skulle klippa till kommissarien och det visste i alla fall rektorn att var olagligt.
Rune såg att hans överordnade verkade lättad när den plötsliga möjligheten till sorti dök upp.
”Mycket bra, ni har tagit ert förnuft till fånga. Just så, då var det avklarat. Vi hittar ut själva. Ha en bra dag, rektorn.” Han tackade med att ta i hand en gång till.
Kommissarien verkade inte kunna komma tillräckligt snabbt ut ur rummet. Han lyfte två fingrar till pannan i en sorts honnör när han tittade på språkläraren.
”Adjö frun.”
”Fröken.” morrade hon tillbaka.
När de stängde dörren efter sig kunde de höra att hon skrek ”mansgrisar” efter dem.

Kommissarien ruskade på huvudet.
”Det börjar gå för långt med de här rödstrumporna nu för tiden. Den där du Mattsson, skall man akta sig för. Man måste stå på sig bara. Man får absolut inte ge efter. Man skall alltid komma ihåg att det är vanligt förnuftigt polisarbete som gäller. Skulle inte vi sålla ut sådant där direkt, så var man överhopad med värdelöst arbete som inte ledde någonstans. Nu kan man ägna sig åt sådant som är viktigare, utan att man kanske till och med skulle bli tvungna att tillsätta mera personal. Sådant kostar, Mattsson. Det skall du tänka på, om du någonsin kommer i min position. Som arbetsledare, skall du veta, har du alltid, alltid, även ett ekonomiskt ansvar.”
Rune nickade. Han förstod vad han menade. Det gällde att kunna sålla agnarna från vetet.
När de satte sig i bilen igen och det var möjligt att tala utan nyfikna öron, kunde han ändå inte låta bli att fråga upp lite om tidningarna.
”Om det inte går att köpa sådana där trycksaker i vanlig handel, vilka kanaler används då för att sprida det?
”Ja det du Mattsson, det kan man fråga sig. Lite sånt där hittade vi när vi gjorde ett tillslag mot det där raggartillhållet, eller vad det är, i gamla villan nere i färjhamnen. Ungdomarna släpar med sig allt möjligt skit. Jag misstänker nog att de där bröderna, dom där som stack utomlands, hade lite mera skumma kontakter, än de andra som håller till där. Det blev lugnt för ordningspolisen efter att de drog iväg. Bah… nu är det väl andra aktörer som tagit över där, det brukar vara så. Nu pratar vi inte mer om det där, Mattsson.”
Därmed var diskussionen avslutad.
Två månader efter anmälan ifrån högstadiet, fick Rune höra ryktesvägen att Markström hade slutat på egen begäran.
Ännu en månad efter det var skärgårdshemmanet, hans hustrus barndomshem, till salu i lokalbladet.