15

Den varma sommaren hade blivit höst bara över en natt.
Anders och Sonja hade varit i ett lyckorus hela hösten. Alla helger kom hon hem från sina studier vid universitetet.
Hennes avhandling skulle snart vara klar. ”Rätt skall vara rätt” hette den och var ett kritiskt nagelfarande av hur information samlades in till brottsmålen, men behandlades så oprofessionellt att det var obrukbart som bevisföring.
Det hade gått bra för henne. Handledaren vid universitetet var mer än nöjd. Han påstod att han hade några förslag för hennes framtid och skulle låta höra av sig efter att juris kandidatexamen var avklarad.
Ja hon var lycklig. Hon skulle fråga Anders om han hade tid att komma med till Uppsala och träffa hennes vänner. I brist på familj hade hon tagit många av sina studiekamrater till sitt hjärta. Hon räknade dem till sina bästa vänner. De strävade mot samma mål, tänkte likadant, hade samma brinnande intresse för juridikens vittomfattande fält. Hon såg verkligen fram emot att få presentera dem för honom.
Hon ville dela allt med honom. Anders och hon hade suttit nakna i hennes säng i den Tornlundska villan och berättat om sina liv, mest om barndomen. Hon hade erkänt att hon hade svärmat för honom hela skoltiden, men knappt vågat tala till honom. Hon hade berättat om sin stora tacksamhet till alla sina skolkamrater, speciellt Berit och sin stora beundran för Sven.
”Jag var den som hade störst nytta av allt vi gjorde,” hade hon sagt helt övertygad till Anders.

Anders hummade och tvinnade en av hennes hårslingor mellan sina fingrar.
Han verkade helt betagen av det han gjorde och slet inte ögonen från hennes rödtonade hår.
”Jag har hela tiden tänkt att det var Sven som gjorde den största vinsten,” mumlade han.
” Ja, i alla fall var det inte Sussie. Hon gjorde karriär på egen hand. Hon behövde inte pengarna och hon behövde inte puffarna uppåt på karriärstegen av oss andra för att lyckas. Hon gjorde det på egen hand."
”…Och det var absolut inte jag,” sade han och vräkte ner henne mot kuddarna. Jag skulle ha klarat mig ändå, det vet du och det vet jag.” Han pratade i hennes halsgrop och höll på samma gång båda hennes armar fast ovanför hennes huvud. Hon vred sig ur greppet. Hon gillade det inte riktigt. Sedan den maktlösa tiden från barndomen var över, tyckte hon inte om känslan av låsning.
Stoltheten fanns i henne, den hade bara varit väldigt undantryckt.
”Jag vet, du är bra på allt du gör, allt du tar dig för lyckas. Du har en jäkla näsa för affärer, eller hur?”
”Näsan är medfödd, farsans stora kran kan skymtas om du tittar efter. Vi får hoppas att våra gemensamma barn slipper den.”
Hon hade fnissat.

Den här helgen hade Sonja bestämt sig för att genomföra ett projekt hon länge tänkt på.
Hon hade tänkt inventera och diska all kristall och porslin som fanns instuvade i bufféer och vitrinskåp i sitt barndomshem. Det var inte små mängder. Det mesta var utländskt. Hennes morfar hade titt och tätt tagit med sig stora serviser från sina resor i alla världens hörn. Sonjas mamma hade ärvt allt och som tur var hade de inte använt porslinet, så de mesta var intakt. Tiden rann iväg för henne när hon ivrigt plockade ur och i skåp och vitriner.
Hon tittade på klockan och insåg att hon faktiskt hade riktigt bråttom plötsligt. Anders hade bett henne komma hem till honom. Han skulle bjuda på middag.
Med största försiktighet ställde hon in en soppterrin som hon trodde var rysk, överst i vitrinskåpet. Hon fick helt enkelt lämna resten. Det gjorde inget, hon kunde fortsätta dagen efter. Nu gällde duschen och skynda, skynda till hennes Anders.

Genast när hon steg ur bilen såg hon att hela hans hus andades fest. Den stenlagda gången av öländskt skiffer var kantad med marschaller. Häpet såg hon att han hade lagt ut rosor varannan meter ända fram till trappan. Den här gången hade han verkligen ansträngt sig. Smått generad plockade hon upp rosorna och framme vid trappan smällde hon sedan några gånger med dörrklappen.
Genast slogs dörren upp på vid gavel och hon blev omsluten av Anders välkomnande famn.
Han lyfte upp och svängde runt med henne och lät inte henne nå golvet förrän han ställde ner henne i hallen.
”Akta rosorna!” förmanade hon med låtsad stränghet. ”De var till mig va?”
”Det är klart att de är till dig! Vem skulle det annars vara till? Du, du måste förlåta mig, lova att inte bli arg. Jag har låtit bli att säga något till dig.”
Han föste henne in i matsalen. Hennes blickar lades på det fantastiskt vackert dukade bordet, men sedan gjorde en rörelse från sidan henne uppmärksam på att det fanns någon till i rummet.

Det var Anders familj som försynt stod uppradade längs väggarna.
Anders föräldrar, hans bror med fästmö och till och med Anders mormor var där.
Sonja blev smått chockad och fick först inte ett ljud över läpparna.
”God kväll Sonja,” sade Anders far och sträckte fram handen till hälsning.
Hon sträckte mekaniskt fram handen och svängde sedan hastigt på huvudet och såg Anders glada ansikte innan hon hälsade på hans mor och de andra.
”Det var en överraskning!” fick Sonja ur sig. ”Du kunde ha förvarnat mig, din elaking. Jag har inte ens klätt på mig något extra.”
”Du är vacker ändå,” bedyrade Anders och kramade om henne lätt.”
Anders far kluckade godmodigt, medan mormodern glodde lite surt, men hon hälsade inte, bara nickade kort.
”Nu när huvudpersonen har dykt upp kan vi börja äta direkt. Ni är väl hungriga va? Varsågod och sitt, du också brorsan och Kerstin förstås.”
Anders var på ett strålande nästan uppskruvat humör. Efter att alla hade satt sig började han med snabba steg servera maten.
Sonjas chock hade sakta mildrats, men hennes förvåning steg igen när han bar in en läckerhet efter en annan. Skaldjur och lax med passande såser, sallader och hembakt bröd serverade han till att börja med. Anders mor och far växlade blickar, medan mormor lite närsynt, misstänksamt vände och vred på räkorna.
”Är det något nymodigt det här? Hon trutade buttert med läpparna.
”De går att äta, kära svärmor. Du skall ta bort skalet… så här. ” Anders far undervisade muntert.
Mormor svarade med att ruska på huvudet. ”Vad är det för fel på vanlig strömming nu för tiden.”

Det blev en märklig situation för Sonja. Hon hade träffat Anders föräldrar många gånger förr. De hade varit klasskamrater och vänner. Det var inget märkvärdigt med det. Nu kände hon sig obekväm och faktiskt lite smått irriterad av att Anders inte förberett henne på att hans familj också skulle komma. Hon skulle prata med honom om det där. Hon gillade inte överraskningar. Hon ville ha överblick över sitt liv. Det hon inte hade kontroll över, skrämde henne. Nåja, det gjorde inget, inte för den här gången. Anders pratade livligt med sin bror och kastade ibland glada charmiga ögonkast mot henne. Sonja blev varm i hela kroppen och förvånades över att han kunde ha den effekten på henne. Lätt sköt hon irritationen åt sidan och glömde allt annat och bara njöt av sällskapet och maten..
Snart var det dags för huvudrätten. Med en nästan komiskt viktig min kom Anders in i matsalen, balanserande med karotter och fat. Nu serverade han inbakt oxfilé och potatisgratäng fram på bordet.
”För fan brorsan, har du stått vid spisen hela dagen?” Brodern Kenneth kunde inte dölja sin förvåning.
”Njaa… ” Anders log lite snett. Asch, jag måste väl erkänna då. Jag hade hit några tjejer från ett caféet nerifrån stan. De kan trolla med maten. De är helt underbara. Snabba var de också och faktiskt, förvånansvärt nog inte speciellt dyra heller.
Sonja tittade forskande på Anders. Hon visste nog vilket café han talade om. Det förvånade henne att han kunde umgås så obesvärat med Markströms dotter, efter allt de gjort familjen! Kunde det vara så att han inte kände sig speciellt delaktig i aktionerna. Han var inte aktiv alla gånger. Han vägrade ibland att hänga på Björn och Krister och deras hämndaktioner. Ändå var det han som hade varit grymmast, fast det inte existerade i Anders medvetande. En affär är en affär som han brukar säga. Det var något helt naturligt för honom. Han hade ju faktiskt köpt skärgårdshemmanet!

Alla drack vin och det tog inte länge innan skratten rungade under taket. Till och med den mera svårflörtade mormodern hade tinat upp.
Sonja var om möjligt ännu lyckligare än tidigare. Allting stämde. Vilken underbar familj han hade vuxit upp i. Undra på att Anders verkade så hel och oförstörd.
De levande ljusen fladdrade. Det klirrade i glasen och porslinet. Anders far deklamerade ur ”Fänrik Ståhls sägner” och kom alltid av sig på vers två. Det ledde till att mormor började muttra igen.
”Mamma,” sa Anders, ”kan du inte få honom att sluta?”
”Jag gör mitt bästa, men jag orkar inte sparka på hans smalben mer.”
Alla skrattade, Anders far också, fast han först såg lite snopen ut.
Anders började samla ihop disken och fick tacksamt hjälp av brodern.
” Dags för efterrätt! ” hojtade Anders uppsluppet och kom ganska snart in med fyllda dessertskålar.
” Creme Brulé, mina vänner!” Ser ni sockerskorpan ovanpå? Vet ni hur de gjorde det? Jag trodde inte mina ögon. Tjejerna kom in med en gasbrännare i köket. De gjorde det med gasbrännare! Visst kan man bli imponerad va?”
”Ja jag säger då det!,” kommenterade mamman.
”Går det att få kaffe utan någon märkvärdighet? undrade mormor. Hon hade inte ätit av köttet för det var en aning rosa och hon hade klagat på att det inte var färdigt gräddat.
”Det kommer, det kommer, mormor. Du skall få konjak också. Det blir bra va?”
Tanten lyste upp.

Konjak, tänkte Sonja. Hon kände sig redan lite lullig av vinet. Det var en skön känsla. Hennes kinder hettade. Det kunde nog inte bli bättre än såhär. Hon hade fått en familj igen.
Kaffet kom också på bordet. Efter det började alla tala i mun på varandra. Den förut så tysta Kerstin fnittrade åt allt hon hörde.
Plötsligt klingade Anders med skeden i koppen och bad alla att vara tysta en stund.
”Jag skulle vilja säga något.” Han vände sig mot Sonja.
”Orsaken till att du och min familj är bjudna hit i kväll är naturligtvis den enkla anledningen att jag vill att ni skall lära känna varandra. Ja, ni har känt varandra från tidigare, men nu hoppas jag på att det skall bli på ett annat plan.”
Alla log mot varandra. Sonja log mot Anders fast hon kände sig en aning besvärad. Det blev plötsligt en sådan märklig stämning.
”Mamma, sitter du bra?” undrade Anders.
”Vah?
”Jag vill bara berätta för dig att jag är helt, fullständigt, galet, förälskad i Sonja.”
”Ja, jag misstänkte väl det, men det är ju ingenting jag tänker lägga mig i.”
Sonja vred sig på sin stol. Hennes kinder blossade och det skulle komma att bli värre.
”Sonja, jag har en överraskning till, denna fantastiska kväll.”
Han sökte med handen i byxfickan och tog fram en liten ask. Alla drog efter luft.
” Sonja, vill du gifta dig med mig?”
Hon höll på att svimma. Anders lyfte på locket till asken och visade upp en bred ring.
”De… det…v…” Hon såg hjälpsökande på Anders mamma som bara log brett.
”Åh, vad jag blir överraskad! (Fan varför gör han såhär?)
Anders fumlade upp en annan ring ur den andra fickan. ”Det finns ingenting att vänta på, jag har aldrig varit så säker i hela mitt liv, inte ens när jag köpte Almlunds rederiaktier. Titta på ringen, Sonja. ” Han sköt över asken till henne.
Sonjas händer darrade när hon försiktigt lyfte ringen.
”Läs vad det står i.”
” 13.11.86. Sonja o Anders.” Hon viskade fram hur inskriptionen löd.
”Det är en förlovningsring min älskade. Jag har en likadan. Du skulle göra mig till Öns lyckligaste man om vi satte dem på oss.”

Anders tittade ömt på Sonja. Han verkade inte alls besvärad av de andra som satt vid bordet. Mormodern satt och knöt in några sockerbitar i en näsduk. Hon tittade inte ens upp, men alla andra hade sina ögon klistrade på Sonja.
”Vi har ju inte varit tillsammans så länge, men den korta tiden som varit, har varit underbar.” Sonjas röst darrade märkbart. Det var en märklig situation.
Jag vill! Jag vill!... Men inte såhär. Det kom så oplanerat. Jag har inte fått tänka efter ordentlig... Tankarna gjorde saltomortaler i huvudet på henne.
Men, vad fanns det egentligen att tänka på? Vi är ju som skapta för varandra. Det har jag ju alltid tyckt. Det är bara jag som inte kan vara spontan någon gång. Varför inte greppa lyckan i luften när den en gång susar förbi?
” Ja” hörde hon plötsligt sig själv svara och hon kände sig sprängfärdig av lycka.
Anders ställde sig upp och böjde sig över henne. Ömt satte han ringen på hennes finger och hon tog hans ring och trädde den på hans ringfinger. Nu var de förlovade.
Detta efterföljdes av en applåd.
Anders far höjde glaset och de andra gjorde likadant. ”Skål för de unga! Skål mitt herrskap!”
Sonja fick se sig bli kramad av alla utom mormodern som inte ville stiga upp.
Hon kände sig helt omtumlad. Det kunde inte vara sant! Hände detta henne? Den obetydliga Sonja med den snygge populäre Anders?

”Jaha, när blir det bröllop då?” undrade Anders pappa. ”I sommar?”
”Javisst, redan i juni, ” sa Anders.
”Va? Nej! Det går inte!” Sonja såg bestört ut. ”Jag har blivit lovad utlandspraktik. Min handledare ringde igår. En tysk domstol…”
”Det har du inte berättat,” sa Anders snopet.
”Jag skulle ha gjort det ikväll, men det blev så mycket annat.”
”Du kan ju alltid tacka nej, du lovade väl ingenting?”
”Tacka nej till ett sådant erbjudande?” Hon blev stum några sekunder. ”Va?” Hon såg hjälpsökande på de andra. Anders bror ryckte på axlarna.
”Det är ingen annan som ens fått ett sådant erbjudande… Det är faktiskt lite speciellt, en fantastisk möjlighet…” (Vad håller jag på med?)
Anders verkade inte förstå vad hon talade om.
” Men, jag har ju planerat allt, jag hade hoppats på ett sommarbröllop. Visst gifte ni er mamma på sommarn också, och mormor och morfar…?”
”Ja det var ett fantastiskt bröllop!” Anders far var rödbrusig om kinderna och släppte inte konjaksglaset ens för några sekunder. Med glaset i handen pekade han på sin hustru.
”Du minns väl? Alla som hade någon som helst betydelse på ön var bjudna. Bäst av allt var att svärmor och svärfar stod för fiolerna. Haha! Eller hur kära svärmor?”
Mormodern tittade upp. ”Ja det var ju av nöden. När som helst skulle ni ha blivit en skam i stan. Det gäller att handla snabbt nu, sa jag åt Gerhard.”
Hon tystnade som om hon försökte minnas.
”Ja, det blev ju någorlunda bra… det var Skaglund som vigde er eller hur? Eller hade han hunnit gå i pension. Han vigde åtminstone din syster ... att jag inte minns.”
”Det var Skaglund! Det var flera år innan han pensionerade sig.” Anders mamma var helt säker.

Sonja tittade olyckligt på Anders som tittade tillbaka, sen log han.
”Vi kan ta ett sommarbröllop året efter. Jag får väl ge mig till tåls.” Anders hade hunnit tänka efter.
En lättad suck undslapp Sonja. Hon hade absolut inte tänkt tacka nej till erbjudandet att få arbeta i Tyskland.
”Sedan får jag behålla dig ett helt långt underbart liv.” Anders lade armen om Sonja och hon lutade lättat huvudet mot honom.
”Det tycker jag verkar förnuftigt ,” sa Anders mor. ”Varför skall ni skynda på med en sån sak? Det är ju inte som förr!”
”Det fattar du väl, mamma?”
Svägerskan Kerstin fnissade till. Hon hade inte sagt många ord under middagen, mest kommenterat med sitt återhållna fniss.
Anders var glad igen.
”Egentligen är det helt perfekt! Jag kommer att ha hur mycket som helst nytta av Sonjas juridiska kunskaper. Du pappa vet väl vad det kostar att anlita jurister? Vill man bli lagligt rånad så skall man vända sig till en advokat, haha!”
Fadern grymtade bara.
Sonja kände oron komma krypande igen. ”Det är ju långt i framtiden. Du hinner bli rånad med advokatarvoden flera gånger om innan jag slår mig till ro här.”
”Men vi skall ju gifta oss?”
”Ja men jag har inte i planerna att bli affärjurist. För mig har det alltid funnits något annat som hägrat.
”Jaså? Vaddå, om jag får fråga?” Anders var roat nyfiken.
Sonja tittade sig lite oroat omkring.
”Anders vi kan väl prata sen. Varför ta upp såna saker nu vid middagsbordet? Det kan ju inte intressera någon…” Hon tittade bedjande på Anders som inte verkade lägga märke till hennes blickar.
”Det intresserar mig! Jag vill veta vad min blivande hustru har för planer. Ja faktiskt ! Det intresserar mig riktigt mycket till och med.”
Var det sarkasm i Anders röst? Hon visste inte. Hon hade inte märkt den sidan hos honom.

Andhämtningen hos alla verkade nästan att upphört. Lågorna från de levande ljusen som tidigare fladdrat livligt i takt med sällskapets gestikulerande stod nu helt stilla.
”Jag har alltid haft planer på att fortsätta utbilda mig.”
” Jaha, har du inte tänkt att komma hem när du är färdig? Vad fan skall du göra där borta. Det räcker väl nu. Du har utbildat dig, du är klar! Vad är det som inte passar i det liv som jag erbjuder dig? Du får ett vackert hus, en bra position i samhället, mina affärer går bra, det är bara att ta för sig. Skall du ha mer? Vad är det i så fall? Vad är det som är bättre där borta än det jag nu erbjuder dig? SÄG NÅGOT!” Anders hade höjt rösten.

Sonja vägrade svara.
Hon steg upp och tog sin tomma kaffekopp som en förevändning att gå till köket. Hon måste få rymd och luft runt sig.
Vad är det som händer egentligen? Vad vill han? Vad vill jag? Vad konstigt allt blev, en konstig framtvingad situation.
Hon satte sig på en kökspall och tittade sorgset på högarna av disk.
Anders stod plötsligt bakom henne.
”Älskling, vad är det du vill säga?”
Sonja vände sig hastigt om, slog ut med armarna i en maktlös gest.
”Det kom så hastigt på allting. Vi borde kanske ha diskuterat igenom allt i vårt liv innan du kom på iden med att vi skulle förlova oss.”
”Men det har vi ju gjort! Vi känner ju varandra. Du vet ju allt om mig, att jag vill utveckla mitt företag med värdepapper, fonderna och de delarna. Jag älskar den här Ön. Det finns inte bättre ställe på jorden. Jag vill bo och leva här i mitt vackra hus tillsammans med dig och våra barn. Det kan inte bli fel!”
”Jag vet vi har talat om din dröm, men vi har inte talat om min. Jag kan inte tänka mig att ge upp den. Det är tanken på det som gjort att jag orkat kämpa alla dessa år med min mamma, skolan och…ja, universitetet. Jag kommer att tappa mig själv om jag inte får fullborda den.
Min dröm är att skipa rättvisa. Redan som barn hade jag bestämt mig för att straffa de skyldiga och fria de oskyldiga. Det måste finnas rättvisa!”
” Du kan väl skipa rättvisa här hemma? Det behövs nog minsann!”
”Ja i princip. Men jag behöver utbilda mig mer och få mer erfarenhet och det kan jag inte få här.”

”Men alla våra kvinnor i vår släkt har funnits vid männens sida. Vi har svårt att acceptera något annat. Vad är det för dumheter du har hittat på?”
Sonja blev bara att stå och gapa.
”Vaddå dumheter? Vad är det som är dumheter? Mitt val av yrke? Varför? För att jag är kvinna?
”Ja, jaa! på alla frågor.! Anders brusade upp igen, men Sonja bet envist ihop munnen. Hon var snart färdig jurist. Hon var inget dumhuvud. Hon visste vad hon ville. Denna ö hade blivit för liten för henne. Insikten om det klampade bryskt in i hennes medvetande. Det överrumplade henne.
”Det var det mest konservativa och insnöade jag hört på länge. Vakna upp karl! Vi lever i ett modernt samhälle.”
”Ja jag fattar! Du har blivit för fin och smart för oss!” sa Anders syrligt.

Sonja vilade sitt ansikte i händerna. Hon skulle snart börja gråta. När hon sedan såg upp på Anders märkte hon att han såg minst lika gråtfärdig ut.
”Kan jag inte få dig att tänka annorlunda?” frågade hon i bevekande tonfall.
Han slog bara irriterat ut med armarna.
Hennes stora ungdomsförälskelse, så nära att bli hennes… Hon tittade ner och kände på den blanka guldringen, sedan började hon sakta dra den av sig.
”Snälla Sonja, gör det inte! Snälla, snälla! Jag kan vänta några år. Gör det inte!
En av hennes drömmar fick offras för en annan, större.
Obevekligt och med en klump i halsen drog hon ringen av sig och gav den till Anders som stirrade på den som om han trodde att den kunde förintas bara av hans blick.
”Vad skall vi säga till dem där inne?” Anders snörvlade till.
De hörde sorlet från matsalen.
Sonja drog en darrande suck, hennes ben skälvde. Hon trodde hon aldrig varit så förlamande ledsen.
”Det blir väl jag som får ta hand om det.”

Alla i matsalen tystnade när de kom in. De hade inte behövt säga något, det syntes i deras ansikten.
”Jag vet att jag sade ja till Anders för bara en liten stund sedan…”
Hon vätte läpparna. ”Det var kanske en aning förhastat… Det verkar som om vi har oförenliga framtidsvisioner,” sa hon knappt hörbart till de förvånade personerna runt bordet.
”Förlovningen är uppskjuten på obestämd framtid.”
Ingen sade något förrän mormor nappade tag i näsduken med sockerbitarna, öppnade väskan och släppte ner knytet, sedan stängde hon väskan med ett hårt knäpp.
”Idiot!” sade hon åt sitt barnbarn, ”kan du ringa efter en taxi?”
Det hörde inte Sonja för hon var redan på väg ut genom dörren.