22

Kommissarie Rune Mattsson lyfte upp glasögonen på hjässan och nöp med tummen och pekfingret vid näsroten. Hela förmiddagen hade han suttit med skrivbordet överfyllt av papper insamlade från den försvunne Sven Lönnblads bostad. Även mannens dator var beslagtagen och undersöktes just nu av datakunniga. Det var inte mycket som kommissarien förstod av det som låg på bordet.
Siffror, siffror och åter siffror i komplicerade taluppställningar. Var dessa papper bara en samling nonsens, rappakalja utan mening och innebörd eller fanns det någon tanke och realism i siffrorna? Kunde de säga honom någonting? Kommissarien hade en vag känsla av att orsaken till Lönnblads försvinnande låg framför honom på bordet.
Det som var mest märkligt, var de med namn märkta pärmarna. De låg alla i två stora kartonger på golvet i hans arbetsrum som en märklig sluten hemlighet. De innehöll samma sak som det som låg på skrivbordet. Siffror och tal…
Han hade antecknat alla namn som han stött på bland alla pärmar och papper.
Tjugoåtta namn inalles blev det. Ett biträde hade hjälpt honom att söka data om dessa personer och sedan suttit med kommissarien och försökt se ett mönster eller något avvikande i informationen. Nästan alla var födda på Ön. Mor och far fanns omnämnda. Några av namnen hade de lyckats spåra till Svens arbetsplats, där han hade jobbat innan han sjukpensionerat sig och några var grannar…
Och så var det då byggmästare Janne Waldén och den där advokaten vid EU-domstolen, Sonja Andersson… och Bengt Sundfors som utom sig av oro hade kommit hastande till Lönnblads lägenhet. Han hade varit med i sökandet varje dag sedan försvinnandet. Janne Waldén hade erbjudit polisen sina byggare att vara med vid skallgången i de närliggande skogarna. Anders Larsson… han som var ett namn inom rederinäringen, hade ringt upp honom och frågat hur sökandet framskred… Det var inte dåliga vänner han hade…
Man skall inte låta fördomar fördunkla intellektet, men Rune Mattsson kunde ändå inte låta bli att fråga sig: Hur kunde det vara möjligt? Är det ändå inte så att kaka söker maka? Vad hade de gemensamt?

Det var biträdet som plötsligt hade noterat att så många råkat vara födda samma år. 1965! Samma år som Sven…
Sonja Andersson hade sagt att de var ungdomsvänner… var de även klasskamrater?
Poliserna hade separerat de som var födda 1965 från de andra namnen. Det blev elva stycken. Två av dem var döda på grund av olycka. Kommissarien kunde lätt dra sig till minnes angående båda dödsfallen.
Det ena var en drunkning och det andra en dödsstörtning från ett fågeltorn i Sverige. Han som drunknade dog på grund av sin egen dumdristighet, men den där kvinnan… Han sökte i sina papper… Berit hette hon… hennes fall borde man kanske titta lite närmare på. Han var själv bara en ung man då det hände, inte ens utbildad polisman, så han hade inte haft något att göra med det som hände. Det var den gamle kommissarien som hållit i allt.
Han hade ett bra minne. Han brukar faktiskt vara lite stolt över det. Han kunde rätt bra minnas historien. Man hade skickat en rapport till stationen från en polismyndighet i Sverige efter olyckan. Undersökningen hade lagts ner. Det hela bedömdes som en olycka. Han skulle söka upp den rapporten hade han bestämt sig för.

Nu satt han i sin kontorsstol och grubblade. Hela hans förnuft ropade till honom att det låg en hund begraven i Lönnblads försvinnande.
Han suckade och läste än en gång genom listan på de som var födda 1965.
Katarina Elonen, f. Harring, bosatt i Helsingfors och ägare till det kända varuhuset ….. ?........ och klädbutiken som hade vandaliserats här på ön. Krister Granfält, bilhandlaren… och Kaj Forslund, den där fullständige galningen som gjort inbrott hos Sonja Andersson!!
Rune Mattsson drog efter andan. Det kunde inte vara en slump.

Det knackade på dörren.
”Ja kom in” sa kommissarien något irriterat, då han inte ville bli störd i sin tankegång.
Biträdet stack in huvudet för att kontrollera chefens min, såg att han inte såg för nöjd ut, men ursäktade sig inte utan kom in i rummet.
”Du måste se det här. Jag ringde skattebyrån och fick utförlig information om dem som vi listat upp som födda -65 ”.
Han lade ett knippe papper i kommissariens hand, som genast började granska det.
”Ja, du ser själv. De är anmärkningsvärt förmögna, rika som troll faktiskt. Fastigheter, mark, affärer, lastbåtar, aktiestockar… tillsammans äger de en stor del av Öns tillgångar.
Alltså…titta på kufen Sten Lönnblads förmögenhet. Inte dåligt för en utvecklingsstörd va?”
Kommissarien stirrade tyst på informationen han fått.
”Jag vet ingenting om Susanne Lundqvist. Hon emigrerade som tonåring till USA.”
”Du är för ung för att minnas henne,” mumlade kommissarien ner i papperna. ”Hon har varit lite av en kändis. Man kunde se henne på framsidorna på modemagasinen nu och då. Ja, jag vet för lite om sånt där.” Han såg grubblande ut, som om han tänkte på något helt annat än vad han talade om.
”…så det gick inte så dåligt med hennes karriär heller.”
”Jag kan be om att få information från Helsingfors om Elonens affärer och så om den där journalisten Anna-Lena, utlandskorrespondenten eller vad hon är… hon har givit ut böcker…alltså…” Biträdet såg ivrig ut. Han väntade bara på klarsignal till att fortsätta av sin överordnade.
”Vad får mig plötsligt att önska att jag var född 1965 och att jag hade en vän som heter Sven Lönnblad?” undrade kommissarie Rune Mattsson för sig själv, föll i en kort tankepaus, men tittade sedan på sin kollega.
”Bra jobbat, tack!” sa han. ”Nu skall jag fara på ett litet besök till Tornlundska villan. Jag undrar om inte Sonja Andersson har mer att berätta än vad hon ger sken av.”



Teet var hett, men Sonja höll ändå händerna tappert slutna runt muggen. Hon behövde värmen även om den var på gränsen till smärtsam.
Med en smal luftstråle blåste hon ner på teet och såg ytan krusa sig. Hennes spegelbild i muggens djup försvann och återkom i jämna intervaller vartefter hon blåste.
Hon försökte nu avsluta en tuff dag på ett någorlunda sansat sätt med detta te och satte tillfälligt all koncentration på drycken.
Det var kväll och hon hörde någon av flickorna spola toaletten på övre våningen. Det var ljud som hon hade vant sig med att höra, ljud hon tyckte om, ljud som sade att hon inte var ensam.
Ända från den stund hon vaknat på morgonen hade hon känt sig tyngd över att Kajs situation. Han hade blivit intagen för sluten vård med diagnosen djup psykos.
Han var det tydliga tecknet på att de oskrivna lagarna i klassens pakt hade luckrats upp. De hade lämnat honom åt sitt öde i sitt bokmausoleum.

När Bengt hade fått veta vad som hänt hade han ringt och oroat sig över att han missat att kontrollera hans medicinering, men på samma gång var han irriterad över att allt verkade vila på honom just nu. Han hade fortfarande inte gett upp sökandet efter Sven och skulle inte göra det heller, inte förrän han hittade honom, levande eller död.
”Ni andra verkar ju inte bry er!” hade han vrålat i örat på Sonja.
Sonja hade bara varit tyst först och lyssnat till hans upprörda utskällning, för till en del hade han rätt, men slutligen hade hon avbrutit honom..
”Jag tror att han lever. Vem annan än han kunde ha sänt sms:et till Krister och Janne…och till Anders om inte han? Det var ett okänt nummer, men vem skulle det annars vara?”
Bengt hade varit tyst några sekunder innan han med lugnare röst frågade:
”Var det han …tror du det?”
”Ja vem var det annars som skickade meddelandet? Vem annan kan veta på förhand vad som ska hända. Jag fick den spöklika känslan som jag ofta får när Sven prickar in sina profetior”.
”Du har rätt! Det måste vara så!” Det hade inte varit svårt att höra hur Bengts humör steg och ett nålstick av dåligt samvete hade drabbat henne.
Hon kunde lika gärna ha fel.

Inte lång stund efter Bengts telefonsamtal hade en bil rullat in på gården.
Kommissarie Mattsson var den som steg ur den och granskande hade sett upp på villan.
Hon hade kunnat se honom från köksfönstret och hans synande av huset hade givit henne en halv minut extra för att förbereda sig. Han skulle komma med flera frågor, det hade hon genast misstänkt. Egentligen borde hon vara glad om frågorna kunde bidra till att man kunde hitta Sven, men det fanns även en del ljusskyggt som hon inte ville att skulle komma i dagern, som definitivt inte var förenligt med hennes yrke. Hon hade stålsatt sig, men ropade ändå ett ledigt ”kom in!” när det knackat på dörren.
Hon hade sett till att stöka obekymrat i köket och torkat sig noggrant på en kökshanduk innan hon leende stäckt fram handen mot Mattsson. Han hade slutit sin hand om hennes med ett kraftigt handslag, men sedan ogenerat fortsatt syna hennes hem även inomhus. Sonja mindes hans svepande blickar över köksinredning och möbler.
Med en gest hade hon erbjudit honom att sitta ner vid köksbordet.
”Kaffe kanske?” hade hon erbjudit honom. Han verkade först tänka efter, men bestämde sig tydligen sedan för att tacka nej.
Hon hade gjort sitt bästa för att dölja sin irritation över att inte fått brygga kaffe. Det skulle ha gett henne välbehövlig tid för att samla sig. Istället hade hon låtit kallvattnet rinna medan hon hämtade två glas från ett skåp och fyllt dem med kallt vatten. Under hela tiden hade hon känt Mattssons blickar mönstra henne.
Hon hade placerat ett av glasen framför honom och behållit det andra i handen när hon satte sig mitt emot honom. Han hade genast druckit ur halva och hon hade också tagit en klunk som svalkande runnit ner i hennes matstrupe.
”Det är ett vackert hem du har,” hade han börjat samtalet.
Sonja hade tydligt visat sin glädje över kommentaren och lett brett och tackat för det.
”Jag har kontinuerligt låtit underhålla det fast jag inte bott där själv. Jag skulle nog inte kunnat leva med tanken på att jag hade låtit det förfalla. Det är en av de största kaptensvillorna i stan…jag är faktiskt lite stolt över det, ja inte att det är så stort förståss, utan att det är ett ovanligt vackert hus.”
Usch, det där låter vimsigt. Kunde han märka av hennes nervositet?

Hon tog en klunk vatten till, men han hade inte rört sitt glas.
”Du bodde ensam som barn med din sjukliga mor har någon låtit berätta för mig. Hur klarade ni er? Ekonomiskt? …och praktiskt?”
”Min mamma sålde av klenoder från hemmet till en auktionsfirma i Helsingfors. Tyvärr kan jag ju säga nu, men hon tyckte väl att det var nödvändigt då. ”
”Jag är en nyfiken man…jag kunde inte låta bli att kontrollera…”
En kort sekund hade han tvekat innan han harklade sig lätt och bestämde sig för att ta ny fart.
”Hon skattade för betydande summor fram till sin död…även du har verkat vara på grön kvist från unga år… Jag skall fråga rent ut. Var kom egentligen pengarna ifrån? En ung flicksnärta med en handikappad mor och på den tiden…det förbryllar mig, måste jag erkänna. Varifrån kom inkomsten?” Mattsson hade inte släppt henne med blicken. Hon visste med säkerhet att han just då hade använt sitt yrkeskunniga öga för att besikta henne. Vred hon på kroppen, blinkade hastigt, vätte läpparna, sökte ord, då kunde han ha en lögnare framför sig.

Förvånat hade han istället fått erfara hur det var att drabbas av hennes yrkesskicklighet, när hon istället för att svara vände på situationen och började ställa frågor.
”Vad är det här? Handlar inte ditt besök om Svens försvinnande? Vad har du med min privatekonomi att göra?” hade hon frågat honom med en höjd röst fylld av stålklang.
Hon hade gett honom ljungande blickar och han drog häpet efter andan, men lät sig inte skrämmas.
”Jag har rätt att ställa dessa frågor.”
”Och jag har rätt att låta bli att svara. Jag har en viss erfarenhet av juridik, det har du väl inte missat i din genomgång av mitt privatliv?” Orden hade kommit utan tvekan, välartikulerat och med skärpa.
Mattsson hade mött hennes blick, mindes hon, och den hade inte vikit en tum, utan han hade med samlat tålamod förklarat för henne:
”En man är försvunnen sedan snart två veckor. Lägenheten ger spår av att ett brott kan ha begåtts. När vi misslyckats med att hitta honom måste vi gå mera på djupet i vårt sökande. Det som har slagit oss är att han verkar ha många betydande vänner. Betydande i den mening att de har det ovanligt väl ställt och har framskjutande positioner i samhället.”
Hon hade lyssnat med höjda ögonbryn och sedan lagt huvudet på sned som om hon inte helt trodde på kommissarien.

Han fortsatte:
”Det finns ett märkligt sammanträffande. Nästan alla namn som dyker upp hör till personer som är födda samma år. 1965! Även du är född det året.”
Hon hade fått en menande blick.
”Kan du hjälpa mig att bringa klarhet i det?” Där hade det kommit! Han hade hittat ett samband, men hon hade inte blivit direkt oroad. Alla i klassen visste hur de skulle svara. Det hade de gått igenom för flera decennier sedan. Förklaringarna skulle vara samstämmiga, men det var viktigt att man inte använde samma ordval för att beskriva situationerna. Det skulle inte få låta inlärt och som ett överenskommet manus.
Lugnt och sakligt hade hon förklarat för honom om den sargade, spretiga klassen som ingen egentligen ville ta ansvar för. Hon hade också beskrivit för honom hur detta hade enat dem istället för att föra dem närmare ett misslyckat liv.
”Vi har alltid försökt stötta varandra!” Hon hade inte haft problem med att se rörd ut.
Det hade inte gått att utläsa något från kommissarie Mattssons ansikte. Han fortsatte bara sina frågor.
”Jag vill återgå till inkomsterna. Vilken källa öste ni ur?”
Det fanns en överenskommelse om att inte exponera Svens märkliga begåvning, men hon behövde ändå ge Mattsson ett svar. Han hade ju tystnadsplikt och…ja Sven var ju faktiskt försvunnen. Det ställde allt på sin spets.
Allt som kunde bidra till att han kom tillbaka oskadd måste framföras. Det var hennes ståndpunkt. Hon hade tagit ett djupt andetag innan hon började sin mycket utslätade karaktärisering av Sven. Hon berättade om hans matematiska kunskap och förmåga att behandla statistik, vilket hade resulterat i bra aktieplaceringar.
”Det förklarar namnen som du stött på i hans lägenhet. Han har förmodligen sparat många av sina anteckningar och uträkningar,” hade hon sagt och ryckt på axlarna som om det inte var något att lägga vikt vid.
Hon hade sedan urskuldat sig att hon egentligen inte kände till hur han haft det de senaste åren. Hon hade ju levt utomlands, men hade rekommenderat honom att tala med Bengt.
Det bästa av allt vore om kommissarien inte misstänkte att de höll inne med något. Att vara tillmötesgående var förmodligen det bästa sättet att få honom att låta bli att gräva djupare.

Kommissarie Mattssons granskande blick hade inte lämnat henne när han frågat:
”Kan hans begåvning ha något med försvinnandet att göra? Kan någon från klassen känt sig förfördelad eller orättvist behandlad? Finns det intriger som du glömt att berätta om?”
Hon hade gjort min av att det inte var en stor sak, bara konstaterat:
”Tja, vi var unga…ibland bråkade vi väl, men bara om petitesser, vad jag kan minnas. Nu har vi ju kommit så ifrån varandra att det inte finns någon större möjlighet att inte ha delade åsikter.”
”Är du säker på det?... att ni kommit ifrån varann? När Kaj Forslund gjorde inbrott hos dig dök tre av dina gamla klasskamrater upp. De var där före polisen till och med. Kontaktade du dem?”
Sanning eller lögn, sanning eller lögn…
En varningsklocka hade ringt i hennes medvetande. Hon fick inte åka dit för att tala osanning.
”Nej,” hade hon svarat kort.
”Vem ringde då?”
Hon hade använt sin allra mest uppriktiga min.
”Från djupet av mitt hjärta hoppas jag på att det var… Sven.”
Mattsson min hade varit obetalbar.
”Lurar han oss?”
”Vad vet jag? Han är en mycket speciell man.”
”Är? Tror du han lever?”
Hon hade ryckt på axlarna. ”Man hoppas ju…”
”En sak till… Vad hade du i ditt hem som Forslund ville ha?”
”Åh, den stackaren! Han är illa däran. Djup psykos har jag fått höra. Ja vad ville han ha? Tja, vem vet vad som rörde sig i hans förvirrade hjärna. Kanske…detta är bara lösryckt, men han har ofta frågat efter min morfars loggböcker.”
Vilket inte var en lögn i sig.
Mattsson hade nickat och hon hade fått en känsla av att han svalde det för han förklarade sig nöjd så där långt.
Han hade bett henne höra av sig om hon kom på något som kunde sprida ljus över Svens försvinnande.
Det hade hon genast lovat, glad över att han gick.

Efter Mattssons besök hade hon satt sig vid datorn och jobbat på distans mot sin sekreterare i Luxemburg. Arbetet var roligt igen! Timmarna hade flugit iväg och hon hade känt att hon fått något viktigt gjort. Tiden med att måla staket verkade vara över. Ändå kunde hon inte låta bli att erkänna för sig själv att våren och sommaren ute på Ön hade varit en av hennes viktigaste perioder i sitt liv. De var de veckor som fått henne att samla krafterna igen, bli sitt gamla jag, fast ändå inte samma jag… istället ett starkare…
Ett ljud hade fått henne att skrämt vända sig om där hon suttit vid skrivbordet.

Anders hade nästan ljudlöst kommit in i rummet.
”Herregud, vad du skräms!”
”Jag har knackat på och dessutom ropat, men ingen verkade höra mig,” hade han försvarat sig mot hennes förebrående blickar.
Hastigt hade hon kopplat bort sig från internet med ett kort hejdå till sin sekreterare, vilket Anders tydligt noterat.
”Jobbet, jobbet, eller skall vi säga att det är kallet?”
Nu, sent på kvällen, när hon satt med sin mugg med te i händerna kunde hon ändå minnas den vassa tonen i hans röst.
”Tänker du inte glömma? Kan du inte lägga det gamla bakom dig?”
Hon mindes hela samtalet, ord för ord.”
”Hur skulle jag kunna det när det gamla söker upp mig. Sonja, hur fan kunde du?! Hur kunde du låta mig vara ovetande hela tiden. Du har berövat mig möjligheten till att få vara far! Jag känner mig bestulen! Fattar du!”
”Kom du hit för att skälla ut mig kan du gå igen!” Hennes ton hade varit knarrande bister.
Något lugnare sade han: ”Inser du inte vilken chock det gav mig? Jag trodde att jag inte hade egna barn och så plötsligt står hon där… jag har haft en dotter hela tiden medan jag längtat och längtat efter ett barn… Hur kan du vara så förstoppad i skallen att du inte fattar vad det gjort mig? Det finns en person av mitt kött och blod och jag har inte fått se henne växa upp! Tanken gör mig nästan… galen!” hans röst hade brutits.

Hade hon gjort fel? Ja, det hade hon! Hade hon något annat val än att erkänna att hon hade satt sig själv i första rummet? Nej det fanns det inte! Detta var sanningen.

”Jag var så rädd att jag skulle bli övertalad att komma hem igen, att jag skulle bli fast på Ön i all evighet.” Hon hade uppgivet mött Anders ögon.
”Hade det varit så farligt det då? Ett liv med mig? Jag kunde ha erbjudit dig ett bra liv… fattar du? ett bra liv!”
”Det hade hindrat mig. Jag skulle aldrig ha varit där jag är idag om jag stannat.”
”Du kunde i alla fall ha delat med dig av henne. Du hade ingen rätt att hålla henne för dig själv!”
”Jag tänkte på dig, men det blev bara uppskjutet hela tiden. Hennes styvfar var en bra pappa. Hon hade det bra.”
”Han fick ha henne, men inte jag! En afrikan!”
”Ja vaddå? Skall vi låta lite inskränkt ö-mentalitet sippra ut nu? Kan du lite mera precist förklara vad du menar?” Kommentaren var spydig, hon hade märkt det själv.
Hon kom exakt ihåg hur han hade dragit fingrarna genom håret. Axlarna hade sänkts.
”Förlåt, jag är bara så uppriven, svartsjuk kanske.” Volymen hade sänkts och fick en bedjande ton.
”Sonja, jag vill träffa henne!” Han hade böjt ner huvudet och tittat på sina händer.
”Jag vill ha ett faderskapsutlåtande och sedan vill jag att hon skall skrivas som min… det var mitt ärende.” Hans ansikte som hon kände så väl, som hon aldrig hade glömt, hade fått tydliga streck vid ögonen. Vecket från näsan ner mot hakan var djupare än hon kunde minnas och hans panna verkade inte kunna bli slät mera. Munnen var hårt sluten och uttrycket var spänt.
”Anders, hon är myndig, hon kan välja själv. Du talar med fel person.”
Hon hörde själv när hon sade det, att rösten hade förändrades och blivit mildare… djupare.
De hade ett barn tillsammans, hon och hennes ungdomskärlek! Han hade hela tiden velat ha barn och hon hade undanhållit honom den möjligheten
”Gör hur ni vill!” hade hon sagt. ”Det ligger inte på mig att bestämma det där. Jag kommer inte att stå som hinder på något vis.”

Då hade han gjort något överraskande. Han tog plötsligt några långa kliv mot henne och slog armarna om henne så hon lyftes upp från skrivbordsstolen. Hårt, hårt hade han hållit henne i famnen. Hon visste inte hur länge. Hennes kind var hårt tryckt mot kashmirtyget i kavajuppslaget. Lukten av ull och herrparfym, kanske Hugo Boss, hade fyllt hennes näsborrar helt. Hans läppar hade glidit över hennes panna och ner på kinden. Så, med läpparna mot hennes hud hade han viskat att han längtat så, aldrig glömt henne. Varje dag de första åren efter deras underbara sommar tillsammans hade han tänkt på henne. Lika plötsligt som han slutit henne i sin famn släppte han henne.

”Jag var en idiot, då som nu. Nu är jag en lycklig idiot skulle man kunna säga, som älskar sin fru. Ja jag skall bara säga att vad allt du och jag hade tillsammans, så är det ett underbart minne. Det liv som jag har nu är stabilare, lugnare…jag kan bara säga att jag beundrar och älskar min fru och
nu har jag något fantastiskt att berätta för henne. Jag kan knappt vänta.”
Ivrigt hade han frågat efter Andrea.
”Var är hon?” Ett litet snett leende hade lekt vid munvinkeln. ” Andrea…du döpte henne efter mig va?”
Med en jakande nick erkände hon då det sentimentala tilltaget. Av vad hon kunde utläsa av hans otåliga min så verkade han inte kunna vänta en sekund till innan han fick presentera sitt förslag för Andrea, så hon hade bara enkelt sagt ”Där uppe” och pekat med fingret upp mot övre våningen.
Ensam i arbetsrummet hade hon suttit och hört honom ta trappan upp med två stegs mellanrum.

Muggen med te var tom och Sonja tittade dystert ner på botten och hon lovade sig själv att hon skulle skaffa större temuggar. Hon hörde flickornas lågmälda mummel på franska närma sig köket. De var alldeles för tystlåtna. Vad är det nu, hann hon tänka innan de var inne i köket.
Neela kom och slog sina bruna armar om hennes hals bakifrån. På snabb franska talade hon i Sonjas öra utan att behöva se henne i ögonen.
Hon skulle fara hem till Luxemburg. Hennes pappa hade ringt och hemlängtan hade slagit till direkt när hon hade hört hans röst. Hon hade varit lättövertalad när han bad henne återvända hem. Pappan skulle boka och betala flygbiljetterna, det var bara att packa. Andrea stökade med porslinet. Energiskt plockade hon ur diskmaskinen och satte all ren disk där de skulle vara.
Samtalet flöt fortfarande på franska.
”Andrea, tänker du också fara?” Sonja ville inte att besvikelsen skulle höras i hennes röst så hon lade fram frågan så där i förbifarten.
Hon slutade skramla med porslinet.
”Non, chère mama, jag är inte riktigt färdig här, om du förstår.” Hon gav Sonja en menande blick och kunde läsa av lättnaden i hennes ansikte.
Sonja tryckte Neelas arm och log. ”Jag återvänder snart jag också. Det är dags att er mamma börjar jobba igen. Om jag skall vara uppriktig så har jag faktiskt längtat efter att få ta tag i mitt arbete igen, ni vet, som jag älskar så.”
Andreas ena ögonbryn åkte retsamt upp i pannan. ”Det är ingenting som vi märkt.”
”Akta dig! ” Sonja hängde på den retsamma tonen. ”Ni vet att jag behövs på min arbetsplats. Skulle inte jag finnas fick de lägga ner hela EU, bara att glömma hela projektet.”
De tre kvinnorna skrattade.
De som råkade passera på gatan kunde kanske höra de franska orden dansa ut genom det öppna fönstret tillsammans med klirr av porslin och ungdomligt fnitter.