3

Halvspringande tog sig Sonja fram genom staden, den lilla staden där alla kände alla.
Staden bestod mest av villor, men hade ett litet centrum där det mesta fanns för att ha en fungerande stad. Ett tiotal affärer av olika slag låg på var sin sida om huvudgatan. Lantmännen hade gått ihop och satsat av sitt överflöd i föreningen och byggt ett varuhus i änden av gatan. Där kunde man köpa det mesta. En liten parfymdisk direkt innanför entrén erbjöd papiljotter och rosa läppstift, men också rysk tvål som man kunde köpa i stora bitar. Befolkningen hade lärt sig att använda och tycka om den tvålen som den ryska övermakten i form av soldater hade presenterat för dem några generationer tidigare.
Staden var belägen på en udde längst söderut på en ö i Östersjön. Det fanns flera hamnar åt olika vädersträck. I den allra djupaste hamnen angjor färjorna och någon lastbåt då och då. Folket som levde på ön bestod av en seg skara innovativa överlevare. Den karga naturen hade skapat en frisk, stark lagom hederlig grupp med öbor som drog nytta av vad närheten till Stockholm och Åbo kunde erbjuda. De hade aldrig dragit sig för att göra en hacka på handel av olika slag. När Öns befolkning var på väg att minska på grund av arbetsbrist, drog några tuffingar igång den moderna färjtrafiken som sedan växte och hade nu flera avgångar per dag, både österut och västerut.
Staden som tidigare varit en riktig sjöfartstad med segelfartyg utspridda över hela världen, hyste innevånare med en stor kunskap om rederinäring. Havet fanns där runt ön, inte som en begränsning, utan som en tillgång. Intresset för fritidsbåtar hade nått även hit och stadens politiker hade bestämt att bygga ut bryggor som kunde hyras för privat bruk. Båtplatserna gick åt som smör i solsken, men fylldes inte av vita dyra plastbåtar, utan träsnipa efter träsnipa förtöjdes där med grova tampar. Det praktiska folket förstod sig på att lägga nät och njöt av möjligheten att syssla med det som generationerna före behärskat till fulländning. De visste hur fisken rörde sig i strömmarna och vilken årstid och tid de fanns på grunt eller på djupet, som de uttryckte det. Inflyttningen från landsbygden och den omkringliggande skärgården hade fört kunskaper med sig som kunde vara till nytta bland de ljusa trävillorna. Det förde också med sig att de genetiskt hade kraft att stå pall för den snåla pinande vinden som oftast drog igenom staden. Med de stora havsytorna runt om staden, fanns sällan någon möjlighet till lä.

Hon genade vant den snabbaste vägen mot hemmet. Genast när hon vek in på sin barndoms gata, kunde hon se taket av huset där hon och hennes mor levde. Det stora huset tornade upp över de andra, mera normalt byggda för tiden.
Morfar hade varit sjökapten och även ägt flera fartyg. Det hade grundat för en större förmögenhet. Det senaste kriget hade åsamkat så stora skador på det lilla rederiet att ingenting av rikedomen fanns kvar. Ja, om man inte räknade den stora stadsvillan och de gamla sekelskiftesmöblerna. Det hade kunnat räddas i sista stund. Förmodligen hade det varit en stor skam för mormor, för man kunde märka att hon stannade mest inne och gick bara i nödfall ut på sta’n när hon hade ärenden.
Huset var tillräckligt stort för att mamma och pappa skull kunna bo där också när de var nygifta. Mammans lycka varade inte länge. När hennes ena ben plötsligt en dag inte lydde henne blev oron först inte så stor, men man kunde inte bortse från att något var allvarligt fel när hon började känna domningar i ryggen. Diagnosen multipel skleros hade slagit ner som en bomb i den fina Tornlundska villan. När Sonja var tolv gick mamman med kryckor. Samma år lämnade pappan hemmet. Han hade inte tänkt att ”snöa in” med en svårt sjuk hustru på halsen. Han lämnade ingenting efter sig, utom det vanliga efternamnet Andersson.
Känslan i Sonja var bitterljuv när hon tänkte på honom. På ett sätt var hon så arg på honom att hon skulle kunna mörda honom, på ett annat sätt bara längtade hon efter honom. Hon fantiserade om hur det hade kunnat vara om han varit hemma och tagit hand om sin fru och enda dotter. Ibland fick hon ett kort eller ett brev av honom, men i stort sätt kunde man säga att de inte hade kontakt alls. Situationen var någorlunda under kontroll när morföräldrarna levde, men de hade dött ganska snabbt efter varandra för två år sedan. Sonjas mamma blev snabbt sämre efter det.

Socialen kallades in när mamman blev rullstolsbunden och hade bara trettio procents rörelse i armarna. Myndiga herrar och damer med rynkade pannor hade med bestämdhet sagt, att mamman måste in på vårdhem och Sonja skulle få fosterföräldrar. Sonja grät floder och bönade och bad att hon skulle få ta hand om mamman. Det var faktiskt Anders mamma som till sist hade kommit och talat för Sonjas och mammans sak. På prov, med hjälp av hemsamarit, skulle de få bo tillsammans en tid till. Efter det hade Sonja aldrig klagat på något. Varje gång barnavårdsnämnden hörde av sig sa hon att allting gick bra, att ingenting var tungt eller svårt. Hon sade att hon hade mycket tid till att umgås med vänner och hon aldrig var trött. Det var ju naturligtvis en stor lögn. Tonårsflickan var totalt utschasad. Tyngd av för stort ansvar och en ekonomi som hela tiden var på gränsen till fattigdom, hankade de sig fram.

Framme vid huset och grinden stannade hon upp några sekunder för att ta några andetag och få ner pulsen. En stor vanskött trädgård, med mest äppelträd, bredde ut sig på framsidan av det stora huset som en gång hade varit målat i gult. Nu flagade färgen och takpannorna hade börjat rasa ner. Sonja orkade inte bry sig så mycket om det utan gick med raska steg på den igenvuxna grusgången upp till den onödigt pampiga entrén.
Väl inne kastade hon skolväskan på golvet och hängde jackan på en krok innanför dörren.
Hon skyndade sig in till mammans sovrum. Det luktade urin där inne. Det luktade instängt med blandning av sjukdom och olika odörer från människa.
Mamma Estrid tittade långsamt upp när Sonja kom in. Hon satt i en stor brun fåtölj med ett litet bord framför sig. På det låg det några tidningar och en plastmugg med saft i.
”Förlåt” sa Estrid med darrig stämma. Det hördes att hon var nära gråten. ”Jag kunde inte hjälpa det, det bara kom. Sonja, jag är våt, jag är ledsen, jag försökte verkligen hålla mig.”
”Det gör ingenting mamma. Det är jag som skall be om förlåtelse. Jag är lite försenad idag”
”Ja, jag märkte det. Har det hänt något speciellt?”
”Nejdå mamma, det blev så mycket bara när det var sista dagen i skolan, ingenting speciellt har hänt”
Mamman lugnade sig med det och Sonja drog lättat en suck.

Försiktigt hjälpte hon mamman över till en rullstol och rullade in henne till badrummet.
Hon tog av henne de våta kläderna och baxade mödosamt ner henne i badkaret och skruvade på vattnet.
”Jag stöder bara sämre och sämre” sa mamman. Det var knappt hennes svaga röst hördes över vattenbruset. ”Snart är jag sängliggande. Då kan du inte sköta om mig längre”
”Prata inte så där, snälla mamma, du kommer att klara dig länge så här ännu.”
”Älskade Sonja du är bara sexton år, men du måste ändå se klart. Det kommer inte att gå länge till det här.”
”Har socialen varit till dig?” Sonja kände sig misstänksam.
Hon kände igen tongångarna. Så där lät det alltid efter att de hade varit på besök.
”Neej . . …jo, det var en som följde med Rakel, hemsamariten, idag på förmiddagen. De hade några förslag igen för mig och för dig. Vi kanske borde tänka på det.”
Sonja tog en mjuk tvättsvamp och fyllde den med vatten och tvål och började ömt tvätta mamman på ryggen.
”Vi har det väl ganska bra, eller hur mamma? Vem skulle tvätta dig såhär fint på ett sjukhem.
Du skulle sakna allting här hemma. Nu kommer sommaren. Då blir allting lättare igen. Jag är hemma och jag kan rulla ut dig i trädgården och du kan se äppelträden blomma.”
”Men du är ju egentligen bara ett barn. Du skall inte ha så mycket ansvar.”
Mammans röst bröts.
”Tvärtom mamma, du måste tänka att jag är nästan vuxen. Jag har ju gått ut nian. I morgon är det avslutning. Har du glömt det?”
Sonja drog med tvättsvampen över sin mammas magra armar. Mamman blundade.
”Gud vad skönt” sa mamman och lutade sig bakåt i karet. ”Nej, jag har inte glömt det. Jag har suttit och tänkt på det. Du har ingenting fint att ta på dig.” Hon suckade.
”Det är inget problem mamma, jag har fått låna en fin kjol av en kompis” ljög Sonja utan minsta betänklighet.
”Går det bra att jag kokar gröt åt oss ikväll igen, mamma? Vi skulle kanske kunna spela lite kort eller…? Jag har inte betalt TV-licensen åt oss, men jag har satt in vår gamla svartvita i en garderob, bara att ta ut när vi vill. Vi skulle kunna se på Hem till gården, det kommer på tvåan.”
Sonja gjorde allt för att få sin mamma på gott humör. Det var viktigt att hon släppte tankarna på vårdhemmet. Det måste gå ändå. Allt löser sig efter hand. Hon kunde inte låta bli att tänka på Sven och hans vilda planer. Det fanns ingenting att förlora, men allt att vinna. Det kunde inte bli värre än det var nu.
Sonja började det tunga arbetet att ta mamman ur badkaret, torka henne och sätta på nattlinne fast det var innan middagen. Hon hade lärt sig att spara in på arbetsrutinerna, för att underlätta lite grann och mamman knotade aldrig.













Janne Waldén kom hem försenad liksom de andra. Han var den ende av dem, som fick stryk med en sopborste över ryggen. Hans pappa hade under dagen druckit mer än en halv liter brännvin och en försvarlig mängd öl.
Nu var han vild av ilska över att han inte fått någon mat under dagen. Hustrun arbetade dubbelt på sjukhuset och då var det meningen att han skulle laga mat åt sin tonårsson och hans lillasyster. I fyllan tyckte han att det inte var mer än rätt att ungarna lagade mat åt sig själva och åt honom. Han var i alla fall en duktig bankman och var van med en hel del service.
Egentligen ville han inte tänka på banken. De jävlarna! De påstod att han inte skött sitt jobb!
Den enda som jobbade, det var han. Dag och natt egentligen. Och vad fick han för det? Tack och adjö. Bara för ett enda litet fel.!
Bah! De sa att han drack för mycket. Det gjorde han inte. Han kunde sluta när som helst. . Det fanns bara ingen anledning att sluta nu, när han ändå var ledig om dagarna. Nu måste han gå hemma som en annan piga och passa upp på sina lata ungar.
Nej det skulle bli ändring på det. Mera respekt skulle alla visa honom och den respekten skulle först av allt börja visas av sonen.

Janne låg och hulkade i sin säng. Det gjorde obeskrivligt ont i ryggen. Han visste att han skulle få stora blåmärken och var glad att skolan hade slutat så han inte behövde visa sin kropp på gymnastiken.
Hans lillasyster kom in och lade sig bredvid honom. Han ville inte visa tårarna för henne, fast han förstod, att hon visste att han grät. Det är mera synd om henne, tänkte han. Hon är bara nio år och måste bo hemma mycket längre än jag.
”Vi säger ingenting till mamma” sa han.
Han kände att lillasystern nickade mot hans axel.
Det var ett stort ansvar för honom att övervaka att hans syster inte skulle lida någon skada. Oftast gick det ansvaret ut på att gå emellan fadern och systern. Han försökte alltid leda uppmärksamheten till sin person så att pappan skulle ösa sin våldsamma ilska över honom i stället. Det var dumt kanske, men smärtan var större att se systern bli slagen än att ta misshandeln själv. Han misstänkte nog varför mamman var borta. Det var lika tungt för henne att se att barnen for illa. Det var ett svek av henne att inte ta bort dem ifrån det där monstret. Janne kunde bara tro att hon valt att göra som hon gjorde, för att hon älskade fortfarande pappan. Han kunde se det i hennes ögon. Hon kunde minnas honom innan spriten gjorde honom våldsam. Nu önskade han inget högre än att hans pappa skulle sluta dricka, annars skulle deras lilla familj vara på väg mot total undergång.
Han tänkte på Sven. Egentligen sade hans förnuft honom att man inte kunde lyssna på vad en förmodligen utvecklingsstörd knäppis sade. Han hade i alla fall skrivit på sin lapp att han ville bli byggnadsingenjör eller pilot och hindret var hans fyllo till pappa.











Gymnastiksalen fick som i nästan alla andra skolor fungera som festsal när det var dags för skolavslutning. Österstrands högstadieskolas sal jäste över av ungdomar, lärare, personal, föräldrar, mormödrar, fastrar… Listan kunde göras lång. Alla ville se och uppleva magiken i skolavslutningen, känna doften av liljekonvalj, gullvivor och narcisser. Vitklädda upprymda festmänniskor pressade ihop sig likt rörliga snödrivor. Sorlet låg konstant på så hög nivå att decibeltalet var jämförbart med ett större fabriksgolvs.
Avgående klass 9H hade blivit anvisad plats längst bak till höger. I den gruppen hade Berit sett till att hon fått sittplats nästan mitt i. Det går inte att vara exakt i mitten i en grupp av tolv. Alltid blir det sju på ena sidan och fem på den andra sidan. Nu hade hon en känsla hela tiden av att det tippade över till ena sidan. Hon hade svårt att tänka på något annat. Hon hade hållit en plats åt Anna-Lena. Det gav ett visst lugn att hon satt bredvid, såsom hon gjort de senaste tre åren. Sussie var finast av dem alla. Hon hade vit klockad långkjol med smala ränder. Upptill bar hon en skjortblus (även den vit) tillsynes enkelt knuten i midjan, så man kunde se litet av hennes släta tonårshud skymta fram. Hennes blonda hår låg över axlarna och hon hade målat sig med ljusblå ögonskugga. Hon bar en vit jeansjacka över armen.
Krister liksom de andra pojkarna sneglade beundrande på henne.
”Fan vad snygg du är” kunde han inte låta bli att kommentera, ”man är ju för fan stolt över att du är i vår klass.”
”Sluta löjla dig” svarade Sussie bara.
Hennes trogna följeslagare Kattis hade också långkjol och blus, men kunde ändå inte mäta sig med Sussies sätt att bära upp kläder. För att ändå dra uppmärksamhet till sin person, hade hon satt på sig ett par enorma örhängen.

Sonja satt längst ut på kanten. Hon hade provat en av sin mammas kjolar men tyckt att hon hade såg ut som en tant i den. Hon hade helt enkelt valt att ta några vanliga kläder som hon hade använt under hela vintern. Hon hade först funderat att hon skulle ha tagit med sin mamma, men när hon såg på de andras sommaraktiga kläder var hon glad att hon hade övertalat mamma att det inte var något speciellt med niornas avslutning. Det var lika bra att hon inte behövde uppleva hur kapten Tornlunds barnbarn var klädd.
”Nu kommer Markström in” sa Björn som hade varit uppmärksam.
Alla i klass 9F tittade mot dörren.
Mycket riktigt seglade historieläraren in med sin familj i släptåg.
Dagen till ära hade han mörk kostym och extra brokig slips. Hans långa taniga barn gick efter, kutryggiga för att dölja sin längd och en lika lång och tanig hustru med samma kroppshållning.
”Grabben hans, Jonas Markström, går redan i gymnasiet och dottern, Beata…nej, Beat…e, går på sjuan” visste Anders att berätta.
” Jag vet ” tillade Björn,” min brorsa går på samma årskurs som han. Just nu ser han så jävla beskedlig ut när han har farsan med sig, men brorsan säger att han är en riktig skit i plugget.
Precis som gubben. Fy fan för det där gänget. Fast det är klart, vem skulle inte bli en skit av att ha Markström som farsa. Han trycker ned och misshandlar oss i skolan, fan vet om han inte trycker ner och misshandlar sin familj också.”
Rektorn steg upp och hyssjade ner alla och höll det sedvanliga avslutningstalet.
Skolkören sjöng och skolans bästa pianospelare tvingades att visa upp sina talanger.

Plötsligt fick Anders en ingivelse. Han viskade i Jannes öra, som viskade i Svens öra, som viskade i … Alla tog del av Anders ide och smålog förväntansfullt.
Avgående klassers betyg delades ut längst fram under applåder. Även Markströms brokiga skara skulle få äran att gå upp. Det tisslades och tasslades lite i stolsraderna när de steg upp. Sussie räckte över sin jacka till Sonja.
”Ta den på dig” viskade hon.
Sonja lydde förvånat. Sedan såg hon att Sussie rev av omslagspappret till en blomkruka fylld av röda blommor som hon tog med sig för att ge till Markström.
Sven slog sig på benen. Han visste hur alla tittade på honom. Stackars mamma och pappa, alltid måste de skämmas för mig, tänkte han.
Han nöp sig i armarna riktigt, riktigt hårt, men det hjälpte inte.
”Satan, satan, nu, nu, satan” började han mässa.
Bengt som gick efter honom lade vant handen över hans mun och paniken i Sven lade sig nästan omgående. Flera av dem de passerade tittade tacksamt på Bengt när han haltade iväg upp för att ta emot sitt betyg.
Markström stod och vippade fram och tillbaka på sina blanka skor med betygen i handen. Med ett småleende men utan kommentarer delade han ut de vita kuverten. Alla i salen skulle ändå förstå vilket fint arbete han gjort med de svårbildade ungdomarna. Han sökte ögonkontakt med rektorn som nickade tillbaka. Ingen i klassen tackade när de tog emot sina betyg, förutom Sussie som lämnade över blomman till Markström.
Hela klassen ställde sig plötsligt tätt framför Markström så att han inte syntes. En och en steg de fram ur klungan och lät applåderna hagla över sig och dem, noga med att inte Markström skulle synas. De tog god tid på sig. Sussie passade på att svänga flera varv och lät kjolen svänga. Janne kände Markströms händer i ryggen men fast det ömmade, tog han ett stenhårt tag om de som stod bredvid. De såg att rektorn satte knytnäven framför munnen och harklade sig. Svenskaläraren torkade försynt bort en tår när Bengt klumpigt gick fram.
Rektorn steg upp och pekade mot deras plats längst bak, men de slutade inte med sin improviserade show förrän alla hade fått sin applåd.
”Det där kommer han inte att glömma i första hand” viskade Björn uppsluppet.
”Va fan, varför gav du blommor åt den där stroppen?” frågade han Sussie sen.
”Morsan tvingade mig” viskade hon tillbaka, ”men jag öppnade pappret och sprutade in ogräsbekämpningsmedel, så det borde vara bara grönt slem innan kvällen.”
”Sussie! Du är ett geni.”
”Jag vet” svarade hon och log med sina vita tänder.




Senare ute på skolgården samlades alla.
Sven pratade.
”Har ni sagt åt någon vad Markström gjorde igår”
De nekade.
”Bra, det är bra.” Sven tog nästan sats.
”Vi gör som vi sagt va?” I morgon får jag banden av Berit och kan börja räkna, så träffas vi på söndag hos Sonja. Hör ni, göm mopparna och cyklarna bakom huset. Det är bäst att inte synas så mycket.”
Sonja nickade sakta. ”Min mamma går och lägger sig ungefär klockan åtta. Kom efter det”
Alla verkade tycka att det var okey.
Anders gled upp bredvid Kaj och gav honom boken som Markström hade tagit.
”Men hur…? sa Kaj förvånat.
”Jag gick bara rakt in till lärarrummet. Där var det bara två lärare. Jag sade att mitt ärende var att säga adjö och tacka för den här tiden. Jag sa också att Markström skickat in mig för att hämta en bok. Vilken djävla tur jag hade. Den bara låg där på hans skrivbord. Det var bara att ta den. De såg inte något märkligt med det. Markström kommer aldrig att våga säga något om det. Det är ju din bok eller hur?”
Anders såg stolt ut. De andra som hade hört vad han sagt var imponerade.
”007 in action” sa Björn och flinade.
”Tack” sa Kaj och såg lycklig ut. Han stoppade den hastigt innanför jackan ifall Markström plötsligt skulle stå där. Han lugnade sig, när han drog sig till minnes att markströmska familjen hade vikit sina långa ben in i sin Corolla och historieläraren hade smällt fast dörren med en smäll.
”Vi ses” sa Sussie. ”Morsan väntar på mig, hon är lite sur tror jag, eller närmare bestämt lite chockad. Det var väl inte vad hon hade hoppats på det vi gjorde idag. Enligt henne skall man helst bara sköta sig hela tiden. Man måste va så djävla lyckad.”
”Lugn, så är alla morsor, man skall helst hålla käften om man är tjej” sa Anna-Lena.
”Markströms kärring och deras störar till ungar satt som om de fått ett spett i arslet, såg ni det? frustade Krister.
”Han blir väl för jävlig när han kommer hem, det var väl det de tänkte på” flinade Björn och tillade sedan med erfarenhetens klarsynthet, ”Han har ju inte oss att gå lös på nu.”
I vilket fall som helst var det dags att ta adjö av skolan, fast den här klassen skulle inte skingras som det vanligtvis gick till, utan man kom överens om att träffas senare på söndagskvällen hemma hos Sonja.
Grabbarna knyckte lite på nacken istället för hejdå och alla började gå hem åt för att visa betyget för sina målsmän.













Kaj såg sina föräldrar stå och vänta på honom lutade mot var sin cykel. Han suckade lite och tog sin egen cykel och slöt upp bredvid dem.
Pojken blev utbytt på BB, brukade Rolf Forslund säga till sin fru Margaretha. De kunde helt oförstående stå och se på när Kaj som vanligt satt djupt försjunken i en stor tjock roman. Av alla deras fyra barn, var han gökungen eller rymdvarelsen från Saturnus. De visste inte riktigt hur de skulle göra med sonen.
Forslunds var en riktig idrottsfamilj. Deras vardagsrum var klätt med glasskåp på väggarna och i skåpen glimmade och glittrade det av priser av olika valörer. De gyllene fick stå längst fram eller högst upp. Viktigt var i alla fall att de syntes. Det hade krävts så mycket möda och svett för att lyckas få dem där de var. Redan vintern -57 hade Rolf vunnit junior-DM i skidor och på sommaren kammat in flera fina priser i friidrott. Han var en multimotionär. Hans atletiska och smidiga kropp erbjöd honom möjlighet att vara framstående i de flesta grenar han provade på. Han träffade sin hustru Margaretha när de båda var på juniorlandsläger för orientering i Tyskland och hade efter det levt ett friskt och intensivt liv vid hennes sida.
Hon födde och skötte fyra barn, höll hemmet och trädgården i topptrim, ledde redskapsgymnastikträning för flickor i skolåldern, damgymnastik som kvällskurs, utan att visa någon större trötthet. Tre av hennes barn visade samma tåga. Det hade många gånger hänt att föräldrarna stått och hejat fram sina barn och sett dem spränga målsnöret. Stolt hade de kunnat betrakta otaliga prisutdelningar där deras barn stått överst på prispallen.

De hade slutligen gett upp angående Kaj.
De hade placerat honom i alla möjliga olika barngrupper som idrottade. Kaj hade fått förnedras i fotboll, volleyboll, skidning, friidrott av alla de slag och Margaretha hade till och med tagit med honom till flickornas redskapsgymnastik som hon ledde.
Kaj kände sig misslyckad och oälskad. De förstod honom inte alls. Det var en lättnad för honom när de till slut gav upp hoppet att de skulle kunna skapa en vinnare av honom.
Problemet för Kaj var att han blev så ensam. Detta gjorde att han sökte vänner och familj i böckernas värld och där fann han dem också. Det var inget egentligt fel på hans familj. Hans storasystrar brukade klappa om honom nu och då och lillbrorsan brukade boxa honom i magen som en kärleksyttring, men han hade ändå ingen i hemmet som han riktigt kunde känna gemenskap med. Böckerna blev hans räddning och tillflyktsort.
Nu var de i alla fall lite nöjda ändå. Hans betyg var tillräckligt bra för att han skulle komma in på gymnasiet. Det hade ingen i familjen klarat av tidigare.
Rolf dunkade Kaj i ryggen på skolgården efter avslutningen.
”Tammetusan grabben” sa han ”det kanske finns hopp för dig ändå, även om de hoppen inte är så höga” skojade han till. Mamman som stod bredvid rynkade pannan och tittade på klockan, sen log hon mot Kaj.
”Jag måste kila nu, jag har lovat att städa IK: s klubbrum. Duktigt Kaj” sa hon, och fortsatte sedan prata med sin man:
”Det är ju i morgon som pojksektionen för höjdhopp skulle börja sitt träningsläger. De har blivit lovade klubbrummet att sova i. Lite enkelt kanske, men de är sportiga och det vet vi ju att sådana tål ju en del”
”Ja det var sant det” sade Rolf intresserat. Har de någon lovande?
” Ha! De har flera stycken… ”

De hade redan glömt bort Kaj och hans nioåriga bedrift i grundskolan. Egentligen brydde han sig inte om det. Det gick honom ganska obemärkt förbi sist och slutligen. Han kunde känna de hårda pärmarna från boken som han fått tillbaka innanför jackan. Bara det blev tyst och stilla hemma skulle han läsa klart den. Han var glad när han fick vara ifred och ville egentligen inte klaga på hur han hade det nu. Det fanns sådana som hade det värre. Janne till exempel, med hans farsa och allting och den där stackars Kattis… Det var något trubbel med hennes familj också. Hennes storebrorsor hade visst åkt dit för någon bilstöld eller nå´t. Sussie hade berättat det och hon visste väl säkert, för Kattis var nästan jämt hos henne. Han hade ju märkt att det Sussie sa och gjorde försökte Kattis göra likadant. Men strålglans kan ju inte smitta av sig, det måste man vara född med. För var dag verkade Sussie bli längre och smalare, hennes ansiktsdrag mera klassiska, hennes ögon större och blåare och hennes hår blondare och fylligare. Han förstod att Kattis längtade efter att bli som Sussie, men kanske Kattis är nöjdare med att ha något innanför skallen än att se ut som Barbie. Fast man vet aldrig med kvinnor…
Kaj skyndade sig iväg på cykeln. Han skulle läsa klart sin bok, plus en till som låg och väntade där hemma. Han ville bli klar med den till söndag kväll. Alla i klassen skulle dit. Kaj var lite irriterad över att det skulle inverka på hans tid med böckerna, men han ville absolut inte missa det.
Sven var så mysko, så annorlunda, troligen knäpp, men själva iden att bilda ett ungdomsgäng för att få framgång, var så extra att den intrigen kunde komma från vilken bok som helst som han brukade läsa.