19

Beate stod och räknade flaskor. Tolv flaskor rött och åtta flaskor vitt…visst skulle de ha efterrättsvin också? Hastigt tog hon upp ett anteckningsblock. Nej, inget efterrättsvin. Det var den förra middagen hon ordnade som skulle ha det. Det var en 40 års middag, nu skulle hon förbereda en 60 års mottagning. Snabbt plockade hon ner flaskorna i lådor. Så märkligt att hon blandade ihop den saken. Innerst inne visste hon orsaken till att det plötsligt rörde ihop sig. Hon hade arbetat intensivt den senare tiden, kanske något för mycket för hennes spensliga kropp.
Cateringfirman gick strålande och caféet också. Hon hade flera anställda, kompetenta och duktiga, men det var svårt att släppa ifrån sig ansvaret. Hon var själva företaget.
Hon trodde att hon skulle må fysiskt illa om hon inte hade det överblickande ansvaret.
Företaget, hemmet och hennes man var den heliga treenigheten och hon själv var ögat, det allseende, inom den sfären.
Resten fick vara. Det pyrde och krigades i världens många hörn. Polarisarna smälte med expressfart, algchocker i badvikarna, salmonella hos tamhönsen… Vad brydde hon sig om det?
Om hon skötte sitt, fick resten av världen sköta det andra. Livet var perfekt som det var just nu. Anders hade vant sig med att hon arbetade sena kvällar, ibland långt ut på natten.
Han klagade aldrig på det. Det fanns alltid mat förberett för honom om han inte bestämt att han skulle äta ute. Ofta dök han upp på caféet och åt en ”dagens” eller en av de smårätter som erbjöds. Det var både billigt och praktiskt, inte för att de måste tänka på pengarna, men likt hennes mor skulle ha tyckt, så var det en aning ofint att visa att man hade pengar, så enklast möjligt var bäst.
Tanken på hennes mor gjorde att hon kunde samla sig igen.
Det är hon som stöttat och sporrat mig, så jag kunnat formas till den jag är. Det jag kan har hon lärt mig. Allt gott kommer från min underbara mamma. Mitt praktiska handlag, ordningssinnet, känslan för det perfekta och för skönheten. Hon har också gett mig arvsanlaget till min långa graciösa kropp. Hon var mitt centrum när jag var liten. Var finns du nu? Jag var inte redo att klara mig utan dig. Ingen av oss var redo när du tynade bort och plötsligt bara dog.
Som så många gånger förr gick hennes tankar till tiden när mamman levde.
Då var hon ögat.
Flyktigt drogs en tanke till fadern, men försvann lika fort. Livet blev bra mycket lättare att leva om man inte tänkte på honom. Hon ville inte kännas vid att hon ärvt något av hans egenskaper.
Kontakten till brodern var helt bruten. Det förvånade henne att det blev så. Som barn hade de varit så nära varandra, så nära som tvillingar sägs vara.
Jag kunde känna hans oro, när rädslan brann i honom. Det var han som fick slita ont av faderns våldsamma natur. Ja, fadern var en elak människa. Hur elak var det nog ingen utom familjen som visste. Den stränge lärarens tillkortakommanden under dagen skulle alltid gå ut över någon. Men mamma skyddade alltid mig. Hon flyttade in till mitt sovrum och höll alltid ett vakande öga på mig. Hon blev som bara min.

Slutligen lade hon ner en korköppnare inlindad i en kökshandduk i en av vinlådorna, noggrann med att etiketterna inte skulle skadas.
Hon såg sig omkring i caféets kök. Rostfria arbetsbänkar och skåp, blänkande klinkers på väggarna. Köket var toppmodernt och höll gott och väl mer än EU-standard och var hennes stolthet. Det stod i klar kontrast till serveringen som hade hållit sin stil med rutiga dukar i tjugo år nu. Folk vill känna igen sig. Man tycker inte om när saknaden sticker hål i tillvaron även om det handlar om bagateller. Själv hade hon känt saknad när man gjort en ny sträckning av vägen som ledde ut ur staden norrut. Den gamla var borta! Var fanns den nu? Hon skulle aldrig mer få se den.
Saknad! Hon visste vad saknad var fast Anders hade lagt helande olja över de djupaste skrubbsåren från barndomen, bara genom att finnas, genom att han var den han var.
Kärlek! Hon kunde känna sann kärlek också. Den som blev älskad av Beate Larsson skulle aldrig behöva tvivla på om man var värd att älskas.

Hennes arbetskamrat sedan många år stod en bit ifrån och lade den sista handen vid tårtbakelserna som förbereddes för morgondagen. Vant lade hon gelatin över sockrade jordgubbar. Det var kväll och det var inte många cafégäster som hittat in. Sin vana trogen att alltid ha överblick, gick hon ut i caféet för att se om den unga flickan som var anställd bara över sommaren, hade börjat städa undan inför stängningen. De var tillsagda att göra det lite omärkligt, så att gästerna inte tog notis om det.
Flickan satt på huk bakom disken och torkade av hyllor med en våt duk. Hon gjorde precis som hon blivit tillsagd, konstaterade Beate nöjt. Hennes fina café, hennes stolthet! Hon hade vetat det direkt! Det hade stått helt klart för henne, när hon såg annonsen i tidningen för över tjugo år sedan, att det gamla caféet skulle bli hennes. Lokalen ropade efter hennes praktiska händer. De två gamla damerna som drivit rörelsen nästan hela sitt liv, hade slutligen bestämt sig att lämna sitt livsverk. De hade skött allting väl, men utan någon förnyelse de senaste trettio åren.

Märkligt nog hade det blivit ett livsverk även för Beate. Ett verk som satte hennes liv i positiv rörelse, i en tid som var en brytningstid för henne. Hon hade varit i en period av personlig utveckling. Hon tänkte tillbaka på den tiden som hennes andra födelse. Hon blev till den person hon var idag, framgångsrik i yrket och tack vare Anders även på det personliga planet. Känslan av fullkomlighet var aldrig långt borta. Tankarna på att hon inte kunde få barn hade hon lämnat bakom sig. Det gjorde inte så ont mera, nej, allt gick planenligt.
Ett enda smolk fanns i bägaren, som ibland dök upp och krusade den släta ytan, var den totala brytningen med hennes bror. Var fanns han?
Tur att mamma inte lever och behöver uppleva saknaden efter honom. Beate kunde inte förstå vad som flög i honom när han bara försvann sådär utan att höra av sig det minsta. Inte ett kort eller ett telefonsamtal på nästan tjugo år hade han skickat. Levde han ens? Tänkte han någon gång på henne? Skulle de någonsin få träffas igen? Hon hade sakta men säkert fått ge upp tanken på en förening av syskonen igen. Han måste ha mist allt förnuft.

Mekaniskt, så som hon gjort så många gånger förr, tog hon en bricka för att samla in disk. Hon plockade glas och koppar och torkade bordskivor. Dukar rättades till och vaserna med prästkragar sattes mitt på bordet. Det var snart dags att stänga. En liten grupp av pensionärer satt med urdruckna koppar framför sig, vid bordet bredvid några unga flickor. Helt på andra sidan rummet hade några tonårskillar dråsat ner på de sirliga caféstolarna och smuttade nu i det längsta på sin läsk. Lite nu och då sneglade de över mot flickorna.
Beate log lite åt de uppenbara ögonkasten.
En stor fläkt i taket gjorde atmosfären i lokalen frisk och lätt att andas. Ett fönster hade dessutom öppnats på glänt och man kunde höra stegen från de förbipasserande och spridda röster som då och då sökte sig in. Sommarkvällen var ljummen och rofylld.

När pensionärerna plötsligt reste sig och lämnade lokalen skyndade hon sig att börja duka av. Flickorna bakom hennes rygg hade en karta upplagd på bordet och samtalade lågt med varandra. Det lät som franska så hon gjorde hastigt en bedömning att de var turister. Det kunde man ju ha förstått utan att ha hört deras språk. Den ena flickan var färgad och det fanns inte många mörkhyade på ön. De som fanns kände hon till. Undra på att pojkarna tittade intresserat. Söt var hon som en chokladbit. Alla ungdomar är väl söta förstås, även den ljusa flickan såg rar ut. De hade sina huvuden tätt ihop för att båda skulle kunna ta del av kartan.
Brickan fylldes med porslin och Beate drog just upp en vissen blomma ur vasen, när hon blev tilltalad.
”Ursäkta, kan jag få fråga?” Den ljusa flickan talade på bruten svenska.
”Naturligtvis.” Beate riktade leende uppmärksamheten till dem.
”Idag har vi kört omkring med bil på ön. Vi har varit så långt vägen sträckte sig norrut och sett de höga klipporna där. Vi hade också tänkt ta färjan ut till Utskär, men insåg att det skulle ta en hel dag.”
Den mörkhyade sade något på franska och pekade på kartan där färjläget låg. Den andra nickade och såg sen upp på Beate.
”Kanske det får bli någon dag senare, kanske nästa vecka.” sade hon, kanske mest riktat till sig själv.
” Nu tror jag att vi har fått tag i en för gammal karta över Ön. Det är något i vägbeskrivningen som inte stämmer. Vi körde fel flera gånger.”
Flickan såg uppgivet på Beate. ”Du känner väl till Ön?
Beate nickade och lade huvudet på sned. ”Jag skulle tro det. Jag har bott här hela mitt liv. Vad är det ni funderar på?” frågade hon vänligt.
Flickan sökte en aning efter orden. ”Skogsväg” sa hon. ”Vi körde på en väg som ledde rakt in i skogen. Det blev svårt att vända bilen när vi insåg att vi kört fel. Den blev väldigt smal och ojämn.”
Beate böjde sig över kartan och kunde bara hålla med flickorna att den var något ålderstigen.
”Vi fick den av vår mamma. Vi borde ha förstått att den var oduglig.” Flickan log när hon talade och verkade inte så bekymrad.
De var syskon! Det hade hon inte trott. Den mörka flickan med de vippande flätorna var antagligen adopterad. Det sög till i magtrakten. Adoption! Adoption hade varit en möjlighet för Anders och hon, men inte ens det hade det blivit något av.

Flickorna tjattrade på franska igen och den ljusa som talade svenska studerade kartan noga igen. Med rynkad panna följde hon med fingret längs vägen som ledde ut till Karsfjärdshemmanet.
”Vi hade bara tänkt bada och sökte efter en vik som mamma talat om. Skogsvägen är inte utmärkt på kartan, så vi tog fel, vi trodde…” En tydlig ryckning på axlarna visade att hon inte förstod varför de kört fel.
Beate var förbryllad. Det fanns ingen egentlig badvik längs vägen. Sommarstugorna låg på rad efter varandra och hon visste att all strand var privat ända fram till hennes marker. Vem visste om den fina badstranden vid hennes mors barndomshem?
”Ni hade kört helt fel. Ni kom alldeles för långt söderut på ön. Nu skall jag peka ut några bra stränder som ni kan fara till imorgon. Få se nu då…Skönvik har fin strand, men kallt havsvatten.
Lagmansvik är väl den strand som är populärast.”
Flickorna lyssnade noga. ”Jag skall nog fråga mamma vad hon egentligen menade,” mumlade den ljusa.
”Tack för hjälpen” sa hon sen med stadig röst. Den mörka av de två kunde tydligen följa med något i samtalet. ”Merci” sa hon och log så hennes tänder lyste vita i det mörka ansiktet.
De vek ihop kartan och gjorde sig beredda att gå. De hade ätit kanelbullar och druckit te och Beate dukade bort efter dem, fyllde sin bricka med koppar och fat. Nya gäster kom in och flickorna hade redan gått när hon artigt tog emot dem vid disken. Det var klart att de skulle hinna fika innan caféet stängde.


Molnen skapade mäktiga skuggor över Upplands slätter. Det var vackert, men ansträngande för ögat att kunna sträcka ut sitt synfält i flera kilometer. Det var slätt och platt, bara vägar som korsade här och var och en stor kraftledning som bågade sig mellan stadiga stolpar.
Där Anna-Lena körde lyste solen energiskt in i kupén. Hon hade samlat ihop sitt långa hår med en hårsnodd högt på hjässan. Det blev olidligt varmt om nacken och ryggen om hon hade håret utslaget.
Hon körde och åt banan och planerade på samma gång intervjun som hon skulle ha med Kattis bröder. Det hade bara krävts några tryck på datorn för att få fram de rätta adresserna. De bodde på landet ganska nära varandra. Den yngre som var gift och hade barn, jobbade som budbilschaufför. Den äldre var anställd vid en dörrvaktsfirma med sina flesta kunder belägna inne i Stockholm. Båda två hade en viss anknytning till ett motorcykelgäng som placerat sin medlemslokal i samma by som bröderna bodde i.
Hon hade kollat upp gänget. ”Snakebikers” kallade de sig, men trots att namnet manade till vaksamhet mot gruppen hade de inte mycket klammeri med polisen. Några fylleslagsmål och en försvarlig mängd fartböter hade medlemmarna samlat på sig, men ingenting som vittnade om någon grövre brottslighet.
Hon hade sökt kontakt med den yngre av bröderna, Mikael Harring och frågat om hon skulle få besöka honom i hans hem. Hon hade förklarat sitt ärende och att hon gärna såg att hans bror Gunnar också kom. Hon påstod att hon gjorde reportage om hur legosoldater acklimatiserade sig efter att ha återvänt hem. Mikael hade varit lite tveksam och bad henne ringa igen efter en timme. Nästa gång hon ringde upp så fick hon tillåtelse att komma och de gjorde upp om lämplig dag och klockslag.
Hon hade ännu inte bestämt sig för om hon skulle förklara för dem vem hon var. Han hade inte reagerat när hon presenterat sig i telefonen, så hon utgick från att han inte kände till henne på namnet, fast säker var hon inte.

Trafiken glesnade ju längre ut på landet hon kom. Det var inget problem för henne att hitta. Hon hade knappat in hans adress i sin GPS navigator och hon fick lotsning ända fram till grinden som hängde lite snett på en stolpe som dessutom börjat tappa färgen.
Huset var ett typiskt femtiotalsrött hus i två våningar. Det var tillbyggt åt ena sidan och såg oproportionerligt ut. En ladugård var omgjort till garage, såg det ut som. Tre stora portar var uppsågade på långsidan och man hade osentimentalt monterat in praktiska skjutbara portar. Större delen av gården var grusad. En hundgård kunde skymtas på baksidan och en hund av obestämd ras synade henne därifrån när hon steg ur bilen, utan att ge ifrån sig ett ljud. På en bit gräsmatta hade en studsmatta riggats upp och det låg några barn på mage på den. De tittade också nyfiket på henne och hon vinkade till dem.
Anna-Lena tog upp mobiltelefonen ur fickan och ringde upp Sonja. Hon svarade direkt.
” Hej, det är Anna-Lena. Jag står på Mikael Harrings gård och är på väg att gå in i huset. Allt ser lugnt ut. Barnen leker på gården och det känns bra.”
Anna-Lena hörde Sonja dra djupt efter andan och var på väg att protestera, så hon avbröt henne.
” Om jag inte ringer dig inom två timmar eller du inte kan nå mig på telefonen, skall du ringa polisen.”
”Anna-Lena, snälla, var försiktig. Jag minns nämligen hur de var. De var inte sådana…”
”Hejdå Sonja.” Hon tryckte av samtalet.

Ytterdörren öppnades och en något rund, tunnhårig man stod på trappan. Det var säkert tjugofem år sedan hon sett honom, hon fick ta det som sitt förvar. Hon skulle inte ha känt igen honom om hon mött honom på gatan, det var helt säkert. Hon försökte se om hon kunde upptäcka något hotfullt i hans gestalt eller i beteende. Men hon bestämde sig för att det inte fanns något som tydde på det och hon kände sig genast lugnare. En mörk liten kvinna dök upp bakom honom och puffade honom milt i ryggen så han gick ner för trappan och kom till möte mot henne på gruset.
”Tjenare, gick det bra att köra hit?”
”Inga problem, GPS naturligtvis” svarade hon käckt. ”Anna-Lena Abrahamsson” tillade hon sen och sträckte ut handen för hälsning.
”Mikael Harring och här är frun, Maggan. Kom in för fan, så får du träffa brorsan. Han kunde inte slita sig från ölen han fick av mig, så han sitter kvar där inne.”
Anna-Lena skakade hand med frun som log välkomnande och tittade på hennes mage.
”Skall du ha smått?” kunde hon inte låta bli att fråga.
”Syns det?” frågade Anna-Lena låtsat ironiskt.
Maggan Harring nickade bara.
”Ha, jag såg direkt att du var bullig och bred som en gammal Chevy 59:a” sa Kattis bror och utan att vänta på någon kommentar till det, svängde han sig om för att gå in och frun skyndade sig efter.
Utan att känna någon större oro följde hon paret in i huset.

De visade vägen, först in i entrén och genom ett kök belamrat med grejer, vidare till ett vardagsrum. Det första man såg när man kom in var ett zebraskinn som täckte väggen bakom en soffa. Afrikanska masker, av den sort som erbjöds att köpas av turister hängde här och var på väggarna, som om man hängt dit dem på krokar som redan fanns. Rummet dominerades annars av en stor soffgrupp i brunt läder. I en av fåtöljerna satt Gunnar Harring. Han satt och tummade på en ölburk, men upphörde genast med det när Anna-Lena kom in.
Hon kände att hon blev synad. En dörrvakt skall kunna sålla agnarna från vetet sägs det. Hon undrade om hon var agn eller vete när hon utan att visa tvekan gick fram till honom och presenterade sig. Han steg inte upp, men han tog hennes hand.
”Tjenare” sa han.
”Får jag slå mig ner?” undrade hon. ”Mina ben börjar kännas som stockar nu.”
”Åh,” sa frun och blev lite besvärad. ”Det är klart. Sitt var du vill. Jag går och fixar fika. Vill du ha?”
” Drick ni. Jag tar bara vatten. Jag klarar inte kaffe just nu. Då kommer jag att behöva gå på muggen direkt.”
”Vi har ett jävla bra skithus, det håller nog för dig!”
Efter de ordbytena blev det mera avslappnat i vardagsrummet, men Gunnar hade ännu inte öppnat mun för mer än när han hälsade.

Hon satte sig tacksamt ner i den andra fåtöljen och sökte i sin väska efter anteckningsblock och penna. På samma gång tryckte hon omärkligt på en bandspelare. Hon lämnade väskan öppen på golvet nära hennes högra fot.
Hon var dåligt förberedd, erkände hon inför sig själv, men var ändå så garvad och erfaren att hon borde kunna genomföra någon sorts intervju utan att de misstänkte att hon var där i huvudsak för att kontrollera upp dem. Och varför inte? Varför skulle det inte gå att använda materialet på något vis? Det var bara att köra igång.
”Jag ser att det finns minnen från Afrika på väggarna. Vilka grejer! Sånt är väl inte lätt att få tag på?”
Mikael verkade ivrig att kommentera.
”Ja maskerna kunde man köpa var som helst, men zebran sköt jag själv.”
Han väntade tills hon visade en förvånat beundrande min.
”En inföding beredde skinnet åt mig sen. En riktig svarting var det. Han tog köttet som betalning. Fan, det var en hel by som käkade av den. Visst är det snyggt? Jag skickade det med en fraktbåt som var på väg norrut. Det hamnade i Köpenhamn. Jag fick hosta upp en hel del ”deg” till en besättningsman som satte det på en annan båt som gick till Södertälje. Där fick en polare hämtade det åt mig. Alltså… hur många har ett zebraskinn på väggen va?”
Vem vill ha ett zebraskinn på väggen? tänkte Anna-Lena, men försökte se imponerad ut.

Hon harklade sig nästan omärkligt.
”Jag jobbar inte för någon tidning, vill jag förklara innan jag börjar fråga något. Jag är en sån där frilansare. Jag säljer mitt material om någon vill ha det. Det har gått bra hittills. Även de stora drakarna har visat intresse. Jag har specialiserat mig på att skriva om länder som ligger i krig och alltid försökt att själv vara på plats för att få det så autentiskt… så äkta som det bara gått.”
De lyssnade på henne utan att ta ögonen från henne.
”Ni fattar att det inte funkar att rusa omkring bland ruinerna i Palestina som det är nu eller hur? Jag skulle inte ens få den skottsäkra västen på mig och inget flås har man, ja ni fattar…”
Hon log menande mot dem. Det gällde att få deras förtroende om hon skulle kunna luska ut något från dem, så hon hade medvetet talat till dem i skämtsam ton fast ämnet var allvarligt.
”Ni har väl själva varit i Palestina kanske?” frågade hon fiskande.
”N…naej, det var vi väl inte… jag vet inte om palestinierna har råd att hålla sig med yrkessoldater.” Den yngre brodern Harring tittade oroligt på den äldre.
”Det är lite svårt att snacka om uppdragen. Jag vet inte riktigt vad jag får tala om. Eeeh, vi var ju mest nere i Afrika, Angola till att börja med. Varmt och jävligt var det, så in i helvete. Det var många gånger man ångrade sig, men det blev bättre ju längre man var där nere. Man vande sig, det gjorde man. Till slut blev det riktigt okej. Man steg i graderna och fick lite mer att säga till om.
Brorsan och jag hamnade i olika förband, till slut även i olika länder. Man fick se en hel del och man har varit med om mycket. Jag har gjort saker som jag inte kan tala om innanför hemmets väggar.”
Han tittade ner på sina händer…” Men… jag ångrar ingenting. Jag vill inte ha det ogjort.”

Anna-Lena tyckte det var skönt att höra den sista kommentaren. Vart efter han berättade hade samvetet gnagt. Han skulle bara veta!
”Hur länge var ni borta?”
”För mig blev det tio år. Brorsan skrev på för fem år till. Han var nere i Kosovo.”
Mikael Harring gav ett ögonkast till Gunnar Harring som sträckte på sig. Han var en stor människa. Det gick lätt att förstå varför han satsat på dörrvaktsjobbet. Hans överkropp var oproportionerligt stor mot underkroppen. Han tillbringade säkert många timmar på gymmet och Anna-Lena kunde se hans överarmsmuskler bulla sig under skjorttyget.

Plötsligt talade den äldre brodern.
”Har vi träffats förut? Det är något bekant över dig.”
Han synade henne ogenerat. Det här var frågan hon inte ville ha och så var det det första han frågar när han äntligen öppnar munnen.
Vad skulle hon svara? Sekunderna kändes långa. Från platsen där hon satt kunde hon se barnen hoppa på studsmattan. Skrattande tumlade de om varandra ovetande om spänningen inne i huset.
”Hur har du fått tag i våra namn? Mig veterligen finns vi inte i några listor som går att få tag i av allmänheten.”
Maggan Harring kom in med en bricka med koppar och glas och det gjorde att Anna-Lena bestämde sig. De kan väl inte ha ihjäl mig vid fikabordet, var hennes beska resonemang för sig själv.
”Jag hörde om det när ni stack iväg.”
Deras munnar var halvöppna. Det var bara att fortsätta att förklara för dem.
”Jag är från Ön… Kattis var min kompis när vi var barn och unga. Det var hon som berättade. Vi tyckte det var häftigt och modigt.”
”Ha, jag visste det!” utropade den äldre brodern triumferande. ”Jag har ett jävla bra minne för ansikten… och det är för fan tjugofem år sedan.”
Han skrattade kluckande till. ”Det var snack på byn va?”
Anna-Lena nickade.
”Det talades om det en tid.”
Han mulnade något.
”Jaså du var kompis med syrran. Jag kan inte fatta hur du kunde vara det. Hon var en riktig slyna! Alltid försökte hon vara förmer än oss andra. Morsan var förbannad på henne, farsan också för den delen. Vi dög inte, det märkte man. Det är klart att det var lite oroligt ibland. Man var ju ute och gjorde en hel del. Hon gillade nog inte det. Hon hade väl kunnat visa lite uppskattning. Man försökte ju dra sitt till hemmet, ja, så var det.”

Mikael Harring ruskade på huvudet. ”Jag kommer inte ihåg dig. Men jag minns att syrran jämt var tillsammans med den där blonda snyggingen som blev fotomodell sedan. Vi hade för fan en stor bild på henne någonstans, i något land, jag minns inte var. Jag kunde skryta för de andra att jag kände henne.” Han hejdade sig.
”Var finns hon nu? Är hon tillbaka på Ön? Det kanske skulle löna sig att fara hem någon gång… sorry Maggan, bara skojar.” Han fick en sur blick som svar.
”Hon är kvar i Kalifornien. Jag vet inte exakt var. Det var många år sedan vi förlorade kontakten med varandra. Däremot träffar jag er syster ibland.” Hon väntade på reaktion och den kom med en gång.
”Den jävla kärringen! Den där penningstinna bitchen! Och hennes finnarsel till karl sedan!” Nu hade den tystlåtne brodern kommit igång.
”Hon kan ta sina stålar och köra upp dem någonstans. Skulle jag orka lägga möda på det skulle jag fara till Helsingfors och kasta henne i Finska viken.”
”Gillar du inte henne?” Hon förbannade sig själv. Vilken idiotisk fråga!
”Gillar? Det är omöjligt att gilla en sån som hon. Inte för att någon av oss fått snacka med henne. Hennes jävla pitbullvaktande finnpajsare har svarat varje gång vi velat snacka med henne. Skulle det vara sån uppoffring att komma och snacka några ord med brorsorna va?”
”Han kanske inte berättade att ni hade ringt,” försökte hon urskulda Kattis.
”Åjo, hon visste nog! Det sista den fan gjorde, var att skicka polisen på oss” spottade Gunnar Harring fram.
”Det är sant! intygade den yngre av dem. ”Den där Mattsson som jobbade som snut redan när vi bodde hemma var hit och frågade ut oss om bitchens butik som blivit förstörd. Det var nog hon som anmält oss och den där hon bor med förståss. Hon är tamejfan mera gangster än vad hon anklagade oss för att vara förr!
Kommissarie Mattsson såg helt blåst ut när jag smackade mitt leveransschema framför ögonen på honom. Jag hade kört på som en iller den där dagen och natten som butiken förstördes.”
Gunnar Harring böjde sig nöjt bakåt i fåtöljen.
”Ja jag jobbade inne vid Stureplan hela den veckan. Helt omöjligt att jag hunnit hem till ön under den tiden. Nej, kärringen har skaffat sig ovänner på annat håll och det är det ju ingen som undrar över.”


Barnet sparkade hårt mot Anna-Lenas revben.
Det var kanske bäst att hon tackade för sig och bara stack. Det började bli mer och mer upphetsat i rummet.
En sak var hon överraskad över. Hur lätt hade hon inte kommit över information om att det inte var de som stod bakom skadegörelsen i butiken. Vem var det då?
”Frågade Mattsson något om hennes hund?”
”Hund? Nä, vaddå hund?” Ralf Harring såg frågande ut.
”Någon hade hängt hennes hund i parken i närheten av där hon bor. Den var död när hon hittade den.”
”Å fy fan! Vaddå, tror du att vi har något med det och göra? Gunnar Harring såg misstänksamt på henne. ”Var det därför du kom? För att luska ut om vi far och jävlas med folk? Var det därför? Det var ingen intervju va?”
Det stack till av oro i Anna-Lena. Nu gällde det att vara kylig.
”Det är klart att det skulle vara en intervju! Vi kom ju så hopplöst bort från ämnet bara. Det var inte meningen. Jag skall ställa några frågor till. Eeeh…”
Samla tankarna Anna-Lena!

”Det skall du veta att jag inte varit till Helsingfors sedan jag gick i sjuan när jag bodde på Ön.” Den äldre brodern böjde sig fram mot Anna-Lena och pekade med fingret mot henne.
Den yngre ryckte på axlarna.
”Jag kan inte komma ihåg om jag någonsin varit där. Luanda har jag varit i många gånger, men Helsingfors… Nej du.”
”Tänk inte på det” skyndade sig Anna-Lena att säga.
”Hon mår visserligen dåligt av det. Hon har inte varit på jobbet sedan det hände. Hon känner sig hotad tror jag. Ni skall veta att det var en stor macheteliknande kniv inhuggen i en bordskiva i hennes affär. Man kan fatta att Mattsson ville komma och förhöra er. Men nu vet vi att det inte har något samband.”
”Om det inte är så att någon känner till oss, nå´n som vill lägga skulden på oss…” Den äldre brodern knep ihop läpparna och angav en introvert uttryck medan den andre såg ut som om någon just berättat för honom att jorden är rund.
Hans kommentar blev slutligen kort och gott…” Va fan!”
Gunnar Harrings fråga kom rappt.
”Vem känner Kattis som vet vad hennes bröder har sysslat med?”
Den där Gunnar hade tydligen blivit klipskare med åren. Kattis sa alltid förr att båda var helt tomma i skallen.
” Det kan vara vem som helst hemma på ön, i Helsingfors eller hennes familj, kanske någon vän, eller snarare ovän.”
”Har du hennes privata mobilnummer?”
Anna-Lena nickade.
”Ring upp henne! Fråga om hennes man berättat för henne om att vi sökt henne!”

Hon gjorde stora ögon, men tog lydigt sin telefon ur väskan, sökte upp hennes nummer och ringde på. Signalerna gick fram tills det plötsligt svarade.
”Elonen.”
”Hej, det är jag, Anna-Lena.”
”Heeej!” Man kunde inte missta sig på glädjen i hennes röst.
”Är du ensam?”
”Det är klart jag är. Jag är jämnt ensam nuförtiden. Nästa vecka skall jag gå tillbaka till jobbet, fast Jukka säger att jag inte behöver. Det blir inte bättre av att va här hemma heller.”
”Kan du gissa var jag är nu? Nej, det kan du förstås inte…” Anna-Lena drog efter andan.
”Jag är hemma hos din bror Mikael. Gunnar är också här.”
Det blev alldeles tyst i andra änden.
”Är du kvar? De undrar om Jukka sagt till dig att de har ringt dig flera gånger…”
Det återföljdes av bara tystnad. ”Hallå?”
”Nej, nej det har han inte.” Svaret från Kattis kom nästan viskande.
”Jag förstår att du är chockad, i alla fall väldigt förvånad. Jag vill bara säga att de har alibi för det där med butiken. De nekar också till att ha gjort din hund…illa.”
”Jaha” hon talade andlöst. ”Det känns bra, men nästan ännu mera otäckt. Vem är det då?”
Hon ställde frågan mer till sig själv än till Anna-Lena som ändå svarade.
” Vi måste gå till botten med det. Kom ihåg att vara försiktig! Det är snart löst skall du se.”
”Anna-Lena! Kan du ge dem mitt privata mobilnummer?” Det var en ovanligt impulsivt infall för att vara Kattis.
”Säkert?”
”Ja. Det är dags nu.”
Anna-Lena knäppte av samtalet efter de vanliga artighetsfraserna och tittade på de båda bröderna.
”Hon vill prata med er!”
De nickade bara.
”Ni skall få hennes nummer av mig.”
Hon fick ingen kommentar om det.
Gunnar tummade och klämde på sin för längesedan tomma ölburk.
”Vi har lite kontakter med en motorcykelklubb i Helsingfors. De skall få göra en tjänst åt oss. Det verkar som om någon borde kolla upp den där pajsarn, eller hur?”
Hon kunde bara hålla med. Det skadar ju inte att titta lite närmare i sömmarna på honom eller hennes medarbetare.
Mekaniskt, som hon gjort i flera månader nu, tog hon upp en banan ur väskan och skalade den.
Hon log lite urskuldande.
”Jag bara måste…kan inte låta bli.”
Mellan tuggorna passade hon ändå på att få de båda männen att berätta mera om sin tid som yrkessoldater. Nu verkade de ha blivit bekvämare med hennes besök och svarade ganska inlevelsefullt på hennes frågor.
För den yngre brodern blev minnena ibland för tunga och han gjorde uppehåll för att kämpa emot när han blev för emotionellt upprörd.
”Det var egentligen ett skitjobb för en skitlön, men eftersom det inte fanns något att göra av pengarna på, så hade man en del klöver sparat när man kom hem. Jag köpte den här gården och några jänkare, ja och motorcykeln förståss. Sedan flyttade Maggan in och vi skaffade några battingar. Jag tycker att jag lyckats bra och brorsan gör ju bra med stålar inne i Stockholm, eller hur?
Gunnar Harring ryckte på axlarna. Han försökte se blasé ut, men det gick inte att ta fel på att han var stolt över sitt jobb.

”Ångrar ni er …att ni gick med i legionen, menar jag?” Anna-Lena måste få veta, lika mycket för sin egen skull som för intervjun.
Det blev tyst.
Fan, de ångrar sig. Vi förstörde deras liv! Hann hon tänka.
Brödernas ögon möttes och den äldre av dem svarade.
”Njaa…nej! Det var nog bäst som det skedde. Var hade vi varit nu om vi varit kvar på Ön? Det får vi aldrig veta, men vi vet vad vi har gjort och det var inget vanligt svenssonkneg, det kan du anteckna.”

En halvtimme till och en banan senare satt hon i sin bil på väg hem igen.
Hon kom ihåg att ringa upp Sonja som oroligt svarade på första signalen.
”Gick allt bra?” undrade hon genast.
”Gick bra? Det är klart det gick bra,” svarade Anna-Lena retsamt nonchalant.
”Nu har jag en hel del att berätta när jag kommer tillbaka ut till Ön.”
Sonja drog de sista penseldragen på sitt staket. Hon hade haft ett ganska långt uppehåll i målandet. Inspirationen hade plötsligt sinat, men efter att ha tagit sig själv i kragen så hade hon tagit ett stadigt tag om penseln igen. Det var skönt att det var klart och hon borde känna sig nöjd över vad hon gjort. Istället var hon irriterad. Det hade ingenting med hennes staket att göra utan det samtal som hon nyligen haft med sitt gamla ex som hon kallade honom nuförtiden. Han hade ringt upp och begärt att få tala med sin dotter Neela.
Han hade betonat min dotter för att reta henne, det visste hon och han hade lyckats. Andrea visste inte av någon annan pappa än den hon räknat som sin, när de bodde i Luxemburg.
Hon visste naturligtvis att Neela och hon inte var hela syskon. Neela var färgad som sin pappa och Andrea som visserligen hade mörka färger, syntes det ändå tydligt att hon inte hade afroafrikanskt påbrå. Mor och dotter hade talat om det ibland och det var ingen hemlighet. Hon hade en nordisk far. Det var bara det att hon hade vuxit upp med Neelas pappa som sin egen.
Nu var det tydligen slut på det.
Hoppas att Andrea är redo, att hon är vuxen nog att förstå. Hoppas…
Som tur var var flickorna ute och körde som vanligt. Andrea hade fått sin begagnade bil och de stod inte att hejda. De hade snart utforskat varenda avkrok på ön.
En dag hade de till och med varit bort till Utskär. Nu hade de börjat tala om att de skulle ta färjan och fara till Helsingfors. Kanske hon skulle följa med och passa på och besöka Kattis?

Det verkade som om det hade dragit ihop sig till en värre katastrof för Sonjas gamla klasskamrat.
Efter att Anna-Lena börjat nysta i bröderna Harrings liv hade bröderna satt privatspaning på Jukka Elonen med hjälp av vänner i Helsingfors. Efter fyra dagar var saken klar.
Han hade en annan. Fotografier hade tagits och det fanns inga tvivel. Han hade setts smita in till damens lägenhet flera gånger. Dumt nog hade de låtit sig ertappas i ömma omfamningar och smygfotograferats. Kattis bröder hade informerat henne med ett enkelt sms:

Pajsarn har skaffat ett nytt ligg. Hon jobbar på parfym i ditt varuhus.
Svaret kom inte förrän nästa dag:
Inte nu längre.

Anna-Lena kände till allt det där. Bröderna hade hållit henne underrättad. Sonja oroade sig verkligen hur Kattis skulle klara sig. Hon om någon visste hur det var att skiljas. Det slet!
Vid ett av Anna-Lenas täta besök vid Tornlunds hade hon lugnat hennes oro.
”Du, vi talar om Kattis. Hon klarar sig. Hon har tyvärr inte bevis på om det är han som ligger bakom förstörelsen i butiken.”
”Glöm inte hunden! Om det var han som hängde hunden är han ett svin!” Sonja rös vid tanken.
”Va, vet du inte att var älskarinnan som hängde hunden.” Anna-Lena såg förvånad ut.
”Nej. Det har inte Kattis berättat.” Sonja tystnade och fortsatte fundersamt: ”Tänk hur desperat man kan bli och det bara för att fånga en karl. Trodde hon verkligen att hon skulle kunna knäcka Kattis genom en sån handling?. Det krävs nog lite mer för det.”
Det kunde Anna-Lena bara hålla med om.
Sonja fortsatte: Tänk om det var älskarinnan som förstörde affären här i Stan?”
”Det kan du ha rätt i,” sa Anna-Lena. Sedan tillade hon skrattande:
”Undrar om det var hennes bröders motorcykelkompisar som ”övertalade” älskarinnan att erkänna? De verkar vara lika bra fixare som vi var förr. För inte skulle du ha kunnat göra nåt sånt nu?”
”Aldrig i livet!” Sonja hade smått chockat tittat på Anna-Lena och genast framhållit att hon inte kunde tänka sig att ta lagen i egna händer som de gjort som unga.
”Jag måste tänka på mitt yrke! Om något kom fram… ja du vet! Jag kunde bli utesluten ur advokatsamfundet. Nej den delen av mitt liv måste vara helt avklarat.”
”Du har rätt. Kattis får ta hand om det själv. Om jag känner henne rätt har hon sina ekonomiska avtal ordnat. Det kommer att svida i skinnet på Elonen… eller så förlåter hon och går vidare för affärernas skull med hot om att han skall hålla sig hemma i fållan. Det skall bli kul och se vad som händer.”
Anna-Lena lät nästan munter, men Sonja var inte helt övertygad om att det var så lätt för Kattis.

Det hade dessutom funnits flera nyheter på lager hos Anna-Lena.
”Jag har hittat Sussie! Jag har till och med talat med henne i telefon. Det kändes märkligt på något vis. Hon lät inte alls som förr…men du vet, vi förändras ju hela tiden. Tjugofem år i USA måste ju ha satt sina spår.”
Anna-Lena hade sett nöjd ut. Ännu en gång hade hon lyckats.
”Förstod jag inte att du skulle hitta henne direkt?” Sonja hade inte vetat vad hon skulle säga sedan. Vad kunde hon säga om Sussie? Skulle hon vara riktigt uppriktig så kände hon knappt henne mer.
Påståendet att Sussie var något ytlig ägde nog sin riktighet. Själv hade hon haft annat att tänka på under ungdomstiden. Men, man skulle ändå inte glömma att hon var en i klassen. En av dem, fast hon aldrig hade behövt någon uppbackning. Hon hade alltid stått på egna ben. Jag undrar om hon ens minns det där barnsliga löftet som de gav till varandra, att alltid finnas till hands. Ta och ge, ta och ge.
”Var det svårt att hitta henne?”
Anna-Lena hade lett illmarigt. ”Nej, det kan jag inte påstå. Jag ringde till hennes pappa och fick adressen och hennes telefonnummer. Han lever fortfarande och verkade vara helt klar i skallen.
Däremot var han inte helt säker på var frun fanns.” Hon gjorde en konstpaus och tillade sedan lakoniskt. ”Ja, så gick det för dem.”
”Hennes pappa! Det är ju klart! Varför tänkte jag inte på det?”
Sonja fick då en axelryckning till svar och en fråga.
”Inte råkar du ha en banan hemma?” Det hade hon. . förstås. Det gick helt enkelt inte att vara utan den frukten sedan hennes vän blivit gravid.