15

Augustisyrsorna var galna av åtrå. Det började sjunga på sista versen för de högljudda spelmännen. Ett öronbedövande sargande skri från deras arbetande bakben låg som en ljudmatta över skärgårdshemmanets tun. Gräset hade torkat. Det klarade inte av att stå emot flera veckor av torr, het, högsommar.
Den numera obebodda ladugården var inte helt utan liv. Mängder av gråbulliga svalbon under taköverhänget hade gett rum åt pilsnabba svalungar som till synes utan mening kryssade genom den varmt dallrande luften. Blåskimrande sländor med prasslande glasvingar steg och sjönk lodrätt vid den grundare delen av viken där det luktade en aning av dy.
Karfjärden låg overkligt orörlig och blank.
Det vackra huset som krönte gården med sin generöst tilltagna glasveranda spred solreflexer över fruktträdgård och trädgårdsgångar Här och var stod bilar parkerade, varhelst det fanns utrymme. Kräftskivan som hade varit på de gamla klasskamraternas läppar i flera veckor nu, hade just startat upp.
Man skulle samlas redan under dagen för lite loj tillvaro och sedan gemensamt duka upp i äppelträdgården.
Skratt, prat och musik av Gasoline välde ut från några fönster som någon öppnat upp på vid gavel.
Det hade bytt atmosfär i den gamla vackra byggningen där Markström tidigare regerat .
Inne i huset fanns bara vinnare. Ungdomar i lätta bekväma sommarkläder kläder talade självsäkert med varandra. Framgång efter framgång hade präglat deras sinnelag. Ingenting kunde stoppa dem.
Känslan av osårbarhet var påtaglig hos många av dem. Vägen var utstakad.

Kaj var där. Hans väg hade som bekant inte varit fullt så rak. Något tilltufsad men märkligt befriad satt han i en bekväm länstol och lyssnade på de andras frimodiga tjatter.
Det hade varit tunga veckor hos Bengt. Han hade själv inte insett hur illa däran han varit, förrän han plötsligt lagt märke till att de dagliga långa skogspromenader han hade tvingats göra hade gett honom ett annat sätt att andas. Bröstkorgen hävdes mer och syret sökte sig lättare ner i lungorna. Till och med Bengt hade tinat upp och blivit mer tillmötesgående mot honom. Nu hade Kaj fått ett erbjudande att få stanna en månad till på hans gård. Det erbjudandet skulle han tacka ja till. Det var länge sedan han känt sig så ung som han egentligen var och kunde avspänt småleende lyssna på Björns skroderande utläggningar om det senaste upptåget. Det som hade satt de svenska bokmyglarna i fängsligt förvar.
Polisen hade kommit ut till Bengts bondgård vid flera tillfällen. Varje gång hävdade Bengt att Kaj hade varit psykiskt svag en längre tid och på intet vis haft något som helst samröre med männen. Ja, Kaj hade med svag röst erkänt att han köpt böcker av dem. Han kunde återge titlarna om så var. Det var inga större dyrgripar. Det var helt ofattbart att männen hade haft i åtanke att försöka sälja något till honom som inte var helt och hållet hederligt inskaffat, hade han bekymrat sagt till polisen. Han hade bedyrat att han absolut inte sökt någon kontakt med någon av dem eller på något vis uppmuntrat dem att smuggla eller stjäla för hans del.
Den där unga polisen Mattsson hade varit med vid ett av besöken. Han hade plötsligt frågat om de kände Anna-Lena på lokalbladet.
”Naturligtvis” hade Bengt svarat en aning förvånat. ”Hon gick på samma klass som vi i högstadiet, jag tror inte jag sett henne sedan dess.”
" Jag brukar läsa det hon skriver ibland, …men å andra sidan läser jag ju det mesta,” hade Kaj sagt sanningsenligt.
Polisen hade bara hummat och Bengt och Kaj hade inte vågat titta på varandra.
De skulle bara veta!

Nu satt Bengt och Sven mitt emot varandra vid köksbordet. Det ryckte bara litet i en hand på Sven, annars satt han lugnt och lyssnade på vad Bengt sade och kommenterade ibland. Han hade motvilligt blivit inblandad i Kajs affärer. Det hade behövt räknas på säkerheten i planen och vem var mer berättigad för den sysslan än han med det magiska räknehuvudet. Han hade hjälpt dem. Deras liv, var hans ansvar tyckte han. Han kunde inte skjuta ifrån sig känslan av att det var han som hade skapat dem… hans klasskamrater… det de nu var. När Sven hade gett grönt ljus var det bara att sätta allting i verket.
Nästan alla hade dykt upp på Anders dyrt inköpta strandviste. Berit hade tackat nej och det var det ingen som var förvånad över. Mer förvånad skulle man ha varit om hon valt att komma.
De var alla fyllda av förväntan över att de skulle få träffa den hyllade fotomodellen. Tänk att Sussie äntligen hade tid för dem. Anna-Lena hade träffat henne tidigare. Hon hade tålmodigt stått i flygstationens enkla hall och väntat på att passagerarplanet med Öns mest omtalade kändis skulle landa. Anna-Lena fick några bilder av henne när hon omfamnade sin far och ett löfte om en längre intervju senare under veckan.
Krister som nästan genast tog kontakt med Sussie hade lovat att skjutsa henne till kräftskivan, men de skulle komma lite senare. Hon hade ett möte med en svensk modetidning som skulle avklaras först.


Kattis satt bland de andra och kunde inte slappna av. Alltid hade hon något viktigt att tänka på. Det var svårt att sitta och slölyssna på de andras småretande med varandra. Egentligen visste hon att hon mer än nödvändigt borde ha varit och arbetat vid sitt företag, men hade nu gjort valet att slita sig lös från jobbet, för att få möjligheten att få träffa sin goda vän från tonåren.Det var länge sedan någon av dem hade gett något livstecken till varandra. I början hade de skrivit till varandra, men eftersom Sussie titt och tätt bytte adress blev det svårt för Kattis att hålla kontakten. Sussies karriär tog över allt annat och Kattis kände sig slutligen mer och mer som en blek figur i en pjäs där hennes roll hade strukits. Kanske allt skulle bli som vanligt bara de fick träffa varandra. Kanske.
Björn hade tagit sig ut till Anders ställe med sin snabba motorbåt. Han var i sitt esse och försökte övertala de andra att komma med och åka vattenskidor .
”Anders, häng med nu!”
Anders bara vinkade bort förslaget. ”Jag har så mycket jag måste ordna för ikväll,” förklarade han.
”Nej, men vad slöa ni är. Häng på nu. Ni behöver nog blåsa ur skallarna lite. Ni tänker ju bara på stålar nu för tiden. Ena jävla gubbar är ni allesammans, till och med för fan brudarna. Hör ni! Båttanken är sprängfull och bara väntar på att få bli lite lättare.
”Jag kommer,” sa Bengt helt oväntat.
”Jaså jaha,” Det hördes tvekan i Björns röst.
”Det är bara det ena benet som inte lyder alla gånger,” muttrade Bengt syrligt.
”Prövar du, så prövar jag också.” Sven hade stigit upp.
Björn öppnade munnen för att säga något, ändrade sig och flinade glatt.
”Nu grabbar skall ni få se varenda mört i fjärden i vitögat.” Han skrattade glatt och inför förutsättningen att få se Bengt och Sven åka vattenskidor, bestämde sig alla att följa med ner till bryggan.

Efter lite visning av teknik och några misslyckanden, klarade både Bengt och Sven stå på benen.
Sven gjorde ett vådligt fall och Sonja kom hastigt upp på benen, men lugnade sig när han vinkade glatt från vattnet. Anna-Lena ville naturligtvis också ta reda på vad som var tjusningen med det hela och krängde utan någon betänklighet skidorna på sig. Ingenting verkade vara svårt för Anna-Lena. Med en blandning av mod, hjärna och envishet så föll bitarna lätt på plats. Lätt som om hon gjort det många gånger tidigare, skar hon den blanka vattenytan. Skickligt parerade hon Björns hårdare och brantare svängar ute på fjärden och vattnet gjorde kaskader efter henne.
Hon hade just kommit i land från sin åkning och satt uttröttad och gned sina vadmuskler när en silverfärgad öppen sportbil körde in på gården.
Krister och Sussie hade anlänt.

Det gick inte att ta fel på Kristers stolta min när Sussie sträckte sina långa eleganta ben ur bilen och sedan med små glädjeskutt ilade ner till bryggan till sina kamrater.
Ett stort kramkalas utbröt vid bryggan. Sussie hade tagit med sig utländska manér om kramar och kyssar i luften bredvid örat. Sven såg lycklig ut efter att ha fått dubbla ”mmoah” på sina kinder.
Alla vännerna hade råd att ekipera sig med dyra eleganta kläder om man så ville, men det hade inte fallit någon in att utmärka sig på något sätt. Det var sportiga kläder av god kvalitet som vanligtvis användes. Sussie som uppenbarade i flikig vit chiffongklänning på bryggan, var så utstickande som om man dragit in en ko i kyrkan. En matchande vit schalett höll hennes blonderade hår samman så att hennes välskulpterade kindknotor kom till sin rätt. Hon hade ingen BH. Till och med Janne som hade haft fästmö i flera år lät sina ögon stanna vid Sussies gungande barm.
Kattis rynkade pannan och tänkte att hon måste fråga var hon köper sina kläder ifrån. När de hade kramats hade hon väntat på att den vanliga förtroligheten skulle infinna sig, men den uteblev.
Kattis var bara en av de andra. De var inte samma personer mera. De hade förändrats. Förutsättningarna hade förändrats. De hade behövt varandra tidigare. Kattis hade definitivt behövt Sussie. Nu var det över. De kunde stå på egna ben, de hade tjänat varandra klart.

En befriande lättnad tyckte Kattis och nappade en öl ur en korg på bryggan. Hon satte sig och lutade ryggen mot båthusväggen, pyste upp ölen och halsade direkt ur flaskan och betraktade de andra som beundrande bombarderade Sussie med frågor. Man kunde inte ta fel på vem som var frontfigur och som vant steg in i den rollen.
Kattis lät tacksamt ölen rinna ner i svalget. Hon var ingen vinmänniska. Det hade aldrig funnits vin i hennes hem. Det fanns inte många sorter att välja på heller, men som den affärskvinna hon var, så insåg hon att det skulle slå stort. Hon lade flaskan mot kinden för att svalka sig och såg att Anna-Lena oberört stod och torkade kroppen torr.

Man hade dukat upp långbord under äppelträden. Skratten och sångerna hade ekat över gården och en bit ut på fjärden. Kräftfaten hade mött sitt öde att bli tömda och länsade på sina läckerheter. Augustikvällen hade varit varm, men fukten började sakta klibba och lägga sig på allt man rörde vid.
Nere vid grinden stod Anders och pratade med Janne som var på väg hem till sin fästmö. Han hade varit nykter hela kvällen och hade lovat att skjutsa hem Kaj, Bengt och Sven. De hade redan satt sig in i bilen och skrattade och flamsade så karossen gungade svagt. Kaj var gladast av alla. Han kände sig som pånyttfödd. Han trodde han aldrig haft så roligt. Han var nöjd att fara hem när Janne hade annonserat att det var dags att bryta upp.
Janne hoppade in i bilen och Anders dunkade med näven i taket. De där inne svarade med att sträcka ut sina armar genom de öppna bilrutorna och kava vilt tills vägen krökte och Anders inte kunde se dem mer. Han flinade glatt och gick ner till den splitternya strandbastun för att tända i spisen.

När han kom upp till de andra hade Kattis och Sonja städat undan det mesta. Björn hjälpte till att bära bord, men Krister och Sussie satt i en hammock och pratade. Efter att ha varit så länge borta från ön ville hon veta allt, som hon uttryckte det, som hänt under tiden. Hon hade friskt hängt med på alla snapsar och det var lätt att se att hon var ordentligt berusad. Kattis var den som hade varit mera försiktig, men Sonja hade för ovanlighetens skull druckit mer än hon brukade.
Hon hade vanvettigt roligt åt Björn som inte lyckades pricka verandadörren när han skulle lyfta in ett bord. Sussie kom vinglande på sina höga klackar, ditlockad av skratten.
”Vilket jävla liv ni för,” fnissade hon. Björn lyckades slutligen få in bordet och kom sedan tillbaka för att glatt demonstrera sina muskler för de damer som ville se.
”Luktar det rök?” frågade Kattis plötsligt vaksamt.
”Kanske någon av oss har glömt att Markström inte bor här mer och ha gått och bränt ner en kåk här av gammal vana, skrattade Krister rått från hammocken.”
”Det är skönt att det är över allt det där. Det var en galen tid. Hur vågade ni bränna ner bastun åt honom?”
”Ni var galna, och jag älskade er,” sa Sussie något sluddrande och lade armen om Björn.
Björn och Krister skrattade hejdlöst,
”Det var inte vi,” kippade Krister fram och måste böja sig fram och ta tag med händerna mot knäna för att få kraft att fortsätta.
”Det var faktiskt ett byggnadsfel eller nåt. Han…han hade helt vanlig otur,” och så frustade Björn och Krister av skratt igen.
Kattis såg snopen ut. ”Jag trodde hela tiden…”
”Vi med, vi trodde att nå`n annan gjort det,” erkände Björn.
”Vad är det som brinner nu då?” Kattis var inte nöjd innan hon fick svaret.
” Det ni just pratade om… bastun”. Anders hade dykt upp bakom dem. ”Ni kan ju inte komma på besök utan att pröva min nya bastu. Det här eländiga stället hade ju ingen bastu, tja… det var bara att bygga en fattar ni väl.”
”Åh, var det bara bastun… Vaddå? Bada bastu? Ja jag vet inte…” Kattis tvekade.
Sonja kände att hennes spärrar verkade ha slagit ifrån för länge sedan.
”Det är klart att vi skall bada bastu,” sa hon och nappade tag i Kattis och Sussies armar för att släpa dem med. Killarna var naturligtvis inte sena med att hänga på.
”Har du försäkrat? Björns kommentar förstås och alla skrattade högt.

Lite skräniga och fnittriga kastade de av sig sina kläder i det halvmörka omklädningsrummet och trängde sedan ihop sig på laven i bastun. Hettan var påtaglig, men Anders kastade ändå vatten på spisen. Björn och Krister svor och hotade om vedergällning, bara de kom med livet ur det hela.
Det var trångt och de svettiga kropparna gled mot varandra.
”Kasta inte på mera är du snäll,” bad Sonja.
”Oh, jag tycker det är skönt jag.” Sussie sträckte på sin långa välbyggda kropp och temperaturen steg om möjligt ännu mer.
Bastun var endast upplyst av en lykta i ena hörnet. Kattis hade tacksamt noterat det.

Det kändes inte helt naturligt att sitta där med sina gamla klasskamrater, men ölen som hon hade druckit hjälpte henne att rucka på sina principer. Det hade varit allt för lite lek för hennes del. Arbete och ansvar var det som fyllt hennes dagar. Hon slappnade av och blundade.
”For Anna-Lena hem?” undrade hon och torkade bort svett som var på väg att rinna in i ena ögat.
Alla tystnade.
Anders lät tveksam. ” Jo, nej kanske inte. Hon har inte sagt hejdå till mig i alla fall… det skulle hon ha gjort om jag känner henne rätt.”
”Hon var med när vi dukade av, det minns jag.” Krister verkade säker.
”Var hon? Det kommer inte jag ihåg.” Sonja försökte tänka efter och man mera förstod än kunde se i mörkret i bastun att hon rynkade pannan.
” Äsch, lägg av! Hon dyker upp. Hon blev väl för full! Visst är vi fulla va? Krillepille! Är du på snusen?” Sussie verkade inte oroa sig och krafsade Krister i nackhåren med sina långa naglar.
Hans tänder lyste vita i mörkret.
”Det är nog okey, hon dyker snart upp här naken och ljuv som en sjöjungfru.” Björn fnissade.
”Jag orkar inte mer, jag måste ut.” Det var Sonja som var den som måste ge sig i den outtalade tävlingen om vem som tålde bastu bäst.

Som på ett givet tecken steg alla upp och rusade ut ur bastun för att söka sig mot vattnet.
Sonja tassade försiktigt. Hon ville inte skada sig på någon vass sten, medan de andra rusade utan närmare eftertanke ner i det svarta vattnet. Månen var full och så stor och rödgul som den bara kan vara i augusti. Ljuset bildade en gata över vattenytan och ibland kunde man skymta människokroppar plaska omkring i den.

Sonja kände inte för den sortens vattenlekar. Tyst drog hon sig närmare båthuset. Hon dök under ytan och ljudet från kamraterna tystnade och ersattes av porlandet av vatten vid hennes öron. Det kändes underbart att få bli svalkad. Det var kallare nere vid botten och hon ryste till lite och sökte sig mot ytan och blev därefter liggande och flyta. Hon kunde inte låta bli att avundas Anders hans fantastiska ställe. Bara hon fick studierna helt klara och lite fart på karriären så skulle hon skaffa sig något liknande. Hon hörde att de andras röster tonade bort. De gick tillbaka till bastun, men hon var inte redo för det ännu. Det var alldeles för behagligt i det sensommarvarma vattnet.
Hon dök under ytan igen, simmade längs båthusets brygga. Med handen kunde hon känna det lena sjögräset som växte på bryggan och just då var livet väldigt nära. Alla hennes drömmar var på väg att slå in. Vattnet smekte hennes nakna kropp. Det mörknade mer under ytan och hon förstod att hon simmat en bra lång bit under vattnet, ända till öppningen i båthuset. Då såg hon plötsligt något i ögonvrån.
Någonting ljust som slank in bakom båten som låg förtöjd i huset.
Hon vände direkt upp till ytan. Först då började hennes hjärta slå hårt. Det hade liknat på ett människoben. Hon var säker! Eller var hon inte det? En löjligt omotiverad rädsla riste genom henne. Det finns ingenting hotfullt i vår trygga Östersjö, men ändå… Fort, fort simmade hon mot stranden. När hon kom på grunt vatten steg hon upp och kisade mot båthuset. Det syntes inte en rörelse. Hade hon inbillat sig? Benen darrade. Det var ju löjligt av mig, tänkte hon. Hon slog bort det hela som bara inbillning.

Ett par armar slogs om henne bakifrån och hennes första reaktion var att slita sig ur greppet och slå mot den som var bakom henne.
”Nåd! Nåd! Slå inte ihjäl en trånande yngling!
”Anders! Åh, vad du skrämde mig! Åh, jag var redan vettskrämd. Jag tror det är någon i båthuset! Jag såg något ljust röra sig i vattnet. Ja, ljust och avlångt, som ett ben av en människa ungefär, jag lovar! Säkert!” Hennes ord kom tumlande över varandra.
Anders lade händerna på hennes axlar.
”Lugna dig, det är bara vi här. Det finns ingenting här som är farligt. Vad skulle det vara i så fall?”
Han såg roat ner på henne tills hon besvarade hans blick med ett svagt leende sedan böjde han på nacken och vände ansiktet mot månen och Sonja lockades att göra detsamma. Den stinna klotrunda himlakroppen hade lättjefullt bara tagit sig en bit ovanför horisonten. Den skapade skiftningar i Anders våta hår. Han tittade eftertänksamt på den.
”Kanske jag också såg något...”mumlade han otydligt för att sedan skratta till. ”Du fick säkert ögonen på gammelgäddan. Jag kan lova dig att jag har försökt fånga den gång på gång och misslyckats. Nu har han tydligen blivit så styv i korken att den söker sig helt orädd framför näsan på fienden. Ha,ha, imorgon skall han få se.”
Anders slog an en skämtsam ton och Sonja kände sig lite dum.
Hans händer låg fortfarande på hennes axlar. Sakta lugnade hon ner sig.
”Har du kallt? Undrade han och flyttade händerna till hennes midja. Hon var naken. Han var naken. Vinet och feststämningen rann i hennes ådror.
Hon ruskade på huvudet.
De stod en stund och tittade på varandras kroppar. Hon satte en hand på hans bröst. Hjärtat slog hårt mot hans revben. Månens rykte om att kunna förtrolla, fick se sig besannat. Hon var intensivt medveten om hans händer i midjan. De darrade lite och hon visste varför. Han var på väg att göra realitet av något de båda vetat en tid. De hade kunnat känna lukten av varandra när de varit i samma rum. De hade tagit på varandra med enbart blickar, redan smekt lockande hud i sina tankar. Han böjde sig ner och hon kunde känna hans andning mot sin hals, men han stannade där som för att njuta, dra ut på stunden.
En klunga abborrgräs blommade bredvid dem med sina enkla vita stjärnor på ytan. Sonja lösgjorde sig från hans händer och rev ett av de långa sjögräsen från botten.
Hon knöt det omsorgsfullt runt Anders hals medan han stod blickstilla utan att släppa henne med blicken. Oändligt sakta halade hon in det lättfångade bytet. Det sköra gräset gick inte ens sönder.
Ännu en dröm var på väg att slå in. En dröm som hon burit med sig ända från barndomen. Hennes Anders… och allting annat var glömt!






Med ett ryck satte Krister sig upp. Det svindlade i hans huvud och han fick kväljande konstatera att det var illamåendet som hade väckt honom. Han fick sitta en stund och svälja och låta illamåendet tona ut en aning. Medan han satt stilla fick han tid att se sig om för att försöka minnas var han var och varför. Han låg på golvet på en madrass. I en säng bredvid honom låg någon. Med ett stön kravlade han sig upp på benen med stöd av sängkanten. Han svajade något och förbannade sig själv för alla snapsar han obetänksamt hade hällt i sig. Ett blont hår tittade fram under täcket i sängen. Han mindes… de hade sökt efter Anna-Lena och han hade slutligen hittat henne i den här sängen. Hon hade slocknat helt enkelt. Det var vad hon sluddrande hade förklarat. Hennes hår hade varit fuktigt och han hade frågat henne om hon varit och simmat.
Hon mumlade in i kudden att hon nog hade det. När hon känt att hon druckit för mycket hade hon gått ensam ner till stranden i förhoppning av att hon skulle kvickna till av ett dopp. Sedan mindes hon inte så noga. Jag vill bara sova, hade hon sagt.
Han hade lagt sig på madrassen som låg på golvet för att hålla henne sällskap en stund, men tydligen hade han somnat också.
Fy, vad han mådde illa. Han gick in till köket och vred på vattenkranen. Han ville ha kallt vatten och han lät det spola en stund. Det var helt tyst i huset förutom bruset från vattnet. Alla hade tydligen gett upp. Festen var slut. Han fyllde ett glas och tömde det begärligt. Han fyllde på glaset igen och gick med det i handen och gläntade litet på dörren till Anders sovrum. Han låg och sov med Sonja tätt tryckt emot sig.
Det var som fan! Helt otippat! Han hade ingen aning om att de hade gått och spanat in varandra.
De passar nog ihop på ett vis, den snygga Anders och Sonja, fast hon alltid varit en genomskinligt grå och mager unge har hon ändå visat klass. Så såg hon absolut inte ut längre. Krister såg hennes slanka kropp avteckna sig under det tunna lakanet de hade dragit över sig.

Försiktigt stängde han dörren. Kattis hade lagt sig på soffan i vardagsrummet kunde han konstatera. Hon vred sig oroligt och kliade sig på ett myggbett.
De andra rummen var tomma.
Var var Sussie? Krister kände en våg av oro skölja över honom. Det var något som inte stämde.
Hon borde ha lagt sig inomhus. Han förbannade sig själv att han hade somnat bort. Trots att huvudet värkte insåg han att han måste söka upp henne. Vad som helst kunde ju ha hänt henne efter att han somnat. Kanske hon likt Anna-Lena gått ner till stranden för att kvickna till.
Han gick ut och ställde sig på verandatrappan och tittade sökande över gården.

Solen hade gått upp. Det skulle bli ännu en varm dag, för varm, tänkte Krister. I handskfacket hade han huvudvärkstabletter kom han ihåg och gick med trötta steg på grusgången till sin bil. Han trevade i handskfacket och hittade asken. Han stoppade två tabletter i munnen utan att ha något att skölja ner med. Han kände hur de trögt gled ner längs matstrupen och han grinade illa.
Alla dörrar och portar till ladugården verkade vara väl tillbommade från utsidan. Där kunde hon inte vara. Hon kunde ju ha gått ner till bastun. Kanske hon glömt något där och sedan somnat till på britsen i omklädningsrummet.
Det var ett halmstrå han famlade efter. Egentligen förstod han ju att hon tagit en taxi in till stan. Det måste ju vara så.
Bastun var tom. Blöta handdukar och tomma ölflaskor låg på golvet, men inte skymt av Sussie.
Någonting vitt låg längst ut på bryggan. Hans andning nästan upphörde. Med tunga steg gick han ut på bryggan och stålsatte sig för vad han skulle se. Det var hennes schalett. Han tog den i handen och höll i den krampaktigt. Tänk om hans vackra Sussie skulle ligga på botten. Han skulle aldrig förlåta sig själv, inte de andra heller. De borde ju fatta att de måste se efter henne när han inte är med. Noggrant sökte han med blicken längs bryggan och stranden.

Det hade börjat blåsa en aning och Björns båt gungade svagt.
Krister tittade mellan bryggan och båten. Björn låg säkert och sov i den. Kanske han visste något?
Det var nog dags att väcka de andra nu och han kunde lika gärna börja med Björn.
Krister hoppade ner i båten och öppnade dörren till ruffen. Flytvästar och väskor låg inkastat där, men annars var det tomt.
De kan ju inte båda vara borta. Björn skulle inte fara in till stan och lämnat båten här, det visste Krister. Båten var hans ögonsten. Nu blev han även orolig för sin bästa vän. Det var så märkligt. Var hade de tagit vägen?
Båten gungade till under hans fötter och illamåendet gjorde sig påmint igen. Med en grimas tog han sig tillbaka upp på bryggan. Han tittade upp mot huset och allt såg lugnt och fridfullt ut.
Det kunde inte hjälpas. Han måste väcka Anders och fråga honom om råd.

Det sluttade ganska brant upp mot huset. Krister förvånades över att han tyckte att det kändes så tungt när fötterna sjönk ner i det rätt nyligen utlagda gruset och han förbannade sig själv att han druckit så mycket. I fortsättningen skulle han vara mer försiktig. Han gick förbi Kattis och Anders bilar, men stannade upp när han hade passerat med någon meter.
Det var imma på Anders bilrutor. Daggen hade som vanligt vid den här tiden, lagt sig som en grå hinna på allt utomhus, men det här var skillnad. Imman var mera kompakt, omöjlig att se igenom.
Krister fick en märklig känsla. Det var en sorts okänslighet som började i huden i nacken och som sakta letade sig ner längs ryggen. Han försökte tänka ut olika orsaker till att imman fanns där. Hans slutsats blev alltid detsamma.

Nu såg han att skuggor rörde sig i bilen. Han kunde lätt identifiera konturerna av en arm och ett huvud som rörde sig ibland. Han ville inte förstå. Han ville inte se, men han tvingade sig. Som lämmeln mot havet, som valen mot stranden, fanns det bara en väg och den ledde till undergången. Den ledde till undergången av hans dröm, hans tilltro till vänskap, kvinnor, livet…
Han rörde sig sakta mot bilen och stålsatte sig inför smärtan som han visste skulle komma.
Nu var han nära han kunde höra ljud från bilen, ljud han inte ville höra. Han borde inte, han visste det. Han borde inte titta. För alltid skulle hans hjärna spara på synen som skulle plåga honom resten av livet. Synen av ett svek. . .
Alla visste ju. Sussie var hans. Han hade sparat sig alla dessa år, sparat och längtat. Min, min!
Han hade varit sprängfylld av lycka när han kört henne till festen och han sett beundran i de andras ögon när hans älva hade livfullt dansat ur hans bil för att hälsa på sina gamla vänner.
Hon hade varit ännu vackrare än han kunde minnas henne. Ögonen var blåare, det blonda håret blankare, leendet mer charmerande. Hon var fläckfri.
De hade inte talat om det han och Sussie, ja om deras gemensamma framtid. Det hade han kunnat förstå ur hennes ögon, alltid! Han hade sett löftet i dem. Det hade inte kunnat gå att missförstå.
Med utsidan av sin hand gjorde han en liten bit av glaset daggfritt. Nu gick det lättare att se in. Det räckte det han kunde se. Det var bekräftat. Hans bäste vän hade svikit honom genom att besudla det vackraste han hade. Han stod så nära att han hade kunnat lägga en hand på dem för att känna efter om de verkligen var där, att hans ögon inte lurade honom.

Det var osmakligt. De hade inte ens klätt av sig. Hon låg på rygg i baksätet med älvaklänningen runt halsen. Trosorna höll hon fortfarande i handen. Han hade fortfarande skjortan på sig, visserligen uppknäppt, men hade inte bemödat sig att ta av den. Bara ena benet hade han dragit ur jeansen. Man såg hans nakna lår och det var fult. Fult! Fult som Picassos kärringar med flera ögon på ena ansiktshalvan. Onaturligt. Okänsligheten i hans hud hade spridit sig i hela hans kropp och höll nu på att bildas till saltsyra som frätte inifrån. Detta skulle de inte få göra honom ostraffat. Det skulle vara för sent när Björn fattat vad han gjort. Det skulle bli han, Krister som skulle gå segrande ur detta. De han nu såg på var förlorarna.
Brunststönen hördes ur bilen och Krister kunde se hur Sussie böjde sin gudinnekropp för att möta Björns rörelser. Hon vred på huvudet och fick syn på Krister. Hennes rörelser stannade av några sekunder, sedan sträckte hon ut handen mot bilrutan och torkade med trosorna insidan av glaset, så sikten blev klar. Hon såg Krister rakt i ögonen en lång stund sedan trutade hon retsamt sina läppar för att sända en kyss till honom.
Märkligt nog bekom det inte honom. Saltsyran i honom hade förtärt honom, bränt ur alla känslor.
Han såg hur Björns verkstadshänder, händer med rester av olja vid nagelbanden, grävde sig in i Sussies vita bröst. Hon tittade fortfarande honom rakt i ögonen, utmanande. Ville hon att han skulle ta upp dörren och greppa det andra bröstet? Han hade också verkstadshänder, men han hade tvättat sina noga och smort dem, ifall han skulle få chansen att smeka hennes kind.
Han kände ingenting. Sveket var för stort.
Han svängde om och gick därifrån för att hämta sin packning han hade haft med sig. Fortfarande onykter satte han sig bakom ratten på sin bil och körde bort från sommarparadiset. Han hann inte se tårarna som vätte den vita chiffongen kring Sussies hals.