23

Han höll fortfarande hårt om telefonluren. Den var fuktig, men det tog han ingen notis om. Det var Anna-Lena som hade ringt honom. Han hade känt igen hennes röst direkt.
”Hej Krister!”
”Anna-Lena!” hade han sagt glatt innan hon hann presentera sig. ”Säg inte att du fått barnet redan? Är det så?”
”Nej, nej, nej. Klimpen…, jag ändrar mig, den mostruöst stora klimpen skall vara på insidan några veckor till. Du skulle se mig nu, jag är osannolikt stor.”
Krister skrattade till, men kommenterade inget. Han förstod sig inte på sånt där, om det gällde bilar var det en annan sak.
”Alltså Krister, jag har snackat med Sussie…”
Hans hjärta hade ökat takten, han gillade inte att tala om henne.
”Jag fick ju hennes nummer av hennes pappa, men det visade sig att det inte var så enkelt att få tag i henne. Numret gick till en granne, som knappt aldrig var hemma. Det tog mig bra många samtal innan jag fick svar och då var det nåt jävla pucko, ursäkta mig… som svarade. Han verkade inte ha någon större koll på var Sussie fanns, men efter enträget tjat så lyckades jag få honom att söka upp henne. Fattar du? Hon har inte ens en egen telefon! Alla har ju en telefon nuförtiden.
”Jaha.” sa Krister oförmögen att fatta vad hon sa.
”Krister, du verkar vara sur på henne av någon orsak, men du hade ju så bra kontakt med henne tidigare. Vi kan ju inte bara lämna henne där.”

Sårande smärtsamma bilder hade flimrat förbi bakom hans ögonlock när han tvingades att tänka på henne. Han ville inte ha något med henne att göra.
”Krister är du kvar?”
Han mindes att han hade ”hummat.”
”Först var hon glad när hon hörde att det var jag som sökte henne, men ju längre vi talades vid så förstod jag att det inte låg rätt till, så jag frågade henne rätt ut… om hon hade det svårt på något vis…då började hon gråta och jag fick allt ur henne.”
Det hade blivit tyst i telefonen och Krister hade hoppats på att han skulle få lägga på, men hennes röst dök upp igen.
”Hon verkar vara på dekis. Det har inte alls gått så bra för henne. Ja, de första tio åren förstås, men du vet, skönhet är en färskvara och när jobben sinade så blev det flaskan och en hel massa annat skit som finns i överflöd där borta. Vad jag fattade så är hon utblottad, fast hon försökte säga att hon jobbade i kassan vid ett stort mall i närheten.”
”Ja, vad kunde man annat vänta?” Krister hade skämts lite över hur elak han lät.
”Krister, jag frågade henne… och hon vill komma hem!”
”Ja…och?”
”Hon har ju inte råd fattar du väl! Och inte vill hon be sina gamla föräldrar. De tror ju fortfarande att hon är framgångsrik där borta. Jag har pratat med Kattis, men hon skulle inte ha tid att engagera sig i henne. Hennes äktenskap är i gungning och hon tyckte hon behövde koncentrera sig på det. Hon skulle gärna skicka pengar… det är bara det att man kan inte skicka pengar bara så där till en som lätt får dem i rullning. Jag tycker att någon borde fara dit och ta hem henne! Jag skulle göra det själv, men jag har ju inte så långt kvar tills Klimpen kommer. Krister, du har ju alltid gillat henne…”
Hennes bedjande stämma hade irriterande malt på i luren och han sade flera gånger nej till henne.
”Har du helt och hållet glömt vår överenskommelse? Vad har vi i klassen gjort för att hjälpa henne? Ingenting! Det är dags nu! Krister! Vi måste hjälpa henne!”

Jag har hjälpt henne. Jag lät bli att slå ihjäl henne…och den där jävla kvinnotjusaren! Han var död nu. På sätt och vis rätt åt honom. Krister hade känt hatet till honom även då han bar ut kistan ur kyrkan. Det är alltid värst när vänner sviker. Vänner sviker…

”Ja, jag far efter henne,” hade han nästan häpet hört sig säga och han hade fått en lättad suck till svar. Därefter hade han fått telefonnummer och adress.
”Krister…du är bäst! hade hon sagt innan hon lade på.
Nu satt han där med sin svettiga telefonlur. Vad hade han egentligen lovat? Han hatade henne! Han hade i alla fall gjort det. Var det sant att såren läktes med tiden?
Han lade ner luren och tittade i sin hand med en min av avsmak. Förstrött torkade han handen mot byxan.
Hon var ju så vacker! I många, många år hade hon upptagit hans tankevärld. Fantasier och drömmar hade tumlat om varandra och ibland hade han nog trott på tanken att det skulle bli de två. Men det hade hans bäste vän satt stopp för. Han hade besudlat henne inför hans ögon och hon hade märkt att han sett det. Hon visste nog om hans känslor för henne. Hon var ju inte dum. Skulle han hjälpa en sån?
Han tog upp brevkniven från skrivbordet. Hans ansikte speglades i det smala bladet. Han hade åldrats. Hans tunna hår täckte hjälpligt hjässan. Han hade kulmage. Den hade kommit ganska tidigt när han mer och mer hamnat vid skrivbordet. Hur såg hon ut?
Han tittade på klockan. Det var fortfarande natt i Miami. Om några timmar skulle han väcka hennes pucko till granne så att han kunde få tala med henne. En fågelvinge darrade till i hans bröst. Den vingen hade han inte känt av på många år











Kommissarie Mattsson hade blivit riktigt, riktigt förvånad. Efter att han hade fått polisrapporten om den omkomna Berit Land sänt till sig från Sverige, hade han aktivt sökt efter personen som sades ha varit hennes pojkvän.
Mannen hade varit föremål för en undersökning och hade förhörts noggrant av kollegerna i Sverige. Ganska snart hade han ändå avskrivits som misstänkt för brott då han kunnat bevisa att han hade alibi för dagen då Berit förolyckades. Han hade varit med vänner på fisketur längs kusten norr om Gävle och hade visat, vad man tolkat då, äkta sorg när dödsbudet hade nått honom.
Mattsson hade begärt att få adressen till honom för att få ställa några frågor. Det hade inte varit så lätt som man först sagt till honom. Inte förrän man hittade information om att han flyttat utomlands kunde kommissarien få en adress. Det var den som gjort honom förvånad.
Han var numera bosatt på Ön! Han var tydligen född på Ön och flyttat bort för att skaffa arbete under tider när sådant var bristvara. Nu hade han flyttat hem igen och jobbade som löneräknare på Röd Stenkross AB.

Adressen gick till ett radhus i Malträsk, en av Öns större byar.
Kommissarien steg ur sin bil. Det var varmt och kvavt ute. Lage Larsson hade lovat åska som skulle dra över Stockholmsområdet och vidare österut över Ön. Han hade aldrig gillat åskväder. Det var ingenting han skyltade med och han var tacksam för att bilen gav ett visst skydd om ovädret överraskade innan han hann hem. Han använde nästan alltid sin privata bil istället för någon av stationens när han hade ärenden som detta. Det väckte alltid en massa nyfikenhet när polisen parkerade utanför någons dörr. Han såg sig omkring. I det här fallet verkade det inte spela någon roll vilket fordon han transporterade sig med. Ingen skulle ha sett något ändå. Byn verkade helt död och tom. Inte ens en katt syntes till. Fönsterna i radhuslängan såg tomma ut. Vad Mattsson kunde se så var endast två lägenheter bebodda. Radhuset hade troligen byggts i tider när det hade andats mera optimism om byns överlevnad. Kommissarien mindes att det funnits en mindre fabrik i byn där man tillverkat plastbåtar. Numera var den nerlagd och verksamheten hade förlagts till Lettland.

På den närmaste dörren stod det Markström på en nymålad namnskylt. Då var det rätt lägenhet, konstaterade Mattsson nöjt. Det var Jonas Markström han sökte. Han var kontaktad via telefon så han förväntades att vara hemma. Mattsson knackade på och efter bara några sekunder öppnades dörren.
En slank reslig man bad Mattsson att stiga på och de båda männen skakade hand.
Jonas Markström hade en rynka mellan ögonbrynen.
”Gäller det Berit igen? Det kan väl inte ha dykt upp något upplysande om den olyckan så här långt efteråt?” Kommissarien tittade sig omkring med förvåning. Här bodde en pedant!
Lägenheten var i det närmaste helt befriad från de prylar som folk i allmänhet dekorerade sina hem med. Bänkar och hyllor var så gott som tomma. Det glänste om zinken i köket och gardinkappan var helt utdragen utan en tillstymmelse till veck i tyget,
”Eh... va?” Mattsson skämdes över att han lät så disträ. Han fick ett erbjudande om att sitta ner vid köksbordet. Han satte sig försiktigt, noga med att inte komma åt den hårt manglade vita duken som låg på bordet.
”Berit, det kan väl inte ha dykt upp något nytt om henne?”
”Nej…eller, jag vet inte, troligen inte.”
Han hummade lite i näven och undrade kort:
”Du var Berit Lands pojkvän enligt rapporten som skrevs i Sverige…”
”Jag hade alibi, tvärsäkert alibi också. Det kan jag säga nu, liksom jag gjorde då, när den svenska polismakten började yra om att Berits död kanske inte var en olycka.”
”Jaa…just det, jag förstod det. Det avskrevs som en olycka slutligen. Man hade ingenstans som man kunde rikta en minsta misstanke. Om det var en olycka så hade hon fallit offer för en galning, trodde man. Men, det troligaste var att hon var där och skulle se på utsikten och inte förstått hur illa rötan gått åt utsiktstornet.”
”Jaha, det tror man alltså.” Jonas Markström knep ihop läpparna.
”Håller du inte med om den teorin?”
Jonas Markström som inte hade satt sig, gick omkring och rättade till detaljer som redan var i perfekt ordning. Hans spända axlar gav signal om att han inte tyckte om att kommissarien var där.

Ville han inte svara på frågor eller var han bara orolig att det skulle bli stökigt efter polisbesöket?

Kommissarien såg på sina fötter. Han hade inte tagit av sig skorna. Han märkte att Jonas Markström följde hans blick.
”Jag skall inte bli långvarig…” sa han som svar på det outtalade klander som kunde utläsas i Markströms blick.
Mannen suckade lätt.
”Berit och jag kände varandra utan och innan. Vi kunde läsa varandra som en öppen bok. Vi tänkte lika om det mesta. Ett vet jag med säkerhet… Hon gjorde aldrig något spontant. Varje minut av hennes dag var planerad. Det var hennes sätt att klara sig. Jag… jag har också ett väl utvecklat ordningssinne och tycker inte om överraskningar. Det var därför vi trivdes så bra tillsammans. Ingen av oss trodde väl egentligen att vi skulle hitta en partner och så plötsligt en dag så sprang vi bokstavligen på varandra.”
Han tystnade och verkade minnas hur det var.
”Ingen har kunnat fylla hennes plats efter det. Om hon blev bragd till livet av någon så är den personen dömd till evig förbannelse. Jag skulle inte kunna ansvara för mina handlingar om jag stötte på den personen. Hat är ett för klent ord för att beskriva det.”
Det förvånade kommissarien att det brann en sån glöd i den till ytan så samlade personen.
”Har vi träffat varandra förr?” Kommissarien sökte med blicken i Jonas Markströms ansikte.
”Nej, det tror jag inte, fast säker kan man inte vara. Jag är född inne i stan. Min farsa var lärare vid en högstadieskola, mamma… var hemma mest.”

Markström… Markström… Mattsson sökte långt bak i minnet. Det fanns en karl som hade för ovana att anmäla skadegörelse minst en gång i veckan. Visst hette han Markström. Det var ingen som tog honom på allvar till slut och han lugnade så småningom ner sig.
”Jag tror jag minns honom.” Kommissarien nickade långsamt.
”Det var ju tråkigt för dig. Jag har försökt sudda ut minnesbilden av det aset, men det har visat sig vara svårt. Jag kan fortfarande känna äckel när jag tänker på fanskapet.”
Kommissarien studsade till. Det hörde inte till vardagligheterna att höra en son uttrycka sig på det viset.
”Kommer ni inte överens?” blev hans något dumma fråga.
”Vem kan komma överens med en sådan där människa. Jag kan inte minnas att han hade en endaste vän. Han var sjukligt elak. Det är obegripligt att han utbildade sig till lärare, annat än för att få möjlighet att utnyttja sitt maktbegär så långt det var möjligt inom lagens råar.”
Han gjorde ett uppehåll som om han fick minnesbilder, sedan ruskade han på sig.
”Det är mer än tjugo år sedan jag talat med honom. Jag stack efter mammas begravning. Jag fick se på medan han plågade livet ur henne, sedan fick det vara nog. Det räckte för mig som anledning till att aldrig träffa honom igen.”
”Var det fråga om misshandel?”

”Misshandel ... misshandel....” Jonas Markström verkade tveka först, men så knäppte han sakta med avvägda rörelser upp byxorna och vände ryggen till. Han blottade skinkorna. De var fyllda av vita gropar. Ärr!
”Herre gud! Vad…?”
”Han glödgade spiskroken. Räknas det som misshandel? Svaret är nej, eller hur? Det går väl under rubriken tortyr antar jag.”
”Anmälde du inte honom? Kommissarien svalde torrt av chocken vid åsynen.
”Det…det började när jag var barn…man blev apatisk efter en tid…”
”Lever han än? Du kan fortfarande få upprättelse.” Kommissarien tänkte efter…han borde vara en gammal man… det lönade sig knappast mer.
”Han lever, tyvärr, kan man säga, men han kommer att få sitt straff. Ingen, ingen kan komma undan sitt straff i livet. Jag har fått mitt och han väntar på sitt…”
Han knäppte byxorna.
”Vad ville du fråga mer om Berit?” undrade han.
”Vem skulle kunna vilja henne något ont?”
”Hon levde ett tillbakadraget liv… ingen ville göra henne illa. Det är klart att hon kanske irriterade någon på sitt arbete. Hon vikarierade på en bank till och från. Jag minns att hon beklagade sig ibland. Hon var mer pedantisk än jag och hade svårt att jämka sig mot andras åsikter. Det kan ha rört upp känslor. Jag vet inte om det gjordes några intervjuer av hennes såkallade arbetskamrater. Hon har varit död länge nu. Bäst att låta det vara kanske.”
Mattsson var benägen att hålla med. Han behövde ju inte följa varje impuls han fick om att något var outrett, även om det hade lett honom på rätt spår många gånger.”
”Jag får väl tacka för mig och låter mig nöjas med det här.”
Han reste sig för att gå och han kunde se hur lättnaden lade sig över mannen.
Innan kommissarien stängde dörren efter sig hann han få en glimt av hur Markström den yngre, rullade ihop mattan i köket.