2

Historieläraren stod framför klassrumsdörren.
”Jag brukar alltid ge något åt alla som går ur skolan,” sa han.
”Alla skall ha ett litet minne med sig hem, så att ni aldrig glömmer tiden i skolan och speciellt inte mig och speciellt inte den här gruppen av unga människor skall glömma mig.
Ni behöver nog ta emot allt det ni får.”
”Jag vill inte ha något” sa Anders. Han såg misstänksamt på Markström.
”Nä, kom vi går” sa Janne.
”Vad är det för något?” frågade Anna-Lena intresserat.
Markström log lite.
” Det kan jag ju inte säga. Då blir det ju ingen överraskning. Ett kan jag säga, att alla måste komma med, annars får ingen någonting.”
”Jag vill inte gå”, mera viskade än sa Sonja
”Lilla Sonja, jag var väl lite svår mot dig. Klart du skall komma med annars är det ju ditt fel att de andra inte får avskedsgåva.” Markström tittade nästan faderligt på Sonja.
”Vi kan väl gå, snälla”, sa Anna-Lena bevekande ” Jag vill absolut veta vad det är. Snälla”
”Jag vill också veta”, sa Krister.
Björn ryckte på axlarna. Han gjorde väl mest som Krister gjorde.
Sven grymtade, höll ena handen för munnen och den andra slog han mot benet.
”Vi går väl då” sa Anders irriterat, ”Okey Sonja?” undrade han sen.
Sonja tittade ner på sina fötter och nickade.
Alla följde efter Markström genom korridorerna i skolan och ner för trapporna till källarvåningen. Där fanns skolans pannrum, soprum och ett litet rum som var vaktmästarens verkstad.
Ett av utrymmena användes som kartrum och förråd. Det var egentligen tänkt som bombskydd för stadsområdet där skolan låg, men fick i fredstid användas till förråd förutsatt att hyllor och möbler lätt kunde utrymmas.
”Nu blir ni förvånade eller hur? Där inne ligger det. Gå in nu allesammans, seså, skynda er nu ni vill väl gå hem snart? Ända längst in har jag lagt det”.
Hela klassen trängde sig förbi Markström som stod och höll upp dörren. Sist av alla gick Bengt och Sven in. Bengt hade haft svårt att hinna med i trapporna och Sven gick solidariskt vid hans sida. Innanför den tjocka järndörren stannade Sven upp. Han nöp sig hårt i armarna.
” Satan lärarbög” kom över hans läppar.
Bengt lade handen över hans mun.
”Så, så, så” sade Markström, ”vårda språket herr Lönnblad.
” Det går inte jämnt ut,” jämrade sig nästan Sven, men gick ändå efter de andra.
” Hör ni ungdomar”, sa Markström lätt, ”ni vet ju att ni inte skall bry er om Sven.
Längst in i förrådet skall ni gå och sedan titta ner på golvet. Sök nu riktigt noga”, manade Markström på. ”När ni ser det, vet ni att ni hittat det rätta.”
Alla var upptagna av att söka. Det var nästan roligt. De lyfte gamla skolbänkar åt sidan, sökte i lådor, de lät ögonen vandra längs väggarna. Det var spännande att se vad han hade hittat på. Allt var så otroligt olikt den här läraren.

Då hörde plötsligt hans röst ifrån dörröppningen. Han hade stått och tittat på deras möda, deras förhoppning om att vara först med att hitta överraskningen.
”Ni är faktiskt osedvanligt dumma i huvudet. Det kommer aldrig, aldrig att bli något av er, era lättlurade åsnor. Kom ihåg att jag har sagt det. NI ÄR MER ELLER MINDRE MISSFOSTER HELA BUNTEN. DET BLIR ALDRIG NÅGOT AV ER!”
Förvånade såg de hur han stängde dörren och hörde hur han vred för alla kraftiga dörrvred som den stora järndörren hade. Slutligen hörde de också hur han skramlade med hänglåset.
”Va fan i helvetet”, vrålade Krister, ”öppna dörren, gubbjävel.”
Anders rusade till dörren. ”Den går inte att öppna inifrån.” konstaterade han. Han slog med nävarna på dörren. Det hördes knappt alls. Janne lade ett stativ av något slag i handen på honom och han slog det mot dörren. Det hördes hårt där inne.
”Det hörs knappast alls på utsidan, rummet är isolerat, det har vaktis sagt någon gång” Krister talade med nästan skräck i rösten.
”Han kommer att öppna om en stund. Han vill bara jävlas lite med oss för att vi sa emot honom. Det är jag säker på.” Janne försökte lugna de andra.
Alla var samlade vid dörren. Sven slog sig på benet och kved.
”Hur sjuk i huvudet kan man bli? Han är ju totalt knäpp. Det har slagit runt totalt för den där… herregud ... tänk om han aldrig släpper ut oss! Det är sista skoldagen. Ingen kanske har ärende hit ner förrän till hösten.” Paniken hördes i Anna-Lenas röst.
” Tänk om han glömmer bort oss”, sa Björn.
”Eller om han får en hjärtinfarkt eller blir överkörd av en bil. Vem vet att vi är här? ”sa Anna-Lena sakta och alla tänkte intensivt på vad det skulle innebära.
Sussie började gråta, genast började Kattis gråta också och de gick och satte sig tätt intill varandra på en låda.

Sonja gick fram till dörren och försökte knuffa på den
”Jag måste hem till min mamma. Det blir katastrof annars.”
Hon tog sats för att knuffa med hela sin späda kropp mot dörren, men Anders hindrade henne.
”Det hjälper inte, du behöver minst en bulldozer”
Sonja slog händerna för ansiktet och föll ner på knä. ”Jag måste hem”
”Jag sa ju att vi inte skulle ha något från den där diktatorn, det var ni som skulle med och glo. Trodde ni faktiskt att det där sjuka aset skulle ge er något frivilligt? Du Anna-Lena, du skulle med honom, du förstås. Fråga och fråga, hur mycket som helst. Vad kan den där intressanta lilla historieläraren vilja? Det skulle du ta reda på naturligtvis. Det var bara Sonja som var smart och fattade att det var något djävulstyg på gång.” Anders skrek upprört.
”Men varför säger du så där, alla kan väl bestämma själv? Jag har väl inte tvingat någon?”
Anna-Lena lät lite stött.
Sonjas röst darrade.
”Nej, jag fattade ingenting. Jag tänkte inte på någonting, bara att jag ville tidigare hem och trodde att allt skulle gå fortare om man gjorde som Markström sa även om det kändes lite underligt att få något av den där gubben”
Sonja tyckte lite synd om Anna-Lena. Det var lite orättvist, det som Anders beskyllde henne för.
Hon satte sig bredvid henne på golvet. Anders sparkade till en låda som välte och några julpynt ramlade ut.
”Lugna dig för fan, sa Björn. Vi måste tänka smart. Man får inte bli skakis, då blir man dummare i huve´t har jag hört. Det liksom inte kopplar för en. Det kan bli bara mos i hjärnan. Det har min kusin sagt och han jobbar vid brandkåren, så han borde veta. Blir man för skraj så kanske man aldrig blir bra igen. Man bara går där med tomma ögon…”
”Lägg av nu Björn! Skall jag ge dig stryk igen eller vad är det du tigger om?” Krister såg stint på honom.
Flickorna hade samlat sig runt Anna-Lena. De pratade i mun på varandra. De försökte tänka ut när de skulle bli saknade hemma.
”Tror ni att någon ringer polisen?” ”Det måste ju komma in massor med anmälningar om att vi är saknade.”
”Han kommer snart och släpper ut oss, han vågar inget annat, han är knäpp, men inte så galen att han försöker ta livet av oss.”
” Vi har ju ingenting att äta, vi kommer att svälta ihjäl.”
” Det är farligare att vi inte har något att dricka” ” Fan vad rädd jag är”
Frågor och kommentarer haglade omkring.

”Tyyyysta.”skrek plötsligt Berit. Jag blir galen, det blir som Björn säger. Mos i huve´t.
” Vi måste dela upp oss, sitta mer i raka rader med lika många på var sida. Vi måste tänka på hur länge vi är här. Vi måste veta hur mycket klockan är, hålla reda på tiden. Klockan är nu 14. 40. Vi har varit instängda bara… ungefär tio minuter. Han kanske står där ute och skrattar åt oss.”
”Varför måste vi kolla klockan?” undrade Anna-Lena.
” Han skall få, eller hur, när vi kommer ut. Vi skall ge honom. Om vi skall anmäla honom någonstans måste man veta vad man talar om. Dessutom måste det vara ordning, det går inte att tänka annars. Vi får inte prata i mun på varandra, allt blir fel då.” Berit hade rosiga kinder. Hon brukar vanligtvis inte säga så mycket inför kamraterna.
” Vi måste prata en i gången,” tillade hon viskande, för hennes mod hade försvunnit igen
”Bruden har rätt. Det är precis som min kusin berättade…” Björn blev tystad av Anders.
” Sluta nöta på om den där kusinen. Alla som vill säga något får räcka upp en hand. Jag säger vem som står i tur att prata.”.
” Varför just du? Tycker du att du är någon sorts ledare för oss” Krister blängde misstänksamt på Anders.
Anders suckade. ” Bara första timmen”
Efter det konstaterandet blev det alldeles tyst. Alla måste fundera över vad som just sagts
Efter en stund räckte Krister upp handen.
”Jag tycker att vi skall leta upp något som kan bända upp dörren, någonting kraftigt som man kan använda som murbräcka, som i Robin Hood ni vet”, sa han och tittade redan runt omkring sig i rummet.
Anders svarade. ”Vi pratade just om dörren. Den är till för att hålla för bomber. Kommer ni inte ihåg vad det är för ett rum vi är i?”

Kaj harklade sig och alla tittade förvånat på honom när han höjde försiktigt sitt finger.
”Jag har läst om sådana där människor som Markström. I historien har det funnits många. Romerska kejsare, Djingis Khan, Henrik den åttonde…Han kommer nog tillbaka. Han vill se vad han har åstadkommit, få beröm kanske av någon annan lärare. Framför allt vill han se våra lättade ansikten. Det är han som har makten att släppa ut oss. Han kan vara en sådan där psykopat.” Kaj tystnade generat. ”Det där var nog kanske dumt.” Han tog tillbaka det han sagt. ”Han kommer inte att våga berätta det för någon lärare.”
”Jag fattar ingenting av det där snacket” Krister suckade.
Sussie ville säga något.
” Hörde ni vad Markström sa, att vi inte skulle bli något? Fan vad elakt, fy fan, den där . . . jäveln. Vad har han blivit då? Han tror att han är något. Hur kunde han säga så? När jag kommer ut härifrån skall jag visa honom. Jag tänker bli något. Jag vet att jag har värdelösa betyg och har egentligen inte spänt mig så mycket över det, men nu fan, nu har jag lust att visa honom.”
Sonja sa plötsligt;
”Om inte jag kommer hem så att jag kan ta hand om min mamma, så blir det ett himla liv.”
Hon snyftade till. ” Jag behöver bara klanta mig lite grann, så hamnar hon på något hem och jag hamnar på fosterhem. Jag är för ung för att klara mig själv säger socialen.”
Allas blickar vändes mot Sonja och hon kände hur generad hon blev, men hon tyckte att hon måste förklara sig varför hon reagerade som hon gjorde. Hon skämdes över sin situation där hemma, så det var inget hon tidigare hade ens yppat om för de andra. Hon hade försökt hålla skenet uppe, att allt var så vanligt som möjligt. Hennes största mardröm var att man skulle ta hennes mamma ifrån henne, hennes mamma, hennes enda familj. Det var lika bra att säga som det var. Hennes röst lät späd.
”Det är liksom bara så knäppt. Det funkar så enligt lagen, det har man sagt åt mig i alla fall, att min mamma är förmyndare för mig. Alltså, dom har inte fattat att det är jag som sköter allt. Jag sköter mig själv och min mamma. Vi har djävligt taskigt med pengar, men vi försöker klara oss på hennes, ja, någon sorts sjukpension.”
”Vad har hon för fel, varför sköter hon inte sig själv?” Anna-Lena kastade nyfiket fram frågan.
”Hon har MS. Kan inte gå, sitter i rullstol. Hon är riktigt risig egentligen. Jag har aldrig tid att läsa läxor och jag är för trött i skolan för att orka fatta något.”
Hon tystnade. Det hade krävt mycket mod och krafter av henne att avslöja det där, men när det var gjort kändes det nästan skönt. Hon fortsatte:
” Jag måste hem och laga mat åt henne. Hon äter ingenting nästan, jag måste nästan mata henne ibland. Det är för djävligt, men det är mest synd om morsan, hon är inte så gammal. Farsan drog utomlands med en annan kärring. Honom hör man aldrig från.” Orden forsade ur Sonja.
”Stackars dig” sa Sussie och Kattis på samma gång.
”Jag visste om att det var så”, sa Anders lågt. ”Min mamma och några kompisar till henne satt och pratade om det.”
”Jag är orolig. Vi har ingen telefon. Hon kan inte ringa efter hjälp. Jag vet inte hur länge hon klarar sig.” Sonja började gråta igen.
Krister rusade upp.
” Om jag någon gång kommer ut härifrån så skall jag slå ihjäl den där dåren”.
”Jag kommer med” sa Björn.
”Räkna med mig också” sa Janne som suttit mest och lyssnat, vit i ansiktet. Anders nickade.
Kaj lyfte sitt finger igen.
”Jag har läst om det där också. Revansch kallas det. Man måste tänka noga över om man skall ge igen. Man vill ju inte råka illa ut. Jag menar, det är ju inte speciellt lagligt att slå ihjäl en lärare. Det finns andra sätt som han kan få lida på. Vi är många, det borde kunna gå att komma på något.”
”Jag skall pissa i hans postlåda en gång i veckan, minst”, sa Björn och sågnöjd ut.
Alla skrattade. Det var skönt att skratta. Det gav hopp. Det fanns en början på en plan.

Det som sedan utspelade sig i bombskyddet skulle förändra allas liv.
Sven satt och slog med knytnävarna på knäna. Han vred sig hit och dit, klöste sig lite på armarna.
”Nu, nu, nu vill jag säga” ropade hanut.
Bengt höll i hans händer. Han ville inte att Sven skulle slå sig så, dels för hans egen skull, men också för att Svens mamma blev så ledsen när han kom hem med stora blåmärken.
”Man kan räkna på allt” sa Sven lugnare.
”Jag bara räknar och räknar. Det blir nästan tråkigt till slut. Ingenting är för svårt. Man kan räkna ut hur många andetag vi tar i minuten, ta det gånger personer vi är i rummet, räkna hur stort rummet är. Man måste tänka på hur mycket material det finns i rummet som tränger undan syret som finns. Jag kan inte samla in den information jag behöver för att kunna räkna allt, jag läser för dåligt…”
Krister rusade upp.
”Tror du att det tar slut på luften?”
Alla tittade upp mot taket. Det fanns ventiler i taket.
”Tror du att det kommer in någon luft där?” undrade Janne oroligt.
” Vi måste ta reda på det på något vis” svarade Krister.
”Jag är längst” sa Anders. ”Om någon sätter sig på mina axlar så når man att känna efter”
Han tittade sig runt.
”Sonja, du är lång men ändå lätt. Klättra upp på mina axlar”.
Tvekande gick hon fram till Anders som hade satt sig på huk rakt under en ventil för att hon skulle kunna komma upp på honom. Hon svängde benen över hans nacke och tog tag om hans huvud. Hon tyckte om att köra fingrarna genom hans hår. Det hade hon velat göra länge, men det fick hon inte tänka på nu. Anders reste sig upp och hon kunde nu nå med fingertopparna till taket. Sakta förde hon handen till ventilen. Hon var inte säker först, men sen kände hon att der kylde mellan fingrarna. Hon höll handen kvar några sekunder för att vara säker. Blåste det in eller ut? Slutligen sänkte hon armen.
”Det kommer in luft” sa hon lättat.
Anders tog tag i henne och lyfte ner henne. Han höll händerna om hennes midja.
Sonja kände att hennes öron värmde under hennes hår, men det var det ingen som märkte.

Alla såg lättade ut.
” Det går att räkna på allt”, sa Sven. ”Vår möjlighet att klara oss ur det här blev ju ett antal gånger större om vi har syre att andas.” sedan fortsatte han.
”Jag förstod att Markström skulle göra oss något illa.” Allt vad jag har räknat på om honom stred emot det beteende som han visade. Inte ens slumpen kunde göra honom till en människa som skulle ge oss några avskedspresenter. Det är omöjligt, det går inte ihop. Om man samlar all data vi vet om honom, går det inte ihop.”
Man kunde se att Sven var riktigt på gång, men han var ovanligt lugn i armarna. Han slog inte sig själv.
”Jag har räknat på alla… Markström har rätt. Det kommer inte att gå bra för oss och det kommer att gå sämst för mig”
Alla såg en aning oförstående på Sven.
Janne flinade.
” Du blev lite djup nu grabben. Det är liksom lite svårt att hänga med.”
” Det är inte svårt att räkna, det är svårt att samla fakta. Jag vet för lite om er. Jag har bara kunnat göra en mera säker beräkning på mig själv. Fattar ni, att det inte var speciellt lajbans att göra det, jag menar räkna på mig själv? Det kommer inte att gå bra för mig,” sa Sven dystert.
Sedan log han lite snett.
” Nu under vårterminen har jag räknat på oss ihop, summan av oss alla. Resultatet är förvånande. Hur jag än har räknat så får jag otroliga resultat. Vi skulle kunna skapa en framtid för alla. Till och med jag skulle kunna leva i den här världen.”
”Du låter inte klok. Har det slagit runt helt? Björn såg skeptisk ut.
”Det är det som är kruxet med det hela. Jag är inte riktigt klok. Jag märker ju att jag är avvikande från er. Hela mitt tänkande är annorlunda, ja hela min värld. För mig är ni ibland helt obegripliga. Då måste jag räkna på det jag inte förstår, ja då blir allting begripligt. Det är så lätt när man räknar på allting.

Anders verkade road av Svens räknande.
”Hördu Sven, vad använder du för räknesätt på oss då?”
Sven verkade inte märka den retsamma tonen. Ivrigt svarade han:
” Det är olika för olika personer och tidpunkter och vem som är inblandad i sammanhanget. Sedan beror det på hur mycket data jag har samlat in. Jag får exaktare svar om jag har mycket information”
Krister skrattade.
” Hur räknar du på Björn, han som är sån nolla?”
Alla skrattade utom Björn.
” Va fan! När vi kommer ut härifrån så skall jag köra in ditt nylle i rosenbuskarna utanför och dra dig fram och tillbaka så att du blir så skinnflådd att din morsa inte känner igen dig. Du skall få.” hojtade Björn.
Alla skrattade fortfarande så Anders kunde inte låta bli att fortsätta.
”Å hur räknar man på sexiga Sussie, hon är ju formad som en åtta i kroppen.”
”Fan vad du ör löjlig,” fnyste Sussie åt honom.
Sven blev orolig. Han började slå sig på benet.
”Jag vet inte” svarade han. ”Jag vet när jag har talet framför mig”
” När jag räknade på Berit blev allting så fel. Ingenting stämde. Då delade jag allting med två och då blev allt liksom klart för mig. Jag kunde se hennes möjligheter men mest hennes omöjligheter. Berit behöver ha allt jämnt delbart. Jag kan inte kräva att ni skall förstå. Det går inte att översätta till språk tror jag, fast jag vet inte, jag kan så lite om ord och bokstäver.
Om ni vill så kan jag visa hur jag räknar ut vissa saker.”
”Nej tack du grabben, låt oss slippa, sa Janne.

Berit hade suttit och lyssnat intresserat hela tiden.
Hennes ögon glänste till.
”Tänk om det är möjligt. Tänk om det faktiskt går att räkna på våra möjligheter. Det förstår ju alla att Sven kommer att få det taskigt, även fast han är smartare än Einstein.
Ibland brukar jag tänka att jag kommer att få problem också. Det… det är sådan oordning över allt. Jag blir nästan sjuk när folk vimsar omkring och det gör ju folk hela tiden.
Alla pratar ju i mun på varandra och ingen håller tider. Jag kommer att ruttna bort på något gammalt lager där jag går och håller perfekt ordning. Så går det förmodligen.”
Berit suckade.
”Tänk om det är sant, det som Sven säger, att det går att räkna på hur vi skall bli”, fortsatte hon. ”Då skulle vi kunna bli något och sätta dit den där jävla gubben, om vi någonsin kommer ut förstås.”
”Lägg av, sluta nu, ni är knäppa allihop” Björn lät trött.
”Jag kan göra er rika”, sa Sven.

Det blev alldeles tyst.
”Det finns sätt att bli rik på. Det har jag räknat ut för flera år sedan, men jag måste ha hjälp. Jag kan inte göra det ensam.”
Nu kunde inte Anna-Lena hålla sig mer.
”Rik, vad menar du?”
”Ja, hur då rik?” frågade Sussie också.
” Sluta nu” sa Björn igen.” Lyssna inte på sådant där. Vi måste försöka ta oss ut istället.”
”Sven, jag kan hjälpa dig” sa Berit. ”Jag har två timmar ledigt varje kväll nu när jag inte har läxor mer. Vad skall jag göra?”
Sven slog med knytnäven på utsidan av ena låret, så vickade han lite på huvudet fram och tillbaka.
” Jag sa ju tidigare att jag inte hinner läsa in allt som jag borde veta. Det är massor, massor.
Tabeller går bra och statistik också, men själva läsningen går skitdåligt…”
Han svepte armarna hårt omkring sig och gungade fram och åter.
”Skriva kan jag inte alls, inte som ni i alla fall.”
”Vill du att jag skall skriva åt dig?” undrade Berit.
Sven lyste upp en aning.
”Ja, för att ni skall kunna förstå mig. Ni måste ju få en översättning av mitt räknande.”

Det syntes på Sven att det var plågsamt för honom att förklara för de andra. Han var inte van att få så mycket uppmärksamhet. Aldrig hade han talat så länge inför så många. Han hade dessutom avslöjat för sina klasskamrater om sina udda tankar. Hans största önskan var att få vara som alla andra, kanske som Krister. Han önskade att han var sportig och pratglad, att han kunde skoja med flickorna och röra sig ogenerat i skolan. Det skulle aldrig bli så för honom. Han skulle få dras med sitt handikapp hela livet.
När naturen bestämde att jag skulle bli störd i huvudet, kunde det väl ha tagit ordentligt, så att man skulle ha varit omedveten om hur udda man var. Man ser ju massor av utvecklingsstörda på sta’n och ofta är de glada, skrattar och verkar ganska lyckliga. Jag ser min situation med onaturlig klarhet. Det ser inte bra ut. Jag kommer inte att klara mig för ingen förstår mig. Samhället kan inte ta emot en så’n som jag. Jag måste själv förbereda mig för mitt liv och till det behövs verktyg.
”Jag behöver någon som läser in på band åt mig, det skulle vara bäst, tror jag” sa Sven och tittade rakt på Berit. ”Sen måste jag ha mera ordning, mera struktur.”
”Struktur, lägg av, jag vet inte ens vad det betyder. Det som är viktigt är att vi kommer ut härifrån. Försök tänka lite på det i stället era jävla snillen.” Björn skrek åt dem.
Han hade stigit upp från sin plats och började undersöka väggarna och golvet.
”Det borde väl finnas en lönngång eller någon sorts nödutgång. Tycker ni inte det?”
Krister steg upp.
” Jag hjälper till att söka.,” sa han.
”Ni behöver inte söka, han kommer att släppa ut oss” sa Sven lugnt.
”Hur fan kan du veta det?” frågade Björn och ruskade på huvudet som om han talade med ett oförstående barn. Han tittade ut över de andra.
” Ni måste verkligen skärpa er. Sitt inte där och dröm om några fantasier som inte går att få att funka. Ge er!”
” Jag har räknat på honom. Han kommer att släppa ut oss.” Sven såg ner i golvet några sekunder, sedan rätade han på nacken och sa:
” Ni har ju skolväskorna med er. Ta fram ett tomt papper och en penna. Det har ni va? Annars kanske ni kan få av någon. Jag vill att ni skall skriva ner era tio högsta önskningar. När ni gjort det skall ni skriva ner orsakerna till varför inte de kan uppfyllas.
Jag måste få dem med mig. Jag har länge tänkt på det här, men aldrig fått möjlighet att samla alla och presentera mina tankar och planer.

”Alltså, fy fan, tänker ni verkligen lyssna på honom?” Björn slog ut med armarna.
”Sätt dig ner” sa Anna-Lena. ” Du kan väl ge det en chans. Jag tycker att det är kul. När kom du på en kul grej sist? Och… vad kan vi annars göra? Vi sitter här som någon sorts jävla krigsfångar och glor. Jag… måste i alla fall tänka på något, annars känns det så himla konstigt i magen. Ro hit med ett papper någon!”
Nu började ett intensivt prasslande och mumlande.
Björn suckade och rev av en bit kartong från en låda och fumlade fram en pennstump ur jeansjackan.
Sven andades ljudlöst ut och kände spänningen släppa. Helt otroligt! Det verkar som om alla började skriva. Han kände på något vridet sätt tacksamhet mot Markström. Det skulle aldrig ha gått att övertala de andra om det geniala i hans tankegång. ” Ni måste skriva ert namn på lappen” sa han ”och försök att inte påverka varandra”.
Medan alla satt och skrev och tuggade på sina pennorna, fortsatte Sven att förklara.
”Berit kommer att läsa allt, det måste ni räkna med. Det kommer troligtvis inte att gå att hålla det ni skrivit hemligt för varandra. Orsaken är att vi måste hjälpas åt att lösa våra problem. Det är det som är själva iden. Det som är viktigast och det är otroligt viktigt… titta upp allesammans, lyssna nu…”
Sven var tyst några sekunder, bultade sig två gånger på benet, sen sa han:
” Ni får aldrig berätta det här för någon. Vi har bildat någon sorts klubb eller pakt, kalla det vad som helst, men vi får aldrig någonsin pipa fram ett endaste ord om det vi gör nu. Lova, säg, JAG LOVAR” bönföll Sven.
Några mumlade ”Jag lovar” andra bara nickade.

”Jag kom inte på tio grejer” sa Janne.
” Va” sa Sussie, ”jag kom på hur mycket som helst som jag ville ha.”
” Ja jag vill bara hem till morsan, annars är det kört. Hur länge har vi varit här nu?” frågade Sonja och såg riktigt bedrövad ut.
Berit tittade på klockan. ”En timme och trettioåtta minuter” svarade hon och sen tittade hon på gruppen av kompisar. ”Jag har skrivit som önskan att vi skall ge igen till den där stroppiga sjuka dåren.”
”Det har jag också, han skall få!” Krister höll helt och fullt med Berit.
De flesta nickade för att hålla med.

Bengt samlade in alla papper och gav dem till Sven som ryckte på axlarna och tittade bedjande på Berit.
”Jag tar det.” sa hon.
”Du skall få bandspelare och band av mig” sa Sven” Du vet vad du skall göra va?”
Berit bara nickade.
” Vi måste träffas någonstans om några dagar, så skall jag säga lite om vad vi skall göra. Det kommer att bli ett långt planeringsmöte. Jag vet inte var vi kan vara.”
Utan större entusiasm kom Sonja med förslaget att de skulle vara hos henne.
” Mamma kommer inte att märka att vi är där. Hon är mest inne på sitt rum. Dessutom har vi största huset i sta’n. Alldeles för stort om jag får säga vad jag tycker.”
”Är alla med på det?” undrade Anna-Lena.
Ingen sade emot.
”Ja jag kan vara var fan som helst, bara vi kommer ut härifrån någon gång.” Björn var irriterad igen.
”Jag skulle behöva gå på toaletten, sa Sussie.”
”Jag också” sa Kattis.
”Det finns fler faktiskt, som behöver gå, det kan jag hålla med om.” kommenterade Janne med bitter stämma. Vi borde hitta något att pissa i.”
”Kan någon se Markströms postlåda här?” fnissade Krister.
Janne tog upp en gammal sophink av trä. Den var helt utan botten.
Ilsket kastade han den med all kraft i dörren så den gick i flera bitar.
”Varför sparar man på sån’t där?” undrade han.
Kaj som hade varit tyst mest hela tiden, steg upp och gick till dörren.
” Jag tyckte” sa han ”att dörren rörde sig.”

Nähä! Alla kom upp på benen med en gång.
Kaj tryckte sakta på dörren som gled upp nästan ljudlöst. ”Han har varit här” sa han med lite snopet tonfall. En påtaglig lättnad kändes direkt i luften. Fast man inte riktigt hade velat medge det, hade de flesta varit allvarligt oroade. Markström var en märklig människa. Man visste aldrig riktigt var man hade honom. Han kunde verka kolossalt hotfull, men hur mycket allvar fanns det i det?
Alla tog sina saker och gick ut i friheten. Först av alla rusade Sonja ut. De andra såg henne ta trapporna i två steg och sen försvann hon.
” Fy fan vad rädd jag var där inne” sa Sussie.
” Ja usch, det var jag också. Jag trodde vi skulle dö där inne. Alla vet ju att lärarfan inte är klok, så man kunde ju inte veta hur han skulle göra. Sven trodde ju att han skulle släppa ut oss, men det var jag inte alls säker på. Han är så fruktansvärt skruvad. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv” hasplade Kattis ur sig och rös.
” Jag trodde inte heller riktigt på Sven när han var så säker på att gubben skulle öppna åt oss… men nu måste vi nju tro på honom. ELLER HUR SVENNE, hojtade Sussie mot Svens rygg tavla.
Han vände sig inte om utan gav bara tummen upp. De såg inte hans flin.
”Vi ses i morgon på avslutningen” sa Anna-Lena.
”Vi ses” svarade någon, men de flesta hade gått iväg till toaletten.