17

DEL TVÅ - kontentan


Det var svikt i hennes steg när hon tog sig fram på trottoaren längs gatorna som hon ansåg sig känna utan och innan. Hennes gator!
Hela staden verkade vara under förvandling. Man hade stängt av gatan med de flesta affärerna och gjort gågata av den, precis som i de flesta städer i Europa. Det hade lyft hela stadens atmosfär och gjort staden till en idyllisk turistattraktion. Titt och tätt kunde man se byggställningar och byggarbetare som slet. Staden, ja hela ön var ett expanderande samhälle. Smarta drag av politiker och penningstarka investerare med framtidstro hade satt de rätta verktygen i händerna på småföretagare och affärsmän. Öborna var ett folk som inte var sena med att gripa chansen i flykten. Marknaden var het och kurvan för befolkningsökningen var på en stadig uppgång.
Andra flanörer längs gatan vände försynt på huvudet när hon passerade. En plattläggare sköt hjälmen bak i nacken för att kunna se bättre, chaufförer och handlare stannade upp några sekunder för att vila ögonen på henne.
Under högsäsongen och även under andra tider, finns det mycket turister och främlingar av olika slag i stan, så egentligen borde hon inte väcka någon större uppmärksamhet… men, det var något i hennes hållning, den korta mörka frisyren, de något för eleganta kläderna som lockade öborna att för en stund fästa ögonen på henne. Kanske det var så enkelt, att vårbrisen som fångades av den tunna kappan, också fångade småstadsinnevånarens uppmärksamhet, för att en kort stund locka dem att låta ögonen följa hennes gång.
Det gick lätt att se att hon inte bodde på Ön, men det var förbryllande att se med vilken målmedvetenhet hon sökte sig fram längs gatan. Hon visste tydligen vart hon var på väg.

Hon var ju ingen ungdom mera. Fyrtio år hade hon passerat för några år sedan. De hade firat med en resa till Sydafrika. Hennes mans släktingar bodde där och de hade passat på att besöka så många som möjligt av dem.
På själva fyrtioårsdagen hade champagne korkats upp på Taffelberget och ingenting kunde hota hennes lycka. Hur litet hon hade vetat då!
Bara två år senare knackade skilsmässan på dörren, bokstavligen. En ung fransyska hade ringt på dörren sent en kväll i deras hem i Luxemburg. Hon hade klart och tydligt framfört anspråk på hennes man och han sade inte emot.
En tid av kaos följde, men hennes många år som rådgivare vid Europadomstolen hade inte direkt skapat en duvunge av henne. Förvånansvärt fort hade hon format ett nytt hem för henne och hennes två döttrar. De var nu 21 och 17 år gamla och hade själva tagit beslut om att stanna hos fadern medan hon besökte sitt barndomshem. Ja hon visste inte om hon skulle kalla det besök riktigt. Hon hade tagit ett halvt års tjänstledighet och skulle det kännas bra att bo ”hemma” skulle flyttlasset eventuellt återvända till norden. Flickorna fick följa med om de ville. Det fick de lösa efterhand.

Arbetet vid domstolen hade ofta skapat långa dagar och hennes döttrar var tyvärr redan vana vid hennes frånvaro. Hennes exman hade dragit upp hennes långa arbetsdagar som en orsak till skilsmässan och han hade förmodligen rätt.
Ett för högt blodtryck och en ständigt värkande mage hade slutligen fått henne att ta beslutet om att söka tjänstledighet.
Det var en risk naturligtvis. Det fanns många som var beredda att kliva i hennes skor på väg uppför karriärsstegen. Hon kunde vara säker på att hon blivit nerknuffad flera pinnhål den dagen hon skulle återvända till sitt arbete… om hon återvände.

Det var en ganska lång sträcka hon hade att gå. Hon var tvungen att korsa hela stan för att ta sig fram till bilfirman. Kristers bilfirma, en av dem. Han skötte ju alla bilaffärer ensam sedan Björn så tragiskt drunknat för snart tjugo år sedan.
Alla från klassen hade infunnit sig till begravningen, förutom Sussie som var tillbaka i New York och absolut inte kunde komma ifrån. Hon hade skickat en enorm blomsteruppsättning som kondoleans. Krister som var den av vännerna som borde ha varit mest berörd, stod sammanbiten vid huvudänden av kistan när han och några andra med starka skuldror bar ut Björn för den sista vilan. Det var tragiskt! En man så full av liv, bara plötsligt borta…
Så onödigt och dumdristigt av honom att gå ner till hamnen i den svåra stormen, men ändå så typiskt Björn.

Begagnade bilar stod i täta rader utanför bilfirmans entré. Beslutsamt drog hon i dörren och gick in. Hon måste först blinka några gånger innan ögonen vande sig vid alla spotlights som belyste plåtundren från alla de försäljningsvinklar som var möjliga. En bilaffär är en bilaffär även om den är i Luxemburg eller på en vindpinad ö i Östersjön.
Hon behövde inte ta många steg in i lokalen förrän en försäljare var på henne.
” Är Krister här?” undrade hon bara kort.
När försäljaren insåg att han inte skulle få sälja bil till henne nickade han bara menande mot en dörr som det stod privat på och hon gick genast in.
Hon fick söka sig förbi personalutrymmen och lager innan hon hittade Krister. Han satt djupt försjunken och tittade in i en datorskärm vid ett enormt skrivbord.
”Hej Krister!”
Han tittade överraskat upp över ett par små glasögon som satt långt ut på nästippen.
Hans blonda hår hade tunnats ur och en bit av luggen hängde ner i pannan.
Den fiskade han hastigt upp med handen och det gav honom på samma gång en möjlighet till att samla sig.
”Sonja! Men Herre Gud, är det du?”
”Stör jag?”
”Stör? Du?” Han såg förvirrat på henne och så reste han sig plötsligt och kom runt skrivbordet.
”Sonja!” Han räckte henne handen som hälsning. ”Vad roligt att se dig! När har du kommit hem? Är du här på semester?... det var banne mig ingen dålig överraskning!”
Hon log mot hans förvirring.
”Ja, jag är här på en sorts semester. Jag har tänkt stanna lite längre den här gången. EU och lagarna får klara sig utan mig en tid nu. ”
”Ja tusan, du är ju där nere med de där gänget, en massa lagvrängare, menar jag.”
”Passa dig Krister! Du står rakt framför en!” Hon log glatt mot honom. Han var som förr, även om man kunde se till det yttre att åren gått.

Nu verkade han söka lite efter orden och slog ut lite hjälplöst med en arm.
”När kom du till Ön, jag har inte sett dig?”
”Det är inte så konstigt, jag kom igår… och du vet, man klarar sig inte utan bil. Ja, jag vet ju vart jag skall vända mig när det gäller den saken. ”
Hon såg honom rakt in i ögonen och båda visste vad den andra tänkte. De behövde inte påminna varann, men Krister kunde inte låta bli att pröva henne.
”Vill du jämföra priser med andra firmor, det finns några mindre…?”
Hon lyfte bara ett ögonbryn och han tystnade genast.
Han verkade slappna av. ” Nej men, egentligen, vad roligt att se dig! Sa jag det kanske redan?”
”Ja Krister och det är roligt att se dig också. Vi kommer säkert att ses oftare nu, men jag behöver en bil!”
”Bil? Om jag får använda ett gammalt utnött uttryck… då har du kommit rätt!” sa han och skrattade till.
”Vi går och tittar på vad som finns, eller vill du kanske beställa något speciellt? Vad har du kört förut? ”
” Det har varit många olika under åren, men kanske mest europeiska bilar… asch! det spelar inte så stor roll.”
De sökte sig ut i den ljusmättade bilhallen.
”Liten eller stor, vad söks?”
”Jag är ju van med en viss bekvämlighet.” Hon lät lite urskuldande nästan. ”Jag antar att det betyder stor.”
”Jag misstänkte det.” Krister drog munnen lite roat snett. ”Vi pratar om en ny bil eller hur, inget begagnat va?”
Sonja pekade på en svart bil.
”En BMW SUV! Ett bra val! Då har du valt firman dyraste bil.” Krister såg road ut och skrattade till lite lätt. ”Den har allt du behöver och lite till. Vill du prova den?”
”Naej, jag tror inte det behövs. Jag tar den. Säger du att den är bra så tror jag dig.”
Krister nickade några gånger medan han tittade mot bilen, sedan lade han armen om Sonjas axlar och förde henne till en blänkande disk där hans försäljare hastigt flyttade på sig. ” Nej varför skulle du behöva prova den? Vi behöver bara skriva några papper. Du vill ha bara en va?”
Krister tyckte tydligen att han var lite lustig för han skrattade till åt sig själv igen och väntade egentligen inte på något svar.
”Inget trix nu Krister! Du vet att jag kan stämma dig tills du gråter om nåd. Det hotet borde ordna ett bra kontrakt eller hur?”
Han suckade och tittade på henne. ”Det var verkligen en överraskning att du kommit hem igen. Vi kan väl ses? Det är säkert många som vill träffa dig. Anders, han…” Krister tystnade. ”…men först skall vi sälja bil.”
Bilförsäljaren som med låtsat ointresse ibland såg mot dem, skulle komma att bombardera med frågor när Sonja kört därifrån. Det visste Krister med säkerhet.
Han visste däremot inte riktigt vad han skulle svara honom.







Kattis hade aldrig ångrat beslutet att utöka sina affärer i Helsingfors. Staden gav henne det hon behövde och det var ett tillräckligt stort kundunderlag för att kunna expandera. Till att börja med hade hennes stora satsning på ett varuhus för kläder och modeartiklar gett henne rader av sömnlösa nätter. Den ekonomiska satsningen hade varit enorm för hennes del och skulderna låg högt över hennes öron. Hela företaget låg i riskzonen och hon jobbade egentligen både dag och natt.
Hon visste att det hänt något avgörande när hon träffade Jukka. Hon hade länge sökt efter en ekonom som tänkte som hon och förstod hennes affärsidéer. Plötsligt kom han in i hennes liv. Han jobbade lika hårt som hon, entusiasmerade och pressade anställda till det yttersta och plötsligt hände det. Företaget gick med vinst och Kattis var djupt förälskad.
Jukka var också förälskad, sa han. Han var i alla fall förälskad i tanken att få en ännu mer framträdande roll i affärsvärlden. Deras äktenskap fungerade. Man kunde egentligen säga att det var bättre än många andras stormiga äktenskap i deras bekantskapskrets. Deras passion var i huvudsak affärerna och de emotionella intrigerna lade de tacksamt åt sidan.
De hade ändå lagt undan tid för att skaffa ett barn.
Deras son Markku skulle snart fylla nitton år och studerade ekonomi, till deras stora glädje.
Kattis hade inte ens snuddat vid tanken på att han inte skulle börja arbeta i sina föräldrars livsprojekt. Det var inte alla ungdomar som hade en motorväg rakt in i affärs- och finansvärlden framför sig. Han hade inte gjort sina föräldrar besvikna. Med deras gener i blodet kunde det inte bli annorlunda. Affärsvärlden hade visat sig vara hans rätta plats och med aldrig sinande energi arbetade han tillsammans med sina föräldrar vid sidan av sina studier.
Han hade direkt efter han blivit myndig lyckats komma över en lägenhet nära Brunnsparken.
Kattis och Jukka bodde också centralt i en lägenhet med utsikt över Tölöviken. Den var liten, men de hade aldrig velat bygga en villa i ytterkanten av staden, som många av deras bekanta gjort.
Bekvämligheten i att snabbt kunna infinna sig på jobbet, hade varit en avgörande orsak.
Ingen av dem klagade. Närheten till den vackra Sibeliusparken och vattenblänket de kunde se från sin inglasade balkong var tillräckligt för dem. De hade inte ens ett fritidshus. Det hade det inte ens varit på tal om att skaffa.

Kattis del av friluftsliv skaffade hon längs promenadvägarna och kajerna i närheten av hennes bostad. Så gott som dagligen tog hon raska promenader, ibland tillsammans med Jukka, men för det mesta ensam. Under mer än tjugo års tid hade hon aldrig gett avkall på sin stärkande vandring i området. Hon liksom så många andra måste ta sin energi ur något annat än arbetet. Nu kände hon till sin omgivning utan och innan. Hennes vana att gå tidiga morgnar och sena kvällar hade i takt med stadens expandering, gett henne en viss otrygghet.
När hon en gång hade beklagat sig hemma över obehagskänslan hade det inte tagit länge innan Jukka och Markku, belåtna över sin genialitet, räckt över ett svart nystan till henne. En wachtelvalp!
”Är ni verkligen säkra på det här?” hade hon undrat. ”Ni vet ju hur upptagen jag är, han kommer att vanvårdas, stackar´n.”
Det skulle visa sig att så inte blev fallet. Hunden var ett lyckodrag. Kärleken mellan Kattis och hunden blev ömsesidig och hunden sköttes minutiöst. Som betalning för det gav den trygghet och sällskap åt Kattis och hennes utevistelser i naturen kunde fortsätta som vanligt.
Hunden var nu en robust femåring och gav henne daglig glädje.




Ljudet från den förbipasserande trafiken trängde in genom de generöst stora glasrutorna vid kontoret i centrala Helsingfors. Vid den här tiden av deras arbetsdag brukar det vara full aktivitet och knappast någon hade hört ljudet från morgonrusningen tidigare. Nu satt Kattis i sitt kontorsrum mittemot Jukka. Hon stirrade stumt mot honom som irriterat snurrade på en penna. Hon hade precis fått ett samtal från den lilla butiken hemma på ön. Den lilla butiken som så ofta var ett samtalsämne mellan de två. Jukka hade velat att hon skulle ha sålt den för länge sedan, men hon kunde inte. Det var bandet hon hade hem, grunden till hennes företag. Nej, hon förmådde inte göra sig av med den trots att den egentligen inte inbringade några större inkomster. ”Den går ju i alla fall inte back!” brukade hon försvara sin åsikt med.

För en kort stund sedan hade en upprörd affärsföreståndare ringt henne. Kattis satt fortfarande med handen på luren.
Någon hade brutit sig in i affären och i lagret. Ingenting var stulet. Man hade istället hällt litervis med vad man trodde var motorolja, över kläderna inne i butiken. Den ursinniga skadegörelsen hade även begåtts inne i lagret. Kartonger hade rivits upp i lagret, låda efter låda och någon hade hällt på den bruna sörjan över innehållet för att kunna göra så stor skada som möjligt. Så gott som allt var förstört. Allting var naturligtvis försäkrat… det var inte förlusten av varorna som skakade Kattis. Nej det var snarare tanken bakom illdådet som skakade henne.
Varför hennes butik? Var det ett utfall av en galning som slumpmässigt, i obegränsad aggressivitet gått in för att förstöra eller låg det något annat bakom? Hur väl kände hon de anställda där? Mycket kan ha hänt där ute på ön sedan hon flyttat. På över tjugo år kan det ha blivit stora förändringar. Tiden hade väl knappast stannat bara för att hon flyttat. Vem? VEM? Och varför?
Inte kan man lita på någon mer, inte ens där hemma på den oskyldiga simpla lilla Ön.

”Nu plockar vi ut försäkringspengarna och stänger fanskapet.” Jukkas tydliga finlandssvenska ekade myndigt mellan kontorets väggar
Kattis blundade. Hennes föräldrar var döda och hennes gamla vänner hörde hon inte av så mycket av mera. Det var bara att släppa förtöjningen till Ön och låta den ”driva” iväg från henne. Utan att säga emot det minsta nickade hon och suckade tungt.
”Jag kunde inte ha gjort det bättre själv, ” sa Jukka, men han ångrade sig när han såg Kattis bedrövade ansikte.
”Du har varit med om värre motgångar Kattis, jag skulle kunna räkna upp flera exempel…”
”Ja,jaa! Men, vem gjorde det? Tänker du inte på det? Har någon av mina konkurrenter i stan blivit skvatt galna? Vad är det som händer där ute?”
”Låt dårarna sköta sig själva. Vi har nog med vårt här. Markku tycker att vi skall bygga nytt i Esbo och jag håller med honom. Vi koncentrerar oss på marknaden här. Ester och ryssar köper lagrena tomma just nu. Det gäller att hålla sig framme och ha något att sälja. Den där lilla ”skitbutkan” ute i havet har bara ställt till bekymmer och arbete. Skönt att bli av med den.”
Kattis lät ännu höra en tung suck ifrån sig, men kunde inte annat än hålla med. De var affärsmän och då gällde det att hålla huvudet kallt.

Telefonen ringde och Kattis svarade automatiskt. Damen i växeln undrade om hon kunde ta emot ett samtal från polismyndigheten.
”Gör så” sa Kattis melankoliskt.
En man harklade sig i luren och Kattis förstod att samtalet var kopplat.
”Katarina Elonen i telefon”
”Jahaja, Ja det här är Rune Mattsson från kriminalen i Stan. Ja du vet väl redan förstår jag, jag menar du har väl säkert hört om din affär, hur det blev där. Det var ju beklagligt det där. Besvärligt.”
Mera harkling hördes. ”Jag skulle behöva ställa några frågor. Det är ju inte så vanligt sånt där, ja här ute på Ön menar jag. Har du tid en stund?”
Kattis sökte i minnet. Rune Mattsson… Hade hon träffat honom någon gång? Nej, hon trodde nog inte det. Det var nog bara dialekten hos honom som gjorde att det kändes bekant. Hon drog efter andan.
”Personalen ringde från butiken. Jag blev ju helt chockad! Jag bad dem att anmäla skadegörelsen. Vad finns det för galningar där nu för tiden? Hu, det är ju skrämmande.” Hon tyckte nästan att hon lät anklagande.
”Ja, det är ju det vi skall försöka reda ut nu. Jag hoppas du kan ursäkta att jag inledningsvis nu kontaktar dig via telefonen. Avståndet är ju det avgörande i det här fallet.”
Han harklade sig igen.
”Just ja. Kan du och din man med säkerhet säga att ni inte var i närheten av den berörda lokalen?”
”Va? Vad menar du? Jag har inte varit dit på månader. Butikschefen sköter ju allt där för mig. Det har ju egentligen aldrig varit några problem där. Allting har ju bara rullat på som vanligt. Jag har inte behövt lägga mig i speciellt mycket. Vad menar du egentligen med den frågan? Menar du att jag…? Min egen affär? ”
Kattis kände att det hettade till i henne.
”Nej, ingen misstanke är riktad mot dig eller din man. Du får ta det som rutinfrågor. Eeeh, er son? Var fanns han? Kan du säga var han var eller kan jag kanske ringa upp honom?
Hon gav stora ögon mot sin man som spänt försökte ta del av samtalet.
”Han var hem till oss på kvällen och åt middag. Han kan omöjligt inte ha hunnit ut till ön. Han hade lektioner på dagen…fråga på universitetet är mitt råd. ”
”Öh, det kanske vi kan göra…”

Det blev tyst i telefonen.
”Jo,” fortsatte han, ”Vet ni om ni har några ouppklarade affärer med någon här ute? Har ni lyckats reta upp någon? Har ni kanske skulder eller några konkurrentbekymmer?”
”Inte vad jag vet. Tala med butikspersonalen. Det var kanske inte riktat mot oss. Vem vet? Det kan vara någon av mina anställda som på något sätt är upphovet till det här.”
”Er son då? Kan han ha några schismer med någon.”
”Nej, det kan jag inte tro…Ja, han bor ju inte hemma mer…Ni får väl kontakta honom.”
Hon kände sig lite uppretad nu, lite kränkt. Vad trodde de egentligen?
”Er personal och er son blir utfrågade just nu…Har ni försäkrat?”
”Jasså… sa Kattis lite snopet. Tankarna tumlade runt i hennes huvud. ”Försäkrat? Det klart att vi har försäkrat. Varenda en pryl är försäkrat i vårt företag, människor också! Vi sköter våra försäkringar, det skall jag bara säga! Tror du att det är försäkringsbedrägeri? Då är vi ju inte kloka! Butiken gick ju för fan med vinst!”
Kommissarie Mattsson hummade. ”Vi tror ingenting. Det är som sagt bara rutinfrågor.”
Hon lugnade ner sig och svalde torrt.

Det kändes som om han antecknade på samma gång som han talade.
”Eeh! Vi kommer att sätta lite bevakning av gatan och andra butiker ett slag. Det kunde nog vara bra om ni också var lite försiktiga framöver. Kanske vara lite uppmärksamma om ni märker något utom det vanliga…eeh… Känner ni någon som har eller brukar använda ovanligt stora knivar?”
”Knivar? Vad säger du? Nej, det gör vi inte! Vänta!”
Hon vände sig till Jukka. ”Vet du någon som har intresse av stora knivar?” Han ruskade på huvudet.
”Vi bor i puukkuns hemland, men stora knivar? Nej!”
”Nej vi känner inte till några knivar.” lät hon meddela kommissarie Mattsson.
”Någon har med våldsam kraft huggit in en väldig kniv, liknande en sabel, i kassadisken. Den perforerade nästan bordsskivan. Liknande tilltag brukar vi inom polisen anse att är hot. Det är nog menat som en varning av något slag. Ja , när man lämnar eggvapen på en brottsplats på det där viset, ja inte i misstag, det är helt klart, tolkas det som om det finns en hotbild. Ja, som sagt…”
”Åh, herregud! Tror du att vi måste vara rädda? Åh… Markku får flytta hem igen! Jukka!”
Hon kände svag panik.
”Vi får återkomma i det här ärendet. Ja, jag skulle råda er att vara något försiktiga.”
Han tystnade för en kort stund.
”Eeeh, ja… Det var väl allt så här långt. Då så, ja, Adjö då.”
Kattis kastade ner luren som om den bränt henne. Hon sökte ögonkontakt med Jukka som tittade tillbaka med uppgiven min.
Det skulle komma att ta månader innan hon lugnade ner sig och började leva mer som vanligt igen utan att alltid snegla över axeln.






Den nya bilen doftade av läder och vinyl och av just…nytt. Det ergonomiskt skålade förarsätet omslöt henne som en varm kupad hand och hon sände en kort men tacksam tanke någonstans, kanske rymden, att just hon hade råd att köra en sådan bil.
Sonja rattade sin bil med lätthet. Att köra bil hade alltid varit något som passat henne. Det var nästan alltid hon som körde bilen hemma i Luxemburg. Snabbt och fräckt hade hon pilat fram i den mångdubbelt tätare trafiken nere på kontinenten än vad säkert någonsin skulle komma finnas på ön.
Hon var på väg till Sven. Han bodde fortfarande kvar i sin lägenhet, men slutligen hade han fått ge upp drömmen om att sköta ett vanligt förvärvsarbete. Det avgörande som slog in den sista spiken i hans yrkeskarriärs likkista, var att han hade gått in i ett psykotiskt tillstånd efter att ha suttit och räknat nästan utan uppehåll, i två veckor. Det hade resulterat till en lång sjukskrivning och en välmenande psykiatriker hade rått honom till att säga upp sig. Det var lika bra att han inte utsatte sig för allt för mycket stress tyckte man. Sven hade nästan sörjt ihjäl sig och såg egentligen ingen ljusning i sitt liv förrän Kaj kom och erbjöd honom att få hjälpa till i hans antikvariat och det nuvarande enorma samling av litteratur.

Allt det där hade hon fått veta av Anna-Lena som aldrig lät sig vara dåligt underrättad om vad som hände på ön.
Den enda av sina klasskamrater som Sonja hållit kvar kontakten med, var just Anna-Lena.
Den kontakten kunde man numera, tyvärr, beskriva som mera sporadisk. Man kunde inte skylla på bristande intresse, för brist på intresse var ingenting som Anna-Lena kunde beskyllas ha.
Orsaken stod mera att finna i hennes iver att flänga jorden runt på jakt efter något att skriva om. Hennes energi att undersöka och beskriva det hon upplevt verkade aldrig sina. Ibland hade hon levt långa perioder i oroshärdar och på platser på vår jord som inte hade tillgång till de kommunikationer vi västerlänningar har vant oss med.
Detta hade resulterat i mängder med artiklar och faktiskt två böcker som sålt rätt bra.
Men när hon var hemma och vilade upp sig och sammanfattade sina arbeten blev kontakten via mail och telefon desto ivrigare. Anna-Lena var gudmor till Sonjas första barn och hon hade besökt henne i Luxemburg vid flera tillfällen.

Idag hade förvånansvärt nog Anna-Lena hört av sig, i ett långt mail till Sonja.
Anna-Lena var gravid, något sent i hennes liv. Hennes sambo och hon hade tydligen kämpat många år mot barnlöshet och nu slutligen lyckats med hjälp av provrörsbefruktning. Nu skulle hon lägga sitt arbete åt sidan och flytta hem till ön, i alla fall medan hon väntade barnet.
Ingenting fick gå fel den här gången. Hon vågade inte ta några risker och bedömde själv att den bästa ron skulle hon få hemma på ön.
Hennes föräldrar hade sålt sitt hus och bodde nu i en liten lägenhet, så det kom inte på tal att bo där. Nu sökte hon efter en lägenhet nära dem så hon kunde ta igen lite av den tid hon förlorat i kontakten med dem.
Sonja såg fram emot att få träffa Anna-Lena. Hennes sambo var tydligen inte så mycket sambo i egentlig mening. Han var också utlandsjournalist och en stor del i deras barnlöshet låg i att de sällan var hemma på samma gång. Ett märkligt liv tyckte Sonja. Men, hur hade hon själv levt? Vad hade inte hon och hennes familj fått försaka. Hon höll troligtvis på och betalade av det priset just nu. Nyskild och utarbetad! Nyskild! Hon smakade på ordet och det smakade inte gott.
Hon försökte skingra sina tankar genom att sakta ner farten en aning och passa på och se sig omkring. Stan var fortfarande en småhusstad och enligt stadsplaneringen skulle den få förbli en sådan. Folk hade fått bättre ekonomi. Det kunde man se på husen hon passerade. De hade blivit större och hade ofta burspråk och verandor. Sjuttiotalets lådor såg man inte mycket av mera. De var tillbyggda eller rivna verkade det som. Till det yttre hade staden förändrats ganska mycket under de tjugo åren hon varit utomlands, men gatunätet verkade i stort sett detsamma.
Hon visste exakt hur hon skulle köra och hade heller ingen större svårighet att hitta en parkeringsplats utanför porten.


Den första tanke som slog henne när Sven öppnade dörren för henne var, jag behöver ju inte göra det här.
Hon slog bort den tanken lika fort som den dök upp. Hans glada min gav henne samvetskval över den knappa tid hon lagt ner för att hålla kontakten med honom… egentligen ingen tid alls. Åren hade lyckats forma en än mer ömklig figur. Hans rörelser var ryckiga och gången obalanserad. Sonja fick motstå frestelsen att ta honom i armen när han plötsligt utan förvarning slog ut med en arm och såg för en kort vibrerande sekund ut att tappa balansen.
Han hade dukat ett bord med ett fat bullar och två muggar.
”Te eller kaffe?” undrade han.
”Te tack.”
Hon tittade sig lite försynt omkring i lägenheten medan Sven stökade i köket. Ingenting hade egentligen förändrats, förutom att det nu fanns något som liknade en kontorshörna med en hylla fylld med pärmar och en dator som såg alldeles ny ut.
Det såg snyggt och prydligt ut, rent, faktiskt, om än lite slitet.
”Det kommer nån och städar två g …gånger i veckan.”
Sonja blev lite generad över att han ertappat henne med att se sig omkring och dessutom nästan läst hennes tankar. ”En kur…disk kille. Han är okey, fast han inte förstår mig alla…” Sven koncentrerade sig. ”…gånger.”
Sonja log. ”Du har det bra ser jag.”
”Bra?” Sven hade tydligen kvar sin vana att slå sig på benet. Det skulle kanske aldrig gå ur honom.
”Bra? Jag fick ju inte ha jobbet kvar. S... s... som jag planerat hela tiden. Jag ville jobba och va´ som andra, inget annat krav, bara som andra. Jag får inte bli bitter. Jag måste jobba emot det, säger … ah, du vet, hjärnskrynklarn. ” Han slängde med huvudet. ”Fy fan, jag åkte ju in på hispan…...d...et var då min stamning blev värre. Det har ju alltid varit min värsta mardröm, hispan… D... Du fattar väl att jag visste om det…på förhand. Det går inte att räkna bort det som skall komma, fast jag försökte. Då åkte jag in för att jag försökte för mycket. Jag ville ha en lösning”
Han knep ihop munnen hårt.
”Du har ju i alla fall kunnat jobba i mer än tjugo år. Du har väl inte glömt hur illa det såg ut från början?”
”Nej jag har inte glömt. Jag kommer aldrig att g…lömma. Det är det som är felet, att ingen av oss kan g…lömma.” Hans röst blev lite svagare.
Sonja höll muggen med te med båda händer och tittade ner på den bruna brygden.
Så var det! Han hade rätt! Glömma var svårt. Nu skulle hon också måste glömma sveket i Luxemburg ...

”Du behöver väl knappast jobba. Du har väl pengar så du klarar dig, det har du väl sett till?”
Han svängde sakta på huvudet hit och dit.
”Jag h…ar för mycket. Det bara ökar… d..et… Jag får för mycket tid att räkna… och nu är allt enklare dessutom…”
Han nickade menande mot datorn. ”Att läsa går mycket enklare nu…och så finns det ju ordbehandlingsprogram. Ju mer information jag kan ta in, ju klarare kan jag räkna.
Förstår du inte hur tungt det är att veta så mycket?...och jag kan inte låta bli, j…ag måste, j…ag måste vara beredd. En sån som jag…”
”Du kan ju vara stolt! Du har ju skapat våra liv!”
”J…ag vet! Det är det som p…plågar mig.”
”Men vi är ju alla så tacksamma. Jag skulle inte ha varit någonting utan dig. Vi har alla dig att tacka.”
”Tacka! Tacka! Tacka!” Svens ansikte förvreds och en tunn rännil saliv rann ner för hakan.

”T…t…ror du Berit och Björn hade varit tacksamma om de visst vad som skulle ha hända dem?” Hans ögon började fyllas av tårar till Sonjas förvåning.
”Sven, det var ju olyckor. Det var inte ditt fel. Du har en fantastisk förmåga som jag mot bättre vetande faktiskt tror på. Jag har ju med egna ögon sett vad du har kunnat åstadkomma, men du kan inte rå för allt det vi andra gör.”
”Jag kunnat åst…hadkomma? Du säger det själv. Förstår du inte? Jag lade gödning på våra frön av begär och de växte o…ohämmat. Tänk bara på stackars Kaj.”
”Ja jag tycker att jag har klarat mig bra. Utan dig och de andra hade det sett annorlunda ut.”
Sven tittade en lång stund på henne, begrundande. Sedan gick han till hyllan med pärmar och plockade ner två.
”Det här är bara delar av d…et jag räknat ut. Jag har räknat om och om…. ”
Han verkade tveka.
”Vi k…kan vara i…fara. Du kan vara i fara… Sannolikheten… Vi k…kan aldrig glömma sa…hannolikheten.”
”Jaja, Sven, men det viktigaste är att du har det bra. Du skall inte stressa upp dig. Vi är vuxna människor och vi kan ta hand om oss själva. Du skall se till att tänka på dig själv istället.
Och Kaj, han har det ju hur bra som helst nu.”
”Ja, men Berit och Björn är d…döda! G…glöm inte det!”
”SVEN! Nu är du där igen!”
Han släppte ner pärmarna på bordet med en smäll och slog sedan med höger arm mot låret.
”Jag har försökt… jag har försökt t…tala med Kaj och B…Bengt…”
”Lugna dig! Du blir bara sjuk om du tänker så där.”
Sonja började bli uppriktigt bekymrad. Det stod helt klart att han var instabil, men det var inte att undra på. Han tvingade sin hjärna att jobba för högtryck hela tiden. Hon suckade.
”Det ordnar sig med allt skall du se.”
Sven torkade sin fuktiga haka med utsidan på handen och tittade sorgset mot henne.