7

Sven mådde inte bra. Att få igång hela klassprojektet hade krävt mängder av kraft från honom. Visserligen hade han förberett sig länge, men när hans kamrater väl satte igång och agerade, blev spänningen allt för stor. Det var så mycket som kunde gå riktigt snett. Just nu oroade han sig för att vendettan mot Markström skulle accelerera till en farlig nivå. Det var en riskabel lek han hade satt igång. Ett enda misstag och hela projektet kunde gå överstyr.
Annars måste han erkänna för sig själv att han var stolt över att hans beräkningar av aktiemarknaden hade hitintills stämt förvånansvärt bra.
Det hade ju faktiskt gått nästan för bra. Han ville inte att banken skulle börja fatta några misstankar om vad som egentligen var på gång. Dessutom oroade han sig över om hans kamrater kunde ta ett så stort ansvar, som att kunna låta bli att sätta sprätt på pengarna hur öppet som helst. Började det flöda mer än normalt med pengar ur en tonårsficka kunde det fort väcka nyfikenhet. Sonjas mors konto tömdes på kontanter med jämna intervaller. Någon av ungdomarna kom på iden att spara pengarna i låsta skrin som förvarades i det stora skrivbordet som tillhört Sonjas morfar. När de blev myndiga kunde de ta pengarna och sätta in det på eget konto utan föräldrarnas vetskap. Det var viktigt att ingenting kom ut om deras förehavanden. Mycket av de aktiviteter de pysslade med var i den yttersta kanten av gråzonen till laglöshet. Man fick nog erkänna att vissa tilltag var klart kriminella. Han lovade sig själv att han skulle komma med mera exakta instruktioner till sina kamrater om hur de skulle gå till väga med pengarna.

Problemet var just nu att han kände att det redan var irritation i luften. En del kände sig förfördelade och hade redan påpekat på orättvisor. En del tyckte att de hade fått längre arbetspass i Sonjas hem än andra. Han hade naturligtvis räknat med det, men han trodde inte att det skulle dyka upp sådana problem redan så här tidigt.
Människor fungerade så konstigt. När man trodde att man hade grepp om en person, så hände något som ändrade på hela beräkningen. Helt omotiverat och utan saklig grund kunde människor plötsligt byta åsikt eller få en idé. Det var oroande. De andra tänkte helt annorlunda än han själv. Han såg på världen från en helt annorlunda vinkel. Det var som om han hade ett par extra linser som gjorde att han kunde uppleva världen med en smärtsam klarhet.
I vissa situationer kunde han ha fullständig insikt av vad som hände, varför det hände. Han kunde läsa av vilka motiv andra hade till sitt agerande, men… så var det ju det där med oberäkneligheten… människor med friska hjärnor fungerade som slumpmaskiner. Det skrämde honom att hotet av kaos alltid låg i bakgrunden.
Han förbannade det väsen som skapat hans märkliga hjärna. Naturen hade varit grym mot honom. Vad gjorde det då om man var grym tillbaka?







I motsats till Svens tungsinne, levde många av de övriga i klassen i en tillvaro av livsglädje som gränsade till eufori. Allt de gjorde lyckades de med. Alla planer de hade satt upp uppfylldes. De hade kommit in till de skolor de sökt till och de tyckte att tillvaron där var över förväntningarna bra. De hade en hel del pengar att röra sig med och skolkamraterna skockades runt dem.
Sussie och Kattis gick båda på frisörslinjen.
Om det eventuellt var någon som inte var helt lycklig med sin situation, så var det just Kattis.
Hon gjorde endast de uppgifter hon var ålagd att göra. Utan någon större inspiration fyllde hon kraven för vad som var meningen att man skulle klara av för att få ett avgångsbetyg.
Hon kunde väl inte säga att hon vantrivdes, men hon gjorde ingen ansträngning för att göra några större framsteg. Inte var hon väl sämst av alla, det hade hon alldeles för mycket handlag för, men hon kunde verkligen inte skryta med sin yrkesskicklighet.

Hon hamnade där hon var, bara för det att hon hade hängt på Sussies idé om att klippa hår av folk. Egentligen hade hon följt Sussie av gammal vana, inte känt efter vad hon egentligen ville. Hon var skräckslagen att hon skulle tappa kontakten till Sussie och på det viset förlora sin fristad, Sussies hem. Hemmet där hon själv hade vuxit upp var alldeles för oroligt. Hennes äldre syskon förde in våld och ängslan i hennes liv. Märkliga, okända personer kom och gick. Lådor gömdes i huset och hon kunde bara misstänka vad det var i dem.
Polisen gjorde ibland besök hos dem och hade vid något tillfälle lyckats hitta stöldgods. Kattis äldsta bror hade fått en dom på sig. Det blev ungdomsanstalt i ett halvår. När han kom hem från det, var han i det närmaste fullt upplärd brottsling.
Kattis var rädd.
Hon ville inte ha med dem att göra. Hon visste att skulle hon dras in i deras verksamhet, skulle hennes liv vara dömt.
Vad fanns för henne att vänta på än kanske småkriminalitet, droger och våld?
Hade hon otur…prostitution. Hade hon tur fick hon bo ihop och skaffa ungar med någon idiot som behandlade henne som skit.
Nej, det gällde för henne att hålla sig borta så mycket som möjligt från sitt barndomshem. Hennes föräldrar höll hennes bröder om ryggen och tyckte förmodligen att hon var en svikare.
De ansåg att det var deras familj mot resten av världen. De upplevde att alla andra hade pengar och ägodelar i överflöd. Hos dem verkade detta väcka en känsla av sån orättvis resursfördelning att de ansåg sig ha rätten att utan samvetskval helt enkelt ta det de kom över. De hade långa fingrar.
Råttorna, brukade Kattis tänka. Jag vägrar bli som dem. Man skulle kunna säga att hon förvarade sig vid yrkesskolan, trygg, men uttråkad.

Sussie däremot, gick som i ett saligt rus. Hon fick uppmärksamhet varhelst hon rörde sig.
Hon var vacker, det var bara så och hon fick alla de favörer som vackra människor får. Skolkamrater, flickor som pojkar, lärare och annan personal njöt av att få vara i hennes sällskap. Sussie log mot alla och visade alla sina jämna vita tänder för dem som ville se dem. Hennes ögon glittrade under hennes mörka långa ögonfransar.
”Vår Herre har skapat en gudinna bara för att pryda sin vackra jord med,” sa skolans rektor till sin kollega, när de såg hur tonårspojkarna sträckte och vred sig framför henne när de någon gång fick möjlighet att prata med henne. Sussie var stärkt av Svens förutsägelse om att hon skulle komma att få arbeta som fotomodell. Hennes självförtroende låg på topp.
Man kan ju bara ana vilka känslor som härbärgerade i de flickor i hennes närhet, de som inte hade de yttre förutsättningarna för att få de unga männens uppmärksamhet.

Full av framtidstro hade hon gått in till en av stadens fotoateljéer och låtit ta en serie med fotografier i flera eleganta poser. Hennes mamma hade hjälpt henne att skicka kopior till flera olika veckotidningar. Det var vad de trodde var den enklaste vägen till framgång för den unga skönheten. Fadern hade däremot varit ganska motsträvig till hela idén till att hans dotter skulle hängas ut i några tidningar som egentligen inte hade något budskap alls.
”Det står bara en massa skit i dem,” tyckte han, ”men om ni nu måste så… kvinnfolk är ju alltid nöjdast när dom får som dom vill. Alla flickor är söta och rara tycker jag. Jag vet inte om vår unge ser så mycket bättre ut än de andra.”
Den kommentaren fick han inte ens svar på av sin hustru. Hon gav honom bara en syrlig blick och han förstod att han hade förlorat den kampen.

Det går inte att förhindra solens gång på himlavalvet och det gick inte att förhindra hans dotters väg till framgång och berömmelse, i alla fall om hans hustru skulle ha sitt finger med i spelet. Han hoppades bara att allt skulle sluta väl. Det enda han önskade sin dotter var att hon skulle få bli lycklig i sitt liv och om detta skulle vara sättet att uppfylla den önskan på, så var det väl bara att låta tåget gå. Fast…han hade ju hört så mycket om den där branschen. Det kunde vara en massa fällor man kunde gå i, men kvinnorna vet mer om det där än han, så det var väl okey. Han personligen tyckte ju nog att Sussie skulle utbilda sig till lärarinna som hans mor hade gjort. I hans hem hade man levt förnuftigt med utbildningen som en viktig och central del av livet. Med påtryckningar från sin mor hade han själv med rätt så bra betyg gått handelshögskolan. Det var litet av en besvikelse när han hade insett hur svårt Sussie hade i skolan. Hon hade väl att brås på från sin mors sida, fast å andra sidan… de symmetriska raka dragen hon hade, kom också från mor. I hans släkt fanns bara generationer av potatisnäsor att blicka tillbaka på. Ja, måtte det gå väl.





Anna-Lena var nöjd med sin tillvaro. Att läsa vid stadens gymnasium hade inte varit så svårt som hon trodde. Flera från gamla klassen var ju också där och de försökte hjälpa varandra så mycket de bara kunde och hade som möjligt. Sonja hade det tyngst trodde Anna-Lena. Hon hade så mycket som hon måste ta igen. Visserligen var Berit vid hennes sida, mest hela tiden. Hon hjälpte henne utan knot, bara Berit själv fick bestämma premisserna.
När Anna-Lena hade tid så skrev hon. Hon skrev om allt, skolan, staden, vädret, kläder, det som hon hade hört om under dagen. Hon var helt övertygad om att hon skulle bli journalist.
Hon hade redan skickat in några recensioner och lite artiklar till lokalbladet, men ingenting hade publicerats. Hon var nöjd över att en redaktör hade skrivit tillbaka till henne och tackat för materialet. De hade i alla fall läst igenom det hon skrivit. Hon skulle bli bättre och bättre, det hade hon bestämt sig för. Till sommaren skulle hon söka sommarjobb på lokaltidningen. Hon hoppades verkligen att de hade någonting där som hon kunde syssla med där.
För henne var målet utstakat. Det fanns ingenting som kunde stoppa henne och hennes nyfikenhet. Absolut ingenting fick gå i vägen för hennes drömmar, det var säkert.





Anders rörde sig vant och självsäkert i gymnasiets korridorer. Han hade den sorts självsäkerhet som bara kunde transplanteras från föräldrar med en lika självklar övertygelse om sin kapacitet. År av ekonomisk trygghet hade byggt upp denna stadiga borg av övertro till sig själv. Ledarskap var en naturlig del i Larssons familj. Anders föräldrar var båda chefer. Mamman var ekonomichef på sjukhuset och hans far skötte familjeföretaget. De ägde ett stort åkeri som bara växte hela tiden. Dessutom satt båda föräldrarna i olika styrelser och delegationer, oftast som ordförande.
Anders visste att han och hans bror skulle bli chefer en dag. Han visste bara inte över vad. Förmodligen skulle hans bror ta över åkeriet, men själv…ja han kom nog på något, det var han säker på. Hans tilltro till honom själv var orubbad. Hårt arbete, beslutsamhet och envishet, det var goda grunder att stå på. Det brukade hans farfar säga och det trodde Anders på också.

Däremot var han mer än misstänksam på Svens idéer. Det var bara dravel alltsamman, det var han övertygad om. Men, eftersom alla andra verkade så tända på allt så hängde han med.
Ett var i alla fall positivt med hela den här klassgrejen…. Sonja hade lyckats läsa upp betygen. Det gladde honom. Han visste att hon aldrig hade klarat av det utan de andras hjälp, så till den delen var han imponerad över Svens teser. Men… resten. Kul hade det varit under sommaren, det var helt klart och fruktansvärt spännande. Att tänka ut fanstyg att göra åt Markström hade nästan varit roligare än att genomföra det. Och så grejen de gjorde mot Waldén…otroligt att de gick iland med det.

Han tänkte på Janne och hans familj som hade haft det bra under hela sommaren. Gubben hade varit torr sedan han kommit hem från häktet. De hade bara behövt hjälpa honom lite på traven strax efter att han hade kommit hem. De kunde ju aldrig tro att det skulle fungera så bra. Det hade varit lite nervöst bara, för det fanns ju alltid risken att de skulle åka fast. Anders visste att hans föräldrar skulle ha gått i taket om så skulle ha skett, men sedan hade de säkert hastigt skaffat en bra och dyr advokat, så han hade förmodligen klarat sig ganska bra undan.
Det hade gett dem råg i ryggen och nu hade några av killarna från gamla klassen suttit och filat på att sätta dit gänget som Kattis bodde med. Det var mycket mera riskabelt och de hade inte vågat säga något till henne om planerna. De var inte att leka med hennes bröder, och deras kumpaner var många gånger värre. Det krävdes noggrann planering.
Det skulle kanske ta år innan de kunde göra något åt Kattis situation eller om man såg mera nyktert på det, det kanske inte skulle kunna gå att göra något alls.
Det var en kittlande tanke att man kunde styra och ställa med andras liv utan att de egentligen inte förstod att de var manövrerade. Vuxna trodde att de hade makten, men när det kom till kritan så var det något helt annat som ledde ödet. Mäktigt.





Janne var faktiskt mer än nöjd över hur allt hade gestaltat sig för honom och hans familj.
Han hade blivit alldeles förskräckt när han hade fått höra planerna på vad de tänkte göra med gubben där hemma. Visserligen hatade han sin farsa ibland och tidvis önskade att han att han var död så att de skulle få leva som en vanlig familj, men en farsa är en farsa. Man har bara en. Det oroade Janne hur han skulle få det på häktet. Kanske han skulle bli misshandlad eller nåt. Man skulle inte tappa tvålen i duschen, i alla fall skulle man inte böja sig ner efter den, det hade Janne hört. Stackars gubbe.
Sist och slutligen var det för pappans eget bästa. Inte för att han trodde att pappan skulle vara tacksam om han fick reda på vem som låg bakom, men det hade faktiskt blivit bra. Fadern hade till och med blivit snällare än Janne kunde komma ihåg att han varit. Ofta pratade han om hur konstigt han kom ihåg fyllerikörningen. Det bästa av allt var att mamman verkade gladare och gick ibland omkring och gnolade. Lillsyrran hade börjat ta hem kompisar igen. Det hade hon inte gjort på länge.








Waldén själv hade en hård första månad på häktet. Det hade varit en grym tid för hans kropp.
Alkoholsuget hade nästan brutit ner honom totalt och man hade blivit tvungen att tillkalla läkare. Med kraftiga doser lugnande och ett maniskt vandrande på rastgården i tre veckor hade det slutligen lugnat ner sig. Det fanns även tillfällen när han tänkte att det var bra för honom. Inte för att han hade så stora alkoholproblem, för det tyckte han verkligen inte att han hade, men han fick komma bort från hushållsarbetet som frun hade prackat på honom.
Fängelseprästen var faktiskt en riktigt bra karl. Han hade suttit i många timmar och lyssnat på honom när han talade om hur svårt det var där hemma och hur illa han hade blivit behandlad på sin arbetsplats. Den sista månaden hade de börjat prata om lite annat också. Det visade sig att prästen var en hejare på gäddfiske och när Waldén tänkte efter så hade han också dragit upp bra många baddare i sitt liv. Wobbler eller skeddrag det var frågan.

När Waldén äntligen steg iland från passagerarfärjan som han måste ta för att ta sig hem, efter att ha suttit av sin tid, kände han sig som en ny människa.
Familjen mötte honom i hamnen. Han kände knappt igen ungarna. När hade de vuxit upp?
För första gången kände han ett stygn av skuld, även om det var litet.
Livet hemma i huset kändes också annorlunda tyckte han. Det var mera trångt på något vis. Ungarna tog mera plats nuförtiden. De bredde ut sig i soffan framför teven, annars stod de med huvudet in i kylskåpet och undersökte om det fanns något ätbart där. Det gjorde honom förbannad. Hustrun som verkade tycka att hon var någon sorts chef över hemmet, sa helt enkelt åt honom att han skulle skaffa sig ett arbete istället för att gå där hemma och klaga.
Måste de stressa honom så förbannat? Han skulle nog gå. I morgon skall jag gå tillbaka till banken, tänkte Waldén.

Med vit skjorta och slips stod han nästa dag inne hos sin forna chef. Han blev hjärtligt emottagen, men de kunde för närvarande inte erbjuda honom något jobb. En annan hade naturligtvis blivit inskolad på hans uppgifter och det fanns för närvarande inga planer på att flytta på den personen. Waldén kände den gamla vanliga ilskan komma krypande längs ryggraden som en oönskad demon. Att de bara vågade, att de hade mage till att behandla honom på det här viset. Han!
Med ilskna steg vandrade han rakt ut ur banken. Han kastade ett kort ögonkast på ynglingen som satt vid hans skrivbord. Raseriet steg i honom.
Han gick med bestämda steg till matbutiken som låg i närheten och plockade tolv öl i en kasse. Han lade ner några paket korv också för syns skull. Det var så här han brukade lösa sina problem.
Nu hade han bråttom som fan. Nu skulle han hem. Det var dags att han skulle få bestämma över sig själv.

I slutet av Garverigatan låg några ruckliga uthus som hörde till den gamla bebyggelsen i staden som inte hade fallit offer för rivningsraseriet. Det var i direkt anslutning till en obebyggd tomt där ungarna gärna vistades och byggde kojor på.
Just där mötte han två män med neddragna mössor över huvudet. De hade bara klippt hål för ögonen. Bakom honom dök minst en till upp. Han kände trycket av en revolver i ryggen och trodde att han skulle dö på fläcken.
Detta kan inte hända i vår lilla stad. Åh, herregud! Varför just jag?
”Ro hit med ölen gubbe.” väste en fruktansvärt obehaglig röst.
Waldén darrade vid det här laget som ett asplöv.
Med kraftlösa armar sträckte han fram kassen som rånarna rev åt sig hastigt. De tittade ner i den och plockade upp korven som de kastade framför hans fötter, sedan sprang de hastigt in på en sidogata och var därmed utom synhåll för Waldén.
Han stod först som förstenad,
Men vad i helv …vad innerst… han stirrade oförstående på korven på marken.
Han plockade upp korvpaketen och stod tio minuter senare med dem i handen inne på polisstationen.

Inne på polisstationen rådde det vanliga lugnet. Man hade redan varit ute i grannkommunerna och haft några fartkontroller, vilket resulterade i att man hade fått fast två fartsyndare. Den ena rackaren hade kört mer än femton km i timmen mer än vad som var tillåtet. Man kunde märka att det blev allt vanligare med fartsyndare. Både bilarna och vägarna hade blivit snabbare och lockade förmodligen till att dra på lite extra. Rune Mattsson som hade varit i tjänst på morgonen, kunde ibland känna sig lite beklämd över att bötfälla fartsyndarna. Hur många gånger hade han inte själv känt av suget att skynda på lite mer än tillåtet? Nu hade han lärt sig att man bör akta sig noga. Det såg inte bra ut om man körde för hårt.
Inte för att han skulle bli fasttagen av någon kollega, men det var många som kände igen honom på ön och folk skulle säkert börja tissla och tassla. Det var helt klart jobbigt ändå ibland. Han kunde märka att vänner och bekanta slutade prata när han kom, eller hastigt bytte samtalsämne.

Det hände aldrig mer att han fick ta del av vådliga historier som utspelades i byarna. Han fick aldrig veta hur mycket grannens unge hade trimmat moppen med pappans hjälp. Hur hårt det gått glänste man förmodligen med när man träffades i affären och dylikt. Aldrig fick han höra om roliga historier om vad som hände fiskargubbarna när de varit på fel fiskevatten, kanske fått fel sorts byte med hem vid jakten eller vem som hade lyckats smuggla rekordmycket. De var vardagshjältar i mångas ögon och framkallade mycket skratt, men han fick inte höra om det mer. Han saknade det lite grann, men han var ändå så nöjd över sitt arbete att det med råge vägde över med fördelar.

Nu satt han och tummade på en anmälan som Herbert Markström hade gjort. Någon hade dragit med något hårt, en järnstång eller liknande från fronten till bakluckan längs hela hans bil. Rune rynkade bekymrat pannan. Det var illa att ofogen hade ökat så markant inne i staden. Nu när färjorna forslade främlingar till Ön i tusental, var det svårt att hålla efter allt som gjordes utanför lagens råmärken.
Markströms bil hade stått parkerad långt från de platser där turisterna vanligtvis höll till. Egentligen hoppades han på att någon hade skadat bilen i misstag, fast han höll det inte för troligt. I alla fall förväntade han sig inte att någon skulle komma in och anmäla sig som skyldig.
Han lade pappret åt sidan och suckande tog han tag i nästa.
Det hade samlats en ordenlig hög med ouppklarade incidenter under sommaren. Tänk att det kunde vara så svårt att ta reda på vad som hänt ibland.
Han höll en till anmälan från Markström i handen. Hans soptunna hade förmodligen blivit påkörd och soporna hade spridits ut över gatan. Detta hade nu hänt två gånger och Markström var irriterad över buskörningen i området.
Rune spred ut alla papper som en solfjäder över skrivbordet. Han kunde snabbt notera att Markström hade gjort mer än tio anmälningar.
Hade människan blivit helt tokig? Vad var det här?

Han tog tag i nästa anmälan när han blev avbruten av att Waldén kom in på stationen med vildsint blick och med några korvpaket i händerna.
”Jag har blivit rånad! Jag har blivit rånad mitt på blanka dagen borta vid Garverigatan! Det var tungt beväpnade desperados, kanske tre eller fyra, vem vet? De kanske var fler… ett helt band,” ropade Waldén innan ytterdörren hade hunnit slå igen efter honom ”
”Jag kunde ingenting göra, de var i ett överlägset antal. De tryckte en k-pist eller pistol i ryggen på mig.”
Waldéns röst gick upp i falsett och han flåsade tungt.
”Lugna ner dig.” sa Rune. ”Vad är det egentligen som har hänt? Ta det från början.”
”Jag gick i lugn och ro på väg hem efter att jag varit och handlat vid Egons Livs, när galningarna kom borta vid garverihusen. Ja… litet upprörd var jag kanske, jag hade blivit synnerligen illa behandlad just före. Jag kanske inte var så observant.
”Blev du illa behandlad i butiken?” undrade Rune förvånat.
”Nej, nej, inte den här gången… det finns andra ställen det finns högfärdsblåsor.. Precis när jag passerat Lunds hus kom dom där luspudlarna och rånade mig.”
” Ett ögonblick,” sa Rune, ”jag skall bara anteckna. Alltså… det kom några män och hotade dig? Fler än tre?”
Waldén nickade.
”Hur såg de ut? Kan du beskriva deras klädsel?”
”De hade masker. Stora ljusa ögon lyste mot mig. De såg tamefan omänskliga ut. Jag sket nästan på mig, fy fan i helvetet.
”Blev du skadad? Utövade de något våld mot dig?”
”Nej det vågade dom inte, då skulle dom ha fått se.” Waldén karskade upp sig.
”Ja, dom var ju beväpnade, vad jag förstod, så det var väl inte så mycket att göra. Hur såg vapnet ut?”
”Hur skall jag kunna veta det?” Inte kunde jag se det.”
”Hur vet du då att de var beväpnade?”
Waldén fnös till.
”Jag kände ju för fan det kalla stålet mot ryggen.”
”Finns det några fler kännetecken att gå på? Klädseln till exempel?”
”Kläder, kläder…” Waldén tänkte efter. ”De hade långa svarta rockar på sig. De var riktiga proffs, det kunde man se direkt.”
”Såg du vart de tog vägen sen?”
”Jag blev nog lite tagen av allt, men de rusade in på Södra gatan, det minns jag.”

Båda blev tysta några sekunder.
”Vad tog dom för något?” undrade Rune slutligen.
”Ölen, dom tog ölen av mig, men hungriga var dom inte. Nej, korven kastade dom efter mig.”
Waldén var riktigt harmsen i rösten.
”Muddrade dom inte dig? Tog dom inte plånboken?”
”Nej du. Det var ölen dom var ute efter.”
Rune lade ner pennan.
”För mig låter det nu, som om det var några minderåriga som inte fått köpa ut. De var kanske inte så farliga som du beskriver. Inte för att det inte är allvarligt att anfalla folk på det där viset, men tanken på att de var tungt beväpnade förefaller ganska främmande just nu.”
Den något skärrade Waldén såg lite sur ut när Rune sa det, så han skyndade sig att tillägga:
”Jag far runt med bilen och tittar lite.. Man kan ju misstänka att de håller sig inne nu och inte visar sig ute på gatorna, men jag lovar att kontrollera området. Jag kan ju också att gå in i några affärer och fråga om de har nekat ölförsäljning åt några ungdomar. Jag kan inte göra så mycket mer just nu.”
”Ni borde hålla efter slöddret bättre, annars kommer dom att ta över totalt. Ingen kommer att kunna gå trygg på gatorna mer,” sa Waldén och försökte klämma ner korvpaketen i jackfickorna.
”Det blir nog bra med det,” svarade Rune lugnande, sen undrade han:
”Hade inte du slutat dricka? Du har väl inte börjat igen?”
Utan att egentligen vänta på svar, fortsatte han:
”Du vet ju hur det blir när du tar till flaskan. Det är bäst du håller dig från den.”
”Jag har inget problem med spriten. Det var väl som själva fan vad alla tjatar på om det. Det går ju för tusan inte att få i sig en öl i den här jävla ligiststan, muttrade Waldén nästan ohörbart för att sedan fråga om det var allt som konstapeln ville veta.
Det var bara att gå, blev svaret.
De andra på stationen hade lyssnat lite roat och nickade bara när Rune sade att han skulle fara en sväng och titta.

Det var skönt att jobba ensam, egentligen brukade de inte göra det så ofta nu för tiden. Det hade blivit råare våld ute i samhället. Det var många som påstod att det var tevens fel. Rune var inte helt övertygad om det, men helt säker kunde man ju inte vara. Vi hade ju bara två kanaler och inte så mycket våld. I Amerika hade de många kanaler hade han hört… och så hade de mycket problem med våld också. Kanske… ännu var han i alla fall inte rädd för att patrullera ensam.

Stan var lika sömnig som vanligt. Det var lite aktivitet inne vid Centrumgatan, men annars inte så mycket rörelse. Borta vid Garverigatan såg han bara en katt som smet förskräckt in under en buske. Ingenting låg på marken. Kanske rånarna hade kastat av sig maskerna eller några andra persedlar. Han såg ingenting ut över de vanliga. Vid tre olika affärer i närheten sa de blankt nej till att de hade nekat några ungdomar att köpa öl.

Det här skulle nog bli en ouppklarad historia. Rune log lite. Det var en aning kul att det var just Waldén som blivit rånad. Han kunde vara ganska dryg den karlen och skulle man vara ärlig så visste han att gubben inte var speciellt omtyckt.
Rune fick en ingivelse när han såg hur nära han var till bostadsområdet där Markströms bodde. Han vek av in på hans gata och försökte komma ihåg vilket nummer han hade. Prydligt skötta hus och trädgårdar radade upp sig efter varandra.
Det var verkligen ett trevligt område. Rune skulle själv kunna tänka sig att bo i de kvarteren. Det var gångavstånd till stan, men också nära till naturen. Han beräknade att det var högst fyrahundra meter till stranden. Det var verkligen inget dumt ställe. Huspriserna steg ju förstås hela tiden. Det skulle väl vara ett riktigt dyrt område när han väl hade skrapat ihop så mycket på sin lilla polislön att han kunde börja bygga eller köpa. Det tänkte han på när han passerade det hus som han trodde var Markströms. Allt var lugnt och stilla. Markströms staket låg konstigt nog omkullvält eller sönderbrutet. Han kanske är på väg att byta staket, men det såg ganska helt ut annars så det var lite förbryllande. Rune tänkte att han skulle lägga det på minnet. Det var bara att vända tillbaka till stationen. De andra hade väl kokat kaffe vid den här tiden.


Han kände kaffedoften slog emot honom direkt när han kom in till sin arbetsplats och han skänkte en tacksam tanke till polischefen som var en storkonsument av kaffe. Det fanns nästan alltid möjlighet att få sig en slurk färskt kaffe.
”Hur gick det?”undrade de andra.
”Inte ett tecken på att allt inte var som vanligt. Det förstod man ju. Även om man inte har en brottslings hjärna så kan man ju räkna ut att man skall ligga lågt om man har gjort något sånt där. Rune hällde upp kaffe åt sig och lyfte muggen njutningsfullt mot läpparna.
Då kom Waldén in igen.

Han var blek och armarna hängde på honom.
”Dom gjorde det igen… dom tog ölen av mig igen. Jag gick och köpte mera. Jag tänkte att nog var det väl som själva den, om jag inte skulle få dricka en öl idag.”
Han talade hackigt, nästan som om han var på väg att ta till gråten.
”Jag hann nästan hem, så var de där igen. Nu tänkte jag på att det kanske var bara slynglar och höll i kassen hårt, men de var för starka. De knuffade omkull mig och tog flaskorna, sedan var de borta på två sekunder, jag lovar.”
Ӏr det sant?
Rune trodde inte sina öron.
”Att det är sant jo. Dom har gaddat ihop sej nu. Det är samma gäng som gjorde att jag körde i diket, ja, ni vet när. Det finns illasinnade personer i den här stan, det skall jag bara informera om. Dom är riktigt onda. Dom ser och hör allt. De var inne i mitt hus den där dan jag åkte fast. Det har jag ju berättat för er flera gånger. Nu har helvetet börjat för mig igen. Dom är efter mig. Snart tar dom livet av mig, så går det, ni skall få se.”
”Börja inte yra på om dina utomjordingar igen, då kan vi inte ta de här rånen på allvar,” sa Rune med lite barskare röst. "Skärp dig nu!”
”Men vad skall man tro?”
”Tog dom pengarna den här gången?”
”Nä, bara ölen, dom pimplande svinen.”

Rune funderade en stund.
”Hör du herr Waldén… du tror att någon vill dig riktigt illa, skall vi tolka det så?”
Han tittade Waldén djupt i ögonen.
”Kan det inte istället vara så att du har några riktigt, riktigt goda vänner? Finns det ingen vän som tycker att du kanske inte skall köpa något starkt över huvud taget.”
”Nej, ingen vän, vad jag vet. Förresten så har jag inget problem med spriten.”
”Nej, just det. Så var det ju.”
Rune suckade.
”Vill du ha en kopp kaffe? Sätt dig ner så skriver vi en rapport över det här.”