4

Så nära hon bara vågade smet Anna-Lena förbi trappan till Lundströms enplanshus. Raskt gick hon över gården och hoppade ledigt över staketet till nästa gård. Hon visste precis hur man skulle ta sig snabbast fram till fots genom villaområdet. Vägen till Sonjas hus hade hon gått många gånger. När de hade varit små, hade de lekt ganska mycket tillsammans. Det var innan Sonjas pappa stack och innan hennes mormor och morfar dog. När Sonjas mamma hade blivit allt mer sjuk hade Sonja nästan aldrig tid att vara med Anna-Lena mera. Det var synd, för Anna-Lena hade verkligen gillat att vara kompis med henne och att vistas i den stora Tornlundska villan. De var fortfarande vänner egentligen, men det blev ju aldrig tid över att göra något tillsammans.
Anna-Lena var tidig, men det var med avsikt. Hon ville ha tid att snacka lite med Sonja först och kanske hälsa på hennes mamma. Från baksidan såg inte huset lika stort ut. Det fanns en ingång där också, som vette ut till den igenvuxna köksträdgården. Det låg en massa skräp och sopor där nu, det hade det aldrig gjort förr. Av gammal vana knackade hon på bakdörren. Det tog en liten stund innan Sonja öppnade.
”Kommer du redan?” sa hon förvånat.
”Jag kunde inte vänta mera. Det kändes så dumt att bara sitta hemma och titta på klockan, så jag drog iväg hit.”
Sonja ryckte på axlarna.
”Det spelar ingen roll. ”sa hon, ”kom in. Jag är inte riktigt färdig med morsan ännu. Jag måste hjälpa henne lite innan natten. Vill du träffa henne?”
Anna-Lena nickade snabbt.
”Gärna” svarade hon. ”Tror du att hon känner igen mig? Det är ju faktiskt länge sedan hon sett mig nu.”
Det kom en liten suck från Sonja och hon strök sig besvärat över pannan.
”Jag vet faktiskt inte. Jag tycker att hon har blivit mera glömsk och virrig nu mera. Det kanske är medicinerna, det tror hemsamariten i alla fall. Jag vet inte. Det kanske är den där förbannade sjukdomen.”
Sonjas röst bröts en aning, sen knep hon ihop munnen och gnuggade läpparna mot varandra.

Sonjas mamma fanns i ett stort sovrum på nedre våningen. Hennes säng var placerad längs med väggen i ett av hörnen i rummet. Hon var uppstöttad med flera kuddar, så att hon kunde halvsitta med stöd av väggen. Hon hade en bricka i famnen som det fanns en tallrik på med en smörgås skuren i mindre bitar. Hon tittade upp när tonårsflickorna kom in i rummet, sedan sprack hon upp i ett leende.
Anna-Lena tyckte att det såg ut mera som en grimas och trodde först att hon kanske hade ont.
Hon var så otroligt mager. Sonjas mamma hade alltid varit smal, men detta var inte att vara smal. Hon var så mager att hon bara var bara skinn och ben. Man kunde se kindkotorna och hakbenet skulpturera sig mot huden. En del av nyckelbenen syntes i nattlinnets urringning. Det bildades stora gropar vid dem. Huden hade liksom sugits inåt. Smala beniga händer låg trötta på täcket.
Sonja gick fram till henne och tog bort brickan.
”Det var bara Anna-Lena som kom, mamma.”
”Jag ser det, vad roligt. Du har blivit så stor, så vuxen. Det är knappt man känner igen dig.”
Även rösten lät sjuk. Den var i en högre tonart, pipigare och andhämtningen som följde efter meningen lät tung och väste en aning.
Mamman lyfte ena handen. Den vispade ostyrbart framför henne, men Anna- Lena förstod ändå att hon menade att hon ville ta i hand.
Hon gick fram till sängen och fångade hennes hand med båda händer och höll liksom fast den några sekunder. Handen knyckte och levde ett eget liv. Det kändes lite obehagligt. Men Anna-Lena motstod att släppa den genast. Hon kände efter först, intresserat. Hur känns det i resten av kroppen om det rycker så här bara i handen? Tanken for hastigt genom huvudet.
Mödosamt frågade Sonjas mamma:
”Hur är det med dina föräldrar? De bara jobbar och står i eller hur?
Mammans ögon såg snälla ut.
”Ja, du vet hur dom är. De bor ju nästan på firman. Nu har mamma engagerat sig i politiken också. Jag ser faktiskt inte till dem så mycket. Min storebrorsa har flyttat. Han har förlovat sig med en dansk tjej och har flyttat till Köpenhamn. Han läser vid universitetet där, något om samhällsgrejer, jag vet inte så säkert. Han kommer hem till midsommar, det har han lovat.”
Anna-Lena hade svarat artigt, men visste inte vad hon skulle säga mer.
”Du skall hälsa till dem. När Sonjas pappa fanns här, hade vi mycket roligt tillsammans. Det fanns ju en restaurang nere vid båtmarinan. Där var vi ofta…”
Mamman avslutade meningen och lutade sig trött tillbaka mot kuddarna.
En svartvit teveapparat stod på ett lågt bord vid fotändan. Sonja knäppte på den.
”Vill du se lite teve innan du somnar? Jag kan knäppa av den sen.”
Mamman nickade lite. Kanske hade tanken på sitt tidigare liv tärt på hennes krafter. Hon verkade plötsligt helt ointresserad av flickorna.
”Vilken kanal mamma? Ettan eller tvåan? Jag tror att ”Halv sju” redan har börjat.”
”Det blir bra” svarade mamman och lyfte lite avvärjande på ena handen.
”Vi går ut” halvviskade Sonja, sedan sade hon högt.
”Om du hör något ljud från salen så har jag bara några kompisar där.
Mamman tittade bara på teven och svarade inte.
De gick ut.

Det var länge sedan någon hade varit inne i det stora rum som man kallade för salen.
Höga fönster täcktes av tunga röda sammetsgardiner.
Sonja drog gardinerna åt sidan så kvällsljuset kunde leta sig in. Det dammade om dem.
Rummet dominerades av ett stort matsalsbord med åtminstone sexton, kanske tjugo stolar. Det låg gamla lakan över dem för att skydda klädseln över sittdynorna. En stor mäktig kakelugn stod mitt i rummet vid ena långsidan. Väggarna var fyllda av tavlor, mest marinmålningar förstås.
Man kunde lätt känna anorna av pengarna och makten som funnits innanför väggarna i detta hus. Anna-Lena hade varit in förut och tänkte inte desto mer på det, utan började samla ihop lakanen.
Sonja suckade.
”Fy fan, vad jag kommer skämmas inför de andra. Jag hatar det här huset. Allting är så gammalt och insnöat. Ingen bor som jag, i ett rivningsfärdigt kråkslott. De flesta andra bor i nybyggda hus eller lägenheter, har moderna möbler och tapeter, men se på det här. Det här var nytt och fint för hundra år sedan, eller nå’t.”
Anna-Lena tröstade henne att det nog inte var någon som tänkte på det.
”På något vis är det ju ganska flott och fint i alla fall, lite slottsaktigt…”
Hon fick en misstroende blick tillbaka.
”Och Askungen, det skulle vara jag det.”
De fnittrade lite åt det.
”För några år sedan ville en kusin till mamma köpa det, men mamma sa nej. Då var jag sur. Det var så nära att jag skulle ha sluppit härifrån.”
De hörde klampande steg i hallen och mumlande röster. De tidigare klasskamraterna var på väg in. Två mopeder knattrade in på gården. Det var Krister och Björn. Sven kom gående uppför den knappt befintliga grusgången. Sonja såg genom fönstret att han sade något åt dem och de rullade mopparna bakom huset och även cyklarna som stod framför trappan.
”Försök vara lite tysta” hyssjade Sonja när grabbarna kom inklampande. ”Min mamma vilar och det är lika bra att hon inte vet hur många som är här, då skulle hon få spader. Ni vet hur morsor är.”
Hon visade in dem till salen.
Krister visslade till.
”Djävlar anamma” var hans kommentar till rummet. ”Här får vi plats.”

Alla hade kommit, precis alla.
Det ryckte och knyckte i Sven. Det var mycket som stod på spel för honom. Det var hans ide det här, han som var klassens idiot. Han hade förberett sig noggrant.
Bengt satte sig som vanligt bredvid honom. Sven oroade sig hur han skulle klara sig nu när han inte fick ha Bengt med sig dagligen. Bengt hade fått sommarjobb på sjukhuset, vid vaktmästeriet. Han skulle se till att soporna kom ut ur huset och upp på stora kastflak för vidareforsling. Det var ett bra arbete.
Sven skulle inte få något jobb. Oberoende hur intelligent man var på matematikområdet, så måste man kunna behärska läs- och skrivkonsten obehindrat om man skulle vara till nytta för någon. Dessutom måste han vara i en trygg miljö, annars slutade hans psyke att fungera normalt. Det kunde bli rena katastrofen. Det hade hänt att hans oroliga, men tålmodiga mamma hade behövt komma med lugnande mediciner när han varit i trängda lägen. Allt det där var Sven medveten om, alltför medveten.
Berit satt på hans andra sida.
Hon hade dragit åt hästsvansen extra hårt denna kväll. Hon kände sig märkvärdig, lite viktig faktiskt. Det var hon inte van med. Knäppa Berit. Haha. Hon hade läst in allt vad de andra hade skrivit på band åt Sven. Ett visste hon nu. Hon var nog inte den enda som var knäpp.

Alla satt runt bordet. Det låg en märkvärdig känsla i luften. Anders satt lite nedhasad på stolen med ett snett leende på läpparna. De andra verkade förväntansfulla.
”Saaatan, saaatan, saatan” började Sven med.
Krister och några andra frustade till.
Bengt lade handen på hans arm och Sven kunde börja.
”Jag har lyssnat igenom alla band” sa han. ”Det var ungefär så som jag hade räknat på det.”
”Jag har hela tiden tänkt att vi måste börja med Sonja och kanske med Janne.”
Janne vred på sig där han satt på stolen.
”Vaddå, börja med mig? Va ska du göra med mig?”
Sven höjde handen lugnande och sade sedan rakt ut:
”Din farsa måste bli nykter.
Några drog åt sig andan, andra satt knäpptysta.
Janne sjönk ihop lite.
”Jag vet att det känns taskigt för er, men själva grejen går ut på att vi skall hjälpa varandra. Då går det inte att ha några hemligheter, inte ens för sig själv.”
Sven slog sig på låret och talade vidare:
”Sonja är smart, men har inte haft tid att plugga. Hon måste läsa upp sina betyg och det måste bli i sommar för att hon skall kunna ha möjlighet att komma in på gymnasiet och studera till student.”
Han tystnade lite och lade sedan till:
”Hon vill bli jurist, advokat.”
Sonja tittade ner i bordet.
”Asch” sa hon, ”det var bara som jag skrev, man skulle ju hitta på något.”
”Backa inte nu” sa Sven. ”Ni kommer väl ihåg varför vi är här. Vi skulle visa Markström, den elaka skiten, vad vi egentligen går för. Har du redan glömt Sonja, hur fräck han var mot dig?”
”Nej, det har jag ju inte förstås, men det känns så stort alltihop, bara.”
”Stort? Vänta bara. Följer ni bara mina råd kommer det att bli stora förändringar, för er och kanske för hela den här lilla sta’n och det skall ni också tänka på, att det kommer att kännas grymt bra när Markström märker hur bra det går för oss.”

Alla började prata i mun på varandra.
”Håll käften, nu då.” hojtade Anders till. ”Vi måste ju lyssna klart på killen, annars kan vi ju gå hem eller hur?”
Motvilligt lugnade de ner sig. Det låg en viss upphetsning i luften. Alla ville tro på att det var möjligt att lägga sina liv i famnen på en sextonårs pojke med tydliga störningar både psykiskt och socialt. Tänk om han hade nyckeln till framgång. De ville alla vara med då det tåget gick.
Bengt slog sin kraftiga näve i bordet.
”Hur skulle det vara om han fick snacka färdigt någon gång.” Han satte andra handen på Svens axel. ”Prata nu” sa han enkelt.
Sven tog ny sats, bultade på ena låret och sade direkt till Sonja:
”Du måste ta kontakt med rektorn på gymnasiet. Du måste förklara din situation, snyfta och gråta, gör vad som helst. Se till att du får dem medgörliga att satsa på dig. Ta reda på vad som krävs för att du skall komma in i skolan. Du måste använda all fantasi du har för att få dem att tro på dig. Få dem att gå med på att du skall tenta av de ämnen som gått sämst. Du skall framhärda att du har hjälp.”
Sonja ruskade svagt på huvudet.
”Jag har fortfarande morsan att ta hand om. Jag kommer inte att ha tid.”
”Jag skulle just komma till det. Det här är liksom det som är grejen. Några hjälper din mamma och vad som behöver göras i kåken, några hjälper dig att plugga.”
”Jag kan kolla hennes mamma” sa Anna-Lena. ”Hon känner mig.”
”Jag också, det kan väl inte vara så svårt att fixa lite med henne.” Det var Sussie som tyckte att hon väl kunde vara med på den biten.
Kattis skyndade sig och anmälde sig också. Hon ville inte missa att hänga med på det som Sussie sysslade med.
Berit harklade sig.
”Om ni klarar av att hålla tiderna och inte gör mig vansinnig med er oordning, så tror jag att jag skulle kunna hjälpa till med själva studierna. Jag skall ju hjälpa Sven också, men med schysst riktig planering måste det finnas tid till alltsammans. Det måste ju gå ihop, det förstår ni väl, det måste bli jämnt.”
Det var egentligen ingen som fattade vad det var som skulle bli jämnt, men alla var så vana med hennes kommentarer att ingen tänkte nåt speciellt på det. Det skulle ändå inte bli någon större klarhet.
Berit satt rak i ryggen. Aldrig tidigare hade hon fått sådan uppmärksamhet från sina kamrater. Hon kände att hennes kinder glödde.

Sven lyfte upp en väska på bordet och plockade ut en bunt papper och lade på bordet.
”Det här är uträkningen” sade han nästan viskande. ”våra liv, tio år framåt.”
Stämningen var förväntansfull när han bredde ut papperna på bordet. Varje ark var fyllt med siffror. Allt var totalt omöjligt att förstå. Det gick inte att begripa någonting. Det enda man kunde tolka var initialerna av deras namn i ena hörnet. Janne tog upp ett papper där det stod J.W.
Sven nickade. Det var hans. Janne tittade en lång stund på det.
Står det att min farsa skall sluta dricka här?” undrade han med bävan i rösten.
Sven nickade igen.
”Ja, det gör det, men vi måste komma på hur.”
”Morsan har försökt få honom på torken flera gånger, men han vägrar alltid,” sa Janne med resignation i rösten.
Björn som hade hittat sitt papper, tittade upp från det.
”Man borde se till att han inte kan få tag i nåt brännvin,” tyckte han.
”Jaha, och hur skulle det gå till?” undrade Anders och lyfte skeptiskt på ögonbrynen.Anders var alltid lika förbryllad över folks idéer och funderingar. Folks fantasier kunde ibland helt ta luften ur honom.
Björn ville inte ge upp tanken på att få Jannes farsa torr.
”Vi låser in honom i ett uthus eller en sommarstuga och bara ger honom mat och vatten.”
”Hur länge då?” frågade Anders stillsamt.
Janne som såg lite chockad ut sa:
”De ville från farsans jobb att han skulle vara på torken i tre månader för att han skulle få behålla jobbet. Det gick han förstås inte med på. Han påstod att han inte drack något brännvin, mycket måttligt i alla fall.”
”Skall vi hålla gubben instängd i tre månader i en potatiskällare kanske?” frågade Anders igen med len inställsam röst och fortsatte sen:
” Det borde funka. Om han överlever så kommer han nog inte att ta en endaste sup efter det. Vi bara påminner honom om potatiskällaren så borde det stå klart för honom att det inte är hälsosamt med brännvin.”
Janne drog efter andan och sökte hjälp hos Sven.
”Det kan vi inte göra med farsan va?”
Sven ruskade på sig.
”Kanske inte det, men något liknande, jag vet inte vad. Ett är säkert. Brännvinet och han kan inte vara på samma ställe.”
”Asch vi tänker ut nåt, sa Krister. Björn och jag kommer på nåt.
Janne såg fortfarande lite orolig ut.

”Lugna dig grabben,” sa Krister och vände sig sen till Sven.
”Hörru Svenne grabben, kan du förklara det här?”
Han höll fram sitt papper som var märkt med K.S. som i Krister Smedars.
”Kommer du ihåg vad du skrev som din högsta önska?”
Frågan kom från Sven och alla andra i rummet väntade spänt på svaret.
Krister tittade intensivt ner på alla siffrorna.
”Jag ville öppna egen verkstad. Jag kan ju det där med motorer och bilar och sånt. Står det här?”
Han höll upp pappret och verkade mycket förvånad.
”Ja det gör det. Ditt var nästan enklast att räkna på. Du går några år i yrkesskola, lär dig jobbet och sen öppnar du firma.
”Men man måste ju ha stålar till det, man kan inte öppna en firma utan stålar.”
”Det är där vi kommer in. På något sätt måste vi ordna pengarna. Jag har förstås räknat på det. Några av de papperna har jag med mig, men det mesta har jag än så länge där hemma. Det är inte riktigt klart ännu. Ett kan jag säga, för att förklara ungefär hur det kommer att fungera.
Du har elva skolkamrater. Förmodligen kommer de flesta av oss att gifta oss. Det låter helt otroligt nu, men i framtiden kommer det att finnas åtminstone två bilar per hushåll. En del av oss kommer att skaffa företag med firmabilar. Sannolikheten att du skall lyckas är nästan hundra procent. Men, då måste alla i detta rum vara solidariska, ni vet, ingen får använda någon annan firma. Ni måste alltid föreslå Kristers verkstad framför något annat alternativ. Se till att era vänner och släktingar alltid väljer Kristers verkstad.
Ni fattar väl? Har man mycket jobb får man pengar, har man pengar, kan man utöka och förtjäna ännu mera pengar.”

Det blev en eftertänksam tystnad efter Svens enkla förklaring hur man gjorde pengar på en egen verkstad och deras egen insats i det hela.
”Om jag skulle gå och lära mig till frissa och öppna salong, då skulle alla komma och klippa sig hos mig?” Sussies fantasi hade satts i rörelse.
””Mode och allt sånt är så jävla skitballt. Jag skulle kunna våga satsa på något sånt om man visste att man fick kunder. Frissa eller nå`n skönhetssalong, kanske en affär… .En boutique, man skulle kunna sälja modekläder. Jag skulle alltid ha kunder. ”
Sussie talade snabbt. Man kunde se på henne att hennes hjärna gick för högvarv. Hon hade ju skrivit på lappen till Sven att hon ville bli fotomodell, men man måste ju tänka lite smart också. Hon ville ju så gärna bli världsberömd stjärna, men det var bäst att vara lite realistisk ändå.
Sven vred sig hit och dit på stolen där han satt.
”Du hade ju planer om något annat eller hur?”
Sussie slog med ena armen avvärjande i luften.
”Nej, säg ingenting, snälla, det är så larvigt. Det är så knäppt att tro att jag skulle kunna bli nåt. Fan, jag får ju skämmas ihjäl.”

Berit log milt och nickade med en snusförnuftig min. Hon hade nog också tyckt att Sussie hade tagit i litet väl. Fast, det hade de ju allesammans. Hon skulle inte glömma vad hon själv hade skrivit upp, visserligen var det bara som en dröm, men hon ville bli en åklagare, hon ville läsa juridik precis som Sonja. Det passade ju egentligen bra eftersom det var tänkt att just hon skulle hjälpa Sonja med studierna.
Sven svarade Sussie genom att titta rakt på henne.
”Jag har räknat på att du skall lyckas fullt ut, Sussie. Du kommer att gå hela vägen. Om, jag säger om, ni av någon anledning vill avvika från era drömmar och planer så måste ni komma till mig. Då måste jag kalkylera om. Det går, men det kan röra om i andras planer. Det kan bli så att man måste gottgöra oss andra på något sätt. Vi måste ha möten med jämna mellanrum för att kolla att allt funkar som det ska och sedan planera och fixa för nya planer.”

Krister satt och gungade nonchalant på den gamla matsalsstolen. Den knakade lite olycksbådande under honom, men han hörde det inte. Hans tankar var i en helt annan värld.
Om man gör stålar, hurdan bil kan man då köpa? Hur många bilar kan man köpa? Otroligt! Hur skulle brudarna se ut som ville åka med honom? Han är ta mej fan ett geni han där Sven… Fan i helvete . . .,. . . . fast vad han skall få om det inte lyckas. Jag skall garanterat slå ihjäl honom, även om han är någon sorts invalid.
Kristers ögon mötte Sussies. Han kunde se att hon inte skulle gå att stoppa. Hennes släta kinder hade fått lagom nätta rosor. Hon såg ut som om Walt Disney hade tecknat henne.
Han kände förvånat att det värkte till i bröstkorgen, liksom snörde till som om man dragit åt ett bälte. Han såg sig omkring på de andra killarna. Alla tittade på Sussie med munnarna lätt öppnade. Hastigt vippade han tillbaka stolen så att hans underliv med säkerhet skymdes av bordet. Fan också.
Berit skakade på huvudet.

”Jag har läst, ”sa Kaj, ”att humlan inte vet om att hon är för tung för att flyga.”
Kaj blev lite generad. Han blev alltid lika förvånad över sig själv när han helt plötsligt kunde bryta in i något samtal med en kommentar. Det hände väldigt sällan, för oftast var han den som hellre drog sig åt sidan och lyssnade på vad de andra sade. Nu måste han fortsätta när han en gång börjat.
”Man kan ju inte snacka med humlor, men om det skulle gå att snacka med dem och man berättade för dem att de var för tunga, så skulle de dunsa ner på marken.”
”Hörrö Kaj, Har det inte slagit slint för dig? Lova att du inte går ut och snacka med humlorna.”
Det var förstås Björn som tyckte att det var otroligt roligt med kommentaren från Kaj.

”Jag tror ju inte riktigt på det här räknandet.” Anders tittade ut över det ivriga gänget som satt där och sög på sina innersta drömmar som på en karamell. ”Men . . . jag fattar vad Kaj menar. Man måste ju tro på sig själv, annars kan man ju bara lägga ner det man funderar på och har i skallen. Vill man något, så skall man genomföra det, även om det är skitjobbigt. Hur skulle det gå för Ingemar Stenmark om han inte trodde att han skulle vinna? ”
Björn fnissade. ”Bäst att inte berätta för honom att han inte kan åka slalom.”
Några skrattade lite åt det, men insåg på samma gång allvaret i det hela.
Krister som inte kunde glömma sin lysande framtid ville prata igen.
”Anders, häng med på det här nu, vi kör full fart nu! Vad har vi att förlora?”
Anders suckade. ”Ni har ju för fan redan bestämt er.”

Sven gjorde en liten flaxande rörelse med ena handen. Han fångade hastigt den med den andra handen och höll den mot kroppen.
Han hade så väldigt mycket mer som han ville berätta och ge instruktioner om. Nu tvekade han lite om hur han skulle fortsätta. Det fanns så många om och men i hans äventyrliga idé. Mycket kunde gå fel och det fanns så mycket hinder i vägen för att genomföra det hela.
Han klarade rösten en aning med en harkling.
”Vi skulle behöva lite pengar för att starta upp det hela med.”
”Pengar, varför skall du ha stålar? Det var ju du som skulle göra oss rika, inte vi som skulle ge dig pengar.” Björn tittade misstänksamt på Sven, sen såg han ut över de andra för att få medhåll. ”Eller hur?”
Alla andra tittade frågande mot Sven, förutom Bengt som rätade på sig en aning och gjorde sig lite bredare där han satt på stolen.
”Jo, det är så knasigt det här, ni vet det där, med mitt räknande. Jag har kommit på något jag kan… Är det någon som känner till det där med aktier?”
De flesta ryckte på axlarna.
”Hmm… ja… kanske” sa Anders. ”Man har väl hört om det nån gång, men jag kan ju inte säga att jag vet något. Det är ju jävligt knepiga grejer det där.”
”Menar du att du kan något om det?”Det var Krister som frågade.
Anders sade nästan lite motvilligt:
”Där hemma är det satans tjafs hela tiden om aktier. Jag orkar inte höra på. Ni vet ju hur de gamla stötarna orkar nöta på om en hel massa grejer. Farsan sitter i telefon i en vecka i sträck och snackar med andra typer som sysslar med liknande grejer. Vart fjärde ord är ordet aktie. Va fan, tror du att det är något? Skulle man kunna göra stålar med sånt? Måste man inte vara lite äldre?” Han vände sig till Sven.
Sven nickade. ”Det där med åldern är ett stort problem.”
Han sökte bland papperna på bordet och drog sen beslutsamt fram ett tiotal papper som han bredde ut över bordet. Alla böjde sig fram och ville se en skymt av vad det var. Besviket såg de att det var hans vanliga räkningar. Uppifrån och ner var de fyllda med tal, staplar och siffror uppradade i kolumner.
”I flera år har jag varit på bibban och kommit över olika affärstidningar. På skoj har jag räknat på riskerna med vissa aktieköp. Jag blev så otroligt nyfiken på den här aktiegrejen, så jag provade hur det stämde med den verkliga kursen på aktiemarknaden, som det kallas… det har blivit vinst nästan hela tiden.
Jag har försökt berätta det för min pappa, men han fattar inte, eller han vill kanske inte fatta. Han tycker att jag är dum i huvudet… som alla andra också gör.”
Sven tystnade några sekunder. Ingen annan sa någonting heller.

”Okey då, tänkte jag, jag väntar tills jag blir myndig. Sen plötsligt så blev det för djävligt. Det började med att jag såg Markström hemma hos oss. Efter det så började morsan och farsan snacka om . . .. ..att… SATAN, SATAN…”
Sven vred sig och Bengt grep som så ofta gjort tidigare om hans arm.
”De säger att jag inte skall få bli myndig.” sa han sen med bruten stämma.
Anna-Lena rusade upp som om hon hastigt var på väg någonstans.
”Alltså, fy fan vad dom är pottiga!” utbrast hon. ”Är du säker?” Hon tvekade men sen tittade hon hjälpsökande på de andra.
”Sånt där får väl inte föräldrar bestämma, va fan, det finns väl andra som bestämmer…nån doktor eller nåt.”
Hon vände sig till Sven och frågade fast hon redan visste svaret:
”Tror du att det är Markström som ligger bakom?”
”Jag vet inte. Pappa började i alla fall dra upp det där med mig, nu och då, efter att Markström varit hem till oss.

Krister slog handflatan i bordet. Berit som satt bredvid ryckte till.
”Vi har livet ur honom på något vis. Varför skall det där gubbäcklet gå omkring och tro att han är någon sorts, sorts…ja vad är han? Han är ta mig fan, inte klok i alla fall. Det är djävligt konstigt att ingen satt dit honom förut. Nu skall vi göra det.”
”Lägg av, du skräms ju.” Sussie blängde surt på honom.
”Jaha du,” sa Anders, ”va fint. Vi slår ihjäl Markström och sitter av vår ljuva ungdom på vatten och bröd. Har du räknat på det Svenne? Det löser ju problemet för alla. Vi vet alla vad vi skall göra, egen lya och käk på bordet alla dar. Perfekt. Jag tror faktiskt att jag skall gå hem nu.”
Anders ruskade på huvudet och lade armarna i kors över bröstet, men han gjorde ingen ansats till att gå hem.

Sonja steg upp från bordet. Hon tyckte att hennes mamma ropade, eller om hon skulle vara riktigt ärlig, så kände hon att hon måste komma bort en stund ifrån matsalen. Hela situationen kändes så invecklad, så livsavgörande för henne, att hon på något vis måste komma ut och samla sina tankar. Anna-Lena och Sussie steg också upp. De hade förstått vart hon var på väg och följde efter henne in i mammans sovrum. Där inne var gardinerna fördragna och det underbara försommarljuset var utestängt. Sonja stängde av teven. En radio stod också på och det kom mumlande röster från den. Sonja lät den vara på. Hon visste av erfarenhet att det lugnade mamman och hon fick oftast bättre nätter på det viset. Just nu sov hon lugnt. Hon hade tydligen lyckats somna fast de varit ganska högljudda. Sussie tittade sig intresserat omkring. Hennes ögon stannade vid en hink av rostfritt stål vid sängen.
”Alltså… ” sa hon och nickade mot hinken och mötte Sonjas blick.
Sonja slog ut lite med armarna.
”Du har haft det ganska slitit ibland va? kommenterade Sussie mera än frågade.
”Tja” Sonja sa inget mer. Vistelsen i rummet talade för sig själv.
”Vi hjälper henne va? Visst, eller hur Anna-Lena, det gör vi? Jag får garanterat Kattis med mig.”
Anna-Lena lade ena armen om Sonja.
”Den delen tror jag att kommer att lösa sig för dig, men jag undrar om du har riktigt fattat. Medan vi har sommarlov kommer du att ha nosen i skolböckerna. Jag kan inte säga att jag avundas dig.”
”Det skall ni inte tänka på. Jag tror faktiskt att jag kommer att vara lycklig.
Egentligen har jag ju alltid velat hänga med i plugget. Ja, ni vet…det har ju gått skitdåligt, men skall jag vara ärlig, så tror jag inte att jag har så svårt för att lära mig”
”Det tror inte jag heller” sa Sussie med bestämd röst, sedan var hon tyst några sekunder.
”Den dag du tar studenten, även om inga andra av våra vilda planer slår in, så kommer jag att vara glad över att man på något vis har varit del av det. Det kommer jag aldrig att glömma i hela mitt liv, det är jag säker på.”

Anna-Lena höll med. Hon skulle inte heller glömma men hon hade ju sina egna studier att tänka på också. Vad som än hände runtomkring henne så visste hon att hon hade ett bestämt mål. Hon skulle bli journalist. För henne fanns inga andra mål. Hon skulle bli det och det var oberoende av vad Sven hade räknat eller inte räknat. Det spelade ingen roll. Det fanns inget yrke som på samma sätt lockade henne. Hon fanns inga andra alternativ i hennes huvud.
Hennes nyfikenhet var som het lava. Den gick inte att stoppa.

De gick tillbaka till de andra. I matsalen sorlade det på som vanligt. Sven började se trött ut. Detta var en stor ansträngning för honom. Det var svårt för honom att hålla tillbaka skrikanfallen och få hans jämnåriga kamrater att förstå vad han var ute efter.
Han såg på Sonja.
”Vem sköter er ekonomi? frågade han rakt ut.
”Jaaa, det är väl jag, förstås. Jag har tillgång till mammas konto. Alltså, mamma skriver på bankgiron och så, men hon är för sjuk för att riktigt kunna hjälpa mig. Ja och så frågar jag på banken. Förut gjorde mamma det där, ni vet, deklaration och sånt, men det senaste året har jag gjort det själv. Äsch, det är ju inga krångligheter, bara mammas pension…det stod på ett papper ungefär hur man skulle göra, alltså avdrag och så.”
Sven trutade lite med läpparna, så blundade han. Han vågade knappt se på Sonja när han frågade:
”Tror du att du skulle kunna få din mamma att öppna ett konto till, ett konto som egentligen skulle skötas av oss?
Han öppnade ögonen när frågan var ställd.
Sonja drog med handen genom håret, som för att vinna tid och lade lite av sina taniga hårslingor bakom öronen. Det verkade vara tillräckligt med tid för henne att bestämma sig för hon svarade ganska omgående.
”Jag kan få henne att skriva på vad som helst. Hon tittar sällan efter vad det handlar om, bara gör en otydlig namnteckning. Så har det funkat i flera år nu. Det är de vana med på banken. De har aldrig brytt sig. De känner mig och det har aldrig varit några problem egentligen, lite sen med nå`n räkning kanske.”

”Vänta nu” sa Anders. ”Har du tänkt att göra aktieaffärer via det kontot?”
Han tittade misstänksamt på Sven men väntade inte på något svar utan fortsatte:
”Jag vet ingenting egentligen om aktier alltså, men det har jag ju fattat att det kan vara riskabelt. Det säger farsan i alla fall och han håller ju på med det där…det kan ju gå riktigt på skit alltså. Jag menar med Sonjas kåk och så där. Vet vi vad vi gör? Jag snackade om vatten och bröd tidigare. Det känns som det är risk för det nu igen.”
Sven slog sig hårt på sitt ena knä. Han måste försvara sina teorier.
”Tanken är att vi aldrig skulle satsa mer än vi har på kontot. Det skulle aldrig bli så att man förlorade mer än det, men jag vet…det är lite ruttet att utnyttja nån för att göra affärer, som inte fattar det eller är medveten om det. Det är ruttet alltså, men det kan bli förbannat bra. Vartefter ni fyller arton så kan ni skaffa egna konton. Om allt går som jag har räknat det så kan jag fortsätta och ge råd och så där.”
”Det går bra!” sa Sonja hårt och bestämt. ” Fortsätter det så här…alltså, jag har ingenting att förlora. Jag går till banken på måndag. Morsan skriver på, annars gör jag det själv, på banken märker de ingen skillnad.”

Anders lutade sig irriterat tillbaka mot ryggstödet.
”Hörrö Svenne!” Krister flinade och frågade med hånfullt tonfall:
”Det är säkert bra med ett konto. Skall vi sätta in veckopengen med en gång eller får jag använda halva pengen att köpa soppa till moppen?”
De flesta fnissade till. De fattade det omöjliga i det hela. De hade tagit sig vatten över huvudet. Det var en sak att drömma och fantisera, en annan sak att få det att gå igenom.

”Så vi behöver pengar för att tjäna pengar” Sonja tvekade men verkade sedan bestämma sig.
”Tror ni att de här är värda något?” undrade hon och gjorde en svepande rörelse med armen i riktning mot en vägg. Stora tavlor med för det mesta segelfartyg som motiv, trängdes med sina dammiga guldramar på alla väggar i den stora matsalen.
”Det var några släktingar här och ville ha något av de där, men morsan sa nej. Hon sa att det var mitt arv, att det var min sak att bestämma. Jag fattade ju ingenting, jag var så liten då. De där släktingarna har jag inte sett sedan dess. Jag hade ju behövt lite hjälp med allt det här, ja, när det blev som det blev med mamma, men hon sa att jag inte fick begära någon hjälp av dem.
Alltså, de där tavlorna gör ju ingen nytta där de hänger nu. Mamma ser dem inte och jag, ja jag, jag rent ut sagt skiter i dem.”

Alla tittade spänt mellan Sven och Sonja, förutom Anders. Han glodde rakt fram och låtsades inte höra ens. Han tyckte inte om hur det hade utvecklats. Allting kändes för stort.
De andra började prata i mun på varandra. De tittade värderande på tavlorna.
Anders tittade också på tavlorna. Kunde det vara möjligt? Vad vet man? De såg ju lite mossiga ut förstås. Skulle man kunna få ut något av dem? I hans familj var man ju van att ta risker och det hade många gånger lett till framgång.
Kanske det var en chans, det här? Anders vände sig direkt till Sonja.
”Är du säker?”
”Jag har aldrig varit så säker i mitt hela liv,” sa hon en aning dramatiskt.
Han höjde sin röst så att alla skulle höra.
”Då frågar jag om farsan kan gå hit och titta. Han fattar sånt här. I alla fall vet han vem han skall fråga och hur man gör för att sälja. Vi får väl säga nånting om det är Sonjas mamma som vill sälja för att fixa på huset eller betala Sonjas skola eller något sånt. Det tror jag nog att han nappar på, det är ju dessutom nästan sant.”
Sonja såg lättad ut.
Hennes röst hakade sig lite.
”Om ni hjälper mig genom den här sommaren så att jag kommer in på gymnasiet, då är det värt varenda penni.”

Skuggorna blev längre i den vackra sekelskiftesmatsalen. Den allt mera rodnande solen sökte sig in snett över grannens hustak och färgade atmosfären varmröd i rummet. Ungdomarna talade intensivt framåtböjda mot varandra. Ibland brast de ut i hysteriska skratt när planerna blev för vilda och ibland haglade som vanligt svordomarna. Sonja hyssjade lite på dem, men det hjälpte inte så mycket. Hon ville inte att mamma skulle störas, fast vad gjorde det med lite ljud ibland. Det hade varit alldeles för tyst i det stora huset, alldeles för länge.
Det var alldeles mörkt när man sökte sig hemåt. Den korta natten hade lagt sin mörka filt över den lilla staden. Den hade alldeles nyss sövt som i ett trollslag stadens medborgare. Kajorna hade tystnat i de stora lindarna mitt i staden.
Markström grymtade och vände sig makligt om bredvid sin hustru. Hans sömn hade befriande kommit, men hans tur hade just lämnat honom.