8

Efter att Markströms hade hittat sitt staket omkullrivet en morgon hade den klena fru Markström blivit allt tystare och tystare.
Det var ingenting som var alarmerande till att börja med, för hennes personlighet var ju tyst och tillbakadragen. Hennes smala gängliga kropp hade aldrig behövt något större näringsintag, så när hon i det närmaste slutade äta var det ingen som riktigt reagerade på det heller. När julen var i antågande var hon så medtagen och svag att hon kollapsade med en el-ljusstake i famnen mitt på köksgolvet. Hon föll så illa att hon slog skallen i ett radiobord och hittades blödande och medvetslös av dottern.
Ambulansen tillkallades omgående och det var riktigt kritiskt för fru Markström.
Alla blodvärden var i botten och man insåg att det skulle bli en lång konvalescens för henne.
En ung klipsk läkare hade också varit observant nog att märka att hon förmodligen led av en djup depression och skulle behöva komma in på mentalsjukhus för långvarig vila och samtalsterapi.

Det tog hårt på familjen Markström. Även om hon aldrig hade något att säga till om i huset, var hon ändå oljekannan som såg till att hjulen rullade gnisselfritt.
Att ta ansvar för sig själva verkade först till en början helt omöjligt. Det var ett mysterium hur människan hade hunnit med allting, tänkte Markström. Han insåg sedan att det var en klok handling att lägga över mycket av hushållsarbetet på ungdomarna. Det skulle bara vara nyttigt för dem att få den erfarenheten. Kanske de skulle bli lika praktiska och duktiga som hans hustru. Speciellt dottern visade redan färdigheter i hushållsarbete.
Han hade förbjudit dem att knysta om var mor egentligen höll hus den vintern. Han hade istället låtit basunera ut att hon besökte släktingar i Amerika.
Det var det egentligen ingen som trodde på, så en orädd grannfru ringde på och frågade rakt ut om hon levde.
”Ha du pinat vettet ur hon så skall du få med mig att göra,” sa hon och hötte med näven under näsan på Markström.
”Jag är inte rädd för en sån som dig.”
Markström sa åt kärringen sticka fortare än kvickt, men hon backade bara några meter.
”Jag tänker anmäla henne som försvunnen,” sa hon.
”Då polisanmäler jag dig för ärekränkning,” svarade Markström.
”Då polisanmäler jag dig för att du inte sköter om dina sopor utan låter dem ligga runt gatan titt och tätt.”
”Då säger jag att det är du som stjälper soptunnorna. Tror du att vi har så klent förstånd att vi knuffar omkull våra egna soptunnor?”
På det måste grannfrun fundera lite.
”Ingenting skulle förvåna mig,” sa hon sen och vände på klacken och marscherade iväg till nästa granne. Hon måste få truppunderstöd. Dock svalnade den lilla skärmytslingen ned sig, eftersom det sist och slutligen kom fram var fru Markström var.
Ön var inte större än så.







Berit hade blivit tvungen att planera om hela sitt schema.
För det första,behövde hon stiga upp en timme och tjugo minuter tidigare än förut. Gymnasiet hade skolstart en timme tidigare än högstadiet. Det irriterade henne att det var så.
Det var så väldigt många rutiner som måste läggas om.
För det andra var det åtta minuter längre promenadväg till skolan. Tolv minuter före lektionen började, stod hon på trappan till skolan och väntade oroligt men tålmodigt på att Sonja skulle dyka upp. Av tacksamhet till Berits hjälp under sommaren, försökte Sonja verkligen hålla tiden. Hennes morgnar var väldigt mycket mera odisciplinerade. Allt berodde på hur fort hon kunde få undan arbetet med sin mamma. Hon ville att allting skulle vara så bra som möjligt där hemma, för sin mammas skull, men också för att hemsamariten inte skulle hitta något att klaga på.
Allt det där visste Berit. Hon hade räknat in i sitt schema en viss försening, men den fick inte bli för stor. Då måste plan B sättas i verket. Hon gick till klassrummet och stod och väntade där utanför dörren. Det lockade fram en massa fniss bakom hennes rygg från de andra eleverna. Till att börja med hade de frågat varför hon stod där utan att gå in i lärosalen, men när de såg hennes tillknäppta min så slutade de snart med det. Sonja hade förklarat för dem, när inte Berit varit med, hur hon funkade och allting gick egentligen ganska smärtfritt efter det.







Varje måndagskväll klockan 19.30. träffades Berit och Sven i Sonjas hus. Under en timme och tjugo minuters tid, gick de igenom veckans räkenskaper och vilka affärer som stod på lut. Hon hjälpte Sven att förstå vissa texter och väntade tålmodigt att han skulle presentera veckans drag i aktievärlden. Hon hann även under den tiden skriva ut exakt redovisning till de andra i G9H (gamla 9H) och utförliga direktiv till vad Sonja skulle säga på banken. Allt var planerat av Sven i minsta detalj.
Det tyckte Berit om. Det var en njutning i att veta att allt var så noggrant uträknat till minsta decimal.
När Sven fick sina anfall av tics och rop brukade hon försöka ignorera dem genom att räkna upp sina ”levnadstider” för sig själv. Tisdag morgon. Uppstigning klockan 06.40. Dusch och toalett till 06.50. Påklädning och hårborstning till 06.56. Bäddningen, vara klar före klockan 07.00. Frukost…
Hennes mardröm var att något skulle bli fel. Hennes föräldrar hade också lärt sig hennes rutiner för att inte hindra henne. Allt för många gånger hade de sett hur illa hon mådde när tidsplanen gick omkull.
Då kunde situationen bli den motsatta. Allt stannade upp. Det blev ingen rotation i programmet. I timmar kunde hon gå mellan hallspegeln och kamma sitt hår för att sedan gå in till toaletten och tvätta händerna. Håret slets och hennes hud på händerna var sprucken av att allt hudfett tvättats bort. Mamman brukade försöka bryta mönstret genom att påminna om nästa tidshållpunkt och sedan försiktigt smörja in hennes händer. Hon tog hand om det enda barnet, som behövde så mycket tillsyn, fast hon nu nästan hade nått vuxen ålder.
Det verkade ändå som om stunderna tillsammans med Sven hade gett henne en tillvaro som var fylld av mera livslust och det fanns numera stunder när hon inte kände ångesten komma krypande när hennes tidsplan blev störd.

Känslan av att vara en så betydelsefull person för så många och särskilt då för Sonja, hade fyllt henne med mera självförtroende och hon ville påstå för sig själv, att hennes framtid såg mera ljus ut nu än för ett år sedan.
Hon hade alltid tyckt om att motionera. Det handlade inte om stillsamma promenader i skog och mark utan det hon sysslade med var joggning. Hon hade upptäckt att joggningen gjorde att hennes spänningar släppte och hon fick normal muskeltonus. Musklerna spändes rytmiskt av fotens kontakt med marken och av att bära hennes kroppsvikt. Det var inte hennes komplicerade psyke som hade skapat spänningen i muskeln. Det var hon själv, för att hon ville det. På hennes åtta km långa löpsträcka hade hon tänkt ut stationer där hon måste befinna sig på sekunden. Varje gång hon lyckades med det spred sig välbefinnandet i kroppen och njutningen kändes nästan sensuell. Hon trodde det i alla fall. Hon var väldigt osäker på sig själv och sin sexualitet. När hennes bröst hade börjat fyllas ut av mjölkkörtlar och fettvävnad i samband med att hennes menstruation startat, hade hon först upplevt det som fasansfullt.
Det hade sedan gett henne ett visst lugn att det var TVÅ bröst, ett på var sida. När hon sen märkte att menstruationen hade en pålitlig cykel, kunde hon göra upp rutiner kring det också.
Det bekymrade henne inte så mycket mer. Det hade gått ganska smärtfritt egentligen.
Hon ville ha kontroll över sin känsla av erotik. Den skulle hållas tillbaka. Det var bara när hon sprang som hon fick släppa efter.
Man var tvungen att tänka på hur kroppen rörde sig, svetten rann, andningen lyfte och sänkte bröstkorgen, för att klara av den ganska långa sträckan.
Rytmiska steg, rytmiska steg, alltid samma takt och sedan vid stationen… klockning… på sekunden… NJUTNING.
Detta hade hon sysslat med i flera år nu, för det gjorde hennes liv mera uthärdligt.

Två år hade gått sedan 9F hade slutit pakten. Flera av de forna eleverna hade fyllt 18 år och kommit hem till Sonja och hämtat ut pengarna som sparats i hennes morfars skrivbord.
För varje låda med pengar som försvann ur huset var det en lättnad. Det kändes otryggt med så mycket kontanter i huset. Hon själv hade redan fyllt och blivit myndig, men kontot som stod i hennes mammas namn måste var kvar till oktober när Janne sist av alla var den som nådde arton års ålder. De hade kommit överens om att sist och slutligen dela kontot då och sedan döda det.
Det var en lättnad att bundenheten till de andra skulle luckras upp. Hon hade tyckt att hatraiderna mot Markströms hade gått för långt. Fru Markström låg nästan hela tiden inne på sjukhus och Sonja kunde inte bortse från det att de hade del i det. Indirekt drabbade det Markström, men i det stora hela måste man ju erkänna att frun var oskyldig. Renoveringen av sitt vattenskadade hus och sjukhusräkningarna i Markströms familj hade troligtvis blivit för ekonomiskt tunga.
Herbert Markström hade haft ett stort skogsområde, utstyckat ur hustruns barndomshem, till salu under våren.

Bengt köpte det. Han hade bara behövt ta ett litet tilläggslån för att klara det. Han levde ett stillsamt liv utan några större utsvävningar. Han hade utbildat sig till timmerman och hade inte lagt ut en penni i onödan.
Han var också nöjd med att den här ”9F klubbhistorien” började se sitt slut. Visserligen var det hans bäste vän som var upphovet till allt, men han tyckte nog att trakasserierna hade gått överstyr när det gällde Markströms. Det var nog mest Krister som var pådrivande när det handlade om det. Han hade troligtvis aldrig glömt tårarna som gubben hade plågat fram ur honom framför hela klassens åsyn. Han kunde vara långsint den där killen.
Nu såg Bengt fram emot att gå i skogen som en riktig skogshuggare. Han älskade allt som var gjort av trä. Han älskade egentligen själva träden, trygga och stora som han själv.
Egentligen krävde han inte så mycket mer. Han ville ha ett bra byggjobb och en innehållsfull fritid. Det skulle han få där i skogen.
Han gladdes mycket över att Sven äntligen hade blivit myndigförklarad.
Anders hade bönat och bett hos sin far att Sven skulle få ett springpojkejobb på åkeriet.
Det hade gått över förväntningarna bra för Sven och han hade jobbat där i två år nu. Nu kunde man inte se något hinder att myndighetsförklara en man som försörjde sig själv. De råbarkade chaufförerna som körde de stora mäktiga långtradarna, retade honom ibland förstås, men det var ändå på ett ganska kamratligt sätt. Det hade Sven berättat och Bengt trodde honom. Båda vännerna hade utvecklat extra känslighet för att sortera ut vanlig retsamhet från hån.
Däremot skulle man inte komma utifrån och säga något illa om åkeriets spratteldocka. Det togs inte bra av hans arbetskamrater.
Bengt önskade Sven all lycka i världen.
Det hade varit roligt om Sven hade kunnat få bilda familj, men det var förmodligen omöjligt.
Bengt visste att Sven såg fram emot måndagarna med Berit. Han hade alltid haft ett gott öga till henne. En gång hade han också yppat sina känslor om det, men sedan mumlat att det skulle antagligen bli alldeles för mycket tvångstankar innanför fyra väggar.



Krister och Björn brassade på i värsta Formel 1-takt. De hade hela tiden nya projekt på gång. Deras energi verkade aldrig sina. De hade hyrt en stor lagerlokal som de mekade med mopeder och bilar nästan dygnen runt. De väntade bara på att det gemensamma kontot skulle delas. Sedan skulle de inte gå att hejda. Stadda med kassa skulle deras affärsliv explodera, det var de säkra på. Björn hade skaffat sig en snabbgående båt och körde omkring mellan båtmarinorna, som nu hade börjat ploppa upp längs öns kustlinjer, endast för att roa sig.
Hans flickvän var tre år äldre än han och betraktades i andras ögon som en riktig godbit. Det var bra tyckte han. Det njöt han av. Han älskade att man avundades honom.
Krister hade också brudar, men de var mera tillfälliga historier. Egentligen hade han inte tid tyckte han. Verkstadsjobbet verkade ta över mer och mer av hans tillvaro. Så var det en sak till… Egentligen var det fel flicka varje gång.

Sussie var på bra gång att lyckas med det hon hade föresatt sig. Med mammans envetna arbete hade hon slutligen fått några fotojobb i ett par veckotidningar. De bilderna hade varit så lyckade att man hade hennes namn på läpparna vid flera tidningsredaktioner den dag tidningarna kom på tidningsstället.
När sedan en modellagentur hade kontaktat henne, fanns det inga diskussioner om vad som skulle göras. Hennes fars veka protester lyssnade man inte på med ett öra. Hastigt hoppade hon av frisörlinjen och packade väskan. Hennes kontakter med sina gamla vänner minskade ner till ett minimum. Kattis fick ett vykort nu och då, men annars så fick man läsa om hennes förehavande i modemagasin och skvallerblaskor.
Kattis gick kvar på frisörslinjen och uppfyllde de planer som egentligen var Sussies. Hon gjorde det som när man rensar ett grönsaksland. Det är inte så roligt när man håller på, men det känns bra när det är gjort. Det som bekymrade henne nu var att hon måste tillbringa mer tid tillsammans med idioterna där hemma. Hennes storebröder hade vilda planer för henne. De ville att hon skulle fungera som vakt vid inbrott och ibland göra vissa rekognoseringar inför planerna av någon stöt. När de började prata om att Tornlundska villan var full av antikviteter och konst, blev det för mycket för henne. Hon måste samla 9F och få hjälp med att stävja sina bröder innan de drog henne och sig själva in i något som inte kunde sluta med något annat än katastrof.

En vecka efter att klassen hade haft ett krismöte om Kattis benägenhet, for Björn till Stockholm.
Ytterligare tre veckor efter det skulle fällan slå igen över Kattis bröder.






Om man någon gång kunde tala om att det var trafikstockning på Ön, så skedde det just vid tvåsnåret på eftermiddagen. Nere i hamnen turades flera färjor om med att anlöpa eller lägga ut.
Bilarna som hade varit inslukade i bilfärjornas bukar, spyddes ut och fordonen körde i ringlande rader genom staden, för att hitta utfartslederna ut på landsbygden. Passagerarna som hade valt att resa utan bil kom med tunga kassar genom de skrangliga kulvertar som hastigt riggats upp. Tidsnöden blev stor när man insåg hur inkomstbringande de stora fartygen var och i rasande fart lät man bygga fler och fler passagerarfärjor, som blev bara större. Kontentan av det, var att affärsidkare av olika slag hade sökt sig ner till hamnen. Där fanns matbutik, souvenirshoper, kiosker och flera kaféer. Mindre hotell fick trängas med den rikliga mängd vandrarhem som var med och krigade om turisternas övernattningar.

En av de gamla vackra trävillorna med utsikt över hamnen, hade blivit ett tillhåll för många av stadens unga män. Ägaren till huset var mindre nogräknad och lät dem hållas där. Huset var i ett bedrövligt skick och kunde väl inte lida så mycket större skada av att grabbarna vistades där, var hans resonemang. Ungdomarna skramlade bara ihop pengar för att betala elräkningen åt honom och höll själva med ved till de stora spisarna som eldades i vintertid. Vanligtvis bevistades huset av dem som inte hade arbeten, eller unga sjömän som var hemma på ledighet från de långa hyrorna som de tog på lastbåtar runt om i världen. Poliserna fick titt och tätt göra besök där, för det kunde stundtals bli allt för stökiga fester där. Vad poliserna inte förstod var att sammankomsten av sysslolösa män utan pengar skapade drömmar om rikedom och lyx och vackra kvinnor. Många kvällar där ägnades åt att planera hur man snabbast skulle få den drömmen uppfylld. Vanligtvis stannade den drömmen vid att man dagen efter gick till ett lågavlönat säsongsjobb eller skrev på arbetsavtal för ännu ett tungt halvår till sjöss. Men några av männen kunde inte släppa tanken på att det skulle finnas en gräddfil in i ett bekymmerslöst ungkarlsliv.

I brist på sysselsättning var Kattis bröder ofta där. De hade ett rykte om hårdhet om sig och hade därför en hög rang i gänget. Många av de yngre beundrade dem för att de inte verkade vara rädda för någonting. Otaliga gånger hade de suttit häktade för störande av allmänheten eller våld mot tjänsteman. Det mötte respekt i det förfallna huset.
Som vanligt satt bröderna där och skroderade. De förklarade just för den som ville höra, om sina goda kontakter med undre världen i Stockholm. En ung man kom in genom dörren och hälsade med en kort nick mot dem som satt där inne. Han nappade upp ett cigarettpaket ur fickan, tände en cigg och gled ljudlöst ner på en stol för att inte störa i samtalet.
Med nonchalans satt han och gjorde rökringar och blåste sedan sönder dem med en tunn luftstråle skapad av hans trutande läppar.
När de andra verkade ha slut på samtalsämnet vände sig en av dem till honom.
”Hur är det med dig då, Mojje? Vad du ser kaxig ut idag då. Har du varit på inatt, eller varför är underläppen så lång på dig?”
De andra flinade. Mojje ville inte prata om det där med att vara på eller inte. Det hade inte lyckats så bra den sista tiden. De flesta brudar visste vem han var och hans jaktmarker hade sållats ur ordentligt när många av brudarna hade stuckit över till Sverige för att jobba.
Han låtsades inte om frågan.
”Jag har gått lite längs småbåtsmarinan. Det ligger flera snygga båtar där nu. Jag funderar på att köpa båt faktiskt. Min granne har lyckats komma över en djävligt snygg hardtop.80 hästars Suzuki, den borde göra runt en trettio knop, så där. Där kommer det att bli åka av i sommar.
”Jaha, och nu tänker du köpa en likadan. Har din morsa börjat skita pengar? Det är väl hon som håller livet i dig?”
En av Kattis brorsor förde ordet. Man kunde inte missta sig på den elaka tonen. Han fick ha det. Det var ingen som stoppade honom
Mojje surnade lite.
”Jag har nå´t på gång” sa han, fast han egentligen inte hade det.” Antingen blir det att köpa ny båt eller så skall jag kanske köpa den där röda sportbilen som står utanför Hotell Carmen.”
”Vilken sportbil?” undrade de andra.
Nu hade Mojje möjlighet att göra sig märkvärdig och var inte sen att utnyttja den möjligheten.
”Va? har ni inte sett den? Alla snackar ju om den. Den rullade in i dag på eftermiddagen. Den körde några varv på stan men sen tog ägaren in på Carmen och har stått parkerad sen dess.”
Alla blev riktigt intresserade.
”Vad är det för märke?” undrade någon.
Mojje ryckte nonchalant på axlarna. ”Vad jag kunde se, så var det en Lamborghini.”
Han tände en cigg till och blåste med kraft ut röken från första blosset.
”Lamborghini” stönade Kattis äldsta brorsa, Gugge. ”En så´n har aldrig någonsin tidigare rullat sina däck på denna ö… Fan om du ljuger”
”Näpp, ljuger inte.”
Han grep tag om tröjan på brorsan, medan han själv steg upp.
”Kom med, den där måste vi bara se på.”

Solen kom fram genom molnen när de stod vid sidan av bilen. Bilens eldröda lack djupnade framför deras ögon och där skickliga bildesigner bestämt att karossen skulle böjas för vindmotståndets skull, bröts ljuset och skickade bländande blänk mot dem.
De tittade in i den. Vit läderklädsel på stolar som var perfekt skålade för människokroppen och mängder av eleganta mätare gav känslan av den ultimata körupplevelsen. Ett par svarta glasögon låg slarvigt kastade på passagerarsätet.
De kunde inte tala på en lång stund. Stunden var alltför stor. Det hade samlats andra nyfikna runt bilen och de drog sig tillbaka en aning.
”Vi måste få tag i ägaren, inget snack om saken,” viskade Kattis äldsta bror.
”Det måste vara en riktig storfräsare vi har här. En sån här bil skaffar man sig inte med ett vanligt kneg, det skall jag bara säga dig grabben. Äger man en Lamborghini Countach har man lyckats här i världen. Vi går in på Carmen och tittar oss omkring.
Hotell Carmen var ett snyggt och välskött hotell. Läderfåtöljer i lobbyn gav intryck av kontinental stil och man var noga med att inte snåla med servicen. Det var helt naturligt att Lamborghiniägaren hade tagit in där.
Bröderna tittade kritiskt på varandra. Båda var de klädda i jeans som inte var fullständigt rena. Den yngre brodern hade bara en urblekt sladdrig t-skjorta på sig, den äldre hade i alla fall en läderjacka, som egentligen alltid hängde på honom, vinter som sommar.

De gick in och stod först rådvilla och funderade hur de skulle göra för att få kontakt med den som körde bilen. De var på väg mot receptionen när en av bröderna kastade en blick in mot hotellbaren. Det var folktomt där inne, förutom bartendern och en man som satt vid bardisken med en kopp kaffe framför sig och läste en tidning. De stannade upp direkt och tog ny kurs mot baren.
”Tror du att det är han?” mumlade den yngre av dem, i mungipan.
Han fick bara en ”hur dum får man vara,” blick och kommentaren:
”Han läser en fransk tidning, hur många av de vanliga taxfree-turisterna läser franska dagstidningar? Noll, det kan jag berätta för dig. Det är han.”
Brodern verkade säker på sin sak
De gick fram till bardisken och beställde en varsin öl, sen satt de tysta för de visste inte riktigt hur de skulle fortsätta.
Mannen med tidningen höll den ganska högt framför sig så de fick ingen ögonkontakt och han verkade helt ointresserade av vem som kom in och satte sig.
Slutligen började den äldre brodern prata, för hans öl var på väg att ta slut och då fanns det ju egentligen ingen anledning till att stanna kvar där.
”Det har samlat sig ganska mycket folk där ute, jag menar runt din bil, för det är väl din bil?”
Han fick inget svar.
”Det är väl din bil? Det är mycket folk där.”
Nu vek mannen ned ena hörnet på tidningen och tittade förvånat på dem.
”Förlåt, talade ni med mig? Jag hörde inte riktigt…”
Han var mycket solbränd och blå ögon tittade skarpt på dem under en blond välkammad frisyr.
”Vi pratade om bilen.”
”Ah, jaså den… ja den drar ju ofta uppmärksamhet till sig.”
Han höjde tidningen igen.

Det blev tyst en stund.
”Hur hårt går den?”
Mannen med tidningen suckade och vek ihop tidningen.
”Ni vill snacka bil va?”
Han hade stockholmsdialekt. Det hade bröderna förväntat sig också. De hade ju sett registreringsskyltarna. Nu svarade han inte helt ovänligt.
”Det skall nog gå att pressa den en bit över 300 i timmen. Det är ett djävla krutpaket, det måste jag säga. Jag ångrar inte en dag att jag köpte den.
Bröderna drog båda två efter andan.
”Har du kört den så hårt någon gång?”
”Nej, för fan. Det är lite för dyra grejer att leka med och om man misslyckas med körningen är det oftast det sista man gör.” sa han med ett snett leende.
Alla tre skrattade till lite åt det.
”Den drar en hel del soppa va?”
”Ja man kan väl säga som så, att man inta skall ha så långt mellan bensinstationerna.”
Främlingen tittade på dem med vänlig blick och bröderna började känna sig mera väl till mods.
Den äldsta brodern var den som verkade mest upphetsad över sportbilen, som väckte så mycket uppmärksamhet i den lilla staden.
”Fan anamma, jag trodde aldrig att jag skulle få se en sån där i verkliga livet. Den är grymt snygg.”
”Ja den är grym,” höll den yngre med om. Har du fler?”
Främlingen höjde på ögonbrynen och lillebror fick en spark på smalbenet av storebror.
”Menar du Lamborghini? Det finns ju inte så många i världen… så jag får vara tacksam för att jag kom över den här.”
En kort tystnad, och så lade bilägaren handen på broderns axel och ruskade om honom litet.
”Äsch, jag fattar vad du menar, du funderar om jag har några andra sköna bilar?”
Nickningar till svar.
”Jag har en bil till, en Mustang. Det är faktiskt den jag kör mest. Det är ingen hemlighet att Lamborghinin är otroligt svår att köra. Den är nästan omöjlig att backa med, så jag är väldigt viktig med att parkera den så att jag bara har att köra rakt fram när jag skall iväg igen, så det blir mest Mustangen som används. Det är bara så himla skönt att veta att man äger en. Det känns jävligt bra faktiskt. Ni fattar va?”
Det gjorde bröderna.
”Jag har nytta av den också, som nu, när jag skulle hit till ön.”
Han sänkte rösten till en viskning.
”Ni får inte säga det till någon, men jag tog den med hit för att jag skulle sätta respekt i en kille som jag skall göra lite affärer med. Man får ta till alla medel förstår ni. Han fattar ju när han ser bilen att jag kan det där med affärer. Han är ju inte dummare än så. Nu sitter jag faktiskt och väntar på att han skall ringa.”
Han nickade mot en telefon som stod i änden av bardisken, sen sa han till bartendern.
”Kan jag få två öl och en kaffe, tack.”
”Jag får väl bjuda va? Ni är ju ena jävligt trevliga killar. Skönt att ni kom in och snackade lite, man blir ganska ensam när man är ute på något jobb. Jag tar bara kaffe själv, ni vet ju vad jag har där ute. Man måste vara klar i huvudet när man kör sin lilla älskling.
Bröderna bedyrade att det gick bra att bjuda dem. Det hade de verkligen inte något emot.
De fick sin beställning och bilägaren höjde kaffekoppen.
”Skål!”
Sen verkade han komma på något.
”Ni får verkligen ursäkta. Jag har ju inte presenterat mig.”
Han räckte fram handen.
”Peter heter jag, Peter Sandberg.” Bröderna presenterade sig.
”Gugge och Micke Harring.”
”Jaha, vad pysslar ni med då? Finns det några schysta jobb här ute i Östersjön?”
”Visst tusan, det gäller att vara lite smart bara. Man får kämpa om det skall bli något. Pengarna kommer ju inte rullande, så där bara. Nu har vi faktiskt fått lite kontakter inne i Stockholm, så det är på gång. Det är på gång, var så säker.”
”Det låter ju bra. Otroligt vilken tur att jag fick träffa er. Ni verkar ju verkligen vara sådana killar som fattar vad det handlar om.
Telefonen ringde.

Bartendern svarade och sedan sa han. ”Någon söker Peter Sandberg.”
Hastigt gled bilägaren av barstolen och gick med raska steg längst bort vid disken med telefonen i handen. Fast han stod med ryggen till kunde bröderna höra lösryckta ord. Resten absorberades upp av heltäckningsmattan och de långa sammetsgardinerna som stängde ut dagsljuset i lokalen.
”…gått som planerat….Ja,ja,ja…via London… vem du jobbar med…ingen lek….undertecknandet…. hur bra som helst. Allt klart då?...i morgon…tro inte att…nej…”
Bröderna satt spänt. De försökte verkligen göra sitt yttersta för att kunna höra samtalet.
De förstod ju nu att detta var mannen som visste hur det skulle gå till. Han visste hur man kunde göra fina små pengar. Man kunde ju bara gå ut på gatan och se på vad som stod där så fattade man det.
Peter Sandberg verkade inte riktigt komma överens med personen i telefonen. Han gestikulerade nu med ena armen och han hade höjt rösten.
” Det blir som jag säger… du får komma in i kväll och skriva på. Jag tänker inte diskutera det här mera.” han lade på utan att säga adjö.
Bröderna låtsades samtala med varandra så att inte Peter Sandberg skulle misstänka att de tjuvlyssnade.
”Sorry, grabbar att vi blev avbrutna. Jag önskade att alla var lika schysta som ni. Ni fattar inte vilka dumhuvuden man måste ha att göra med ibland. Det är det enda som är negativt med det som jag sysslar med.”
”Vi vet, det är precis likadant för oss. Vi har inte någon som kan mäta sig med oss och då blir det ju svårt att få det att löpa. Man skulle ju vilja bolla idéerna med någon jämlik ibland, men det verka ju vara helt hopplöst här ute.”
”Ja jag fattar killar. Jag har varit i samma situation många gånger. Man bara känner att alla är så kolossalt inkompetenta. Ja ni vet vad jag menar.”
Han fick flera nickningar till svar. De var helt överens. Smarta grabbar stod inte att finna bakom varje gathörn.
Den äldre brodern kunde inte hejda sin nyfikenhet mera.
”Hur har du fått ihop stålarna?”
”Det gäller att ligga i bara,” svarade Peter Sandberg något undvikande.
”Har du ärvt eller, har du jobbat ihop dem?”
”Ärvt! Nej för fan… Jag han knegat ihop varenda ett öre, tro inget annat.”
Han verkade för första gången en aning irriterad på bröderna.
”Jag ville inte lägga mig i,” skyndade sig den äldre brodern att säga, det är bara det att jag kan inte låta bli att bli att bli lite imponerad av dig. Det är inte dåliga grejer du har lyckats köpa.”
Av det verkade Peter Sandberg blidkas och han log glatt och bekymmerslöst mot dem igen.
De pustade omärkligt ut.

”Du har inte några tips då?”
”Ja jag vet inte….”
Peter Sandberg verkade tveka. Han snurrade eftertänksamt på kaffekoppen.
”Nej jag tror inte det…”
Bröderna ville inte släppa tanken på att det äntligen var deras tur att dra in storkovan.
”Kom igen,” bönade lillebror.
Peter Sandberg såg en lång stund fundersamt på dem, sedan verkade han bestämma sig.
”Fan, ni är ju för djävla trevliga egentligen. Det är inte mer än rätt att ni skall få chansen.
I och för sig, finns det många trevliga killar, men de har inte riktigt de rätta kvalitéerna. Jag såg ju direkt på er att ni hade koll på det mesta. Man skall skatta sig lycklig för varje dag som man stöter på killar som ni. Problemet är att det är inte så enkelt. Det blir för mig att snacka med mina kontakter…”
Nu var bröderna ivriga. De kunde inte fatta. Den här dagen började helt normalt som en vanlig dag… och så hände detta. De hade egentligen alltid visst att lyckan skulle le mot dem till slut, men när de äntligen stod inför faktum, var det ändå som om det inte var riktigt sant.
”Vad är det som du gör? Vad gör du affärer med?”
”Oh, herregud!” Sandberg tittade upp mot taket. ”Jag borde inte…Okey…”
Han sänkte rösten och böjde sig fram.

Bröderna böjde sig också mot honom.
”Det handlar om diamanter. Råa, oslipade diamanter. Jag köper upp dem i Angola”
”Var?”
”Angola…Afrika.”
”Men, hur…hur? Jag menar Afrika, det är långt borta det.”
”Det är nu vi kommer till saken. Det jag nu pratar om är nyckeln till allt … Främlingslegionen. Jag anslöt mig till Främlingslegionen och blev skickad ganska snart ner till Angola. Det var ganska hårda tider till en början. Det är det alltid för nya rekryter, men bara man väl hade kommit sig in i gänget och fått de rätta kontakterna så öppnas dörrarna på vid gavel.
Jag undrade verkligen hur de andra legoknektarna kunde röra sig med så mycket pengar. Man har ju inte så speciellt hög lön om man ser på den saken. Till slut kom det fram hur de gjorde. De hade lyckats få lokalbefolkningen att komma med ädelstenar till militärlägret. Det finns en kille där nere som har blick för det där med stenar och han sållade bort det som var bara skit.
Ett nät av smugglare från närliggande stater hade arrangerat att tillströmningen av stenar var konstant hela tiden. Vi betalade ju av dem med struntsummor, det är ju själva iden med det.
Stenarna skickades sedan hem med ovetande hemvändande knektar. De trodde att de förde hem oskyldiga souvenirer och hälsningar till anhöriga. För det mesta kom leveransen fram.
Vi har gjort grova pengar, det kan jag lova. När jag kom hem, började jag ta hand om försäljningen och leveransen till Haag. Det måste tyvärr göras med mellanhänder. Man vill ju inte att det skall gå så lätt att spåra. Ikväll skall jag möta en mellanhand. Det är en österrikisk jude som i sin tur säljer vidare till diamantsliperierna nere i Holland.”
Peter Sandberg tittade på männen han hade framför sig. De satt blickstilla. Det var mycket som rörde sig i deras huvuden.
”Var skulle vi kunna komma in i det?”
Äldsta broderns röst var hes.
”Om jag överhuvudtaget skall få er in i organisationen, måste ni börja från början. Ni måste in i legionen. Ni måste ner och skapa er kontakterna. Det är där jag kan hjälpa er. Jag har en hel lång lista över garanterat säkra kontakter. När jag närmare tänker efter, skulle det faktiskt vara riktigt bra att ha er där nere. Det är aldrig fel med ett par extra ögon. Det enda egentliga problemet är att lyckas övertala de andra…
Lillebror skruvade oroligt på sig.
”Fan Gugge! Alltså Afrika. Det är inte Åbo vi pratar om nu eller inte ens Danmark. Afrika!”
”Hysch! Den andra brodern tystade ner honom. ”Hur många sådana här chanser tror du vi får i vårt liv? Hur många? Tänk på det innan du börjar klaga.”
”Jag kommer att sätta hela min prestige på spel. Jag litar på er. Det kan jag väl?”
Åter nickningar till svar.
”Jag går och ringer några samtal.”

Peter Sandberg gick tillbaka till telefonen och satte sig längst bort. Han log lite urskuldande mot bröderna som förstod. Det var hemliga grejer. Han sökte upp en penna ur fickan och nappade åt sig en drinklista och vände upp baksidan. Han ringde samtal efter samtal, antecknade och satt ibland och funderade. Slutligen lade han telefonluren i klykan med en smäll.
”Då var det klart då.”
Bröderna satt som förstenade först. De var torra i munnen och hade nog behövt något att fukta halsen med, men de kunde inte tänka på det.
”Ni följer med mig på båten i morgon.”
”I morgon? Kan vi inte få fundera lite?”
”Skall det bli av, så bär det iväg i morgon. Det går en leverans med rekryter ifrån Sverige med tåget ner till Frankrike i morgon kväll. Det är bara att hänga på. Ni får ta er på egen hand till stationen. Där kommer jag och möter er och ger er biljetterna och listan på kontakter. Ni skulle ju ha kunnat fått åka med mig, men jag har ju inget baksäte.”
Det tyckte Peter Sandberg tydligen att var lustigt för han skrattade till.
”Det här kommer att bli bra, grabbar. Gå hem och packa nu. Jag skall snart träffa min kontakt så jag har inte riktigt tid med er.”
Han stannade till.
”Har ni pass?”
De nickade. De hade varit och hämtat upp en lastbil åt en kompis ifrån Tyskland. De trodde då att det skulle vara enda gången de skulle få användning av det.
De skildes åt och stod ute på trottoaren igen. Nu var det ännu mera folk runt bilen. De såg med längtansfulla ögon på den.
En sån där skulle de ha, det lovade de varandra. De såg en polisbil komma körande och parkera bakom Lamboghinin. Ut steg den där nya snuten Rune Mattsson och en till som de inte kände igen och skingrade folkhopen.
”Ni skall inte uppehålla er på körbanan. Fotgängare skall använda trottoaren. Det tror jag nog att ni vet. Det är häftiga saker det där, men lagen måste ändå åtlydas.”
De kunde höra Runes röst, vänlig men bestämd.
Bröderna skyndade sig hem. Nu hade de bråttom

Hemma satt föräldrarna och syrran vid köksbordet. De hade några smutsiga tallrikar framför sig. Bröderna drog sig till minnes att de hade missat middagen.
”Morsan vi skall packa. Har vi några rena kläder?” Mickes röst var upphetsad.
”Ni har missat maten, nu är allt kallt,” blev svaret.
Gugge var lite mera sansad. Han tittade modern stint i ögonen för att försäkra sig om att hon faktiskt förstod.
”Vi skall på ett jobb ner till Frankrike. Vi blir nog borta ett tag. Vi måste hitta några väskor att packa i.”
Föräldrarnas ögon var som kratrar, tomma och mörka.
”F…Frankrike? Vad skall…” modern avslutade inte meningen så hon fick hjälp av sin man.
”…ni göra där?”
”Affärer farsan, affärer. Den här gången är det riktiga saker på gång. Du skulle bara veta. Du skulle gilla det, jag lovar. Vi kan inte säga något nu, det är lite känsligt, men så fort vi har fått rullning på det, så kommer vi att höra av oss.”

Kattis satt på köksstolen och höll nästan på att svimma. Det skulle gå i lås. Det var helt otroligt. De dumskallarna hade svalt allt. Mask, krok och sänke. När Sven hade lagt fram idén, hade alla utom hon trott att det skulle gå vägen.
Det berodde troligtvis på att hon var den som tog den ekonomiska smällen. Inte förrän Sven hade lovat att bistå med lån utan ränta, hade hon gett klartecken till genomförandet.
Bara att leta upp en sportbil i den klassen hade varit svårt. Priset på hyran av bilen och försäkringen hade nästan tagit andan ur henne. Däremot hade skådespelaren varit förvånansvärt billig. När han hade hört vad som önskades av honom, hade hans röst nästan gått upp i falsett, berättade Björn som hade ordnat med de praktiska detaljerna. Det var hans livs roll påstod han och dessutom skulle han få köra Lamborghini.
”Synd bara att du inte får skryta om det för någon,” hade Björn sagt honom i varnande ton.
Sonja hade hjälpt till med att betala tågbiljetterna. Hon ville verkligen inte ha in Kattis bröder i sitt hus, så hon kunde gladeligen tänka sig att skicka bort dem, långt bort.

Skådespelaren skulle sätta biljetterna i handen på dem och se till att de kom på tåget. Sedan var hans uppdrag slutfört. När det var gjort skulle han gå till Pressbyrån innanför utgången. Där hade personalen lovat, när de fått några hundralappar, att förvara en nyckel tills någon kom och frågade efter den. De fick inte lämna ut den förrän efter en viss tid på kvällen. Den gick till en förvaringsbox och där kunde skådespelaren hämta ut ett kuvert med sitt arvode. Allt var uttänkt av Sven.
Nu såg Kattis sina bröder rafsa ihop lite persedlar i enkla bagar. Mamman surrade oroligt omkring dem. Hon dök ner i sin handväska och tog upp de pengar hon hade, även fadern kom med några sedlar. Bröderna tittade uppfodrande på Kattis och hon suckade och sökte i jackfickan.
”Om ni inte har snott dem av mig redan så…”
Hon hittade två hundralappar, såg lite förvånat på dem, men sträckte sedan fram sedlarna.
Gugge tittade lite misstänksamt på henne.
”Hur fan kan du ha så mycket stålar hela tiden? Lägger du upp dig?”
”Det skall bli skönt när ni far.” sade hon bara.
”Kattis! Så får man inte säga till sina bröder.”
”Jaha, och de får säga vad de vill till mig? Schyst.”
Modern såg grinig ut.
”Ja, Var kommer dina pengar ifrån?”
”Jag säger som ni. Jobb! Men, ni kan vara lugna. De är helt slut nu.”

Tidigt nästa morgon steg hon upp med den övriga familjen för att ta adjö av bröderna. Mamman var rödögd och snoren rann på henne mest hela tiden. Pappan var mera samlad. Bröderna stod i hallen på väg att gå ner till hamnen. De såg trötta och bleka ut. De hade knappast sovit alls under natten. Kattis motstod infallet att hon skulle rädda dem från det öde de hade framför sig. Man fick inte skriva på för Främlingslegionen på mindre än fem år. Hon undrade för sig själv hur länge det tog för dem att fatta att ingen av dem som fanns på deras kontaktlista fanns i verkligheten. Det fanns ingen Peter Sandberg. Hon tänkte också lite oroligt på vad bröderna skulle göra om de fick tag i den personen igen efter att de förstått att de blivit lurade.
Hon undrade om Sven räknat på det?
Bröderna gick iväg och mamman snyftade. Längst bak i Kattis medvetande skavde det dåliga samvetet. Några få obehagliga sekunder föresvävade tanken henne att hon skulle få vedergällning för den fälla, hon och hennes vänner riggat upp för bröderna. Nej, hon fick inte tänka så. De måste ur vägen.
Egentligen skulle de vara tacksamma. Jag räddar dem från ett riktigt skitliv. Ett leva för dagen liv, kantat av småstölder och fiffel skulle annars stå framför dem. Det kommer att bli en nyttig tid för dem, om planen gick i lås.